Pyspunka i frågan om samkönade äktenskap: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönikan 4 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag.En natt vaknade jag kallsvettig och undrade hur mycket restaurangnotan egentligen gick på i går? Betalade jag för mycket pengar i dricks eller – ve och fasa – för lite?Det har hänt. För många år sen när jag nyss hade anlänt till Florida så tyckte jag att jag hade tur. Jag lyckades få ett bord på en populär lunchrestaurang, åt god mat och – det minns jag faktiskt – blev vänligt bemött. Jag kan säga att jag hade en trevlig upplevelse. Jag betalade i kassan och noterade drickskålen, men minns inte om jag avrundade uppåt och la i några slantar, eller inte la något alls. För lite var det hur som helst. När saken kom på tal med vännerna senare på kvällen insåg jag mitt stora misstag.20 procents dricks är normalt här i USA och är en del av servitörernas lön, så om dricksen uteblir blir jag kanske skyldig till att servitören inte kan köpa mjölk till sina barn den dagen. Det som förvirrar mest är att olika länder har så olika drickskultur. I Sydafrika är det minst tio procent. Men i Frankrike betalar man extra bara om man är mycket nöjd med maten. Så tror jag att det är i Sverige också – även om det finns de som menar att tioprocentsregeln numera gäller där.Jag har alltid tänkt att dricks framförallt handlar om kvaliteten på maten, men här i USA är det tydligt att dricksbeloppet beror på servitörernas prestation. Många anstränger sig verkligen, även när maten är medelmåttig.Dricksen är frivillig, men ett frivilligt obligatorium. ”Du betraktas som en skurk om du inte betalar dricks”, sa en amerikan till mig. Det som upprör är att summan på menyn inte är den verkliga kostnaden. Att inte lägga dricks alls är inget alternativ. Även man är missnöjd med servicen så bör man ändå lägga åtminstone 15 procent. ”Alla har rätt att ha en dålig dag”, enligt etikettsreglerna.På en populär glassbar är priset för två kulor glass nu 8 dollar – med dricks blir det omkring 90 kronor!Med sådana priser är det en lyx att äta ute, men ett och annat restaurangbesök blir det ändå. Häromkvällen fanns faktiskt en rad på en restaurangnota som inkluderade dricksen. Det stod: ”Automatic service fee”. Lika bra det när den ändå tas för given och det blir lika för alla.Ett initiativ som kanske kan vara värt en dollar extra?Margareta Svensson, Washingtonmargareta.svensson@sverigesradio.se

5 Elo 20223min

Utrikeskrönikan 5 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Batloun, fredag.Under de senaste åren har min relation till en gammal vän blivit komplex – eller snarare mer komplex än det tidigare varit.Vi har alltid haft ett konstigt förhållande – aldrig riktigt varit bekväma i varandras närvaro – men vi har ömsesidigt respekterat och accepterat att vi, för alltid, kommer att finnas i varandras liv. Vi har dock hållit ett hälsosamt avstånd – jag i Europa, och min gamle vän hos sig, i Mellanöstern. Men vår relation har, som sagt, försämrats – först pandemin och dess konsekvenser, sedan en djup ekonomisk kris som fortsätter att bita fast i libanesernas vardag, och dessutom en enorm tragedi, då halva huvudstaden Beirut utplånades i samband med hamnexplosionen 2020. Och sist men inte minst, ett valresultat från tidigare i maj, där de som sedan 90-talet styrt min väns vardag och som hen länge klandrat för att sin egen utveckling har stannat av, verkar fortsätta styra tills, som det lyder, ”döden skiljer oss åt”.Allt det här tär på en, och min gamle vän har tydligen sett bättre dagar.Men, det är inte den direkta orsaken till varför vännen och jag har glidit isär. Det jag tror det hela bottnar i är att vi inte längre går i synk – vi har olika prioriteringar och mentalt ligger vi ljusår ifrån varandra.Jag har, till exempel, slutat se min vän som ”motståndskraftig” när hen självmant väljer bort att sträva efter sina grundläggande rättigheter och istället insisterar att leva efter ohållbara halvlösningar på enorma problem – som utbredd korruption och stora brister på alla samhällsfunktioner.Jag har också slutat förstå min väns argument om att livet alltid har varit så och att det inte är någon mening att ens försöka förändra. ”De har styrt i över 30 år och kommer att styra i all evighet. Varför kämpa emot?”Även hens övertygelser har förändrats. När en programledare i direktsändning föreslår ”bagerier för libaneser och andra bagerier för ickelibaneser” som lösning på långa brödköer, nickar min gamle vän, som länge varit stolt över att vara öppen och inkluderande, instämmande med.Åh, min gamle vän! Jag börjar få svårt att känna igen dig – för varje dag växer vi isär. Vi hade lovat att för alltid finnas i varandras liv, men jag börjar tro att du inte längre vill ha mig i ditt.Och det skaver. Mycket. Firas Jonblat, uppe i berget hos min gamle vän, Libanon.firas.jonblat@sverigesradio.se

