Då var då och nu är nu: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan, 14 september 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Berlin, torsdag,

förra gången jag var korrespondent i Berlin för 10 år sedan var jag stamgäst på baren Dr Pong.

En och annan lyssnare minns den säkert från sina Berlinresor. Den trånga, delvis graffittifyllda lokalen på Eberswalder Straße man drack öl, spelade rundpingis natten igenom, cigarettröken låg tät över bordet.

Då och då vann man en titel i de ofta prestigefyllda finalerna till tre och försökte väl imponera på någon med en cool ballongplockning eller fräck en forehandsräddning trängd mot vägen.

Jag blev god vän med ägaren, Oliver, amerikanen som kommit till Berlin i början av 00-talet, öppnade sin bar som blev legendarisk.

2018 hade han fått nog.

- Det är tid att gå vidare i livet sa han, stängde Dr Pong och sålde lokalen.

I den nya baren i lokalen har jag aldrig varit. I den bar som var i lokalen före Dr Pongeran var jag inte heller. Men helt säkert skrivs det oförglömliga minnen i lokalen nu precis som det gjordes för mig i den under bordtennisbareran och precis som det gjordes i den bar som fanns i lokalen före den.

När jag nu är tillbaka i Berlin igen saknar jag inte Dr Pong, nej, jag är tvärtom lite tacksam över att den är borta och jag behöver inte ens tänka på att försöka återskapa en känsla som inte går att återskapa.

Jag kom och tänka på detta minne när jag igår kväll åkte till Oranienburger Straße i stadsdelen Mitte. Där öppnar nämligen idag museet Fotografiska sin Berlinfilial i en av Berlins mest klassiska byggnader, Tacheles.

Den öppnade som varuhus i början av 1900-talet, fungerade som fängelse under nazitiden, efter murens fall togs det över av konstnärer som omvandlade det till en slags alternativ, lätt fallfärdig men stolt konsthall med bar, klubb, cafe och biograf, fylld av graffiti.

För drygt 10 år sen gjorde jag reportage om Tacheles. Huset och tomten var såld till ett fastighetsbolag. Konstnärerna försökte ockupera byggnaden och gå till domstol men hade ingen chans.

I dag öppnar alltså ett privatägt fotomuseum i byggnaden. Arkitekterna för dagens användande av Tachelesbyggnaden har behållit den slitna fasaden från varuhustiden, graffittin och ståltrapporna från den alternativa konstnärseran men renoverat lokalerna så de nu innehåller moderna utställningsrum och förstås tidstrogna restauranger och barer.

Försöker de helt enkelt återskapa en känsla från en svunnen tid? Går det ändå kanske?

Jag vet inte riktigt, kanske lite ändå kände jag där jag stod vid byggnaden eller blir det bara en form av spelad coolhet, ett begrepp som en vän till mig myntade en gång. Var och en får avgöra förstås.

Tiden hade i vilket fall gått vidare i Tacheles, precis som i Dr Ponglokalen, minnen finns här från varuhustiden, från fängelsetiden, från den alternativa konsthallstiden och nya kommer skrivas nu i museet och Berlins aldrig upphörande gentrifierings-, förändrings- och fördyringsdebatt har fått ytterligare ett kapitel.

Daniel Alling, Berlin
daniel.alling@sverigesradio.se