Längtan efter att komma hem: Stephanie Zakrisson, Dublin

Utrikeskrönikan 27 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Tel Aviv fredag.Efter att ha bevakat kriget mellan Israel och Hamas ett tag nu så är jag säker på en sak: jag kommer få en mängd upprörda mail, från bägge sidor i konflikten, oavsett vad jag säger.Det är en mänsklig tragedi vi bevittnar, ett sammanbrott kanske. Och för oss som är här satta att bevaka, skildra och försöka förstå är det utsatt, påfrestande, upprörande och känslomässigt.Men vad vi känner är helt oväsentligt. Just nu förvandlas Gaza till ett helvete och en ruin. Dödade tonåringar och bebisar som ligger gråa och stela vid sjukhusen, levande barn som har sina namn inskrivna på armband eller direkt på armen, så att de kan identifieras om i fall de också skulle dödas i de israeliska luftangreppen.Mödrar och fäder som skriker ut sin förtvivlan. Jag har bevakat en del konflikter men aldrig en som är så nära, rent geografiskt. Så tätt. I Ramallah såg jag barn med pannband i hamasflaggans gröna färg, folk hyllade Hamas som de ser som befriare, en del i den palestinska kampen. En dryg timmes bilresa senare ser jag en israelisk soldat gråta vid ett kafébord i Tel Aviv omgiven av sin familj.Ett land i kollektiv trauma och sorg. Där jag mött israeliska tidigare vänsteraktivister, fredsaktivister, som bara säger; jag bryr mig inte om folket i Gaza, vi bryr oss inte om vad folk i omvärlden tycker heller. Jag var på en begravning i förrgår; en mamma och hennes två döttrar, 16 och 13 år som sköts ihjäl av Hamas i kibbutzen Be’eri. Pappan kunde inte vara med, han sitter som gisslan av Gaza. Det var döttrarnas tonåriga kompisar som var otröstliga och grät när träkistorna sänktes ner i marken.Jag har vandrat runt i vad som återstår av Be’eri, samtidigt som israeliskt artilleri sköt in över Gaza. Man kunde höra nedslagen på andra sidan, bara några kilometer bort. Så nära, så tätt. Samma scener utspelar sig nu i Gaza, med otröstliga anhöriga som tar sista farväl till sina små barn, sina föräldrar.Men det kan vi inte alltid skildra med samma närhet som här i Israel, där går det inte av säkerhetsskäl för utländsk media att vara nu. Det skapar en skevhet, jag vet. Den här oförsonliga tragedin har också blivit ett krig om bilderna, opinionen, känslorna – där allt egentligen handlar om – vem är det största offret?Samtidigt pågår ett hårt spel – en pressad israelisk premiärminister Benjamin Netanyahu vill ta i ännu hårdare mot Gaza, som nästan bara drabbar civilbefolkningen, medan Hamas, som har mil efter mil av tunnlar under Gaza, inte låter folk söka skydd där. Där finns bara plats för Hamas och de över 200 som tagits som gisslan.Man brukar ibland säga i krissituationer att man pendlar mellan hopp och förtvivlan. Just nu finns det bara förtvivlan. Så slutligen, kära, kära lyssnare. Ni får väldigt gärna maila, men tänk på att jag och alla mina kollegor här gör så gott vi kan.Richard Myrenberg, Tel Aviv.richard.myrenberg@sverigesradio.se

