Att rädda gamla stenar: Marie-Louise Kristola, Auzelles

Utrikeskrönikan 17 juni 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nuuk, fredagNere i den gamla kolonihamnen här i Grönlands huvudstad ligger det ett par rejäla isblock och skvalpar mot kajkanten. Stora som husvagnar och vit-turkos-mörkblå i färgen. Junisolen värmer och isen smälter på ytan. Luft som stängdes in i små bubblor där i isen för tio tusen år sedan frigörs igen. I havet utanför hamnen passerar tio-femton ännu större isberg. Tysta och oändligt långsamt. Det är magnifikt att se, trots att det bara är smulor av de miljarder ton is som varje år bryter sig loss och flyter längs Grönlands kust och vidare ut i Atlanten.Men att det ligger flera tusen år gammal is nere i hamnen är det ingen mer än jag som höjer på ögonbrynen åt här i Nuuk. För människor här i Arktis lever med isen. Det är det isen som alltid har bestämt förutsättningarna. Ekonomiskt, kulturellt och bokstavligen lever grönlänningarna i isens skugga. Så när den arktiska isen nu smälter så är det kanske inte så konstigt att själva fundamenten rubbas. Missförstå inte, det här är långsamma processer. Arktis är fortfarande kallt, det kommer fortsätta vara kallt länge till. Men något stort är otvivelaktigt på väg att hända. Och det påverkar allt. Ekosystemen, ekonomin - och såklart den säkerhetspolitiska karta som nu snabbt ritas om här uppe runt nordpolen. Vi kommer alla att behöva prata mer om Arktis de kommande decennierna. Men när jag står där och gapar över isklumparna i hamnen vandrar tankarna istället till kulturen. Till ursprungsfolket inuiterna och den identitet och historia som är så tätt knuten till isen. Självklart är det helt oundvikligt att samhällen och kulturer förändras - så har det alltid varit. Men grönlänningarna är ett litet folk. Det krävs inte så stora förändringar för att ingen längre ska minnas de gemensamma berättelserna, de traditionella teknikerna och de gamla sångerna. För att den identitet som skapades i is också ska smälta bort som is. Det här har såklart inte bara med ett förändrat klimat att göra. Hundratals år av dansk kolonialpolitik bidrar. Skandalerna om hur danska staten med tvång försökt begränsa inuiternas reproduktion och radera ut deras kultur duggar just nu tätt. Den senaste veckan har jag hört vittnesmål här i Nuuk som fått blodet att isa.Men jag har också mött motsatsen. Som den grönländska bluesartisten Varna Marianne Nielsen, till exempel, som en dag insåg vad som höll på att gå förlorat, satte sig ner och lärde sig sin förfäders sånger och trumrytmer. Och som gjort till sin livsuppgift att främja en inuitisk identitet med huvudet i samtiden, men med båda fötterna på isen.Samuel Larsson, Nuuk i Grönlandsamuel.larsson@sverigesradio.se

17 Kesä 20223min

Utrikeskrönika 16 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, torsdag.När det är krig får man dra åt svångremmen och sluta festa. “Stop partying!” sa FN:s miljöchef, Inger Andersen med eftertryck i min bandare.Hon, som vuxit upp i Danmark efter andra världskriget, minns hur det var, säger hon. Man fick snåla med både det ena och det andra. Varför skulle inte vi kunna göra detsamma? undrar hon.Hon är inte ensam om att uppmana till sparsamhet just nu. Chefen för internationella energiorganet IEA, Faith Birol, varnade nyligen för att Europa kan gå mot en svår vinter med energibrist på grund av Rysslands krig i Ukraina. Enligt Birol är det helt nödvändigt att sätta igång och spara energi för att minska hushållens höga räkningar, stoppa beroendet av Ryssland och andra oljeländer och snabbt sänka koldioxidutsläppen, som driver klimatkrisen.IEA kom redan under krigets första veckor med förslag på vad som kunde göras: att sänka hastigheten på motorvägar med minst 10 km/h, införa bilfria söndagar i Europas städer, sänka priset på kollektivtrafik, och sänka inomhustemperaturen i offentliga byggnader till exempel. Att sänka temperaturen hemma är ju dessutom något som privatpersoner kan göra omedelbart.Enligt IEA:s beräkningar skulle en grad lägre temperatur kunna minska Europas import av gas med 10 miljarder kubikmeter per år, vilket motsvarar drygt 6 procent av den årliga importen från Ryssland. Kanske inte en så stor uppoffring, om vi betänker att medeltemperaturen inomhus i Europa är 22 grader.Skulle det ändå kännas kyligt hade en annan energiexpert jag träffade häromveckan en idé. Precis som Finlands sak en gång var vår under vinterkriget 1939, då svenska kvinnor stickade tusentals sockar och vantar till soldaterna vid fronten kanske det vore dags att ta fram stickorna igen? Amory Lovins, världsledande expert på energieffektivisering plirade plötsligt med ögonen mot slutet av vår intervju.– Med små mössor att ha på sig inomhus kan man sänka temperaturen ganska mycket utan att frysa, sa han. Mössorna kan vara gula och blå, som Ukrainas färger. Ja förresten, som Sveriges färger också ju, sa han. Såklart! Kampanjen måste ju starta här! Gula och blå små mössor som ett tecken på att vi sänker temperaturen ett snäpp i solidaritet med Ukraina i vinter, sa energiexperten.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

