Respektera och älska kylan: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan 14 december 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm onsdag

Knarret under fötterna. Snoret som fryser och ljuset från det vita. Vinterkyla när den är som bäst, ändå bara hälften så kallt här, mot i sibiriska Tomsk.

På 90-talet när vintrarna i ryska Sibirien var riktiga vintrar, med minus 30 reste jag till Tomsk. Det hade varit en atomolycka i hemliga Tomsk 7, norr om Tomsk. Där tillverkades kärnbränsle också för vapen. Radioaktivitet hade spritts över byar i området runt Tomsk 7 och vi åkte för att träffa människor som drabbats. En fysikprofessor från Tomsk följde med och i bakfönstret på bilen låg geigermätaren, den gav ofta utslag.

Många strålskadades i byarna, men överlevde inte länge nog för att få någon kompensation.

Efter vår utfärd hade fysikprofessorn ordnat övernattning på ett studenthem i Tomsk. Jag och min fixare delade rum. Det var så kallt att ett tjockt islager fanns på insidan av fönstren, så professorn hämtade ett värmeelement. Det var en brun tunn masonitskiva och gjorde inte stor skillnad. Den natten sov vi knappt, fullt påklädda och med fötterna mot masonitskivan. Som vi frös.

Några andra boende såg vi inte till, men i det gemensamma köket hade någon satt på alla spisplattorna och ugnarna, utan att det gjorde någon större skillnad.

På morgonen när vi hämtades av professorn i en härligt uppvärmd bil fick vi förklaringen.

Husets vattensystem hade fullständigt frusit sönder, källaren var full av is, det gick inte ens att gå ned där.

Med norrländska rötter och fostran har jag lärt mig respektera, men också älska kylan.

Aldrig utan mössa, lager på lager, yllekalsonger och pälsfoder. Inte duscha eller tvätta sig i ansiktet innan man går ut i minus tio. Tänk vad härligt att få bylta på sig en massa kläder, åka iväg med sparkstötting eller ett par skidor och andas in den klara och kalla luften.

Härligt om det finns någonstans att värma sig och om du har det du behöver för att klara kylan.

Men fruktansvärt när värmesystem slås sönder, som nu i krigets Ukraina eller som i halvt avfolkade ryska sibiriska byar där ingen service längre finns.

Jag har förgäves försökt pådyvla mina närmaste sånt jag själv fick lära av norrländska föräldrar om kylan.

Särskilt svårt är det med han, som verkar ha nåt fel på sin inre termostat. Hans största rädsla är bli för varm. Så kylan är alltid en total överraskning, mössa och luva är obekvämt, helst skulle han alltid gå i sandaler.

När han kommer in från att ha frusit ute i tio minus, klagar han direkt på värmen inomhus och gör det otänkbara - öppnar fönstren - och rubbar också hustermostaten. Det blir väldigt varmt, vi eldar för kråkorna som pappa skulle ha sagt.

Maria Persson Löfgren för P1 morgon