27 Loka 20233min

Utrikeskrönikan 26 oktober 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Skåne torsdagAv allt jag lärde mig på gymnasiet så är det tre årtal som satt sig hårdast i minnet: 1772, 1793 och 1795. Det är åren för Polens tre delningar, en trestegsraket där den tidens stormakter Ryssland, Preussen och Habsburgarna i Österrike helt sonika delade upp Polen mellan sig. En process som innebar att Polen upphörde att existera som land i 123 år, fram till att det återuppstod igen i första världskriget slutskede.Varför jag minns Polens tre delningar idag nästan 30 år senare vet jag inte säkert, men förmodligen har det att göra med det eftertryck läraren Armand Andersson radade upp dem med, lyfte ett finger i taget och spände ögonen i klassen. För honom var de här årtalen självklara pusselbitar om man skulle kunna förstå Europa idag. Kanske pratade han också om det som ibland kallas Polens fjärde delning, men i så fall minns jag det inte. Den när Tyskland och Sovjet åter delade upp Polen mellan sig i Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. Oavsett brukar jag tänka på Polens alla delningar när jag nuförtiden reser runt i landet och möter polacker. När jag ser och hör den emfas med vilken både politiker och vanligt folk hävdar sitt lands integritet, okränkbarhet och behov av en robust militärmakt. I ett land som knuffats, delats, invaderats, utraderats, återuppstått och flyttats - ja faktiskt även flyttats - så många gånger i händerna på sina starkare grannar, är det kanske inte konstigt att det genom generationerna fostrats en nationalism och vaksamhet mot den omedelbara omvärlden - en impuls att vakta på sitt.Men man ska samtidigt akta sig för att överpsykologisera ett helt folk, det här med historia är såklart lite mer komplicerat än så, och helt säkert finns många polacker som inte alls håller med. Men jag sänder ändå ofta en tacksam tanke till min gamla gymnasielärare för att han gav mig en av nycklarna. För idag tycker jag att jag ser spår av Polens delningar hela tiden. I landets envisa misstro mot Ryssland och i dess nästan lika envisa stöd för Ukraina såklart. Men kanske mest i att landets överlägset största politiska parti sedan lång tid tillbaka är utpräglat nationalistiskt. Ett parti som drömmer om ett starkt okränkbart Polen och som verkar hämta sin politiska energi ur alla historiska oförrätter - i synnerhet genom att ständigt påminna om Tysklands historiska brott mot Polen. Och ihärdigt hävda att tyska krafter än idag är ute efter att exploatera och förgöra den polska nationen. Men partiet i fråga, Lag och rättvisa, tappar stöd. Många polacker tycker att deras nationalism har slagit över i paranoia. Partiet förlorade sin majoritet i parlamentet i valet förra söndagen och kommer inte kunna bilda någon ny regering. Så kanske håller fokus i de polska folkdjupen långsamt på att skifta, men fortfarande samlar det nationalistiska tankegodset mer än var tredje röst i Polen. Och en av förklaringarna går utan tvekan att spåra till Polens tre delningar... Så vi tar det igen: 1772, 1793 och 1795. Samuel Larsson, Polenkorrespondent