5 Elo 20223min

Utrikeskrönikan 3 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nairobi onsdag.När teorin inte stämmer med verkligheten. När jag pluggade till journalist på högskolan för många år sedan kommer jag ihåg en genomgång som handlade om nyhetsvärdering, där gick vi igenom olika teorier, vad är en nyhet egentligen och hur bestäms det. Jag minns hur läraren skrev några rader på tavlan, identifikation, kulturell närhet, ju närmare en nyhet sker desto intressantare är den för lyssnarna eller tittarna. Men kan det verkligen vara så? Det som sker där kan väl ändå beröra folk här tänkte jag för mig själv.Och så är det ju, det märker jag nu när jag bevakar den afrikanska kontinenten. Diskussionerna om vad jag borde bevaka och vilka platser jag ska besöka är ständigt levande bland lyssnarna. De handlar om alla de som flytt sina hemländer på grund av krig eller förföljelse och som bosatt sig i Sverige. De vars familjemedlemmar fortfarande finns kvar på den afrikanska kontinenten.Jag pratar förstås om diasporan, de hundratusentals afrosvenskar som på ett eller annat sätt berörs av utvecklingen på kontinenten just nu. Diskussionerna om de senaste nyheterna i det egna hemlandet är en naturlig del av vardagen för många, hemma vid köksbordet, bland landsmännen i kafeterian eller på Rinkebytorget. Från al-Shabaabs senaste attack i Somalia, kriget i Tigray i norra Etiopien till den omfattande svältkatastrof som just nu sveper över kontinenten.När jag skriver den här krönikan är det några dagar kvar till valet i Kenya, också en nyhet som är viktig för människor utanför den afrikanska kontinenten. Ett val som väntas bli jämnt mellan de två huvudkandidaterna vice presidenten William Ruto och oppositionspolitikern Raila Odinga, en veteran i sammanhanget. De kommer från olika bakgrund, den ena sålde kycklingar som ung medan den andra tillhör en politisk dynasti. Det är ett val som kan bli våldsamt beroende på hur jämt valresultatet blir.Många kenyaner håller nu andan. En kvinna jag pratade med berättade att hon skulle lämna Nairobi just för att det finns risk för oroligheter, andra bunkrar varor ifall läget blir riktigt allvarligt. Men en sak är säker. Valet kommer få betydelse för kontinenten och även för kenyaner som bor långt ifrån Kenya, tvärtemot vad de där raderna på tavlan sa för drygt tio år sedan.Mona Ismail Jama, Nairobimona.ismail_jama@sverigesradio.se

