Ställföreträdande indignation: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönikan måndag 3 april

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Här är Kairo, måndag

Och jag undrar om den ställföreträdande indignationen ersatt det ställföreträdande lidandet?

Vi befinner oss i Stilla Veckan – påsken, och många kristna påminner om Jesu ställföreträdande lidande – att han ska ha dött för våra synder och lidit för vår skull, den dygdigaste av uppoffringar.

Men vem är det idag som betraktar det ställföreträdande lidandet som något vackert och beundransvärt, för många snarare ett svaghetstecken, ett misslyckande att vara en sån looser att man uppoffrar sig för någon annans skull.

Jag minns en kampanj för många år sedan i Almedalen där Frälsningsarmén hade ställt ut baljor på Donners plats där man tvättade fötterna på förbipasserande. Vår ledare tvättar era fötter, vad gör er ledare stod det på plakaten.

En fyndig kampanj. Men idag är det nog ställföreträdande indignation snarare än lidande som tilltalar oss syndiga människor.

Visserligen har ordet indignation – moralisk upprördhet – fått en alltför dålig klang, jag använder det själv på ett nedsättande vis om bittra, kränkta, och harmsna människor som ger nån annan skulden för allt som gått dem illa.

För egentligen är indignation en alldeles hälsosam reaktion på orättvisa. De indignerade egyptierna som gjorde uppror mot att behandlas ovärdigt av en stat som lät sina poliser sodomisera politiska fångar.

Det är sunt att bli indignerad och förbannad.

Men indignation är också en av människans mest lättexploaterade känslor. Så lyckades t.ex. det muslimska brödraskapet komma till makten i Egypten när de sa sig företräda folket i ställföreträdande indignation. Eller IS som lovade upprätta sunnimuslimers värdighet.

Och nu är det den ställföreträdande indignationen som gör att Benjamin Netanyahu trots allt har starkt stöd av alla de israeler som i decennier känt sig förfördelade och diskriminerade av den liberala eliten. Eliten som bestod av judiska pionjärer från Europa som byggde kibbutzer och institutioner som högsta domstolen, som drömde om en bättre värld och den nya människan, men som samtidigt såg ner på judar från Marocko Irak och Jemen. Nu hånas eliten, etablissemanget och vänstern och trots att Benjamin Netanyahu själv är född in i eliten, lyckas han förkroppsliga den ställföreträdande indignationen. På samma sätt som Donald Trump, trots sin position, iklär sig en ställföreträdande indignation å de förfördelades vägnar inför det han ser som eliten, etablissemanget och det politiserade rättsväsendet.

Men det är inte alls omöjligt att både Donald Trumps och Benjamin Netanyahus supporters faktiskt anser att de får sina fötter tvättade av dessa ledare.

Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairo