Krig kastar obevekligt långa skuggor: Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönika 24 maj 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, tisdag.

Bomb hittad. Det var så det stod i mailets ämnesrad. Ett sådant mail vill man förstås inte ha någonstans ifrån men nu var avsändaren mina barns skola.

Jag tog in bokstav efter bokstav och kände hur det liksom forsade isvatten nerför min ryggrad, hur hjärtat och pulsen drog iväg och hur skärmen framför mig blev suddig, en mardröm för varje förälder... tills jag kom på var jag befinner mig.

Berlin.

Under andra världskrigets sista tre år formligen regnade brittiska och amerikanska bomber ner över nazitysklands huvudstad, sammanlagt en halv miljon ton sprängmedel östes ner över staden. Men mellan 15 och 25 procent av alla sprängladdningar som fälldes detonerade aldrig utan blev liggande där de landade.

Det där visste ju jag, att det tros ligga en bit över 4000 odetonerade bomber under Berlin, under husen vi bor i, gräsmattorna vi brer ut våra picknickfiltar över, under gatorna vi tar oss fram på, och under lekplatserna, och skolgårdarna, där våra barn leker.

Och visst, när jag väl lyckades fokusera på vad som stod i resten mailet så var det precis så, en bomb från andra världskriget hade hittats på skolgården där man grävt för en ny gunga.

Då och då, i snitt åtta gånger om året, stannar livet ofrivilligt till någonstans i den tyska huvudstan, krigets långa svarta trådar blottläggs i stadens färgglada väv och kräver att vi moderna människor lägger allt annat åt sidan; för krig kastar obevekliga långa skuggor.

Polisens speciella stridsmedelsröjare har inarbetade rutiner och är omedelbart på plats, så också på vår skola, elever och lärare var evakuerade redan när vi föräldrar fick mailet och bara en timme senare fick vi besked om att bomben var flyttad och faran över.

I Tyskland som helhet hittas och omhändertas runt 5000 gamla sprängladdningar varje år, städer som Dresden och Oranienburg utanför Berlin har extra många blindgångare eftersom de också bombarderades särskilt hårt.

Att det inte alltid går så bra som i vår skola hade jag tack och lov förträngt när mailet damp ner, sedan millennieskiftet har elva bombröjare omkommit och ännu fler har skadats när de försökt desarmera bomberna.

Här i Berlin har man nu tagit hand om 2000 blindgångare sedan krigsslutet 1945, men experter räknar med att det kommer att ha gått ytterligare 60 år innan den sista är ur stadens jord.

Och mitt i tacksamheten över att allt gick bra, över att fantastiska lärare fanns där och hjälpte barnen att ta in vad som skedde utan att skrämma upp dem så förundras jag över datumet.

För det här skedde den 9 maj, dagen då minnet av andra världskrigets slut och de allierades seger högtidlighålls i Ryssland. 77 år har gått sedan Nazityskland besegrades och Tyskland befriades från sin egen skapelse. Krig kastar obevekligt långa skuggor, tänker jag och räknar 77 år framåt, hur kommer det som Ryssland gör i Ukraina idag leva kvar den 9 maj år 2099?

Caroline Salzinger, Berlin
caroline.salzinger@sverigesradio.se