Englands lejoninnor lindrar i kristider: Liza Youhanan, London

Utrikeskrönikan 22 augusti.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

London, tisdag.

Det är inget som verkar särskilt märkvärdigt med just den här tisdagen. Solen kommer och går, jag blickar ut mot gatan från balkongen med mitt morgonkaffe och ser upptagna människor på väg. I helgen spelade Englands damer final i fotbolls-VM. Lejoninnorna som de kallas.

Jag satt på en pub och såg matchen med ett gäng entusiaster som hoppades in i det sista. I halvlek snackades det passionerat om bollinnehav, byten och anfallsstrategier. Sedan damlagets vinst i EM förra året har lejoninnornas popularitet växt explosionsartat – inför VM-matchen i söndags sålde biljetter till visningar runt om i London slut på 8 minuter.

Jag bevittnade också helt andra lejon den här helgen, också en talangfull trupp – de satte upp musikal. Lejonkungen såklart. Jag kände mig nostalgisk och som en hyllning till min barndom bestämde jag mig för att gå på musikal. I halvlek, eller i pausen, gick vi ut från salongen och torkade tårar efter ett gripande nummer, växlade blickar av samförstånd i ett försök att uttrycka att vi just nu är med om något gemensamt som drabbar oss.

Det senaste året är levnadskostnaderna ett återkommande ämne bland britterna. Runt matbordet, vid grönsaksstånden eller på picknick i parken. Överallt kommenterar man att maten blivit dyrare, att en till kompis ska flytta in i lägenheten för att hyrorna är så höga, att ännu en pub fått stänga för att elkostnaderna är för höga. The cost of living-crisis är ett begrepp som alla verkar känna till och framför allt drabbas av. Brittiska centralbanken har nyligen kommit ut och varnat för att de höga matkostnaderna inte kommer att sjunka det här året och att britter ska räkna med att de tuffare levnadsvillkoren är en, för många, ny verklighet ett bra tag framöver.

När Argentinas herrar spelade VM i vintras förra året spreds rykte om en enkät som cirkulerat bland argentinare som länge levt i ekonomisk kris. Man frågade: "Vill du hellre fixa landets ekonomi eller vill du att Argentina vinner VM?" – nästan uteslutande hade man svarat att man vill se Messi lyfta pokalen. Jag vet inte hur britterna hade svarat om man ställt samma fråga här men jag undrar om det säger något om behovet av den gemensamma upplevelsen, särskilt i tider av kris.

Josh från London är bartender, han pluggar antropologi och jobbar extra i ett kök och bor tillsammans med tre vänner. Han beskriver sig som en typisk Londonbo, "man måste göra flera gig för att få det att gå ihop" berättar han när jag gick runt och frågade folk om levnadskostnaderna häromdagen. Han berättar att han och hans vänner brukar ses hemma och kolla på Chelsea spela, deras klubb i Premier League. De går också på spelningar på helgerna, "det är väl sånt som får allt annat att kännas som det är värt nått", säger han ledigt.

När man går runt i London finns musiken i nästan varje hörn, och sporten i alla andra. Evanescense covers i Camden, salsadansare vid Marble Arch, Cricket-entusiaster i Hyde Park, toner från en Oud på Edgware road, Capoeira vid Kings Cross. Det sprudlar. Och kanske särskilt i tuffare tider finns ett uppdämt behov av gemenskap? Jag vet inte, men det ser ut så. Kaffe i hand, väskor över axlar och snabba steg mot jobbdagen som väntar de flesta. Kanske helgens lejon gav en liten skjuts till tillvaron – man kan hoppas.

Liza Youhanan, London

liza.youhanan@sverigesradio.se