Djuren och vi 2: Makt präglar vår relation till djuren

Många människor älskar sina djur. Men älskar djuren oss? Och har de i så fall något val? Helena Granström funderar över maktrelationer medan hon matar sina killingar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Fjärde, kanske femte gången jag försöker händer det: Den lilla munnen, som tidigare mest har gnagt på nappflaskans munstycke, börjar suga, målmedvetet och energiskt. Hennes skära tunga, skålad under nappen, arbetar plötsligt tillsammans med käken, rytmiskt och snabbt. På bara någon minut har flera deciliter av den vita, kroppsvarma vätskan försvunnit ned i hennes kropp. När flaskan är tom tittar hon upp på mig, jag tänker mig att det är förundran jag ser i hennes blanka, grågröna ögon; så tar hon några försiktiga kliv runt mig i halmen och nosar mig i rumpan.

Det skulle hon också ha gjort om jag hade varit hennes mamma, och jag skulle ha nosat tillbaka. Det gjorde de förmodligen, hon och hennes mamma, innan vi skiljde dem från varann.

Tycker de om mig? Det gör de kanske, men det förändrar inte det faktum att de aldrig skulle valt att tycka om mig om de inte hade varit tvungna.

Normen för ekologisk, kravcertifierad mjölkproduktion är att lammet eller killingen får gå med sin mamma tre dagar innan de separeras. För kalvar är kravet endast 24 timmar eftersom, jag citerar ur KRAV:s regelverk, ”många djurhållare upplever att det skapar stress hos djuren när kalvarna skiljs från korna efter tre dagar, då det hunnit skapas starka band”.

Det kan man tro, och när killingarna knyter an till mig gör de det enbart eftersom jag inte gett dem något val; jag har tagit dem från deras mamma, och erbjudit dem en nappflaska med mjölkersättning fem gånger om dagen, istället för mammans varma kropp. När de har ätit färdigt ligger de kvar i mitt knä och låter mig stryka dem över raggen; en av dem reser sig på bakbenen och trycker ansiktet mot mitt, vilar klövarna mot mina axlar. Tycker de om mig? Det gör de kanske, men det förändrar inte det faktum att de aldrig skulle valt att tycka om mig om de inte hade varit tvungna.

Vi skall, skriver skogvaktaren Peter Wohlleben i sin bok ”Djurens gåtfulla liv”, inte inbilla oss något. Wohlleben, vars genombrott kom med en bok om träd och växters dolda förmågor och kommunikation, ägnar sig här både åt att lyfta fram belägg för en tänkande och kännande icke-mänsklig omvärld, och åt att ifrågasätta idén om djurets villkorslösa kärlek till sina mänskliga vårdare.

Våra tamdjur kan tyckas tillgivna och sällskapliga, menar Wohlleben, men fick de bara chansen skulle de med största sannolikhet lämna oss.

Om de ändå stannar kan vi inte vara övertygade om att orsaken är kärlek – lika gärna kan den vara rädsla. Som Wohlleben konstaterar är de flesta djur, när de för första gången möter sin mänskliga ägare, både avståndstagande och vaksamma. Först efter ett tag hälsar de oss glatt när vi kommer in i hagen.

Wohlleben liknar det vid en sorts Stockholmssyndrom, alltså det fenomen som observerades vid 1970-talets gisslandrama vid Norrmalmstorg. På samma sätt som en mänsklig gisslan av ren självbevarelsedrift kan börja känna sympati och lojalitet gentemot sin förövare – känslor liknande de som ett barn hyser i relation till sin mor – kan djuren genom en sorts psykisk försvarsmekanism börja ty sig till den som tagit dem till fånga. Om detta är fallet, menar Wohlleben, är det kanske det bästa alternativet: ”På så sätt accepterar de sitt öde, och upplever det inte som något obehagligt.”

De domesticerade djuren har sin underordning i någon bemärkelse inskriven i arvsmassan.

Kanske kan husdjuren – katterna och hundarna, snarare än fåren och korna – tyckas utgöra ett argument mot att tvång och rädsla skulle vara avgörande; det finns många exempel på hemlösa hundar och katter som mer eller mindre själva valt ut sina värdfamiljer, och därefter envist vägrat ge sig av. Men, man skulle lika gärna kunna säga att tvånget i deras fall når än djupare, ända ned till botten av den genetiska nivå som skiljer dem från deras vilda motsvarigheter. De domesticerade djuren har sin underordning i någon bemärkelse inskriven i arvsmassan, och faktum är att vilda djur, även när de likt tamdjur tas om hand och uppfostras av människor, i något skede kommer att få svårt att fördra dem.