3 Elo 20223min

Utrikeskrönikan 2 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Fransisco, tisdag.Jag har träffat en hjälte. Inte en sån där töntig superhjälte som Kaliforniens underhållningsfabrik framställer på löpande band. Utan en äkta.Han har spetsiga, lite förstora cowboy boots, fjunig mustasch, och kommer mot mig från ett enplanshus utmed highway 140 i Mariposa county.Fyra av hans sex yngre syskon blickar fram bakom den trasiga myggnätsdörren på verandan.40 grader i skuggan. Bergen i bakgrunden, brända svarta. Röda plåster av brandkemikalier sveper över berget, ner mot de ensamma huskropparna vid vägen.Ett brett leende och ett – ”Hi there!”– Jag är här för att rapportera om branden, säger jag.– Jaså! Då har du kommit rätt, jag såg hur den startade, säger Dany och börjar berätta.För en vecka sedan, står han och tvättar bilen när han hör ett slirande ljud. En bil kör av vägen. Han ser rök. Efter att ha fått in alla syskonen i huset och ringt 911 – går han ut och ser att kvinnan bakom ratten har klarat sig. "Jag somnade", sa hon. Hon är i säkerhet, men nu har buskagen vid bilen tagit eld – och elden sprider sig. Fort. Dany ser hur lågorna närmar sig huset.Han springer tillbaka och tar den oregistrerade flakbilen – kör fram mot lågorna och röken som närmar sig landsvägen bredvid huset, och börjar köra upp sand. Fram och tillbaka kör Dany på vägen. Däcken sprutar sand och lämnar stora spår runt huset – en barriär mot elden.– Men hur visste du hur du skulle göra, frågar jag.– Jag såg det på på nätet. Det krävs antingen sand eller vatten. Och vi har inget vatten, så jag tog sand.NRA står det på Danys urtvättade t-shirt – National Rifle Association. Rätten att bära vapen är lika självklar här som att ha fyra stora stora bilar och en amerikansk flagga uppspikad på huset.Flaggan är trasig och färgen på husväggen flagnar.Danys 7-årga lillebror närmar sig sakta – jag frågar – är din bror en hjälte?– Ja, pretty much säger han, och vi skrattar.Den brända skogen bakom huset luktar lägereld. En trevlig doft.Under en halvtimmes bilfärd bort från Dany och hans syskon – mot Yosemites nationalpark, genom det fattiga samhället Mariposa, tränger det in en frän lukt i bilen och sticker i näsan. En brandman förklarar för mig: när det luktar så är det inte skog som brinner. Det är hus som brinner.Niklas Zachrissonniklas.zachrisson@sverigesradio.se

2 Elo 20223min

Utrikeskrönikan 1 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, måndag.Temperaturen är nu hyfsat normal för årstiden i den franska huvudstaden, men jag har precis återvänt från en resa i trakterna runt Barcelona där mitt fokus handlat om det som inte är så normalt längre; det som uppstått i naturen som en direkt följd av klimatförändringarna.Torkan på den iberiska halvön börjar bli så allvarlig att en ekologisk grönsaksodlare jag träffade norr om Barcelona blickar mot gammal arabisk kunskap om att odla nästan helt utan vatten. Längs Medelhavskusten, norr om Barcelona, äter sig också höst och vinterstormarna allt längre in i stränderna. Många stränder har helt försvunnit och frågan är om den havsnära tågsträckan på riktigt ska kollapsa. Än så länge har de partier där havet raserat rälsen lagats och många tror ändå att vetenskapen ska hitta metoder för att hindra vågorna från att gröpa ur kusten ännu mer.Men det som drabbat mig mest är nog till sist ändå att resa i spåren av de stora skogsbränderna. Det är den katastrof som allra mest är här och nu. För två veckor sen, mitt under byfesten i den lilla staden Rocafort en bit upp i bergen, så ser borgmästaren hur lågorna närmar sig. Larmet kommer lite försenat – då har redan skogen brunnit ett tag en bit bort. Det är dit jag åker. När vi kör in i området som i folkmun kallas River Park känner jag brandlukten som en vass ton i bakgrunden. Hela dalen nedanför har brunnit och det har även många av husen. Gatan kantas av halvfyllda containrar. Jag tittar in genom ett trasigt fönster och ser det som varit en diskmaskin. Tallrikarna står fortfarande prydligt inställda i den deformerade plåtlådan, omgiven av glassplitter och ett halvt nedfallet undertak. Här bodde Raoul med sin muskulösa boxer Conrad, som räddades ur elden av en granne eftersom han själv var nere vid kusten och badade när elden med de trettio meter höga lågorna tog sig in i trädgårdarna. Övervåningen, som de inte kan gå in i längre till följd av rasrisken, har däremot mirakulöst klarat sig. På väggen precis vid ytterdörren hänger en massproducerad målning av helgonet Johannes Döparen som pojke med ett lamm under armen. Den är helt oskadd. Raoul berättar att det är andra branden målningen går helskinnad igenom. Som de säger, de som sitter i trädgårdarna längs gatan med utbrända hus: Det var ändå tur att elden kom på förmiddagen. Förödelsen var stor, men ingen dog. Så kanske Johannes Döparen ändå vakade över bostadsområdet? Man behöver inte vara överdrivet religiöst lagd för att tro på det. Cecilia Blomberg i Paris – just hemkommen från Barcelonacecilia.blomberg@sverigesradio.se

