Hur man tar sig fram i Tyskland när cykelsadeln är för hög: Tobias Sandblad, Berlin

Utrikeskrönika 10 juli 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Min tyskalärare på gymnasiet brukade visa diabilder på fredagseftermiddagarna. De var svartvita och visade hur han och hans fru reste runt i olika delar av Tyskland när de var yngre. Han trodde han var schysst, men jag blev snarare frustrerad, ville verkligen lära mig tyska, inte kolla på gamla semesterbilder.

Den här sommar sätts min 30 år gamla skoltyska på prov på allvar – som Sveriges Radio utsända i Berlin.

Jag löser av den ordinarie korrespondenten Daniel Alling som både kan språket och landet sen länge. Kavlar upp skjortärmarna och beger mig iväg mot en presskonferens på den cykel som Alling trevligt nog sett till att hyra.

Redan efter några kvarter känner jag att jag måste tänja ut vristerna extra mycket för att få tramporna att nå ned, men förtränger att sadeln nog faktiskt är lite för hög för mig.

Luften är varm. Väl framme häller upp jag ett stort glas med vatten och ställer på bordet, riggar en mikrofon, sätter på datorn och och börjar lyssna. Men har svårt att fokusera. Det handlar om Tysklands roll i Europa men det är komplicerat – och på tyska. Jag förstår nästan ingenting. Är fortfarande törstig efter cykelturen och famlar efter glaset, som självklart välter. En vänlig kollega från the Economist plockar fram sina pappersnäsdukar och jag kan lyssna vidare och göra anteckningar efter bästa förmåga.

Jag cyklar hem till kontoret genom ett hett Berlin och känner mig plötsligt ensam. Vad gör jag här mitt i en storstad i ett land jag inte levt i, som talar ett språk jag trodde jag kunde ta mig fram på, men där jag inser att jag färdas på en cykel med för hög sadel.

Det blir midsommar och jag kommer i kontakt med några andra utländska Berlinbor och får en inbjudan till ett lokalt Rotarymöte veckan därpå.

Jag har börjat få ont i ena hälsenan av den onaturliga cyklingen, men när jag kommer hem letar jag upp en verkstadsnyckel och sänker sadeln. Och fortsätter lyssna. Och pratar så fort jag får chansen. Om än med mängder av grammatiska fel.

På Rotarymötet sitter jag plötsligt och pratar med allt från företagsledare till politiker. På tyska. Hur gick det till? Snart lämnar jag också Berlin, med tåg, för att med stapplande steg försöka lära känna det stora och viktiga landet, pratar om den politiska utvecklingen, om skillnaden mellan öst och väst, som fortfarande finns kvar. Om företagen som skapar miljontals arbetstillfällen i Europas ekonomiska motor. Om huruvida tågen kommer och går som de ska. Om vardagsproblemen i det lilla, som känns igen. Min granne i tågkupén får ett samtal från sin man som undrar om tonårsdottern får åka in själv till stan med sina kompisar?

Och precis som man långsamt lär känna en människa på djupet, blir jag sakta får jag sakta men säkert mer och mer förälskad i Tyskland. Jag räknar dagarna jag har kvar i landet jag precis börjat lära känna, som min tyskalärare visade diabilder ifrån för trettio år sen. Kanske hade han en poäng. Att få en bild av Tyskland är också en del i att lära sig tyska.

Tobias Sandblad, Berlin.