Det senegalesiska undantaget: Richard Myrenberg, Dakar

Utrikeskrönikan 12 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Broddetorp, tisdag.Nu har jag snart jobbat färdigt som sommarvikarierande Östeuropakorrespondent för den här gången. Det har blivit två reportageresor till regionen för mig, en till Grekland och en till Bosnien och Montenegro. Jag tänker använda den här utrikeskrönikan åt att lyfta fram i ljuset en mycket viktig yrkesgrupp för oss som sysslar med utrikesjournalistik. Nämligen fixarna. En fixare är en person som bor i det land du ska åka till, förbereder din ankomst och hjälper dig på plats mot betalning. Han eller hon bidrar med kunskaper, kontakter, kanske skjutsar dig och tolkar ibland vid dina intervjuer. Ofta är fixaren en journalist eller mångsysslare med det här som bisyssla.När jag tar del av svenska nyhetsmediers utrikesrapportering kan jag då och då ana mig till en bakomliggande stark insats av en fixare, men personen i fråga är helt osynlig i avannonsering eller byline. Jag har också läst reportageböcker som skrivits av svenska murvlar där deras egna insats långt ute på fältet i fjärran land lyfts fram, men av fixaren syns inga spår. I ärlighetens namn ska jag säga att det ibland gällt mina inslag också, trots att jag haft förmånen att arbeta ihop med flera kompetenta fixare på Balkan genom åren. Med Sule från Sarajevo har jag åkt på många och långa bilresor, där vi i timmar pratat om politik, historia och livet i det forna Jugoslavien. Jag har lärt mig massor av honom. Han är dessutom en riktigt bra fotograf. Med Althin har jag rest i de delar av Balkan där det talas albanska, och han är en av de roligare personer jag träffat.Men ibland stämmer det inte. En gång för länge sen samarbetade jag med en fixare, som, visade det sig, själv var aktivist och engagerad i det ämne jag fokuserade på. Hon hade bokat upp personer som hon tyckte att jag borde intervjua, och jag insåg efter ett tag att jag var på väg att få en vinklad bild av problemet. Så, det är en fälla jag undviker sedan dess.Synen på trafikregler kan också ha betydelse. En person, vi kan väl lämna därhän vilket land han bor i, körde sin bil så vansinnigt fort vid de två tillfällen jag anlitade honom, att jag inte återkommit. Nu härom veckan i Grekland fick jag skjuts av min medhjälpare där på vespa genom centrala Thessaloniki, som är Greklands näst största stad, med tät hetsig trafik. Det var en läskig tur, men Antonis är så ruggigt bra att ha att göra med att jag ändå kommer kontakta honom igen.Sen själva titeln fixare är jag tveksam till. Det låter nästan som nån som sysslar med skumraskaffärer, och tankarna går till Harvey Keitels roll i filmen Pulp Fiction, ni vet han som får städa upp när gangstrarna har klantat till det. "I solve things", säger Harvey Keitels rollfigur, vilket väl också fixarna kan säga, men där stannar likheten. Fixaren tillför massor till den goda oberoende journalistiken, i det fördolda. Och som utrikesreporter vet man att om man har en bra fixare, då går uppdraget bra.Henrik Dammberghenrik.dammberg@sverigesradio.se