26 Loka 20233min

Utrikeskrönikan 25 oktober 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Förra veckan låg Bangkok tio-i-topp i hela världen, men tyvärr var det på listan över städerna med sämst luft. Då är luften så full med små hälsofarliga partiklar att det är skadligt för hjärta och lungor. Sådana dagar tar man inte gärna med sig sonen till lekparken, utan då får man se sig om efter inomhusunderhållning. Tyvärr finns ju inte öppna förskolan här, som hemma i Sverige. För er som inte vet så är det alltså en gratis förskoleverksamhet som man kan droppa in på lite som man behagar. Där finns leksaker, andra barn, föräldrar och pedagoger som ordnar sångstunder och liknande. Först nu, när jag flyttat hit till Thailand med familjen, inser jag vilken lyx det var.Det närmsta vi hittat här i Bangkok är olika sorters lekland. De finns i alla storlekar, men dem vi gått till är något mindre, mer som kombinerade caféer och lekland. Välutrustade är dom i alla fall: i de luftkonditionerade lokalerna finns bollhav, rutschkanor och små rollspelsbås där barnen kan klä ut sig, leka affär, bagare eller makeup-artist. Den lilla livsmedelsbutiken i miniatyr har prunkande hyllor med grönsaker och frukt i tyg. Sån opulens är förstås inte gratis. För barn kostar det vanligtvis motsvarande hundra kronor för en eller två timmars lek, och på en del ställen behöver även föräldern betala. På andra räcker det med att man som vuxen beställer en matcha-latte, en smoothie eller en öl. Ja, en del lekland serverar öl. De är också otroligt välbemannade: det finns alltid minst fyra, fem i personalen som smyger runt och städar eller ställer tillbaka leksakerna på sina platser. En del av er kanske tycker att det låter toppen och, visst, jag ska erkänna att jag också blivit lite imponerad av vilket lekutbud som marknadens osynliga hand kunnat skapa här i Bangkoks centrala delar. Det jag kan sakna är kontakten med andra föräldrar. För även om öppna förskolan är kul för barnen så är den ju kanske ännu mer en mötesplats för oss nyblivna föräldrar. Men på leklanden vi varit på här är föräldrarna i minoritet. Det vanligaste är att barnen är där med sina barnflickor, eller ”nannys” som det heter. Sen blir i alla fall jag stressad av att veta att det står någon och klockar vår tid i bollhavet, och att det ryker en hundring till om vi inte hinner checka ut i tid. Fast det kan också vara så att den stressade känslan kommer från de skrikiga barnvisorna på engelska som konstant spelas i högtalarna.Som utrikesjournalist försöker jag så långt det går att inte värdera skillnader mellan länder. Det mesta är rationellt i sitt specifika sammanhang, det tjänar inget till att försöka säga vilket som är bättre eller sämre – det är bara annorlunda. När ni hör det här är vi med all säkerhet tillbaka i bollhavet, för på onsdagar är det gratis inträde för föräldrarna.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien

25 Loka 20233min

Utrikeskrönika 24 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Stockholm, tisdag. Det är FN-dagen idag, och jag minns när mina barn var mindre och fick måla flaggor på A4-blad och hänga upp på skolgården. Det får kanske lågstadiebarn fortfarande göra – men det känns ändå som en helt annan tid. Då för bara några år sen, när ett krig, förlåt, två krig i eller nära Europa kändes rätt så otänkbart, och hunger och mödradödlighet var sådant som vi, kanske lite för långsamt men ändå, sakta men säkert jobbade bort. Nu är det FN-dagen och globala hållbarhetsmål nummer 16, Fredliga och inkluderande samhällen, känns längre bort än någonsin. Liksom majoriteten av de övriga målen, kan tilläggas. Men det räcker gott och väl med nedslående uppgifter i nyheterna, så jag passar på när jag får att komma med något som i alla fall kan vara en liten, liten motbild. Varför inte en alpacka och en minihäst i en församlingssal i centrala Boston. För ett par veckor sen var jag på reportageresa i USA. Ingen kan anklaga mig för Amerikaromantisering – mina teman var ojämlikhet i hälsa, drogöverdoser, skuldsättningar och hemlöshet. Idel elände alltså, men i detta stötte jag på en alpacka och en häst. Tyvärr inte personligen, eftersom jag inte lyckades tajma besöket. Men jag fick i alla fall höra om dem. Till ett sjukhus för hemlösa i Boston kommer varje vecka terapihundar. Det är en tacksam programpunkt, patienterna älskar dem, berättar Dan Malony som jobbar på sjukhuset. De har andra aktiviteter också, som på vilket äldreboende i Sverige som helst: Bingo, handmassage och samtalsgrupper. Men hundarna är det mest uppskattade. Och så ungefär en gång i halvåret kommer finbesöket, alpackan och minihästen. Det blir en lång kö, säger Dan Malony. Flera dagar innan frågar folk när det är de ska komma. Hundarna, alpackan och hästen verkar också trivas med uppmärksamheten. Och de har lärt sig att åka hiss, för den stora salen, som är ljus med fönster där man kan skymta några av Bostons skyskrapor, ligger ett par våningar upp. Det är väl de små ljuspunkterna, små mirakel, som vi får komma ihåg när världen ter sig så väldigt mörk. Och de finns förstås överallt. Under min USA-resa såg jag det i en passionerad barnläkare i Oakland som startat en klinik för svarta familjer. Och hos en high school-student i San Anselmo som jobbar för att upplysa sina jämnåriga om riskerna med fentanyl. Och i människor och djur på sjukhuset för hemlösa i Boston.Och oavsett var vi är – när vi gång efter annan känner förtvivlan och hopplöshet kanske bästa trösten finns hos någon fyrbent med päls och, vad det verkar, klokare varelse än människan. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

