Om kärringar – eller damer med fuck off-kapital: Sara Heyman, Stockholm

Utrikeskrönika 22 november 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Minnena kom tillbaka när jag besökte Kosovo för någon vecka sedan, för att bevaka händelserna kring det skyltbråk som skapat en stor politisk kris i landet.Det var i mitten 1990-talet som Balkan brann i ett blodigt inbördeskrig och resten av Europa förfärades över grymheterna.Medan vanligt folk där nere var trötta, sorgsna och desillusionerade pumpade krigshetsen på - politiker och krigsherrar vässade knivarna, spred propagandan och sålde hat.Då någon gång, som vanligt i slutet av maj, packade jag min väska, tog flugspöet och drog till det lilla alpriket inbäddat mellan de stora bergsmassiven - de Juliska alperna och Karawankerna.Till de turkosa strömmarna i Soca-dalen i Slovenien.Där var det lugnt. Den lilla vid det här laget forna jugoslaviska delrepubliken hade lyckats undkomma kriget efter bara 11 dagar. De fick sin självständighet nästan utan blodspillan.Och det var där det förunderliga hände. Jag klev rakt in i ett glatt sällskap flugfiskade jugoslaver... nä, det var dem ju inte längre.Men här stod de i strömmarna, en gentleman från Kroatien, en annan från Bosnien. Montenegrinen var där och så serben från Novi Sad. Även en sloven fanns med i sällskapet och så jag från Sverige med mina balkanrötter i bagaget.Samtidigt pågick kriget några timmar bort.När vi satt där runt lägerelden reflekterade jag över att alla de här människorna skulle åka tillbaka till respektive land om några dagar och då förväntas stå mot varandra, förväntas se varandras skillnader, uppslukas av hat.Nu var det inte så, de här gamla vännerna hade aldrig tillåtit sig att låta hatet ta överhanden eller propagandan ta kommandot - de hade varit vänner före, fortsatte vara det under och sedan också efter kriget.Och vi kom att träffas många år framöver, alltid på samma ställe - i den sällsamt vackra dalen med sina pastellfärgade kalkströmmar.För någon dryg vecka sedan träffade jag albaner och serber i Kosovo och förväntade mig hårda ord, anklagelser och historier om oförrätter.Men så blev det inte riktigt.Istället sa en ung alban, född först efter den tid då de två etniska grupperna levde ihop - att han längtade efter den gemenskapen. Efter ett gemensamt Mitrovica.Serben i Gracanica förbannade ingen, utan konstaterade att den absoluta majoriteten i Kosovo vill ha fred och jobb. Serb som alban.En äldre kosovoalbansk man berättade om sitt bekymmerslösa kaffedrickande i Belgrad, Podgorica eller Tirana. Han tyckte att om det funkade då, då borde det gå idag - om nu inte politikerna hade funnits, sa han som en besk slutkläm.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