Det händer att mitt yngsta barn blir svartsjukt när jag matar killingarna – mamma, jag vill också snutta – och så sitter jag där med honom vid bröstet, flaskan i handen, en killing i famnen, och de andra två nafsande i tröjärmen. Killingen suger, min son suger, det är uppenbart att det finns en skillnad, men vari består den, och exakt hur stor är den?

Generellt sett kan man säga att domesticering tenderar att reducera komplexiteten i djurs beteende och sociala relationer, så att det är hos de vilda djuren snarare än deras tama släktingar som man finner de främsta exemplen på djurs emotionella och intellektuella kompetens.

Ändå förekommer också hos kött- och mjölkproduktionens tamdjur beteenden som är svåra att tolka som något annat än uttryck för en komplex inre verklighet. I detta inkluderas också självmedvetande, hävdar Wohlleben: Grisar har till exempel visats kunna orientera sig i rummet genom att skapa inre representationer av sin fysiska omgivning, de lystrar till egennamn och kan också – liksom bland annat apor och delfiner – klara det så kallade spegeltestet. Testet går ut på att djuret under nedsövning märks i pannan med en liten fläck, och när det vaknar upp placeras framför en spegel. De djur som då genast börjar gnugga sig i pannan anses av forskare besitta en form av medvetande om det egna jaget, eftersom de kan identifiera spegelbilden som sin egen.

Det skulle min son, som nu snuttar förnöjt vid sidan om killingarna, inte ha klarat för ett halvår sedan, om man får tro forskarna. Trots det värderade vi också hans då bara sexton månader gamla liv avsevärt högre än livet hos de långt över en miljard grisar som slaktas årligen.

En av killingarna får fortfarande inte till det, hon sväljer luft; när jag masserar hennes mage slipper den ut mellan hennes läppar med ett väsande ljud. När vi hämtade henne var hon en vecka gammal, då var hon välvuxen och stark, från sin mammas juver hade hon inga problem att dricka. Nu oroar jag mig för att hon inte får i sig tillräckligt; jag ringer till mjölkbonden som vi köpte henne av. Krafsa henne lite i rumpan, säger hon till mig, det gör deras mammor. Klappa och buffa henne i sidan. Stick in ditt finger i munnen först, det känns mer som en spene än nappflaskan gör.

Den makt vi har över våra djur, ger oss också makten att definiera det som utspelar sig mellan oss och dem.

Axel Lindén, utflyttad akademiker och numera fårbonde, beskriver i anteckningssamlingen ”Fårdagboken” sin relation till de djur han tar om hand: Hur hans känslomässiga engagemang riktar sig inte i första hand mot de enskilda djuren, utan mot flocken, mot själva värvet – möjligen, kan man som läsare tillägga, också mot bilden av honom själv som djurhållande lantbrukare. Därför är hans förhållningssätt till de individuella djuren också synnerligen osentimentalt, de är i första hand produktionsenheter, och är därför inte i besittning av någon verklig identitet. När Lindén ser en nyförlöst tacka stöta bort sitt lamm blir han först upprörd, men lugnar sig snart: ”Man kan inte identifiera sig med de här djuren. De är helt olika oss.” Som en fårklippare på besök uttrycker det har får bara tre saker i huvudet:

”Äta, pöka och hål i staketet”. De är bara får.

Skenbart upprymda över att de själva är, har blivit, den typ av människor som har sådana sms-konversationer – äkta fårbönder alltså – skriver Lindén och hans gårdskamrater till varandra: ”Jag ligger här och lyssnar på fåren, de brölar, de går utanför mitt sovrum. Varför låter de? Valde ut knivar från katalogen igår. Gör en beställning idag.” Detta, mediterar författaren över sitt eget meddelande, är blodtörst och kärlek i samma andetag. Men han tycks inte på allvar ställa sig frågan vad innebörden av kärlek i detta sammanhang egentligen är, inte heller vad tagandet av liv eller avlägsnandet av lammet, killingen, kalven från dess mamma betyder. Den makt vi har över våra djur, ger oss också makten att definiera det som utspelar sig mellan oss och dem: Vi kan tänka på det som kärlek, eller låta bli. De är ju bara djur.

Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Litteratur

Peter Wohlleben: Djurens gåtfulla liv – Kärlek. Sorg. Omtanke. Fantastiska inblickar i en sluten värld. Norstedts, 2017.

Axel Lindén: Fårdagboken. Albert Bonniers förlag, 2017.