24 Loka 20233min

Utrikeskrönika 23 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Place Sainctelette, Bryssel måndag.Jag tittar ut över ett hav av blommor. Ljuslyktor. Skyltar med hälsningar på franska, på nederländska, på svenska.Två landslagströjor. En supporterhalsduk, med texten: Heja Sverige.Ännu ett dödligt terrordåd i Bryssel. Den här gången riktat mot svenskar.Två människor dog här vid gathörnet strax norr om Bryssel centrum. Ytterligare en skadades allvarligt.Vanliga människor, fotbollsfans, förväntansfulla, på väg till arenan och matchen mellan Belgien och Sverige.Fel ställe, vid fel tillfälle. Och på ett ögonblick är livet över.Många frågar sig om säkerheten var tillräcklig.Kunde man gjort mer?Tänkte man på att svenskar var särskilt hotade på grund av koranbränningarna?Som Belgiens premiärminister Alexander de Croo sa: ”när två människor dör då kan man inte säga annat än att något gått fel.Men vad?Hur kan man skydda sig mot en ensam gärningsman som öppnar eld på en till synes slumpmässigt utvald gata i en miljonstad?Det är oerhört svårt.Och det är inte första gången detta händer i Bryssel.Jag har själv upplevt flera terrordåd under mina år här. Däribland de stora attackerna våren 2016, mot flygplatsen och tunnelbanestationen Maelbeek. 32 oskyldiga människor miste livet den gången.Hade jag tagit tunnelbanan in till kontoret en halvtimme senare hade jag kunnat vara en av dem.Då som nu följdes dåden av folktomma gator. Människor som stannar hemma. Skolor som är stängda.Poliser med skottsäkra västar och automatvapen över bröstet. Militärer som patrullerar på gator och torg.Men då som nu kommer livet tillbaka till Bryssel. Successivt ger sig folk ut på gatorna och torgen igen och poliserna och militärerna blir mindre synliga.Då som nu är det det som är svaret på terrordåd i Bryssel.Det öppna samhället, särskilt här där så många nationaliteter och kulturer lever sida vid sida varje dag, det är det livet man återgår till. Det är det livet man vill bevara. Det är det livet man inte tänker låta terrorister förstöra.Måndagens dåd var inte det första i Bryssel. Troligtvis inte heller det sista.Men jag hoppas och tror att människorna som lever här, från alla nationaliteter och kulturer, kommer resa sig precis som de gjort tidigare. Och fortsätta leva sina liv. Tillsammans. Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