16 Kesä 20223min

Utrikeskrönika 15 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Goris, Armenien, onsdag.Drygt 30 år efter Sovjetunionens sönderfall fortsätter gränserna att flyttas i den postsovjetiska världen. Här, i sydöstra Armenien, har Azerbajdzjan kommit närmare efter kriget, det sex veckor korta, eller långa, hösten 2020.Ett rättmätigt återtagande av territorium som tillhör oss, om du frågar i Azerbajdzjan. En orättfärdig ockupation av vårt historiska land, om du frågar i Armenien. I en annan del av det som en gång var Sovjetunionen, i Ukraina, pågår gränsförskjutningen för fullt. Vi återtar bara det som rättmätigt tillhör oss, är Rysslands president Putins senaste förklaring till det som sker. Först, när invasionen inleddes, var motivet att Ukraina skulle "avnazifieras". En förklaringsmodell obegriplig för många. Därefter sades det att krigets huvudsakliga syfte var att "befria" Donbass, i östra Ukraina. Nu, säger Putin, handlar allt om att återta det som historiskt sett tillhör Ryssland, precis som tsar Peter den store en gång i tiden gjorde. Men, säger kritiskt inställda ryssar, jämförelsen med tsaren haltar. Peter den store grundade Sankt Petersburg och öppnade, som det heter, fönstret mot Europa. Vladimir Putin stänger istället alla fönster och dörrar. En ny järnridå reser sig bakom vilken all form av utveckling stannar av. Tsar Peter den store flyttade gränser hej vilt. Men det gjorde alla på den tiden. Nu gör man inte det längre. Häromdagen firades Rysslands dag. Den 12 juni för 32 år sedan utropade Boris Jeltsin den ryska sovjetrepublikens självständighet. Sovjetunionen var på väg att begravas. En ny era föddes som skulle bli friare och mer demokratisk. Jeltsin var otymplig redan i livet och kanske vänder han sig inte direkt i graven nu. Men vad han skulle tycka om det som pågår, under ledning av hans efterträdare, är inte svårt att gissa. Jeltsin trodde på Putin som rätt person att föra arvet av demokratisering och västorientering vidare. Det var det många som gjorde. Men snart in i det nya presidentskapet väcktes tvivel. Ett tidigt och mycket symboliskt beslut var att återinföra den gamla, sovjetiska nationalhymnen, om än med ny text. Jeltsin var mycket kritisk. Det osade, menade han, sovjetnostalgi och bakåtsträvande till en tid för länge sedan utgången. Lika förlegat som att i dagens Europa försöka flytta gränser genom krig. Johanna Melén, Goris, Armenienjohanna.melen@sverigesradio.se