22 Marras 20223min

Utrikeskrönika 21 november 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, måndag.Det är dålig stämning i den finska regeringen och det förklaras med en tidig, hastigt stigande valfeber grundad i dåliga opinionssiffror hos särskilt ett av regeringspartierna.Det finska riksdagsvalet är först i april nästa år och för en utomstående betraktare känns det onekligen tidigt för såpass hög temperatur inom politiken redan nu.Men oj, oj , oj suckar de finländska kollegorna jag sitter bredvid på pressläktaren i riksdagen när vi lyssnar på debatterna. Tonläget har förändrats och behovet av att markera det egna partiets politik märks tydligt.Och när regeringen Marin presenterar valperiodens sista lagpaket för riksdagen, ja, då är det många förslag som blir kvar i byrålådan, för husfridens skull som Svenska Yle uttrycker det.Det blir ingen exitskatt för att täppa till kryphål för skatteplanering utomlands , inga förändringar i arbetslöshetsersättningen eller några lättnader i studielånen för dem som flyttar till glesbygden. Allt för sammanhållningens skull.Men en av de allra svåraste knutarna, en riktig surdeg som knådats i över 10 år i Finland, tar regeringen Marin strid om.Det handlar om förslaget om ny Sametingslag som läggs fram till riksdagen trots att regeringen inbördes är oense.Nu står hoppet till oppositionen att den röstas igenom.Vilka är det då som står i de olika ringhörnorna i regeringsbråket?Ja, det är Centerpartiet som pekas ut som bråkstaken.Politiska journalister och statsvetare förklarar situationen med rekordlåga opinionssiffror för Centerpartiet som gör det nödvändigt för partiet att skilja ut sig och markera handlingskraft mot sina väljare.Och det spekuleras i om det kommer gå så långt att partiet till och med väljer att lämna regeringssamarbetet före valet.För Sanna Marin, socialdemokrat och statsminister, vore det ett bakslag. Att hålla ihop regeringen hela vägen, beskrivs som ett prestigeprojekt för henne. För centerns del har det nya fräna tonläget inte gjort någon skillnad när det gäller väljarsympatier. Opinionssiffrorna är fortsatt rekordlåga.Skillnaden hittills är som sagt dålig stämning och det märks i relationen mellan statsminister Sanna Marin och Centerns partiledare Annika Sarikko.Kroppsspråket visar tydligt att tonen är mindre hjärtlig dom emellan.Oavsett, vad de olika tvistepunkterna landar, det bådar spännande valtider i Finland. Drygt fyra månader kvar till valet och uppfriskande hög temperatur redan nu.Carina Holmberg, Helsingforscarina.holmberg@sverigesradio.se

21 Marras 20223min

Utrikeskrönika 18 november 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredag.Framför mig på skärmen på museet står Martin Luther King.(I have a dream)Jag är i hans hemstad - Atlanta. Utställningen handlar om Medbogarättsröreslen - slaveriet, jim-crowlagarna, diskriminering, rasismJag får sitta vid en bardisk - i mitt öra, genom hörlurar, viskar och sen skriker en mans rasistiska ord till mig - ljudet rör sig som om han går runt mig - han sparkar - stolen vibrerar- när simulatorn tar mig till en bardisk i North Carolina där fyra svarta studenter satte sig i en fredlig protest vid en bardisk där bara vita människor tilläts sitta.i 90 sekunder får museebesökarna utstå en bråkdel av vad studenterna gjorde för att motsätta sid diskrimineringen och rasismen i USA på 60-talet.Håll kvar händerna på bardisken hela tiden - säger kvinnan som arbetar vid installationen - om det blir för mkt får ni ta av er lurarna.90 sekunder.På nästa våning handlar utställningen om Martin Luther Kings död. Bilden på honom skjuten - bilden på hans familj iklädd svarta kläder vid kistan. Vuxna, å barn.Jag såg en liknande bild igår också - en annan familj vid en annan kista - En 28-årig rappare sköts till döds här om veckan - Kirshnick Khari Ball - Mer känd som Takeoff från gruppen Migos.Hans fans samlades utanför en Arena här i Atlanta - Tusentals av dem bjöds in till begravningscermonin med hans familj o vänner för att ta farväl.Det spelades tärning sägs det och det uppstod bråk - skott avlossades och han dog.På sociala medier sprids filmklipp.En bästa vän lutad över en kropp - nyss full av självförroende - nu all luft borta - ropande sin väns namn, som för att väcka honom - men han är redan borta.Han dog på plats - skottskador i bröst och huvudet meddelar polisen.Jag är så trött på att rappare bli skjutna hela tiden – inte bara rappare – vem som helst, säger en kille utanför begravningen. -Jag har en bror som dödades så jag vet vad de går igenom. Det måste få ett slut.”Enough is Enough”, ropar en man i en megafon utanför begravningen - Stoppa vapenvåldet står det på skyltar som han och några andra besökare håller upp.En annan kille visar mig ett ärr på kanten av sin pannan - jag blev skjuten här - kulan gick in och sen ut säger han. jag hade tur.Han jobbar i ett av de fattigare områdena runt Atlantas innerstad med att försöka hjälpa människor här, mest unga killar, bort från gäng, kriminalitet och våld.Själv var han 12 år första gången han fick tag på ett vapen.Varje gång någon blir skjuten lämnar det människor omkring i trauma, säger han.Vi måste läka trauman. Ibland känns det som att vi ett steg fram och två tillbaka hela tiden. Men hoppet måste vara det sista som lämnar oss, säger han.Caroline Kernen, utrikeskorrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se