12 Heinä 20223min

Utrikeskrönikan, 11 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Högt uppe under det välvda cirkustaket svävar Mariia Shevchenko klädd i rött. Hon gör luftakrobatik på ett så hisnande sätt att publiken förfärat håller andan. Hon voltar och hänger plötsligt i en fot uppochned. Det långa blonda håret faller ut likt en hästman. Så gör hon en ny gracil rörelse och hon hänger nu bara med hjälp av sin bakåtböjda nacke – det ser omöjligt ut. Lika omöjligt som att fatta att Mariia är en av nära 12 miljoner ukrainare tvingade på flykt från Rysslands krig mot Ukraina.Från firad stjärna på Ukrainas nationella cirkus i Kiev till svenska Brazil Jack. Inte ens där under cirkustältets stora stjärnor går det att undfly kriget. Runt omkring hör jag barn säga, "jaha, Ukraina, hon kommer från samma land som Dasja, Vadim, Alina...". Minsta fyraåring verkar veta vad Ukraina är för ett land och att det är ett krig där, de har nya kompisar därifrån.I en förort till Charkiv, Ukrainas näst största stad, dallrar hettan mellan de sovjetiskt byggda lägenhetskomplexen.Valentina satt i skuggan på en grön träbänk och åt körsbär. Natalia kom precis ut från sin trappuppgång för att ge katterna mat på gården.Några minuter senare är sommaridyllen sönderslagen av några ryska raketer, som slår ned mitt i bostadsområdet.Vid en rödvit liksäck hukar Viktor över det som var hans fru, Natalia. Med tårarna strömmande över den vita skäggstubben stryker han sin frus vänstra hand, klappar hennes svartbrända huvud, som försökte han väcka liv i henne, oförmögen att acceptera slutet.Bakom honom vädjar sonen Oleksandre till sin pappa, pappa det är över, hon är död, res dig upp, du blir ju alldeles blodig. Men pappa Viktor viftar bort sonen, du förstår inte, säger han. Jo, jag förstår svarar sonen, det där är min mamma, men de måste flytta bort henne nu. Viktor täcker varligt över sin fru och reser sig motvilligt.Vid den gröna bänken är körsbären spridda runt Valentina, som ligger livlös i sin gula klänning, de blå plasttofflorna har ramlat av fötterna. Upplivningsförsöken är förgäves och snart läggs också Valentina i en rödvit liksäck.Varje dag nya döda, människor som dör i sina hem, ute på gården på en bänk eller när de ska mata katterna. Applåderna är intensiva efter Mariias nummer, stående ovationer för henne, som trots vetskapen av det som pågår i hemlandet ändå förmår behålla koncentrationen och genomföra ett så avancerat cirkusnummer, när hennes hemland bombas sönder och samman.Maria Persson Löfgren, Stockholmmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

11 Heinä 20223min

Utrikeskrönikan 8 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Glencoe, fredagJag sitter alltså i en sovsäck, i mitt tält, nedanför ett berg i de skotska högländerna. Det brusar en bäck i bakgrunden, knotten sitter på rad utanför myggnätet och hoppas att jag ska kliva ut. Och ni kanske hör att det smattrar av ett lätt - men envist - regn mot tältduken. Radioskugga hade jag tänkt skulle vara ledordet den här veckan, när jag vandrar sisådär 150 kilometer bland bergen på West Highland Way, starten på min semester. Men det var naivt visade det sig, för hjulen hemma i London - i Westminster - de slutar aldrig att snurra. Här har jag bevakat partygateskandalen i månader, avgångskrav, lokalval, fyllnadsval, förtroendeomröstning om Boris Johnson - och så brakar det loss helt, samtidigt som jag är ute i vildmarken. Jag skulle ju lyssna på får som bräker, fåglar som kvittrar, forsar som brusar - inte på nyheter. Det gör jag ju nästan dygnet runt i vanliga fall. Men, Torypartiet hade andra planer - kanske ville de riva av det här innan deras annalkande semestrar.Två dagar av politiskt tumult, avhopp i protest mot premiärministern - ministrar som avgått nästan lika snabbt som de tillsatts. Och till sist blev stormen kring Johnson för stor, berget framför honom för högt för att ta sig över.När beskedet så kom - att premiärministern faktiskt kommer att avgå - hade jag precis tagit en fikapaus ute på heden och satt mig ner för att kolla nyheterna i mobilen. Redaktionen hörde av sig - kan du vara med i sändning? Jag skyndade tillbaka en bit längs leden, på jakt efter bättre täckning för att kunna koppla upp mig. När en till stapel dök upp i telefonen dök jag ned bland den blommande ljungen, mellan två små kullar som jag hoppades skulle dämpa ljudet av vinden. Ett par andra vandrare vinkade glatt medan de kämpade sig uppför backen som jag precis skyndat ner för. Boris Johnsons avgångstal lyssnade jag på samtidigt som jag filtrerade en liter vatten från en av floderna som passerar vandringsleden. Smattret från kamerablixtarna utanför Number Ten kändes ganska långt borta. Jag hann lite senare stanna till på en landsbygdspub i en dalgång där personalen snällt serverade mig värmande soppa och lät mig ladda mobilen så att jag sedan kunde prata mer om brittisk politik i radio - live från pubens parkering. Sen tog jag min ryggsäck och knatade vidare över steniga stigar medan mörka regnmoln började torna upp sig i horisonten. När ni lyssnar på den här krönikan sitter jag kanske och äter min frukostgröt, dricker en kopp te och packar ihop tältet för att bestiga berget jag har framför mig. Och kanske har molnen både här - och i Westminster - börjat lätta. Skavsår? Det har nog både jag och Boris Johnson. Stephanie Zakrisson, på vandring i de skotska högländerna