15 Kesä 20223min

Utrikeskrönikan 14 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, tisdag.I helgen var det sex år sedan masskjutningen på gayklubben Pulse i Orlando i Florida. Den 12 juni, 2016 dödades 49 personer och ytterligare 53 skadades inne på nattklubben. Det är den näst dödligaste masskjutningen i USA genom tiderna. Och årsdagen kändes förstås, om möjligt, ännu mer angelägen efter de senaste stora masskjutningarna i USA - dåden i Uvalde i Texas och Buffalo i delstaten New York. På årsdagen offentliggjorde också en grupp senatorer i kongressen ett förslag till ramverk för att minska vapenvåldet i USA - men det är ett förslag som redan fått kritik för att det är alltför tandlöst.På platsen där Pulse låg i Orlando finns idag en provisorisk minnesplats. Den stora skylten utanför klubben står kvar som ett landmärke. Intill den finns bland annat en fotovägg med bilder från manifestationer i Orlando som hölls efter skjutningen. Men här finns också en lägre vägg där familjer och sörjande kan sätta upp bilder på de dödade, de som kallas för de 49 änglarna. På sikt finns det planer på att hedra tragedins offer med ett större, nybyggt minnesmärke.Historien om skjutningen på Pulse har nu också vävts in i en tv-serie som hade premiär i förra veckan här i USA. En ny version av bögklassikern Queer as folk som utspelas i New Orleans, och där seriens skapare skrivit in en masskjutning på en gayklubb redan i första avsnittet. Temat för säsongen ska vara hur en community reser sig efter en tragedi, och under arbetet med serien har man samarbetat med överlevare från Pulse.Det här är för övrigt den tredje upplagan av tv-serien Queer as folk. Eller Queer as fuck, som var seriens ursprungliga namn - men som ansågs för grovt när den första inkarnationen av serien producerades i Storbritannien 1999. Den brittiska serien bestod av totalt tio avsnitt. När det sedan gjordes en amerikansk version 2000 flyttades handlingen från Manchester till Pittsburgh och historien svällde - serien pågick i fem säsonger och 84 avsnitt. Och även här skrevs det in ett attentat mot en bögklubb- fast 2005 i form av ett bombdåd.Mycket har förändrats när det nu är dags för 20-talsversionen av Queer as Folk. Den nästan helt igenom vita bögvärlden i de två föregångarna har uppdaterats till en mer inkluderande verklighet, både när det gäller etnicitet och könsuttryck. Men precis som sina föregångare anstränger man sig verkligen för att vara sexuellt frispråkiga. Ibland så mycket att det känns just lite ansträngt.Men det är mest ändå en känsla av sorg som dröjer kvar efter första avsnittet. Över att seriens huvudintrig om en masskjutning känns plågsamt högaktuell. Och som en del av en större amerikansk tragedi.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

14 Kesä 20223min

Utrikeskrönikan 13 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm måndag.Skolavslutningstider – och det är dags för ett särskilt gäng att få ett välbehövligt sommarlov, efter en termin av intensivt arbete. Av läxor och läxförhör, intriger och repetitioner, av mindre och mer jobbiga föräldrar.Jag tänker förstås på alla lärare. En kår vars betydelse är svår att överskatta. För alla som har gått i skolan, eller som nu har barn eller barnbarn som vistas i ett klassrum en stor del av sin vakna tid, är lärarna några av de viktigaste vuxna i våra liv.När mitt äldsta barn började skolan väcktes min beundran för lågstadielärare. Jag minns ett särskilt tillfälle då jag skulle följa med på ett studiebesök på en brandstation. Barnen sprang åt alla håll på skolgården, och vi skulle med en buss om några minuter. Jag stod och tänkte ”det här går aldrig”, och bevittnade sen hur läraren utan att ens höja rösten, fick samtliga barn att ställa sig i ett led och börja gå mot busshållplatsen. Hon hade en självklar positiv auktoritet. Jag, som haft problem att få två barn att gå åt önskat håll samtidigt, fann inte orden. Det gjorde dock en annan mamma, som hade sin dotter i nästa klass hos samma lärare. ”Hon är som en fe”, sa hon med beundran i rösten, och jag kunde bara hålla med.Jag tror att lärares förmåga att få varje elev att känna sig sedd kan ha avgörande betydelse för barns framtid och vägval. Jag har själv haft turen att möta sådana lärare. Som pumpar in så mycket självförtroende att en andraklassare med pretentioner skickar in små handskrivna alster till riktiga bokförlag. Och jag trodde länge att just jag var lite speciell för min mellanstadielärare. Ända tills jag pratade med några kompisar som gått i samma klass, och det visade sig att även de trodde att just de hade varit lite speciella. Det måste väl vara det bästa eftermälet för en lärare, att ha fått varje elev att känna sig extra sedd.Nej visst, varken jag eller någon annan har väl gått genom skolåren med enbart sagoväsen omkring oss. Men de så att säga motsatta erfarenheterna understryker bara faktumet att lärares betydelse kan vara väldigt, väldigt stor.När föräldrar runt om i landet nu skramlar och försöker hitta på bra presenter, är det våra samlade taffliga försök att formulera ett tack. Ett tack som inte alls ryms i de blombuketter, kaffe, böcker och choklad som överräcks av terminens ofrivilliga klassförälder.Ända sen mina barn gick i förskolan har jag känt vanmakt vid terminssluten. För hur kan man förmedla tacksamheten och uppskattningen till de som tagit hand om ens barn, sett dem och engagerat sig i deras väl och ve? Jag tycker inget har känts helt rätt, varken barnteckningar eller ostbrickor. Så här är bara ännu ett försök. En krönika tillägnad alla kämpande lärare, med önskan om ett härligt sommarlov.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