1 Elo 20223min

Utrikeskrönikan 29 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skaven, fredag.I en skog omgiven av tiotusentals blåbär görs fåfänga försök att koppla bort kriget en liten stund.Etthundrafemtiosex, 156, dagar eller fem månader och fem dagar.Så länge har den ryska invasionen av Ukraina pågått.Vinterns iskyla har blivit en het sommar. En hel stad av Göteborgs storlek – Mariupol – har fullständigt lagts i ruiner. Och ockuperas nu av ryska styrkor. De som bor kvar lagar fortfarande sin mat utomhus över öppen eld.Ockupanterna ägnar mer tid åt att rensa ut ukrainska böcker i skolorna och lova ryska pass än att bygga upp de hus de bombat sönder och samman.Nya ruiner och döda varje dag. Exakt hur många, vet vi inte än.I staden Toretsk, där mina vänner Olga och Vladimir bor, var det ett äldre par och en mormor som dödades när deras hem i ett lågt trevåningshus träffades och förvandlades till en ruinhög i torsdags.Toretsk hette tidigare Dersjinsk och var under ett antal månader 2014 under kontroll av utbrytarna i Donetsk låtsasrepublik, tills staden befriades av ukrainska styrkor. Samma som hände med Slovjansk och Kramatorsk. Det vore det värsta, som kan hända oss, om det händer igen, sa Olga redan för sex år sedan.Hon och Vladimir tyckte myndigheterna borde rensa ut bland dem, som fortsatte att stödja utbrytarna och ryssarna, de som Olga och Vladimir såg som en slags ryska agenter.Nu visar undersökningar att sådana ryskstyrda agenter har funnits på flera håll och särskilt i ukrainska säkerhetstjänsten SBU. Därför kunde kärnkraftverket Tjernobyl med lätthet intas. Därför kunde städer som Melitopol och Cherson ockuperas tidigt när framförallt Mykolajev inte gick att besegra för ryska militären.Det pågår rättsliga undersökningar, flera av de misstänkta ryska agenterna har redan lämnat landet, andra har sparkats i väntan på rättegång.Olga och Vladimir ville, när deras stad befriats, att myndigheterna i Kiev rensade ut bland lokala politiska ledare och tjänstemän, som öppet samarbetat med Ryssland, som inte motsatt sig att staden under en tid togs över av ryskstödda styrkor. Borgmästaren, som samarbetade, byttes inte ut direkt sedan staden befriats. Hade Kiev gjort mer då för åtta år sedan hade kanske vi sluppit att räkna dagar och månader för det ryska kriget.Men det var blåbär till makthavare, som satt i Kiev då och de förstod inte faran med svekfulla illojala medborgare.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

29 Heinä 20223min

Utrikeskrönikan 28 juli 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, torsdag. När temperaturerna kröp upp mot 40-gradersstrecket i Tyskland förra veckan rapporterades om en stor skogsbrand, sjunkande vattennivåer och en kvällstidning fick sätta rubriken: I dag är det varmare här än på Mallorca.Det är ju så att inga européer förhåller sig till den spanska partyön såsom tyskarna. Förra året landade fler tyskar på Mallorca än britter, skandinaver, fransmän, italienare och belgare tillsammans. Och sommaren 2022 ser förstås inte annorlunda ut.Palma fylls av de så kallade Ballermanngängen. Det är unga vuxna med partyhattar, paraplydrinkar och färgglada solglasögon; tänk svenska ungdomar på Ibiza, fast tyskar på Mallis. Med charterflygen landar också en alldeles egen musikgenre – Ballermanschlagern – som kan beskrivas som en slags disco-schlager-pop.Ni anar säkert att årets stora Ballermanhit är ett samtalsämne som undviks av de lågmälda landsmän som väljer att stanna hemma över sommaren, men i juli 2022 kan ingen välja att titta åt ett annat håll. För årets stora Ballermanhit ”Layla” har blivit en fråga på regeringsnivå och tvingat fram en sedlighetsdebatt där alla verkar vilja delta.Nog för att Ballermanlåtarna brukar heta ”Jag söp hela dagen” eller ”Jag har skitit i tunnelbanan”, men den här gången utspelar sig sången på en bordell. Den tre minuter och tio sekunder långa låten består till stora delar av orden ”la-la-layla”, men den text som i övrigt hinner sjungas har upplevts som så provocerande att ansvariga för stadsfestivalerna i Düsseldorf och Würzburg har bestämt sig för att bannlysa låten. ”Vi kan bestämma vad vi vill lyssna på, och vi vill inte höra den här låten”, sa de.Motreaktionerna lät inte vänta. Ledarsidor satte ned foten mot upplevd överdriven politisk korrekthet och artisterna som gjort låten, DJ Robin och Schürze, sa att de inte förstod kritiken alls. Justitieminister Buschmann tog tid från skissande på nya coronarestriktioner till att påpeka att han anser att man kan tycka illa om musik utan att förbjuda den. Düsseldorf och Würzburg försvarade sig med att det inte rörde sig om någon lagligt bindande bannlysning av låten.I helgen rapporterade tidningen Welt att fyra barer på Mallorca som frekventerats av tyska besökare stängts av myndigheterna, efter att ha serverat alkohol till minderåriga och efter stängningstid. Men de festglada unga tyskarna behöver kanske inte oroa sig. När jag i måndags eftermiddag tog en S-Bahn ut till sjön Wannsee läckte Ballermannhits ur min grannpassagerares hörlurar hela vägen till stranden. På stadsfestivalen i Düsseldorf bröt allsång ut till en instrumental version av Layla. Och förra veckan var det varmare i Tyskland än på Mallorca.Dennis Jörnmark, Berlindennis.jornmark@sverigesradio.se

