Erdogan på turkisk basar: Mia Odabas, Istanbul

Utrikeskrönikan 7 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Istanbul, fredag.

Turkisk basar i Nato. Ja, det var en svensk diplomats sammanfattning av det som nu sker bakom kulisserna med den svenska medlemsansökan till Nato. Bara några skälvande dagar kvar till toppmötet i Vilnius, där den svenska regeringen hoppas på ett ja från president Erdogan – som har visat sig vara en mästare på just basartaktiken – politisk basar.

Jag tänker på diplomatens ord när jag sitter i den stora basaren, Kapali Carsi, i de äldre kvarteren i stan. En basar som aldrig sover. Det pågår ständigt någon form av handel här – inga varor, hur små de än må vara, byter ägare utan att en rejäl förhandling först har ägt rum.

Det börjar med te. Mycket te, gärna äppelte. Fyra sockerbitar i ett litet glas är inte ovanligt, och jag inser att det blir 0-1 i matchen direkt, redan när jag tackar nej till socker. ”Inget socker, frun”, säger porslinsbutiksägaren och höjer på ögonbrynen, ”det är inte nyttigt för den inre glädjen att avstå socker”.

Det fortsätter med småprat. Vilken fin turkiska, brer handlaren på när jag stapplar mig fram i det språk som är så rikt när man kan det, och ack så knepigt när man är på min nivå. Jaså, pappa var turk – en uppskattande blick från min motpart, plötsligt ett straffläge i matchen och möjlighet för mig att kvittera – men jag missar straffen och matchen går istället till 0-2 eftersom jag valde turkiska som förhandlingsspråk.

Vi fortsätter förhandla, alltså småprata. Du är från Sverige, jaha, då nämns förstås koranbränning. 0-3 innan jag ens hunnit öppna munnen.

Men jag tar mig in i matchen, där priset på en tallrik som jag väldigt gärna vill ha står på spel. Det finns många tallrikshandlare och jag berättar att runt hörnet kostar en liknande tallrik hälften. Hälften? Butiksägaren höjer rösten, gestikulerar, visar sitt missnöje. 1-3.
Jag reser mig och går ut, butiksägaren ropar: Han sänker priset pyttelite, jag fortsätter gå. Rak i ryggen, stolt över att jag håller min linje. 2-3 och matchen börjar plötsligt bli intressant igen.

Men, efter några kvarter gnager tallriksrösten i mig – ”den var ju så speciell, Mia, skulle passa så bra i köket”.

Jag suckar och går tillbaka. Butiksägaren skiner upp och gör high five: ”Ni kommer alltid tillbaka! Vi har tiden på vår sida – vi har aldrig bråttom. Vi viker sällan för press, men vi kan att ändra oss när som helst, om vi märker att vi tjänar mer på att göra tvärtom”. Han ler brett när han räcker över tallriken: ”Det vi förlorar på gungorna tar vi alltid igen på karusellerna”.

Och, avslutar den turkiske basarhandlaren – vi har alltid roligt när vi förhandlar.

Det är ett gigantiskt kliv, men mina tankar går till det som nu sker i Washington, Bryssel, Ankara, Stockholm och Vilnius. Där pågår ett politiskt maktspel på allra högsta nivå som förstås inte går att jämföra med en förhandling om priset på en tallrik. Men grundprinciperna och vissa av verktygen tycks vara desamma: Tålamod, kallt huvud – och varmt te. Med mycket socker.

Mia Odabas, Istanbul
mia.odabas@sverigesradio.se