Larmet som tystnat: Sara Heyman, Stockholm

Utrikeskrönika 20 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Warszawa onsdag.Mullret ökar igen. Den ryska krigsmaskinen har dragit igång fas två i kriget. Granater och raketer regnar över ukrainska städer i Donbas som attackeras på bred front. Mycket står på spel, kanske allt. Jag minns två bilder i början av kriget som visade ländernas ledare; Vladimir Putin i den stora glansiga salen med rådgivare sittandes ett tiotal meter bort. En bild som utstrålade makt, pengar och auktoritet. Och sedan den andra bilden, ett familjefoto på Volodymyr Zelenskyj, där han och sonen är ansiktsmålade och skrattar. Det var säkert en medveten del i propagandakriget, att visa den vanliga familjefadern som nu dragit ut i krig. Men det finns något här som visar på något mer på ett djupare plan.För även om vi fortfarande befinner oss mitt i berättelsen så kan det vara bra att ta ett kliv bakåt och försöka se allt lite på håll. Vad är den stora berättelsen här, egentligen? Kanske handlar det om vanliga människor som växer med uppgiften, som tvingas agera i ett skarpt läge med risken att dö. Och jag tänker på Okänd soldat, det klassiska finska krigsdramat. Den visar de vanliga männen, familjerna som utsätts för extrema prövningar – och går igenom det med äran i behåll. Män som drar på sig uniformen men som egentligen har ett annat liv, frisörer, rörmokare, advokater. Som inte har sin identitet kopplad till det militära. Även om Zelenskyj kanske inte är den helt vanliga mannen, utan också den tidigare skådespelaren, dessutom skådis i en komediserie, så har han har tagit sig an det ryska hotet och är inte är rädd. Och det gäller så många andra jag mött i Ukraina, vanliga män och kvinnor. I inledningen av kriget så skickade Ryssland sina allra bästa styrkor till området kring huvudstaden Kyiv – det var Spetnaz och fallskärmsjägare som skulle inta flygplatsen och som landsattes långt in i Ukraina för att knäcka motståndet. Men de åkte på stryk, rejält med stryk. Drönare och mobila små enheter med pansarskott sköt invasionsstyrkan i småbitar. Men det riktigt intressanta är att en del av de som stod för motståndet är det som kallas Territorial Defense, en ukrainsk blandning av hemvärnet och regionala militära styrkor. Alltså vanliga frisörer, rörmokare och advokater som mötte den ryska elitens elit. Och vann. Putin står för ett ledarskap som jag känner igen från en del afrikanska länder: den starke mannen som styr med fast hand, där lagen inte gäller för makten och där ingen kan ta sig fram i samhället utan goda kontakter med ledaren. En ledare som också likt en påfågel vill visa upp sig, påminna omvärlden hur stor och stark han är, det ska skina, det är mycket yta och det är mycket snack och lite hockey. Det finns nog inte två ledare som är mer olika än Zelenskyj och Putin, vilket också speglar vad det här kriget handlar om. Frågan är bara vem som vinner i denna tragedi; påfågeln eller skådisen?Richard Myrenberg, Warszawa richard.myrenberg@sverigesradio.se

20 Huhti 20223min

Utrikeskrönikan 19 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, tisdag. Direkt demokrati var det som gällde när den hunkigaste Jesus-kopian skulle utses på påskdagen här i San Francisco. Den som folkmassan jublade högst över vann. Och det var många som var med och skrek. Dolores Park var fullt av folk som ville fira påsk tillsammans med The Sisters of Perpetual Indulgence - hbtq-aktivisterna som gjort sig kända för att kombinera drag med nunne-utstyrslar - och som funnits i San Francisco sedan 1979. En uppsjö av kandidater ställde upp i årets Hunky Jesus-tävling. En del av dem hade politiska budskap, andra försökte bli en vinnare genom lite allmänt blasfemisk buskishumor. Jag tappade räkningen på hur många skämt om att Jesus var välhängd som drogs därifrån scenen. Men både historiskt korrekte Jesus och Jesus med ett kors täckt av påskgodiset peeps fick se sig besegrade av Black Woman is God-Jesus det här året. Det var hög tid för en svart kvinna att ta hem den här tävlingen, tydligen. Påskfirandet i Dolores Park är en del av den lite gladare queeraktivismen i San Francisco, men många som är politiskt engagerade i hbtq-frågor har också varit aktiva i vårens hetaste politiska konflikt här i stan. Omritningen av San Franciscos valdistrikt. Det här är en viktig fråga, varje valdistrikt väljer en representant till den elva personer starka styrelse som styr staden tillsammans med borgmästaren. Och processen för att anpassa distriktens storlek utefter resultaten i den senaste folkräkningen har blivit allt mer infekterad. Men till skillnad från hur det ser ut på många andra håll i USA i den här typen av frågor så utkämpas inte valdistriktskonflikten i San Francisco mellan republikaner och demokrater. Nej, här i San Francisco är det snarare vänster- och högerflygeln inom det Demokratiska partiet som slåss mot varandra. Republikanerna är ett litet parti i sammanhanget - Donald Trump fick under 13 procent här i senaste presidentvalet. Kritiken mot de nya valdistrikten kommer bland annat från representanter för latinos, svarta och hbtq-personer. De menar att San Franciscos minoriteter splittras och tappar sitt inflytande i och med de nya distriktsindelningarna. Även en liten grupp i staden kan ju göra stor skillnad om många av dess medlemmar bor i ett och samma distrikt. Efter protester, demonstrationer och maratonmöten där upprörda representanter från allmänheten fick dela med sig av sina åsikter, så slutade allt i ett antiklimax. Arbetsgruppen röstade ner sitt eget slutförslag om nya valdistrikt. Missade sin deadline. Och har eventuellt öppnat upp för rättsliga följder i frågan, som måste vara löst i början av maj. Det här är betydligt mer komplicerat än att välja en hunkig Jesus. Roger Wilson, USA-korrespondent.

19 Huhti 20223min

Utrikeskrönikan 14 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, torsdag.De allra flesta av oss har någon gång läst ett horoskop eller blivit spådda om vår framtid, kanske i handen eller i kaffekopp. Det är alltid lika spännande att se om miljonvinsten ska trilla in efter att man läst i ett horoskop att torsdagen kommer med rikedom och glädje. För många har horoskop blivit en slags underhållning som man kan läsa högt för varandra vid förmiddagsfikat och skratta åt. Men det finns de som verkligen tar detta med horoskop och astrologi på största allvar. För många asiater är ett besök hos astrologen ett måste innan man tar ett viktigt beslut. Allt från vilken yrkesbana man ska välja, när det är dags att ta första spadtaget för det nya huset till vilken dag man ska genomföra ett stort evenemang. Genom historien finns det en lång rad asiatiska politiska ledare som rådgjort med orakel och siare innan de fattat viktiga beslut. Indira Gandhi konsulterade i hemlighet astrologer. De indonesiska presidenterna Sukarno och Suharto lät båda ockultism påverka arten och tidpunkten för vissa politiska beslut och i ärlighetens namn så har också en lång rad ledare i väst låtit besluten styras av spåmän. Men jag tänker hålla kvar vid den asiatiska horisonten, för på få ställen är det så viktigt med lyckotal, nummerkombinationer och gynnsamma horoskop som i Asien. I det superkommersiella Singapore är lyckotal viktiga bland affärsmän och börshajar. Ett telefonnummer med ett specifikt lyckotal kan säljas för miljontals dollar till rätt köpare men ingenstans har jag träffat på en så enorm tilltro till horoskop, spådom och det näst intill ockulta som i Myanmar. Där tas inga stora viktiga beslut innan man träffat ett orakel. I stort sett alla av mina burmesiska vänner har beslutat om vilken dag de ska gifta efter att ha rådgjort med en stjärntydare. Det är inte bara på det privata planet man söker svar i stjärnorna. Även vid öppnandet av affärsverksamheter är det viktigt att tecknen visar rätt. Jag har varit med om att starten av en ny radiokanal fick lov att skjutas upp i två veckor för att astrologen sa att tecknen var fel, det var bäst att vänta. Ägaren till radiostationen, som litade blint på sin personliga astrolog, tog utan att blinka beslutet att skjuta fram starten av radiokanalen ett beslut som kostade hundratusentals kronor.Även Myanmars generaler som genom åren har styrt landet som ett skräckvälde har en enorm tilltro på astrologi, ockultism, numerologi och svart magi. När Myanmars nya huvudstad Naypyidaw skulle byggas tillfrågades den då styrande generalens orakel om platsen för den nya staden, samma spåman kunde också ge det exakta datumet när flytten från den gamla huvudstaden Yangon till den nya skulle ske för att vara mest gynnsam. 6 november 2005. Generalens lyckonummer var elva. November den elfte månaden, lägg samman dagen sex och året fem och det blir elva. Att den senaste militärkuppen i Myanmar, den första februari 2021 genomfördes just den dagen är ingen tillfällighet. 20-21-02-01 en bra sifferkombination och datum att genomföra en militärkupp enligt stjärnorna tyda av generalernas astrologer. Det generalernas orakel tycks ha missa i sina horoskop är det hårda motstånd mot kuppen man mött från folket. Men även en astrolog kan ha fel, eller kan det vara så att oraklet inte säger allt de ser i sin spådom. Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

14 Huhti 20223min

Utrikeskrönikan 13 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London onsdag,Jag tycks ha en förmåga att fastna för fascinerande kvinnor i historien som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Och kvinnorna jag fastnar för verkar ha en gemensam nämnare: de är alla sjuksköterskor. Den första är, förstås, Florence Nightingale. Hon är förvisso berömd, men trots det inte särskilt känd för allt hon åstadkom. Den andra är Bertha Wellin. Sveriges sjuksköterskors ordförande, eller snarare härförare, under två decennier, och en av riksdagens första kvinnliga ledamöter. Bertha Wellin lyckades med konststycket att som enda kvinna i femton år representera ett parti som in i det sista var motståndare mot kvinnors deltagande i politiken, och gång på gång sätta sjukvårdsfrågor på agendan. Den tredje kvinnan, som jag ramlade över helt nyligen, är Cicely Saunders. Hon var, förstås, sjuksköterska. Men hon blev också socialarbetare, och slog sen till på en läkarutbildning och blev färdig läkare i sena 30-års åldern. Cicely Saunders såg hur patienter som inte gick att bota inte var inte särskilt intressanta för läkarkåren. Hon ville ändra på det faktum att sjukvården i det närmaste övergav patienter som var döende. Här i London har jag besökt St Christopher's hospice. När Cicely Saunders grundade det 1967 startade hon inte bara världens första hospice, utan hela hospicekonceptet. Tanken att man kan fylla på med smärtstillande läkemedel regelbundet, som håller smärtlindringen stabil, och inte vänta med att ge nästa dos förrän patienten återigen får ont, och att inte hålla tillbaka på beroendeframkallande läkemedel för patienter med bara dagar eller veckor kvar i livet, kan tyckas vara självklarheter idag.Men det var radikala idéer som Cicely Saunders genomförde, tillsammans med en helhetssyn på en döende människas behov. Sen dess har den palliativa vården utvecklats ytterligare. Kanske för mycket, om man frågar den nuvarande chefen för St Christopher's hospice. Pendeln har slagit över och vården i livets slutskede har blivit något som tros kräva specialister i alla lägen, medan anhöriga står maktlösa vid sidan av. Det här vill många ändra på. De vill bland annat öka kunskapen hos personer utanför sjukvården om den basala vården av en döende människa. En rörelse kallad ”death awareness movement” är i sin linda. Men den möter motstånd. Rädsla står i vägen, och en sjukvård som fortfarande hellre fokuserar på att rädda liv än på enbart symtomlindring och de svåraste av samtal. Men motståndet handlar också om prestige och en maktförskjutning till patienter och anhöriga. Kanske kommer en fjärde imponerande kvinna att knuffa på förändringen, som avgör hur vår sista tid i livet blir. Jag har mött ett par kandidater här i England.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

13 Huhti 20223min

Utrikeskrönikan 12 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Jag är nyss hemkommen från Sri Lanka. Snöglopp mötte mig på Arlanda. Och så skönt hann jag tänka innan det slentrianmässiga klagandet på vädret slog till. Efter tio dagar med temperaturer över trettio grader, som i verkligheten känns betydligt högre på grund av luftfuktigheten, så var det riktigt skönt att känna kylan nypa i skinnet.Kombinationen av hetta och ingen el gav nya erfarenheter.Vad kan man äta när det inte finns el till kylskåpen? Eller gas till spisen? En turist jag träffade sa att hon slutat med kött och fisk och bara åt vegetariskt. Jag tillämpade lite av samma strategi men insåg snabbt att det inte räckte.En fantastiskt god lunch serverad på ett vackert mörkgrönt lotusblad där maten bestod av rött råris, grönsakscurry, kryddfrästa lotusrötter och en massa annat gott och starkt - denna genuint sri lankesiska måltid intogs på en restaurang utan ström och sisådär en 45 minuter senare signalerade kroppen att imorgon gör du bäst i att hitta ett annat lunchhak.För en tillfällig besökare var utmaningarna nästan ett äventyr.Som att packa till skenet av en pannlampa eftersom strömmen inte skulle komma tillbaka på flera timmar. Som tur var hade jag hunnit skicka över mitt inslag, för de ständiga elavbrotten har också påverkat tillgången till internet.Min inre scout, som jag inte visste fanns, gick igång och försökte spara el. Om jag tar en kall dusch innan jag lägger mig behöver jag kanske inte använda AC:n, utan bara fläkten? Jag släkte lampor och försökte påverka hotellpersonalen att göra detsamma och att ta bort automatfunktionen som gör att luftkonditioneringen går trots att ingen är i rummet. Jag menar vilket slöseri!De såg på det på ett annat sätt, att utländska besökare vill ha ett svalt rum att komma till och det vill man erbjuda – krisen till trots.Kvällen när de kom och beklagade att nu har vi bara diesel till tre timmar ström kvar i tanken så du kanske ska göra något annat än att hänga på rummet, den kvällen drog de igång en livespelning uppe på takrestaurangen – de använde den sista elen till en konsert! För mig var den prioriteringen obegriplig men så insåg jag att det handlade om något annat än smart el-användning. Om värdighet, att inte ge upp utan låta livet fortsätta som vanligt i den mån man kan.För de srilankeser som står i kö i timmar i den gassande solen för att köpa bränsle är de långa elavbrotten förstås så långt ifrån ett äventyr man kan komma.För de kan inte arbeta och därmed inte heller köpa det nödvändigaste. Och hur ska de tillaga maten när det inte finns gascylindrar att tillgå? Lösningen stavas fotogenkök.Så att människor nu går ut på gatorna, och ordvitsar fram tillmälen om landets president är kanske inte så konstigt. Gränsen är nådd.Naila Saleem, Sydasienkorrespondent.naila.saleem@sverigesradio.se

12 Huhti 20223min

Utrikeskrönikan 11 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, måndag.Samtidigt som resten av världen försöker leva med covid-19, så är läget i Kina precis tvärtom.Här stängs mångmiljonstäder ner, i vad som sannolikt är den största vågen hittills.Omikron utmanar Kinas nolltoleranspolitik och än så länge är det oklart vem som kommer gå vinnande ur striden.Men, tydligt är att priset blir allt högre.Ekonomiskt såklart, men också förtroendet för den förda politiken tar hårda smällar just nu.Trots informationskontrollen som råder i det offentliga rummet i Kina, så är missnöjet över hur nolltoleransen genomförs märkbar.Inte minst i Shanghai där 25 miljoner invånare sitter i hemmakarantän, trots att vaccinationsgraden är hög och majoriteten som testar positivt inte uppges ha några symptom.Svårverifierade videos som sprids i sociala medier visar frustrerade människor i nöd och ibland kaotiska scener. Det har varit svårt att köpa mat och tusentals klumpas ihop i provisoriska karantänsjukhus, där de isoleras från samhället.När ska Kina släppa på nolltoleranspolitiken?Svaret än så länge: Inte just nu.Varför då? Jo, politiken kopplas nämligen personligen till högsta ledaren Xi Jinping, som än så länge pekat med hela handen att kursen ligger fast.Viruset ska bekämpas med nedstängning och masstester.Det är ju det som Partiet tycker funkat hittills och faktiskt, ska sägas, sannolikt räddat många liv.Men det finns också en politisk aspekt.Bedömare menar att det är viktigt för Xi Jinping att nolltoleranspolitiken ses som framgångsrik åtminstone fram tills kommunistpartiets kongress i höst, då han väntas få säkra ytterligare fem år vid makten.Xi Jinping bedöms vara Kinas starkaste ledare sedan Mao.Och det har också lett till spekulationer bland förståsigpåare att den starka ställningen kommer till ett pris: nämligen att få vågar ge Xi Jinping dåliga nyheter. Som, kan man tänka sig, att också räkna på de negativa konsekvenserna av den förda nolltoleranspolitiken mot covid-19.Jag tänkte på det i fredags, när Xi Jinping och hela den politiska eliten slog på stort i Folkets stora sal i Peking för att klappa sig själva på axeln för ett väl genomfört vinter-OS.Xi Jinping talade bland annat om maträtter som blivit uppmärksammade under OS, vilket statsmedierna också lyfte fram i sin rapportering.Detta alltså samtidigt som klagomålen över hur svårt det är att köpa mat i Shanghai nådde ett crescendo, och hashtagen ”Köpa matvaror i Shanghai” censurerades på den kinesiska mikrobloggen Weibo.Xi Jinpings OS tal toppade kvällsnyheterna i ett 20 minuter långt segment.Shanghai fick i samma sändning två minuter där statsteven visade positiva exempel från nedstängningen.Den här typen av tondövhet kommer rimligtvis också med ett pris.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se

10 Huhti 20223min

Utrikeskrönikan 8 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dublin, fredag.Det var längesedan jag var här på den smaragdgröna ön. Irland, min juvel i havet. Irland, ön där jag bilat runt mellan städer, berg, havets klippor, pubarnas folkmusik, zick-zackandes mellan fåren som ibland blockerar landsvägarna. Jag kan skriva in min destination eller sätta en prick på kartan och låta den ta mig dit jag vill - till kusten, till hedarna, till det där lilla cafét där de serverar grönsakssoppa och traditionellt potatisbröd. I en av Irlands städer, i Mullingar utanför Dublin, får jag berättat för mig om en helt annan slags bilresa. En med de viktigaste ägodelarna i baksätet - den tvååriga dottern och den franska bulldogen. Leksakerna, den fluffiga enhörningen, resväskorna som fick plats, sakerna som hann packas på någon timme.Yegor berättar för mig om den värsta dagen i hans liv, när de bestämde sig för att fly. Fly från hemmet, fly från Tjernihiv i norra Ukraina, nära gränsen till Belarus. Han visar mig vägen, hur de tog sig söderut, men runt Kiev. På hans skärmdump syns kartrutten - den ser ut som vilken färdväg som helst - förutom att han har ritat ett stort rött frågetecken över Kiev. Vi vågade inte köra raka vägen, berättar Yegor, vi visste inte hur farligt det kunde vara. Istället körde de runt, först österut, sen söderut, innan de vågade bege sig västerut. – Jag var inte rädd för flygräder eller bomber, säger Yegor - då går det fort. Jag var rädd för att möta ryska soldater längs vägen. Yegor och hans fru Katia försökte skyla dottern från farorna på färden. I ett skyddsrum sjöng de ”ja må hon leva” när hon fyllde år, och satte ett ljus i en Sharonfrukt. Yegor köpte leksaker hon skulle fördriva tiden med i bilen. De bodde först i en väns nybyggda hus, de tejpade fönstren för att förhindra glassplitter vid anfall. Längs vägen bodde de i en kyrka, i en gymnastiksal, på ett sjukhus. Det kändes tryggt, säger Yegor, de skulle väl inte attackera ett sjukhus. Hans telefon är full av bilder, nästan märkligt vackra sådana. Som stjärnhimlen ovanför Tjernivtsi, som tulpaner i en vas, som solens strålar när de tränger igenom ett moln - ett moln av rök efter en av Rysslands attacker. Den skrattande dottern som leker nedanför Eiffeltornet. Bilresan tog dem från Tjernihiv, genom Ukraina - genom Rumänien, Ungern, Österrike, Tyskland, Frankrike. Tills de, precis en månad efter Rysslands invasion av Ukraina började, tidigt en morgon rullade av färjan i Irland. Nu bor de här, på ett bed and breakfast längs Mullingars huvudgata. Och nu behöver Yegor varken kartan, matsäcken eller leksakerna för de långa körsträckorna längre. Väskorna är uppackade, de har börjat lära känna sina nya kvarter - testat irländska maträtter och öppnat bankkonto. Deras roadtrip från helvetet är över.Stephanie Zakrisson, Dublinstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

8 Huhti 20223min

Utrikeskrönikan 7 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kairo torsdag”Och så väljer de böcker som de har hört innan”.Så sa en litteraturforskare igår här i P1 om ljudboksboomen bland vuxna. Att vuxna väljer att lyssna IGEN på böcker de redan hört. Som barn som vill höra samma saga om och om igen.– Knacka på! Någon hemma? fyra apor. Apkalas!Det är tryggt att veta hur sagan slutar när man är orolig för kriget. Orolig för katastrofen.Som storvuxne Lennie, i John Steinbecks roman Möss och Människor som vill att George ska berätta om och om igen sagan om hur de ska skaffa en egen farm där Lennie ska få sköta de gulliga kaninerna. Och George berättar och lugnar Lennie ända in i slutet, samtidigt som han sätter pistolen mot Lennies tinning.Igen, igen, och igen.Nu, under fastemånaden Ramadan, tänker jag ofta på det trygga i upprepandet, de naturliga repetitiva mönster som finns i islamiskt inspirerad konst, i arabesker, i kalligrafi, i musiken dervisherna snurrar till för att komma närmare Gud.Rytmisk, repetitiv, suggestiv sufisk zikrmusik bidrar till att tränga bort en hotfull värld, en ekonomiskt trängd vardag för att snurra in i ett meditativt tillstånd. Och under Ramadan är vi omringade av repetitiva geometriska arabesker där ögat kan vindla in i oändlighetsmönster.Jag bodde i USA när terrorattackerna 11 september ägde rum. Jag har inget minne av att man sökte trygghet i att läsa samma saga om och om igen då, däremot började det lukta vanilj överallt. Året efter attackerna importerades vaniljprodukter för en miljard dollar, 1 ton vaniljstänger, över 500 nya vaniljprodukter det året – vaniljvodka, vaniljdeodorant, vaniljcola, doftljus med vanilj och marknadsföringsexperter gjorde studier över kopplingen mellan vanilj och känslor av trygghet.Det doftar aldrig vanilj i Kairo, inte ens om alla drypande söta Ramadanefterrätter, men den repetitiva musiken, de kalligrafiska mönstren, igen och igen som i barnets favoritsaga, invaggar oss i trygghet.IGEN eller AGAIN är också en av mina favoritminnen från Ramadans nätter i basarkvarteren när en skoputsare slog sina lovar runt vårt cafébord och vann tillfällig vårdnad om ett par svarta skor som putsades med noggrann yrkesstolthet. Skorna återlämnades blanka. Ägaren var belåten. Vi satt kvar runt cafébordet i en timma. Teglas med mynta. Skoputsaren, återvände plötsligt och granskade de ännu blanka skorna. Vi vinkade och gjorde tummen upp, och då var det som om skoputsaren blev besatt av den trygghet som ligger i upprepningar. Han såg skornas ägare djupt i ögonen, lät blicken vandra ner mot de blanka skorna och sa: AGAIN? Igen? Vill du att jag putsar dem igen?En succé är till för att upprepas och spelar det egentligen någon roll att skorna inte kan bli blankare?Cecilia Uddén, Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

7 Huhti 20224min