Den virala bluffen har en lång rasistisk historia

Den offentliga bluffen handlar ofta om övertag. Om att utpeka andra som avvikande och udda. Mattias Hagberg utforskar fejknyheternas långa, mörka historia.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Filmen från nyårsfirandet i Rinkeby är kaotisk. Klippet, på en minut och tio sekunder, ger associationer till krig. Raketer och smällare far i alla riktningar. Människor ser ut att springa i panik.

På nyårsdagen fick detta korta klipp snabbt spridning i sociala medier. Människor över hela Sverige såg, förfasades och delade. Enligt tidningen Metros Viralgranskaren visades filmen inte mindre 400 000 gånger det första dygnet på det nya året.

Det fanns bara ett problem. Klippet var inte från Rinkeby – det var inte ens från Sverige. Förmodligen var det inspelat i Algeriet ett par år tidigare.

Den virala lögnen känns kanske som något nytt. Men det är fel. Fenomenet har en historia, till och med en lärorik sådan.

Alltihop var alltså en bluff – en lögn. Någon eller några hade kopplat ihop filmen med nyårsfirandet i Rinkeby enbart för att sprida falska föreställningar om förortens invånare.

På flera andra platser i Europa delades filmklippet med liknande syfte. Bland annat användes det för att sprida rykten om invandrare i tyska Dortmund.

Under de senaste åren har vi vant oss vid ett nytt medielandskap. I sociala nätverk på internet sprids falska nyheter med ljusets hastighet. Bluffen har blivit en naturlig del av den digitala vardagen. Det räcker med att slå upp en gammaldags papperstidning för att förstå att någonting hänt. Numera ägnar sig en del journalister åt att granska och dementera rykten och falska nyheter; att vara journalist handlar inte längre enbart om att beskriva vad som hänt, nej, nu går jobbet även ut på att berätta vad som inte hänt.

Den virala lögnen känns kanske som något nytt. Men det är fel. Fenomenet har en historia, till och med en lärorik sådan.

Den som tvekar kan med fördel läsa den amerikanske poeten Kevin Youngs monumentala och udda studie av bluffens historia: ”Bunk”, med undertiteln ”The Rise of Hoaxes, Humbug, Plagiarists, Phonies, Post-Facts, and Fake News”.

Det är en vindlande och bitvis rörig essä, men också banbrytande. Ingen har tidigare tagit sig an ämnet på samma sätt som Kevin Young.

Uppenbarligen önskade tusentals människor i vårt land att filmen skulle vara sann.

Framför allt är det två insikter som gör boken intressant. Den första är banal, men viktig. För att en bluff ska fungera krävs efterfrågan. En lögn kan aldrig verka i ett vakuum. Människor blir ofta lurade för att de vill bli lurade.

Eller med Kevin Youngs egna ord: ”Bluffen är en spegel som avslöjar vad betraktaren önskar vore sant.”

Det fejkade klippet från nyårsfirandet i Rinkeby är en tydlig illustration av detta förhållande. Lögnen var inte alltför svår att avslöja. Det räckte att titta närmare på filmsekvensen för att se att den inte var inspelad i Sverige; byggnader som flimrade förbi talade sitt tydliga språk. Trots detta delades filmen flitigt. Uppenbarligen önskade tusentals människor i vårt land att filmen skulle vara sann.

Den andra insikten är av ett annat slag. Den handlar mer om idéhistoria än om socialpsykologi. Kevin Young avtäcker ett samband. Han belägger den offentliga bluffen, den vi hittar i böcker, tidningar och rapporter, förvånansvärt ofta är kopplad till rasism och främlingsfientlighet.

Ja, själva rasbiologin är ju faktiskt ett av världshistoriens största vetenskapliga bedrägerier – om inte det allra största. Under sjutton- och artonhundratalen och nittonhundratalets första hälft byggde vetenskapsmän över hela Europa och USA upp en väldig mytologi runt mänsklig fysionomi. De mätte och räknade, enbart för att bevisa sådant de redan beslutat sig för på förhand, som att vita var mer intelligenta än människor med andra hudfärger.

