Minnet av lågmälda samtal vid kvällselden och landet där våldet tog över: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönika 18 februari 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Pretoria, fredag.

En gång för många år sedan befann jag mig i östra Burkina Faso, på gränsen till Benin.

Jag minns en öppen savann och längre söderut skymtade man en brant platå som sträckte sig flera mil.

Det här var min första resa i Afrika.

Jag minns ett besök hos en byäldste, jag minns den gamla franska bilen, en Peugeot 404 från 60-talet, som stolt stod parkerad inne på hans gård. Den hade nog stått där i decennier, inmurad. Ville man få ut den var man tvungen att riva muren. Den stod där kanske som en symbol för inflytande och prestige. Om den fortfarande gick att köra var ytterst oklart.

Jag minns fortfarande namnen på platserna, byarna; Arli, Yirini, Diapaga. Jag minns hur jag körde moped till Diapaga för att köpa mer mat på affären där, och hur jag blev jagad av ilskna hundar som nafsade i mig i hälarna.

Men det var ändå fridfulla dagar, lågmälda samtal kring kvällselden och små utflykter till grannbyarna.

Jag tog foton där folk ställde upp sig med allvarlig min, samma min som man ser på gamla svartvita bilder på svenska sågverksarbetare vid slutet av 1800-talet. Det var högtidligt med en fotograf på bygden.

En liten pojke på kanske ett år började gråta när han såg mig. De förklarade att det var första gången han såg en vit människa, han trodde jag var ett spöke.

Jag minns allt det här med värme, men också sorg. För idag är det näst intill omöjligt att resa i det här området. För en vecka sedan dödades ett antal soldater i Benin, precis på andra sidan gränsen där jag var. För Benin som sträcker sig ner till Atlantkusten var det en påminnelse om att våldet från islamitiska terrorgrupper sprider sig alltmer.

Terrorattackerna från grupperingar som stöds av al-Qaida och Islamiska staten har gjort norra delen av Burkina Faso direkt livsfarlig, övriga delar av landet extremt osäkra.

Frankrike som stått som en militär ryggrad i regionen, har nu beslutat sig för att lämna grannlandet Mali. För Mali är läget ytterst ovisst, så även för Burkina Faso och Niger där terrorvåldet blivit ett allvarligt hot mot ländernas själva sammanhållning.

Jag lärde känna en student på universitetet i Ouagadougou under den där första resan för länge sedan. Vi hamnade bredvid varandra under en lång tågresa från Elfenbenskusten, en resa som bara den rymmer en hel krönika. Vi höll kontakten länge, men tappade den efter hand. Jag har sökt honom på nätet under många år utan lycka. Men häromdagen hörde han av sig via en kompis på sociala medier. Han kom ihåg mig efter alla dessa år ändå, tänkte jag. Han förklarade att han inte var så inne på det där med sociala medier och varit under radarn.

Han bor på landsbygden ett tiotal mil från huvudstaden Ouagadougou, jobbar som lärare, och bjöd in mig.

Men jag tvekar, av säkerhetsskäl.

Samtidigt skulle jag inget hellre än vilja träffa min gamle kompis från Burkina Faso, sitta vid elden under natthimlen och minnas en annan tid.

Richard Myrenberg, Pretoria
richard.myrenberg@sverigesradio.se