Inte ens Putins Ryssland är för evigt: Johanna Melén, Rysslandskorrespondent

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, torsdag.

Att ta avsked från Ryssland är omöjligt.

I alla fall för en som följt landet, ständigt återvänt dit, nästan alltid med glädje, sedan ett avlägset 1990-tal.

Nu ska jag i alla fall ta paus, i rollen som korrespondent, och funderar på några väl valda avskedsord.

Det är, i rådande läge, inte enkelt.

Så minns jag mitt senaste besök i Moskva, dagarna efter att den ryska invasionen av Ukraina inleddes, då jag fortfarande hade ett giltigt visum som nu inte längre förnyas.

Solen sken över Rysslands huvudstad. Det kändes att våren var på väg. Jag promenerade den vanliga vägen. Förbi Eremitazjparken med sina små kafébodar, passerade en grupp pensionärer som övade stavgångsteknik, korsade boulevarden där Vladimir Vysotskij står staty, fortsatte Petrovkagatan ner, genade över Teatertorget och så vidare mot Röda torget. Vid utgången från varuhuset GUM noterade jag en särskild ström av människor, med blommor i händerna, rosor och röda nejlikor, på väg förbi Vasilijkatedralen och vidare ut på bron som leder bort från Kreml.

Det var söndagen 27 februari. Poliser stod i gathörnen och för att komma ut på bron behövde alla först passera genom metallbågar, öppna sina väskor, allt gick mycket lugnt och stillsamt till.

Där uppe på bron stannade strömmen till.

Människor la ner sina blommor mot broräcket. Stod tysta en stund. Betraktade bilderna på Boris Nemtsov, oppositionspolitikern som sköts till döds just där, en sen februarikväll sju år tidigare.

Vid ett av fotografierna hade någon skrivit för hand, på en bit kartong: “Förlåt oss, du hade rätt”. Rätt om Vladimir Putins imperiekomplex och vart det en dag kunde leda.

Dagens Ryssland hade så väl behövt sin Boris Nemtsov. Bufflig, rättfram men alltid trogen sin övertygelse om att hans land en dag ska bli fritt, från det gamla, förlegade, auktoritära, korrumperade.

Jag minns honom livs levande. Från en sensommarkväll i Moskva för drygt tio år sedan. Boris Nemtsov hade kommit för att fira en annan frihetskämpe, den då nyblivne 70-åringen, människorättsförsvararen Lev Ponomarjov. Jag hade frågat Nemtsov hur han orkade fortsätta i ständig motvind som då ändå bara var en västanfläkt mot den orkan som blåser nu.

“För det finns ju inget alternativ”, svarade han.

“Jag vill i alla fall inte att mitt land ska förvandlas till ett Nordkorea. Jag kommer fortsätta kampen så länge som jag lever”.

Den gången hade han tre och ett halvt år kvar i livet.

Människorna med blommor i händerna, i februarisolen uppe på bron bort från Kreml, några dagar efter att den ryska invasionen av Ukraina inletts, delade hans dröm om ett annat Ryssland. De är många i Ryssland som delar den drömmen.

Ingenting varar för evigt. Inte heller det som kallas för “Putins Ryssland”.

Johanna Melén
johanna.melen@sverigesradio.se