Tårar i det förbannade kriget, Johan-Mathias Sommarström, Lviv

Utrikeskrönika 3 mars 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lviv torsdag.

Överallt fälls tårar.

På kaféer, restauranger, hos människor man möter på gatan. Om tårar vore guld, vore rikedomen stor.

Det är krig i Europa.

Det är nu det sker.

Människor som för bara drygt en vecka sedan levde sina vardagsliv. Gick till skolan, jobbet, handlade mat, rastade hunden.

Familjer som längtade till kommande högtider, någon planerade ett bröllop eller sommarsemestern. En student som skulle ta långhelg för att hälsa på sin mamma i en annan stad. Ett barn som skulle fira födelsedag, kakor bakades- tårtor förbereddes och inbjudningskort skrev.

Det är krossat nu.

Deras liv ligger i spillror.

Handskrivna inbjudningskort ligger kvar i kuvert som aldrig skickades.

Bröllopsparet har skilts åt, mannen måste strida.

Studenterna som drömde om examen önskar nu bara överleva och att familjen ska överleva. Inga planer längre. Morgondagen är långt borta, om den ens kommer.

Oron tär. Skär djupa snitt i hjärtat som bankar som en krigstrumma i bröstet. Den djupa orons muntorrhet och illaluktande svett. Ilningarna längs ryggraden när huset åter skakar av de förbannade bomberna och raketerna. De som dödar och inte bryr sig om vem man är.

Och alla farväl. De förtvivlade.

Familjer som reser åt olika håll och barnen som med tårar i ögonen kramar sina pappor, kanske en sista gång. Barnen som skiljs från sina vänner, sina skolor och all sin trygghet.

Överallt finns tårar, det går att ta på sorgen.

En tågstation attackeras, flyende människor plötsligt mål. Många mil bort står anhöriga och vänner med ögon förskräckt stirrandes i mobiler. Stirrandes innan tårar faller.

Det går inte att komma undan. Hur många gånger har inte jag och min kollega Lubna El-Shanti den senaste veckan frenetiskt blinkat bort begynnande tårar som bränner bakom ögonlock när vi avslutat samtal eller intervjuer där livsöden blottats som försvarslösa väsen.

Men det är okej, vi låter det komma.

Det känns ändå så fel, det är ju inte det här människor behöva gråta över. Det här kriget skulle inte ens ha börjat.

Men när det nu gjort det kan vi lika gärna fortsätta gråta, för tårar är trots allt bättre än raketer.

Johan-Mathias Sommarström, Lviv.