28 Heinä 20223min

Utrikeskrönikan 27 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, onsdag. – Jag är advokat, säger tjejen som sitter snett mitt emot i bastun. Hon säger det såklart inte rakt ut sådär, apropå ingenting. Det är jag som har frågat efter att ha samlat lite mod, för hon och hennes kompis pratar ryska med varann. Det är inte helt ovanligt att man hör ryska i den finländska huvudstaden, men nu är det andra tider: corona och invasionen av Ukraina. Det har fått mig att undra vad de gör i Helsingfors. Den här dagen i bastun har det nämligen bara gått några få dygn sedan Ryssland släppte på sina utreserestriktioner som gällt under pandemin. Den ena tjejen visar sig bo här, och den andra – advokaten – är på besök. Hon och hennes kille passar på nu när det blev fritt fram. ”Men du då?”, frågar hon tillbaka, ”vad jobbar du som?” ”Journalist”. Då börjar hon berätta.– Jag är advokat åt Aleksandra Skochilenko, du känner kanske till fallet? Undrar hon och fortsätter:– Det är internationellt uppmärksammat. Det var hon som klistrade på lappar med information om kriget i Ukraina över prislapparna i en mataffär i St. Petersburg. Nej, är det sant? Tänkte jag. Gud, vad spännande – hon måste ju ställa upp på en intervju! Och det gör hon.Dagen därpå ses vi igen på ett café, lite mindre slumpartat och lite mer uppstyrt den här gången. Advokaten, Yana Nepovinnova som hon heter, berättar om Aleksandras fall. Att hon riskerar 10 års fängelse för lapparna med informationen om situationen i Ukraina, att hon behandlats dåligt i fängelset i väntan på rättegång, och att de är oroliga över att hon kanske får ett högre straff på grund av hennes sexualitet. – Det är en ny verklighet för invånarna i Ryssland, säger Yana. Samtidigt – där på caféet – går det inte att missa att det också är en annan verklighet för ryssar även utanför Ryssland. Det syns när kaffet ska betalas. Yana tar fram kontanter för att betala sin latte, för hennes ryska kort funkar ju inte här. Hon berättar att hon och hennes kille ska tillbringa de sista timmarna i Helsingfors med att shoppa; gå i affärer som inte längre finns hemma i Ryssland. Hon suckar och börjar rabbla upp flera stycken som de ska besöka. Ja, de tänker till och med försöka hinna till Ikea. Sist under intervjun, på frågan om hon vill tillägga något, säger Yana att hon är glad och tacksam att internationell media lyfter Aleksandras fall, för det är ju inte något som Kreml-trogna medier rapporterar om. Vill man försöka få tag i annan typ av information, sådan som ryska staten inte tillåter, behöver man ha ett VPN – en tjänst som gör att man kan surfa som om man var utanför landgränserna.– Jag har faktiskt fixat ett VPN åt en äldre släkting, lägger Yana till. Släktingen tittade nämligen bara på stats-tv innan, men nu är hon också en flitig Youtube-användare.– Nu kan hon skapa sig en egen bild av vad som händer, men det har också varit tufft för henne, för nu förstår hon ju vad som pågår, säger Yana. Sara Sundberg, Helsingforssara.sundberg@sverigesradio.se

26 Heinä 20223min