En natt i skyddsrummet: Richard Myrenberg, Lviv

Utrikeskrönikan 18 mars 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lviv fredag.

Varje natt har det varit samma sak. Jag hamnar på en tjock heltäckningsmatta strax bredvid de elektroniska enarmade banditerna, bortanför roulettbordet och försöker få lite sömn.

Ukrainsk TV kör nyheter en bit bort, några damer sitter och småpratar, en med en hund i knät.

Egentligen har det inte varit så dramatiskt att tillbringa lite tid i skyddsrum.

Larmet går, man försöker få med sig en väska med det viktigaste och ta sig ner. Igår kom jag för en gångs skull ihåg ta med sovsäck och liggunderlag, som inhandlats i Polen. Man vet inte när eller hur länge man ska behöva vara här, men man kunde ha det sämre ändå.

En ukrainare berättar om hennes skyddsrum som är mer som ett stort kallt parkeringshus. Men att sova här går ändå inte så bra. Jag kollar sociala medier om vad som händer där uppe ovan jord.

Några kollegor har dödats utanför Kiev, jag ser några klipp från förstörda hus i Mariupol, andra på ryska stridsvagnar som slås ut de ukrainska styrkorna. Nya dödstal bland civila, nya förhandlingsförsök mellan Ryssland och Ukraina.

Men jag lägger ifrån mig mobilen och kryper ner lite till i sovsäcken. Tankarna går till människoödena på tågstationen bara en liten bit härifrån, härjade stressade ansikten som säger ”jag har varit med om och sett saker som jag inte ens orkar berätta om”, familjer som splittrats, familjer som försöker återförenas, gråten som pyr, desperationen.

Förtvivlan och förvirring. Och ilska. Jag tänker på spårvagnarna som fortfarande skramlar fram här, de vackra gamla husfasaderna, statyerna runt stadshuset som sveps in skyddsfiltar, kyrkfönster som spikas för, men också alla kaféer och restauranger som har öppet, folket som flanerar, musiken som spelas på torgen, livet som går vidare.

Eller vägspärrarna utanför staden, studenterna jag mött som lagt studierna på is och som hjälper gamla och barn på busstationen eller som knyter kamouflagenät till armén i en källare. Här blandas rädslan och oron med kampviljan och det till synes helt normala livet, åtminstone på ytan.

Det är omtumlande att ta in verkligheten här. Jag vrider mig lite i sovsäcken. TV:n fortsätter med nyheterna borta vid roulettbordet, någon snarkar till. Ska jag säga till de danska kollegorna som pratar lite högt? Eller blir det dålig stämning då? Smått och stort.

Det triviala och det helt livsavgörande, kanske kan man sammanfatta stämningen i Lviv så? Jag vet inte. Jag hör hur flyglarmsappen blippar till, folk börjar vakna, samla sina saker, väcka kamrater.

Flyglarmet är över för den här gången. Men det kommer fler.

Richard Myrenberg Lviv.
richard.myrenberg@sverigesradio.se