8 Heinä 20223min

Utrikeskrönikan 7 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag.Den här veckan har USA firat sin nationaldag, den 4 juli. Nationalistiska känslor och stolthet för sitt land svämmade över här både vid nationaldagsparaden som varade i en och en halv timme mellan första och sista ekipage och det fantastiska fyrverkeriet som brändes av på kvällen framför Lincolnmonumentet här i Washington. Det fanns ett uppdämt behov av att gå "all in" i firandet efter åren med pandemin.Men det var flera saker som skavde. Medan vi stod där och följde paraden började det flasha i mobilen. Flera personer hade skjutits ihjäl vid en liknande parad i en Chicagoförort. En misstänkt skytt som nu är gripen och som anklagas för sju mord hade legat på ett hustak och avlossat 70 skott rakt in bland nationaldagsfirarna. Den kanske starkaste berättelsen från den händelsen är förutom de döda om en liten pojke, en tvååring som på några sekunder i masskjutningens vansinne blev föräldralös. Både hans mamma och pappa sköts ihjäl och han ska nu få bo hos mormor och morfar.De senaste veckorna har splittringen i det här landet varit mer än tydlig. Det har gällt både abortfrågan, rätten att bära vapen och hur myndigheterna här ska kunna arbeta mot klimatförändringarna. Alla tre stora ämnen där USA:s högsta domstol har satt ned foten och kommit med kontroversiella beslut.Starka känslor är kanske inte det vi i Sverige är mest kända för. Efter bara ett par veckor här har jag stött på mer starka känslor än vad jag brukar göra hemma på ett par år tror jag.Utanför Högsta domstolen i Washington hördes demonstranterna flera kvarter bort när jag kom upp från tunnelbanan den där förmiddagen när den nationella rätten till abort revs upp, midsommarafton var det visst där hemma. Det här var det viktigaste beslutet på evigheter. "Hey hey ho ho, Roe v Wade has got to go" och "My bodie My choice" ekade mellan de pampiga byggnaderna. Alla stora tv-bolag var på plats, kamerorna var riktade mot Högsta domstolen som just nu omgärdas av ett två meter högt tillfälligt staket för att inte uppretade demonstranter ska komma för nära de nio mäktiga domarna där inne. För övrigt ett likadant staket som sattes upp runt kongressbyggnaden ett stenkast bort efter stormningen den 6 januari förra året.De som var på plats där utanför domstolen var alla så oerhört passionerade. De verkligen brann för sin sak. Hälften jublade när domslutet kom, övertygade om att livet börjar vid befruktningsögonblicket och att det är att döda ett barn att ta bort ett foster, även om det inte har en chans att överleva utanför livmodern. Det andra gänget blev förkrossade och arga, lika övertygade om att det är kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp och sitt liv som är det som ska avgöra. Demonstranterna skrek åt varandra med megafoner rakt emot motståndarens öra och jag undrar hur trumhinnorna klarade det där?Under dagen tilltog demonstrationerna mot beslutet men vissa abortmotståndare dröjde sig också kvar. Så mitt i kaoset en scen som dröjer sig kvar hos mig. En ung kvinna för rätten till abort och en ung man där emot står och vänder och vrider på frågorna. När blir ett foster en människa, vad ska gälla vid övergrepp, är det bra med nationella regler eller ska delstaterna få bestämma själva? De kommer inte överens men de pratar med varandra.Där någonstans känner jag att framtiden för USA måste ta avstamp, i dialogen. Det kommer inte att räcka med världens tjusigaste fyrverkeri.Anders Jelmin, Washingtonanders.jelmin@sverigesradio.se

