Sjukhuset som saknar både medicin – och patienter: Sara Heyman, global hälsokorrepondent

Utrikeskrönika 9 december 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm fredag,

När jag jobbade som sjuksköterska på Karolinska universitetssjukhuset svor jag nästan högt vid de tillfällen det visade sig att ett läkemedel som någon av mina patienter behövde inte fanns på avdelningen. För det innebar en del merjobb, och inte av det roligare slaget.

Först behövde man gå in i läkemedelsautomaten igen, som hade en touchscreen från helvetet. En pekskärm mer eller mindre likgiltig för beröring är ingen humörhöjare för en stressad sjuksköterska på ett kvällspass. Sen, om man kom så långt, kunde man i bästa fall se att läkemedlet i fråga fanns på en annan avdelning på sjukhuset. Nästa steg var att ringa till avdelningen, där en annan stressad sjuksköterska kanske till slut svarade, och be snällt.

Sen gällde det att bevaka rörposten, ett transportsystem som jag alltid tyckte kändes lite science fiction, trots att det förmodligen var det mest analoga av all teknik på sjukhuset, men som jag aldrig blev hundra procent vän med.

Jag påmindes om det här när jag nyligen besökte ett sjukhus i Liberia, i Västafrika. Där fanns inga touchscreens, ingen rörpost och inga läkemedelsautomater. Nej, det hade ni inte, och inte heller jag, väntat mig. Men – och här kommer det som ändå överraskade – det fanns inga läkemedel över huvud taget. Faktum är att det inte heller fanns några patienter, med ett par undantag. ”Invånarna vet att det inte finns några mediciner, så de kommer inte hit”, förklarade en sjuksköterska.

I normalfallet är det inte heller sjukhuset som har läkemedel, förklarade han vidare. Patienterna kommer och får en ordination. Men läkemedlen får de skaffa själva på ett apotek, en bit ifrån sjukhuset. Det gäller även dropp, och materialet som behövs om något ska ges intravenöst, som droppaggregat, sprutor och infarter. Det får patientens anhöriga, på leriga och skumpiga vägar, åka och införskaffa för pengar de förhoppningsvis har.

Men just nu fanns det alltså inget att hämta ens på apoteket.

Sjukhussalarna bestod av rum med tomma sängbottnar med mer eller mindre hela myggnät över sig. För det fanns heller inga madrasser. Och för tillfället fick personalen ingen lön, eftersom det var slut i kassan.

Jag lärde mig mycket i Liberia, men kom nog hem med fler frågor än svar om hur man kan få till fungerande sjukvård i ett av världens tio fattigaste länder. Ett land där varje förutsättning är en utmaning – en väg det går att köra på, en ledning det finns rent vatten i, en ambulans som går att starta.

Jag tror inte att det ger så mycket att jämföra Karolinska universitetssjukhuset med det jag besökte i Liberia, som för övrigt var en enklare klinik på landsbygden och inte så att säga Karolinskas motsvarighet i Monrovia. Jag kunde ändå bara inte låta bli att påminnas om min egen erfarenhet av jakt på läkemedel.

Man kan väl bara konstatera att det, oavsett teknologisk nivå, är mycket som krävs för att sjukvård, av vilket slag som helst, ska fungera.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
sara.heyman@sverigesradio.se