13 Kesä 20223min

Utrikeskrönikan 10 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, fredagSom boende i Kina är jag van vid att myndigheterna gör sig påminda i min telefon då och då.Sms skickas regelbundet ut med samhällsinformation eller för att varna för telefonbedragare.Och av någon anledning får jag ibland textmeddelanden från propagandamyndigheten om exemplariska kommunistpartimedlemmar som lyfts fram som förebilder som alla bör lära sig utav.Hursomhelst. När Peking under maj skruvat åt pandemirestriktionerna, har trafiken i min telefon ökat markant.Till en början var det främst raka uppmaningar att gå och testa sig för covid-19.Men framåt slutet av maj blev meddelandena mer utförliga och kreativa.Nedan, kära lyssnare, följer ett urval.SMSOnsdag 25 maj.”Här följer en vänlig påminnelse. Arbetet med att kontrollera pandemin har inga åskådare, alla har ett eget ansvar. Undvik inte PCR-testerna, försök inte dölja din resehistorik, jobba hemifrån, minska gångerna du går ut. Tack för din förståelse, ditt stöd och efterlevnad.”SMSFredag 27 maj.”Nollställningens gryning ligger ännu framför oss, och vi måste fortfarande arbeta tillsammans. Den slutgiltiga segern finns i uthållighet och ansträngning.”Här kanske jag också bör säga att ”nollställning” här syftar till att nå noll fall av covid.Hursomhelst, meddelandet fortsätter med att kritisera vissa arbetsplatser för bristande pandemikontroller vilket lett till kluster av covidsmitta och avslutas sedan med ytterligare en uppmaning: ”Pandemiläget har överlag blivit bättre, men vi får inte sänka garden, alla delar av samhället måste hålla fast vid varje försvarslinje.”SMSLördag 4 juni.Bli inte irriterad när du scannar din hälsokod och mäter temperaturen, det handlar om säkerhet, så gör det till en vana. Det finns fortfarande en spridningsrisk, så vänligen fortsätt scanna och mät temperaturen i ditt bostadsområde, eller när du går till arbetsplatsen, köpcentret, restaurangen eller andra offentliga platser.Hälsokoder, undrar ni. Här kanske ytterligare en fotnot krävs.Hälsokoder, ja det är en typ av smittspårningsapp som i princip är obligatorisk i Kina och som du använder för att registrera dig när du rör dig i samhället, och som dessutom också innehåller din provtagnings- och vaccineringshistorik.Ja, så ser en del av vardagen ut i Peking där de faktiska restriktionerna nu börjat lätta efter drygt en månad.Men kontrollerna, de består och tycks bara bli mer omfattande ju längre pandemin pågår.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se

10 Kesä 20223min

Utrikeskrönikan 9 juni 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, torsdag. Jag har sett en del inlägg på sociala medier kring svenska ord och uttryck och hur det kan förklaras för utlänningar, och då kanske framförallt det mångtydiga: ”nä!” Nähä, nä, som alla har olika betydelser beroende på betoning och sammanhang. Men det är inte bara svenskan som har det här, naturligtvis. Snärtiga ord och ljud för att uttrycka nåt på ett effektivt sätt. Jag använde länge tex ”opa!”, istället för ”oj”, när jag var nära att spilla ut kaffekoppen eller när nån fotgängare klev ut i trafiken – opa! Opa är grekiska och används bland annat vid de här kända krossa-tallrikar-vid-bröllop-tillfällena, men är också som ett ord för ”hoppsan!”. Varför jag kom att använda det – jag vet inte, det bara blev så. Men det håller nu på att ersättas av mer sydafrikanska uttryck. Ett ljud eller ord, jag vet inte riktigt vad det är, som går över alla etniska och språkliga gränser här är – ”shoo”. Shoo, med lättat ljud – bra där!, shoo, med suck – ”det var jobbigt”, shoo, med tvekan, ”jag vet inte”. Variationer och betydelser lika många, om inte fler, än det svenska ”nä”. ”Eish” – rackarns! är ett annat bra ord, men ursprung från xhosa eller zulu, lite oklart där faktiskt. Det gick inte riktigt som jag tänkt, eish. Men kan också användas när man är överraskad, eller ser fram emot nåt! Eish! Sen har vi ”shap-shap” – som betyder allt från – ”ok!”, ”vi ses”, ”ha det bra” till ”hejdå”. Ett annat väldigt sydafrikanskt uttryck är ”now now” – som inte betyder det man kanske tror ”nu omedelbart”, utan mer ”inom en snar framtid”. ”Vi går till stranden now now”, men först ska vi hämta badgrejerna och handla lite. Ungefär så. Ett annat bra ord jag använt i många år är – sawa! – vanligast i Östafrika från swahilin som betyder ungefär: ”ok!” Sawa sawa! ”Bra!”, ”Vi kör på det!” Funkar i nästan alla lägen. Som spanskan ”vale!”I samma regioner men också åt de mer centrala, västra och fransktalande delarna av Afrika har vi annars det fyndiga uttryckets Rolls Royce – ”le tchip”, något som kräver en hel del träning innan det kan användas till perfektion. Jag jobbar ibland på mina klickljud X! men le tchip” – nä, där går jag bet, så jag får ta hjälp av fransk-ivorianska komikern Claudia Tagbo:Ett långsamt släpande, släppande tungljud – som betyder nåt avvisande, att nåt är dåligt. Ett ogillande. Eller att någon är dum i huvudet. Det kan vara subtilt, eller ett extremt tydligt dissande av nån helt enkelt. Jag minns marknadskvinnorna i Goma i östra Kongo som kunde dra ut på ljudet i långa 10 sekunder, ingen tvekan om vad de tyckte där om mina försök att pruta, men de är ju också proffs.Så, hej då svenska ”nä”, hej till ”le tchip”, ”shoo” och ”eish!”Sawa sawa!Richard Myrenberg, Pretoria