7 Heinä 20223min

Utrikeskrönikan 6 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, onsdag.Jag snubblar över honom när han ligger i trappan till huset jag bor. Han – om det nu är en han – tittar upp och gäspar lite förstrött.Inne på det lokala kaféet stryker en av hans – eller hennes - kompisar runt, och försöker få lite uppmärksamhet.En gäst ger henne en liten bit ost från sin macka.Hon tar ostbiten och försvinner in ett hörn.De finns överallt här i Istanbul – katterna. I ett överflöd. Du kan inte gå många meter utan att se någon katt som ligger på en trappa eller har hoppat upp i en fönstersmyg.Häromdagen satt jag på en lokal restaurang med min dator och skrev på ett manus – då en amerikansk turist ropade ut i frustration ”Måste de vara härinne också? Jag är allergisk!”.En ur personalen tittade förvånat på honom, som om kattallergi inte existerar i Turkiet, men fogade sig och lyfte ut katten på gatan.Vem tar hand om alla katterna som stryker runt i kvarteren här, undrar jag. Men jag ser också i varenda kvarter små ”kattkojor” på trottoaren, det står vatten- och matskålar lite överallt, och min portvakt verkar varje kväll gå ut och lägga lite torrfoder i ett hörn på gatan.Katterna förstår jag är ingens - eller allas, beroende på hur man ser det. Turkarna verkar till stor del anse att det är en slags gemensamt ansvar att sköta dom ”allmänna katterna”. Det talas aldrig om att katterna är herrelösa.Hur blev det så här då? En förklaring sägs sträcka sig tillbaka till många hundra år, från det ottomanska riket, då dåtidens invånare sägs ha beundrat katternas förmåga att hålla sig ren, och jaga råttor.I islamsk kultur har också katterna en särställning, de beundras för sin renlighet och anses vara det perfekta husdjuret. Något som många hemma också håller helt med om!Ingen vet hur många dem är, här chippar man inte katter eller kräver att dem ska registreras. När jag letar efter siffror hittar jag uppgifter mellan 125.000 och en miljon bara i Istanbul.Och de flesta turkar verkar med en viss stolthet, acceptera dem som vilken vänlig granne som helst.Hur mår de då?Och det är också rätt märkliga uppgifter jag hittar, även de varierar. En studie från 2011 visar att knappt 5% har mask – alltså ingen gigantisk siffra. Rabies – ja, katter kan få det också – verkar man bara hittat något enstaka fall av.En veterinärorganisation oroar sig mer över att man ger katter mat, som kanske inte är så bra för djuren. Men en annan studie säger att för att vara gatukatter, har de som bor i Istanbul det förhållandevis bra.Nåja, man kanske inte ska romantisera den rika kattförekomsten för mycket. Jag vaknade härom natten av ett vilt kattslagsmål utanför sovrummet. Biltrafiken skördar definitiv offer – och vad de 150.000 hundar som bor Istanbul tycker, det törs jag inte ens tänka på. Även om de inte är herrelösa...Men lite road blir man ändå när man har en helt okänd katt som hoppar upp och lägger sig i knät. Och man glömmer det där man lärde sig som barn – man ske inte kela med okända djur.Martin Svenningsen, Istanbulmartin.svenningsen@sverigesradio.se

