Betongen under mina fötter – när katastrofer sjunker in: Johan-Mathias Sommarström, Turkiet

Utrikeskrönikan 13 april 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Turkiet, torsdag

Det krasar under fötterna, som att gå på en strand med torkad tång och stenar. Såna där stenar som havet år efter år sakta slipat runda, lena.

Men det är inget hav.

I horisonten inte mötet mellan himmel och vatten med en fantasifull solnedgång.

Ljuden inte måsarnas skratt och sorlet från lekande barn.

Det är byggnader, såna som nyss stod här.

Var människors trygga hem.

Horisonten fylld av byggdamm och ljuset från skarpa strålkastare.

Ljudet från brummande dieselkraftverk, grävskopors arbetande, men från barnen hörs ingenting.

Det är betong som krasar under fötterna.

Betong och glas.

Det ligger människor där. Under mina fötter.

Ingen vet hur många.

Tröstlösa försök görs att både med grävskopor och förhand gräva fram det man hoppas ska vara överlevande.

Oftast för sent.

En 6-åring dör framför räddningsarbetarnas ögon.

Enstaka under sker. Människor som tärda visar livstecken efter 10 dygn i ett krossat hus.

Under några veckor i februari var all världens strålkastarljus riktade mot städer och samhällen som Hatay, Adıyaman, Kahramanmaraş, Nurdağı, Gaziantep och områden i norra Syrien dit ingen utomstående kom in.

Världens mediakårer har åkt hem nu, nyhetsfokus riktas åt annat håll. Det är naturligt, det är så det funkar.

Men det är nu katastrofen på allvar börjar sjunka in. Hos mig som plötsligt i mitt inre inser vidden, drömmer drömmar om skalv, om rasmassor och sorg.

Men framförallt hos de som lever där, de som är kvar.

De som nu ska försöka börja leva igen, börja om ett liv.

Alla deras framtidsplaner har begravts i rasmassor orsakade av knappt två minuters kollision mellan kontinentalplattor. Alla minnen krossade av betong.

De skulle ju gå till jobb och skolor som vanligt den där måndagsmorgonen, istället förändrades allt i ett enda slag.

Barn, föräldrar, syskon och vänner. Borta.

Arbetsplatser förstörda. Inkomster reducerade till noll.

Människan är en mästare på att överleva, det har vi sett i åtskilliga katastrofer och krig.

Men hur börjar man egentligen om från noll, när man förlorat allt.

50 000 döda på ögonblick – men miljoner offer.

Det är svårt att hitta tröst, för allt kommer att hända igen, ingen vet var, ingen vet när – det enda vi vet är att.

Tittar under mina kängor, små betongbitar har kilats fast under sulan. Minnen av det som en gång var.

Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent