Vilken jävla guldbiljett: Caroline Kernen, Kapstaden

Utrikeskrönika onsdag 21 juni

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kapstaden, onsdag.

Jag är långt hemifrån nu, ja inte bara nu, det har jag varit en del de senaste fyra åren.

Som utrikeskorrespondent har jag rest över typ hela världen. Men nu är det snart över för den här gången – och när jag reflekterar över den här tiden så är det en sak jag fastnar mest på; det vinröda lilla guldet.

Mitt svenska pass. Gud, vad jag har haft koll på mitt pass de senaste åren och gud vad jag har fått en annan känsla inför det – vilken guldbiljett i livet!

I flera situationer genom åren har det blivit tydligt vad det där lilla häftet gör. Som när jag spenderat några dagar i flyktingläger på Lesbos – det lilla planet med bara en sittplats på varje rad ska ta oss till det grekiska fastlandet och jag ska sen vidare i Europa.

En ung tjej i kön fipplar med sina knappar på jackan, hon tittar sig omkring hela tiden. Hon stoppas när vi ska gå på, två gränspoliser går igenom hennes papper. Jag viftas förbi som ingenting – hon kommer aldrig på planet. Så många människor på den där ön som skulle ha gjort vad som helst för att få vara ägare av mitt pass.

Eller som i Ukraina, långa köer av människor som vill ut ur sitt hemland, in i Europa för att kriget nyligen startat. De står där i kylan, en tjej håller i sin katt, utan bur eller koppel. Jag får gå förbi, i en annan kö. Bara rakt förbi.

Ja, det där lilla vinröda häftet har varit en riktig räkmacka.

Jag har tidigare i livet alltid längtat ut – som uppväxt med en förälder som inte kommer från Sverige har jag också tittat lite med ögon utifrån. Tänkt att varför skulle jag vilja bo här? Hela världen finns ju. Vädret här är ju sämst, mörkt, blött, kallt och folk är asociala. Sverige har inte känts som det roligaste, häftigaste alternativet.

Men i takt med att jag träffat så många människor som gapat åt vad jag berättat. Vars ögon blivit stora som tefat när de hör om hur man kan komma från inga pengar alls och ändå få det där drömjobbet man vill ha. Inte bara för att man har tur eller skicklighet att fixa ett stipendium – nej, för att utbildningen inte kostar. Är det sant? Har de frågar. Det kan inte vara sant, har några sagt. Eller hur man kan överleva dödliga sjukdomar, behandlas länge och ändå inte vara skyldig någon en enda krona efteråt.

Jag säger inte att det inte finns problem, och jag vet verkligen att livet inte är lätt för alla bara för att man bor i Sverige. Men att träffa unga personer runt om i världen med så olika förutsättningar i livet. Som 17-åriga Akbari i ett slumområde i Indien – som har ett plaströr i halsen efter att hon drack någon syra av misstag. Hon bodde på gatan, och var så törstig. Eller Thandiswa, här i en av Kapstadens kåkstäder, som kämpar så hårt för att få börja plugga, för att själv kunna få uppfostra sina barn någon annan stans - men som inte vet om det kommer bli så.

De har gett mig en nyfunnen ödmjukhet och tacksamhet in för det faktum att jag föddes just här och allt vad det gett mig. Jag längtar inte längre någon annanstans -– å tack så mycket världen, och tack till dig som lyssnat på alla berättelser – och hejdå,

i alla fall för ett litet tag.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga
caroline.kernen@sr.se