23 Loka 20232min

Utrikeskrönika 20 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Mellanöstern, fredag.Ack du arma värld.Solen speglar sig i vattnet så att det glittrar som guld. En ljum höstvind kysser kajen.En mager katt stryker sig mot fiskares ben i hopp om en delikatess.På ytan allt så lugnt.Men ack du arma värld, så mörk du blivit, så mörk du är.Lördagen för snart två veckor sedan en mormor och morfar hade sina barnbarn hemma i sin Kibbutz i södra Israel. Barnbarnens vänner var med. De sov över, såg fram emot den stora drakfestivalen som skulle hållas senare på dagen.Barnen hade dagen innan byggt sina egna drakar, målat dom och pyntat. Om bara några timmar skulle de ta med matsäck till fältet, träffa andra barn och familjer och flyga sina drakar. En årlig tradition, glädje och lycka.Det blev aldrig så.Idyllen slets sönder av terroristers vapen. Civila dödades, lemlästades, kidnappades. Hem brändes.Morföräldrarna och barnbarnen finns inte längre kvar, det enda som minner om deras hopp om glädje är de övergivna drakarna, utsmyckade med hjärtan och stjärnor, på en veranda i en övergiven kibbutz. Drakar som aldrig flög.Och på andra sidan stängslet, bara kilometer därifrån.Föräldrar som förtvivlat rusar mot akutmottagningen med livlösa barnkroppar i sin famn. Täckta av betongdamm från bombers verk och där det enda färgglada är blodets bana.Familjerna som flyr för sina liv, till vad? De har ju ingenstans att fly. Inte ens sjukhus är säkra.Och för varje bomb, mer hat.Ack du arma värld.Familjen i Sverige som delar namn men inte släktskap med en kriminell. En man, eller pojke, stormar in och skjuter dom, inför deras barn.Två kvinnor utan släktskap till kriminella som just druckit sitt kvällste, plötsligt avbryts lugnet i villaidyllen av automateld. En maskerad person stormar in i villan. Dödar kvinnorna. Det meningslösa våldet.Eller dom som skulle på fotbollsfest med sina gula stolta tröjor. Det blev deras död. En galnings som trodde han försvarade religion genom att döda, oskyldiga.Och medan blickarna riktas åt annat håll gnuggar den ryska björnen händer, övergreppen i Ukraina plötsligt i mediaskugga.Nej, ack du arma värld. Vad mörk du blivit, hur ska vi orka med dig.Vi får njuta av de få glimtar hopp där finns, och som katten när den stryker sig mot fiskarens ben, hoppas på något bättre sedan. Men inte ens solglittret i vattnet kan trösta, det ÄR mörkt och den kurrande katten, fick aldrig någon fisk.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

20 Loka 20233min

Utrikeskrönikan 19 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Washington, Torsdag.Det exempellösa är det nya vanliga.I alla fall när det gäller amerikansk inrikespolitik, där ordet unprecedented nästan slitits ut av de politiska kommentatorerna i en tid när historiska händelser utan motstycke tycks inträffa mest hela tiden.Ofta används det i samband med Donald Trump, som ju blev den förste före detta president att ställas inför rätta i ett brottmål, och sedan lyckades bli historisk på nytt när han blev den förste före detta president att ställas inför rätta för ett federalt brott. Nu har åtalspunkterna staplats på hög – och ofta känns det som om korrespondentjobbet skulle kunna döpas om till rättsreporter baserad i USA.Och nu är det kongressen här i Washington som skriver in sig i historieböckerna.Just nu är representanthuset helt paralyserat, efter att republikanen Kevin McCarthy röstades bort från sin talmanspost. Det var också en historisk händelse – ytterst exempellös – det har aldrig inträffat förut.Och redan vägen till den där talmansposten för McCarthy var ovanligt krånglig med 15 omröstningar under fyra dagar. För att hitta något liknande måste man gå tillbaka till tiden före det amerikanska inbördeskriget.Nu råder det öppen splittring inom det republikanska partiet – man kan inte enas kring vem som ska bli den nye talmannen, och under tiden står allt arbete i representanthuset helt stilla.Att kongressen nu är inne på sin tredje talmanslösa vecka är också exceptionellt, men man kan hitta liknande exempel i kongresshistorien, men då oftast av andra skäl än öppet krig mellan partigruppens falanger. Det kan till exempel bero på något så odramatiskt som att kongressen haft ett långt uppehåll.Och när man 1961 hade en tillfällig talman i kongressen i 28 dagar, så berodde det på att den ordinarie talmannen var allvarligt sjuk.Men går man bara tillbaka tillräckligt långt i den dramatiska kongresshistorien går det att hitta imponerande rekord i dysfunktionella kongresser. Årsskiftet 1855-56 tog det till exempel två månader och 133 omröstningar innan man hade en talman.Den nu aktuelle talmanskandidaten Jim Jordan, som hittills misslyckats två gånger med att få den majoritet av röster i representanthuset som krävs för att bli talman, är på många sätt en person som är typisk för det politiska klimatet i USA just nu. Han är en Trumplojalist som mestadels drivit sin egen linje stenhårt, snarare än att han byggt samarbeten i kongressen.Att han nu är påtänkt som talman är också på sätt och vis det logiska resultatet av ett politiskt klimat där kompromisslöshet premieras framför en förmåga att skapa koalitioner.Nu återstår det att se om Jordans envetna strategi kan föra honom ända fram till talmansklubban.En tredje omröstning väntas idag.Roger Wilson, USA-korrespondent.roger.wilson@sverigesradio.se

19 Loka 20233min

Utrikeskrönika 18 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Stockholm, onsdag.Det är till Indiens Högsta domstol som många indier sätter sitt hopp. Medborgare som inte tycker att landets politiker och myndigheter gör sitt jobb och behöver tas i örat. Det händer att domarna i detta högsta skrå tycker detsamma och självmant tar just politiker och myndighetspersoner i örat inte sällan för att de agerat senfärdigt.Utanför denna hoppets boning samlades igår ett gäng HBTQ-are med mobillurarna i öronen för att lyssna på ett särskilt hett efterlängtat besked om samkönade äktenskap. Det var i våras som ett antal samkönade par la fram sin sak för domstolen. De ville att deras kärlek skulle få samma legala status som heterosexuella par har. Det handlar inte bara om rätten att få gifta sig utan om möjligheten att få adoptera barn, ärva varandra och dela försäkringar.Det är tack vare Indiens Högsta domstol som HBTQ-arna alls kan driva frågan. Det var nämligen denna instans som 2018 legaliserade homosexualitet efter åratal av juridiska turer och strider. Inte undra på att de samlats utanför domstolsbyggnaden igår. Så hur blev det då?Pyspunka är kanske ett passande ord. HD-domarna var inte överens: 3 mot 2. Någon ansåg att adoption var en självklarhet. Absolut inte tyckte en annan. När det gäller själva äktenskapsfrågan så blir kontentan den att HD säger sig inte ha makt att ändra i lagen och legalisera samkönade äktenskap. Det är en fråga för Indiens parlament att reformera lagarna. Samtidigt slår domstolen fast att Indien som land har en skyldighet att erkänna hbtq-relationer och skydda människor mot diskriminering. Man ålägger också regeringen att skapa större medvetenhet kring de här frågorna så att allmänheten förstår att detta är något normalt och inte en sjukdom.Motpart i det här målet har varit Indiens regering. Dess juridiska ombud har menat att äktenskapet endast är ämnat för en man och en kvinna. Han har också hävdat att det är en urban elit som driver frågan som strider mot Indiens socialt accepterade värderingar. Det där sistnämnda om den urbana eliten köpte inte domstolen. Samkönad kärlek finns överallt i landet, inte bara i städerna, sa chefsdomaren.Hoppet om fler medborgerliga rättigheter för HBTQ-paren står nu till den regering som avisat deras krav. Den hindunationalistiska regeringen har föreslagit att en utredning ska tillsättas som tittar närmare på vilka rättigheter och förmåner som de samkönade paren kan omfattas av. En regering som gjort sig känd för att värna kärnfamiljen och traditionella hinduiska värderingar. Besvikelsen rapporteras ha varit stor utanför domstolsbyggnaden igår men en del aktivister sade ändå till brittiska public servicebolaget BBC att det fanns ett hopp, särskilt som domstolen lämnat en lång lista med rekommendationer till regeringen.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

18 Loka 20233min