Fejkade bevis för att svarta stod närmare aporna än andra människor spreds blixtsnabbt på teatrar och i tidningar.

Nu fokuserar Kevin Young inte så mycket på själva vetenskapen utan snarare på hur den här typen av idéer spreds bland vanligt folk. Han berättar till exempel om amerikanska freakshows som år efter år använde sig av rasistiska myter för att locka publik, myter som presenterades som sanningar. Ofta handlade det om att visa upp fejkade vetenskapliga bevis för att andra kulturer var efterblivna i förhållande till den amerikanska eller europeiska.

Som mest intressant är Kevin Young när han berättar om hur Charles Darwins banbrytande idéer om människans härkomst paketerades om för att passa den rasistiska agendan. Fejkade bevis för att svarta stod närmare aporna än andra människor spreds blixtsnabbt på teatrar och i tidningar.

På sätt och vis är hans bok en berättelse om hierarkier, om en stark önskan att behålla privilegier till vilket pris som helst. Kevin Young visar att den offentliga bluffen många gånger handlar om att känna övertag, om att utpeka andra som avvikande och udda för att stärka sin egen självkänsla.

Kevin Young skriver framför allt om USA, men det är inga större problem att översätta hans berättelse till svenska förhållanden. Även här fann den vetenskapliga rasismen sin folkliga motsvarighet på varietéteatrar och inom den tidiga journalistiken. I en tid av snabba sociala och tekniska förändringar var det lätt att sälja berättelser som förvandlade svenskar i allmänhet till överlägsna varelser.

Framför allt var det den samiska befolkningen och människor med olika typer av funktionsvariationer som användes för att teckna bilden av det avvikande.

Ett av de mest talande svenska exemplen är Kristina Larsdotters öde. Hon föddes 1819 i en samisk familj i Malå socken. Hon led förmodligen av någon form av hormon- eller ämnesomsättningssjukdom och slutade aldrig att växa. När hon dog 1854 var hon över två meter lång. Hon visades upp på teatrar och krogar under namnet ”Den lappländska jättinnan”, innan landets rasforskare fick upp ögonen för henne. För dem blev hon den ultimata avvikaren i berättelsen om svenskhet och normalitet. Hon var allt det som svenskar inte var: mörk, vanskapt och kulturellt efterbliven. Hon framställdes som ett monster, en främling. Hon kläddes av och visades upp. Hon blev en pusselbit i den stora berättelsen om den svenska normen.

Hon brukades för ett enda syfte, för att människor skulle kunna säga: Se på dem, så outvecklade och monstruösa de är. De hör inte hit. De avviker.

Och därmed också kunna säga: Så bra vi är, som inte är som dem.

Rasisterna gör därför vad de alltid har gjort – bluffar.

Att sjutton-, arton- och nittonhundratalets rasvetenskap och dess folkliga varianter var en skrämmande bluff är det nästan ingen som betvivlar idag. Trots det lever många av rasismens avarter vidare. Det finns uppenbarligen en stark vilja att dela in människor i grupper och hierarkier – till vilket pris som helst.

Rasisterna gör därför vad de alltid har gjort – bluffar. De klipper och klistrar, de förvränger och hittar på. De har inget annat val om de ska sprida sina felaktiga föreställningar.

Och vissa sväljer mer än gärna deras falska beten.

Tänk bara på Donald Trump som i november gladeligen delade tre filmer från det högerextrema partiet Britain First på Twitter. Tre filmer som pekade ut muslimer som våldsverkare och som uppenbart var fejkade. Eller tänk på alla företrädare för Sverigedemokraterna som blivit påkomna med att sprida falska nyheter.

Bluffen är den spegel som avslöjar deras fördomsfulla önskningar.

Mattias Hagberg, författare och kulturskribent

Litteratur

Kevin Young: Bunk – The Rise of Hoaxes, Humbug, Plagiarists, Phonies, Post-Facts, and Fake News. Graywolf Press, 2017.