18 Marras 20223min

Utrikeskrönikan 17 november 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Almaty, torsdag.I ett hus i utkanten av Kazakstans största stad, på andra våningen, ligger madrasserna i täta rader på golvet. En trappa ner vankar mestadels unga män mellan köket, genom hallen där en ljuskrona hänger i taket, och rummet som består av ett avlångt bord. Någon sitter lutad över sin dator, han arbetar. En annan läser, håller på med sina studier. Andra pratar i telefon. Försöker lösa sin situation. 18-åringen från Tjumen, i Sibirien, dyker upp än här en där. Imponerar på de äldre genom att lösa Rubiks-kub på bara några sekunder. Här finns Sergej, från Kaluga, som hankat sig fram de senaste månaderna genom att köra bud kors och tvärs i stan. 26-åringen från Tatarstan vill prata mest av alla. Får inte nog av att analysera sin situation, sitt lands, Rysslands situation. Landets väg mot avgrunden under ledning av president Vladimir Putin. Alla har ett gemensamt, att de inte vill delta i Rysslands krig mot Ukraina. Och därför har de flytt, för att undkomma mobilisering till kriget.På härbärget i Almaty får de bo gratis i två veckor, för att i lugn och ro försöka lösa de mest akuta frågorna.Jag säger till några hur märkligt det känns att befinna sig på ett härbärge för ryska migranter, i Kazakstan, Centralasien. Jag säger att tidigare har jag bara besökt härbärgen, hjälpcenter, för migrantarbetare från den här regionen – i Moskva eller Sankt Petersburg. Att den omvända ordningen nu råder. I Kazakstan har man blandade känslor inför nykomlingarna. Över att sönerna från den gamla imperiemakten som genom historien orsakat så mycket lidande nu kommer hit för att be om deras hjälp. Ryssarna säger om Kazakstan att det är bra, priserna är lägre än hemma. Och så pratar nästan alla i den forna Sovjetrepubliken fortfarande ryska. Det är praktiskt. Samtidigt som de själva, med sina ekonomiska resurser har drivit upp priserna, hyrorna. Det har hänt att kazaker tvingats bort från sina hem till förmån för bättre betalande ryssar.På härbärget uttrycker alla tacksamhet över mottagandet de fått. Att de inte haft något annat val än att fly sitt land, Ryssland. Och många är bara här tillfälligt. De drömmer sig vidare, till Europa, USA. Om de nu tas emot där. Sergej från Kaluga har en riskfylld plan i tankarna, om att ta sig till Mexiko, ansluta till migrantströmmen där, korsa gränsen illegalt och söka asyl i USA.Det är det forna Sovjet 2022. Från Ukraina har miljoner flytt, undan Rysslands krig. Från Ryssland har hundratusentals flytt, för att slippa kriga mot Ukraina.I Kazakstan ser man på med förskräckelse. När den forna kolonialmakten åter vädrar drömmar om sitt forna imperium. Måtte de inte komma hit också.Johanna Melén, Almatyjohanna.melen@sverigesradio.se