9 Kesä 20223min

Utrikeskrönikan 8 juni 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm onsdag, Det här med kropp och knopp är inte alltid så enkelt när man är ute och reser på jobbets vägnar. För några veckor sedan var jag i Afghanistan och då hände det som man inte vill råka ut för – tandvärk. Det hela började med en bit sockerkaka. Mjuk var den, torr och rätt smaklös. Den och en liten påse chips utgjorde dagens lunch (pinsamt att medge) men det var en sådan där galen dag där de sista intervjuerna skulle hinnas med innan flyget till Kabul skulle gå.Halvvägs in i kakan krasade det till i visdomstanden. Det gjorde ont och kändes obehagligt. Först trodde jag att en flisa gått av, men nej tanden var intakt. Varför kändes det då så konstigt? Jag hade ju nyligen kollat tänderna och allt såg bra ut. Väl på planet upptogs tankarna istället av passageraren som klev på sist – Anas Haqqani. Han är en av ledarna i Haqqaninätverket som är en viktig gren inom talibanrörelsen. Hans närvaro väckte uppståndelse och ett selfie-behov hos mina medpassagerare. Senare på kvällen, och framför allt dagen därpå, blev tandens existens alltmer kännbar. Att gå till tandläkaren i Kabul kändes dock inte så lockande. Jag skulle ju trots allt hem snart så kanske kunde det vänta. Men det är ju inte så lätt att få tid inom vården här hemma heller, så hur det nu var hamnade jag på en tandläkarmottagning i Kabul. ”Döm inte stället efter kvarteret vi befinner oss i”, sa min följeslagare. ”Hela min familj och även utländska vänner går hit” försäkrade han.Det var rent och fint i lokalen och tandläkaren var mycket trevlig. Efter en snabb titt in i munhålan misstänkte han karies i visdomstanden men ville dubbelkolla med en röntgenbild. Utrustningen var densamma som på folktandvården med skillnaden att man inte skulle bita ihop om röntgenbrickan – vilket jag tyvärr gjorde ändå. Det gjorde ont i tandläkarens fingrar som höll utrustningen på plats i munnen. Bilderna visade mycket riktigt att misstanken stämde: ett hål i tanden. ”Den sitter så att det är omöjligt att laga så nu drar vi ut den”, sa tandläkaren glatt.Det gör vi inte sa jag och skyllde på att jag behövde kunna prata in ett reportage senare på kvällen. Det godtogs, ”men ta åtminstone paracetamol och antibiotika” sa tandläkaren och vägrade sedan ta betalt för undersökningen. ”Du är gäst i mitt land” sa han när jag protesterade och påtalade att han använt både tid och dyrbart material. Nog sjuttsingen skulle han ha betalt?! Han gav sig inte, den afghanska gästfriheten är ju känd för att vara i en alldeles egen kategori. Det stämmer kan jag intyga efter mina möten med afghaner.Tanden då? Jo jag hade tur och fick en tid när jag kom hem, nya röntgenbilder gav samma diagnos som i Kabul. Visdomstanden måste bort. Den finns inte längre. Hålet i plånboken är däremot garanterat större än den varit efter ett betalt ingrepp i Kabul.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

8 Kesä 20223min