6 Heinä 20223min

Utrikeskrönikan 5 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, tisdag.Jag räknar till 96 flaskor mineralvatten.Korkarna har skruvats av, och de står intill en hålig asfaltsväg i utkanten av San Antonio i södra Texas.Det är vattnet som aldrig fanns ombord den långtradare där fler än 70 migranter, vissa av dem barn, hittades förra veckan i nära 40-gradig värme. De flesta av dem hade redan dött.Några dagar senare är platsen fylld av ljus, blommor, träkors i marken, upphängda flaggor från migranternas hemländer Mexiko, Honduras, Guatemala och El Salvador – och så vattenflaskorna.Dödssiffran hade efter några dagar stigit till 53, och den här anonyma platsen har gått från ödslig till ökänd.Jag vet inte hur länge migranterna satt i lastutrymmet, men jag vet att när jag några dagar efteråt – på samma plats, i samma värmebölja – stängde av motorn på min hyrbil, och därmed också luftkonditioneringen, så tog det ungefär 15 sekunder innan jag började svettas.Ingen vet exakt hur stort problemet med människohandel är, men förra året dog enligt FN 650 personer efter att ha korsat gränsen med hjälp av de smugglare som brukar kallas för "coyotes", alltså prärievargar.Några timmar efter att lastbilen hittades skyllde Texas guvernör Greg Abbott tragedin på Joe Biden och det Abbott, som är republikan, kallar för presidentens "öppna gränspolicy". Guvernören vill att asylsökande ska skickas tillbaka till Mexiko igen i väntan på prövning i USA, och han har nu utlovat fler kontroller vid och kring gränsen.Men enligt vissa spelar det ingen roll, eftersom viljan att fly och skapa sig ett bättre liv någon annanstans, kan vara bottenlös.I skuggan under ett tält intill minnesplatsen träffar jag 60-åriga Roberto Marquez, som säger att han korsade gränsen för första gången på 70-talet efter att ha betalat en coyote omkring 200 dollar. Summan vilket bleknar mot de upp till 10.000 dollar, drygt 100.000 kronor, som det numera kan kosta att bli smugglad.Roberto blev snart gripen av amerikanska gränspatruller, och skickades tillbaka till Mexiko. Något år senare var han tillbaka i Kalifornien som papperslös gästarbetare, och den här gången lyckades han undvika att bli upptäckt.Och 1986, när republikanske presidenten Ronald Reagan gav alla som korsat gränsen olovligen före 1982 amnesti, fick Roberto sitt uppehållstillstånd, och så småningom amerikanskt medborgarskap.Just amnestin för invandrare är en del av Reagans politik som inte kommer på tal särskilt ofta när dagens republikaner hyllar sin husgud.Vid minnesplatsen i San Antonio frågar jag Roberto Marquez om inte hårdare kontroller vid gränsen skulle kunna lösa problemet. Jag får ett långt svar, och en del av det stannar kvar under min resa tillbaka till västkusten.Bygg en mur, säger Roberto, så kommer folk bara dyka upp med en stege.Sven Carlsson, San Franciscosven.carlsson@sverigesradio.se

5 Heinä 20223min

Utrikeskrönikan 4 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm måndagI går kom jag hem från det jordbävningsdrabbade Afghanistan. Dammet från de många timmarna på skumpiga sandvägar sitter kvar i både sinne och kropp. Sydöstra Afghanistan är majestätiskt vackert med sina okrafärgade berg och aprikosodlingar i dalarna.Naturkatastrofer ger upphov till en alldeles särskild situation där nödhjälp och människor som strömmar till platsen också behöver tas om hand om. En afghansk välgörenhetsorganisation står bakom det basläger som byggts upp i Giyan, det jordbävningsdrabbade området i Paktikaprovinsen, där både FN, regeringen och välgörenhetsorganisationer är samlade. Precis intill har ett tältläger skapats för hjälparbetare, talibaner och journalister.Jag och mina följeslagare, som består av fyra män, får två blå tält. Rätt snabbt börjar det grymtas när talibanerna inser att jag kommer dela det ena tältet med en manlig kollega. Män och kvinnor som inte är gifta med varandra får ju inte ha så nära kontakt. Vi löser det genom att sätta upp våra medhavda tält inne i tältet. Det innebär att vi får ett extra skydd mot ormar och skorpioner som finns i området.Tältet i tältet har också den fördelen att jag kan byta om, tvätta av mig med en våtservett, och vid behov använda min rese-potta. Afghanistan och sanitet är nämligen två ord som kan liknas vid olja och vatten. I den här regionen saknar många hem toalett och traditionen är att göra sina behov ute i det fria. Samma regel gäller för tältlägret. Men att dra ner byxorna inför ett stort antal män, varav många beväpnade, är jag inte bekväm med. Så jag tackar dig som uppfann rese-pottan.Tältet i tältet-lösningen är talibanerna ändå inte helt nöjd med. Då och då sliter de upp tältduken för att se vad som försiggår där bakom. Det kan tyckas lite märkligt när hela idén är att de ska slippa se mig – det har nämligen framförts önskemål om att jag helst ska hålla mig i mitt tält – något som ju är svårt om man som journalist ska intervjua människor.I rättvisans namn måste jag här säga att de som klagar är talibaner lägre ner i hierarkin. Ministrar och höga tjänstemän på plats har en helt annan välkomnande attityd, liksom hjälparbetare och de drabbade jag möter. Gång på gång tackar de för att jag rest enda hit för att berätta om deras öde.Och de som nästan inget har kvar insisterar på att få bjuda på både te och middag, för sådan är seden. Det blir ofta en uppsluppen ordväxling i tre takter innan jag går vinnande ur striden – inte ska jag och mitt följe äta deras mat när de så väl behöver den själva. ”Nästa gång kräver jag att du inte bara stannar på middag utan även bor i vårt gästhus”, säger mannen skrattande. Han har nyss förlorat sitt hem, men tack och lov ingen nära anhörig.En liten pojke som fyllt sin skjortflärp med aprikoser vill att jag ska ta några med mig hem. En åker ner i handväskan.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