17 Marras 20223min

Utrikeskrönikan 16 november 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.En natt för inte så länge sedan satt jag återigen på flygplatsen i Doha, Qatar i väntan på nästa flyg hem. Utanför de stora fönstren stod flygplanen på rad. Qatar Airways flygflotta har fått nya loggor inför fotbolls-VM som ju drar igång på söndag. På stora monitorer visades reklamfilmer där glada supportrar samlades till denna viktiga bollfest.Men det finns ju som bekant alltid flera sidor av ett mynt. Det har redan talats en hel del om de dåliga arbetsvillkor som migrantarbetare tvingas stå ut med i Qatar och i de andra gulfstaterna. Många av dem kommer från mina bevakningsländer; från Pakistan, Indien, Nepal och Bangladesh. I Nepal diskuterar man hur det kommer sig att landet skickar iväg unga friska män men att de återvänder i kistor efter arbete utomlands.Nu är det inte främst arbetsvillkoren kring fotbollsarenorna som jag tänker på där mitt i natten – utan på det ständiga samtal jag verkar ha med människorna i mina länder om hur man bäst ska lyckas komma därifrån. En del av dem har enkla arbeten och saknar utbildning, men kanske behövs det en chaufför i Sverige undrar dem? Andra har flera akademiska poäng än medelsvensken men hittar inget jobb utifrån sina kvalifikationer. Kanske skulle man ta och läsa en masters till i Europa säger dem?Min roll blir alltid den skeptiska; varför vill du härifrån? Vad vet du om tillvaron i landet du hoppas komma till? Vad vet du om hur det är att vara invandrare och kanske oönskad sådan? Vore det inte bättre om du med din kompetens och kreativitet stannade kvar och försökte förändra saker och ting? Svaren lyder nästan alltid: det finns ingen framtid här, inga bra jobb, korruptionen äter upp alla möjligheter och livet är tufft här också så det ska nog gå bra. Det finns gott om släktingar och vänner som gjort resan före dem och som nu kommer med goda råd. En del verkar lyssna väldigt selektivt och tro att om man bara kommer till ett västland så löser sig allt. Pengar växer på träd och det finns lediga välbetalda jobb i varje gatuhörn.Jag gör mitt bästa för att förmedla lite grå Stockholmsnovemberrealism. Det går rätt ofta så där. Och det är ju inte utan att jag kan förstå längtan bort från just den slumpmässighet och utsatthet som de facto är vardag för många i Sydasien; där bristen på möjligheter för särskilt de unga är ett skriande problem. Där det inte räcker att vara duktig och framåt om man inte har kontakter och kan muta rätt person. En ung akademiker i Pakistan uttryckte häromveckan förtvivlan över att hennes kollegor som fått fina utbildningar i Pakistan nu lämnar landet. Hon var kritisk men konstaterade samtidigt att det vi alla vill ha är en tillvaro där våra grundläggande rättigheter tillgodoses och respekteras – och det är ju tyvärr inte alltid en självklarhet.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