4 Heinä 20223min

Utrikeskrönikan 1 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin fredag.När jag på jobbresa i södra Bayern tidigare i veckan inte trodde att det inte kunde bli mer idylliskt i den lilla alpbyn där jag befann mig, så hör jag det – ljudet av de plingande koskällorna.Jag är på cykel tillbaka från mediecentret i Garmisch-Partenkirchen och bevakningen av G7-toppmötet, till mitt hotell i grannbyn en halvmil bort. Och sceneriet går knappt att ta in: de dramatiska bergen mot en klarblå himmel och alpängarna som badar i ett mjukt kvällsljus – allt ackompanjerat av det lugnande ljudet från de betande djurens skällor.Det är förstås ingen slump att G7-toppmötet hölls just här. För G7-ledarna, som representerar sju av världens ekonomiskt ledande industrinationer, innebar årets toppmöte en möjlighet att visa upp enighet och beslutsamhet i en orolig tid. Och då kan förstås en idyllisk miljö tjäna som metafor för stämningsläget mellan ledarna och förstärka bilden av enhet och harmoni.Över hela världen kablades det under flera dagar ut bilder på leende stats- och regeringschefer som avslappnat promenerade på ängarna runt alpslottet där mötet ägde rum, eller stod beslutsamt sida vid sida på presskonferenser i slottsträdgården med de overkligt vackra bayerska alptopparna i bakgrunden.Men utsattes kanske världsledarna för lite väl mycket Bayern under sitt besök? Ja, den diskussionen tog fart i tyska medier, efter det mottagande som G7-ledarna fick på flygplatsen i München. Längs röda mattan, som en välkomstkommitté, stod nämligen en lång rad trachtler uppradade, alltså personer iklädda bayerska folkdräkter, med lederhosen, knälånga strumpor, hängslen och fjäderförsedda hattar.En journalist på bayerska radio- och tv-bolaget Bayerischer Rundfunk, menade att det hela påminde om en Monty Python-sketch och länkade till sketchen "den bayerska restaurangen", där John Cleese driver hejdlöst med bayrarnas förkärlek för traditioner. Jag kan starkt rekommendera att du letar upp den sketchen på nätet om du inte redan har sett den!Till G7-mötet hade årets värd, den tyske förbundskanslern Olaf Scholz, också bjudit in fem gästländer: Indien, Indonesien, Sydafrika, Senegal och Argentina. Länder som i flera fall har en helt annan syn än väst på de kriser världen står inför – inte minst när det gäller kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland. Olaf Scholz poängterade att det just på grund av de olika synsätten är viktigt att träffas och resonera med varandra.Så även om G7-ledarna nog lyckades visa på en hel del enighet och beslutsamhet under toppmötet, så kunde den bayerska idyllen med sina sagoberg inte ändra på det faktum att mötet också blev en påminnelse om global splittring och kommande svåra utmaningar.Men korna på alpängarna runt Garmisch-Partenkirchen betar lugnt vidare, lyckligt omedvetna om sin roll i iscensättningen av ett världspolitiskt toppmöte.Joel Wendle, för P1-morgon, i Berlin.joel.wendle@sverigesradio.se

1 Heinä 20223min