16 Marras 20223min

Utrikeskrönikan 15 november 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm tisdagNog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.Karin Boyes ord kommer för mig nyss hemkommen från en ovanligt långdragen resa till och från Ryssland. Moskva som normalt ligger på två timmars flygavstånd från Stockholm har blivit ett resmål, där det verkligen gäller att känna att det är vägen, som är mödan värd.Resan dit tog den här gången ett dygn med byten och lång väntan i Istanbul och Minsk i Belarus.Turkiska flygbolagen har svindyra biljetter för flyg till Moskva från Sverige, snittpriset för en enkel biljett är femsiffrig – runt 16 000 kronor. Men att byta flygbolag i Istanbul sänkte priset med 10 000.Det statliga flygbolaget Belavia välkomnar med... Beatles: Here comes the sun i högtalarna när vi kliver ombord. Oj sånt västligt i denna tid av antivästlig retorik.Planet är nydekorerat i orange gult och svart med en bisonoxe och en tankist på vingen.Bordet vid min plats har en stridsvagn avbildad.I högtalaren sägs: ja, som stridsvagnar kommer vi dit vi ska...Åh nej kriget, tänker jag, det ryska invasionskriget av Ukraina.Men det här handlar inte om det riktiga kriget, utan rör sig om ett superpopulärt tv och dataspel med rekordmånga spelare i världen. Det framgångsrika belarusiska spelet World of tanks. Skapat av en idag 46-årig belarusier 1998, idag en global succé. Grundaren har blivit rik och bor på Cypern.Allt det där kunde jag förstås inte ta reda på där jag satt på flygplanet och njöt av resans möda.Istället tjuvlyssnade jag på mina medpassagerare, som till största delen var ryssar på väg från solsemester via Minsk. De har också upptäckt det billigare flygbolaget Belavia. De två tjejerna bredvid mig var brunbrända och en av dem lusläste en bok – som visade sig vara Koranen på ryska.Vid fem på morgonen landade vi i Minsk och resans vedermödor började.För som utlänning måste jag via transit för att ta mig till Moskva. Egentligen är Belarus och Ryssland i union, så flygen mellan länderna räknas som inrikes och ryssar och belarusier behöver inte visa pass. Men den enda utlänningen räknas inte dit...Väntan – uniformsklädda unga belarusier klampar förbi, men ingen vid transitdesken, väntan, till slut kommer en flygbolagsanställd, sen säkerhetskontroll, men ingen där heller, väntan och till slut en ung kille som stämplar biljetten och röntgar min ryggsäck. Sen småspringer han med mig till passkontrollen. Jag fyller i alla viktiga dokument och tjejen i luckan ler glatt.Gladdes i min enfald över att jag nu ändå släppts in i unionen, så då var det väl grönt på flygplatsen i Moskva också, ett dygn sedan jag lämnade Stockholm....Men så blev det inte alls, men det är en annan historia, så jag säger som Robban Broberg:Målet är ingenting vägen är allt – emellan Himmel och JordMaria Persson Löfgren för P1 morgonmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

15 Marras 20223min

Utrikeskrönikan 14 november 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kairo, måndag.Jag vaknar tidigt i gryningen och känner direkt att något är annorlunda.Kakafonin av motorer, tutor, bilhorn och återkommande böneutrop har tystnat för en stund.På den stilla Nilen har en grupp roddare i smala, smäckra båtar vågat sig fram.De glider långsamt genom dimman. Den grå-bruna dimman, smogen – den har inte lättat från Kairos innerstad. I Egyptens huvudstad, Afrikas största med omkring 20 miljoner invånare, är luftkvalitén enligt Världshälsoorganisationens siffror extremt dålig och halterna av hälsovådliga partiklar skyhög.Att leva i Kairos luft innebär ökad risk för olika lung- och hjärtsjukdomar, astma och allergier.Årets värdland för FN:s stora klimatmöte har historiskt sett bara släppt ut en bråkdel av världens gemensamma växthusgaser, men nu verkar de vilja ta igen med råge, tänker jag, när jag med livet som insats kryssar mig fram mellan bilarna för att korsa gatan – samtidigt som jag försöker hålla andan.Och det är inte bara människors hälsa som påverkas av sot och föroreningar.Även Egyptens fantastiska historiska monument far illa och nu tillkommer nya utmaningar: stigande temperaturer, skyfall, översvämningar i klimatförändringarnas spår.I Luxor börjar stigande värme och fuktighet få de gamla 7000-åriga templens fasader att blekna och spricka. I Alexandria, en gång hem för antikens största bibliotek har 4700 betongblock slängts ut längs med den långa strandpromenaden för att skydda staden från det sakta stigande Medelhavet.I Kairo visar studier att de världskända sanddynerna vid Pyramiderna där tusentals turister varje år rider ut på sina kamelturer, kan komma att blåsa bort när den globala uppvärmningen får vind- och vädermönster att förändras.I Alexandria träffar jag en professor och expert på klimatanpassning som inte tycker att man bör prata så mycket om havsnivåhöjningarna som visserligen hotar staden, men där osäkra prognoser lätt viftas bort av beslutsfattare som tycker att man måste vänta på säkrare forskning innan man agerar.Prata istället om turismen, en av Egyptens viktigaste inkomstkällor.Om människor inte längre vill komma till våra pyramider, om korallerna som varje år lockar tusentals dykentusiaster till röda havet bleknar och dör. Då kanske några fler beslutsfattare vaknar.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent i Egypten.

14 Marras 20223min

Utrikeskrönikan 11 november 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, fredag.– Det finns inget paradis i den här världen.Så brukar jag säga när folk gnäller på hur saker och ting görs i Sverige.Ni vet de där åsikterna om svenskar, att många av oss inte säger "god morgon" till alla i frukostmatsalen på ett hotell eller i ett väntrum, att en del av oss ibland kanske slår ner blicken när vi möter en okänd på en annars tom gata, att vi är lite allmänt distanserade.Okej, tänker jag när jag hör gnäll om det där, om det nu stämmer, att "sorry, det är så det funkar här och det lär inte ändras även om du väljer att sura över det".Och utsagan, det finns inget paradis i den här världen, gäller ju inte bara Sverige, förstås.Finns det något land som man bor länge i där man inte så småningom stör sig på vissa saker, på egenskaper och kollektiva beteenden?Nej, jag tror inte det.Och det är intressant också, tycker jag när jag nu är tillbaka i Berlin, hur somligt som tycktes så charmigt här förra gången nu hittills irriterar lite. Jag tänker till exempel på det som kallas för "Berliner Schnauze". Det lite dräpande, fräcka, ibland humoristiska, direkta sättet inte så får berlinare har.Jag var på bageriet härom morgonen, beställde och expediten frågade då något som jag inte riktigt uppfattade.– Ursäkta, jag hörde inte och då himlade hon lite med ögonen, förde handen mot munnen i en drickrörelse och sa övertydligt:– Wollen Sie etwas trinken? Vill ni dricka något?Ni behöver inte bli ovänlig, muttrade jag och hon svarade så där berlinskt oförstående:– Otrevlig, det blev jag väl verkligen inte?Någon dag senare var jag på en bar och ville gärna ha en ljus öl av en särskild sort med ett vackert långt namn.– "Ein Helles", alltså, sa servitrisen och gick för att tappa upp ölen. Jag ville verkligen försäkra mig om att det hade uppfattats att jag ville ha en ljus öl av just den särskild sorten och gick fram till baren och sa det, så vänligt jag kunde.Då kom det rappt tillbaka:– Men jag sa ju "Ein Helles", tror du inte jag fattar eller?Det visade sig att "Ein Helles" var ett annat uttryck för just den ölen med det vackra namnet och jag blev irriterad igen och sa till. Servitrisen förstod inte alls vad jag menade den här gången heller, jag, otrevlig?Charmen med den där "Berliner Schnauze-stilen" är helt enkelt hittills borta för mig, eller är det möjligen nyförälskelsen från förra gången här i Berlin som lagt sig något?– Daniel, "du musst frecher werden", du måste bli fräckare, "das nicht so ernst nehmen", ta det inte så allvarligt, du måste svara fräckt och med humor, sa min kompis till mig när jag tog upp dilemmat med honom häromkvällen.Okej då, jag ska öva på det, att svara fräckt och med humor på "Berliner Schnauze-vis" för det är ju så, även om jag skulle fortsätta sura över det så kommer förstås inte det beteendet försvinna. Det är så en hel del är här.Men, jag står fast vid utsagan, det finns inga paradis, iallafall inte på den här jorden.Daniel Alling, Sveriges Radios korrespondent i Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

11 Marras 20223min