Det är orealistiskt att inte tro på utopier

Det som var helt otänkbart för några decennier sedan är verklighet idag. Utopier realiseras hela tiden, men Eva-Lotta Hultén tycker att vi kan bli mycket bättre på att förverkliga drömmar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

För inte så länge sedan steriliserades transpersoner som ville korrigera sitt kön. Idag är det svårt att förstå att det bara är några år sedan en så rigid syn på kön och identitet ännu fick fungera som juridiskt och medicinskt rättesnöre. Det är inte heller så länge sedan vi upphörde att betrakta homosexualitet som en sjukdom men 2009 blev samkönade äktenskap tillåtna i Sverige. Vi människor är förmögna att tänka om och anta nya seder och normer som skiljer sig avsevärt från dem vi är vana vid.

Men ibland blir det tvärstopp. När Centerpartiet i ett idéprogram för några år sedan föreslog att månggifte skulle tillåtas idiotförklarades det både av människor inom partiet och av utomstående. Förslaget ansågs vara så uppenbart dumt att några tyngre invändningar inte behövde anges. Egna livsval utanför tvåsamhetsnormen framställdes som allt från omoraliska till löjliga. Ungefär som homosexuell kärlek för några decennier sedan.

Idéprogrammet anpassades efter folkstormen, månggiften plockades bort, Annie Lööf tog avstånd.

Ordet utopi kommer från Thomas Mores bok Utopia från år 1516, och betyder ”ingenstans”. More berättade om ett land där all privategendom är avskaffad, arbetsdagen är sex timmar och jämlikhet råder. Han valde att föra fram sina tankar under humoristisk täckmantel eftersom idéerna var så udda i hans samtid, men många har blivit verklighet idag: reglerade arbetstider, religionsfrihet, äldrevård och skolplikt. Det var inte utopiskt, i bemärkelsen omöjligt, utan fullt görbart, bara väldigt annorlunda mot det rådande.

I boken ”Utopia for realists”, Utopi för realister, gör den nederländske författaren och historikern Rutger Bregman upp med några av vår tids föreställningar om vad som är möjligt och inte och försöker förstå vad det är som sätter upp ramar kring vad vi kan tänka. Han skriver framför allt om basinkomst, det som ibland kallas medborgarlön, som länge betraktats som en utopisk idé men som nu tycks närma sig vad vi ser som genomförbart.

Att ge alla människor tillräckligt med pengar för att de ska kunna leva trygga och anständiga liv är, skriver Bregman fullkomligt nödvändigt i tider då robotar och avancerade datorer kommer ta över jobb och göra alltfler människor arbetslösa, alternativt tvinga in dem i meningslösa och överflödiga sysselsättningar. Men Bregman menar att för att basinkomst ska ta det sista steget mot förverkligande så måste vi ändra våra föreställningar om vad som ger mening eller fungerar som drivkrafter i människors liv. Vi lever med en tro att många människor bara kan motiveras att göra saker om de annars får det eländigt och vi hyser fördomar om att fattigdom beror på att de fattiga har gjort dåliga eller omoraliska val och därför behöver kontrolleras och styras.

Bregman visar, med gedigen forskning som underlag, att behövande människor som får pengar generellt gör kloka saker med dem. Fattiga människor väljer inte fel för att de är ansvarslösa eller dumma utan för att fattigdom stressar vem som helst så till den grad att vi blir dumma. Tester visar på en sänkning av IQ-värdet med 13-14 steg. Får vi ekonomisk trygghet blir vi omedelbart smartare igen. Inte heller är hemlöshet ett tecken på oförmåga att sköta sig. Den länge rådande normen är att den som blivit hemlös först måste göra sig av med missbruk, skaffa sig inkomst eller bli allmänt skötsam, men studier visar att det är mycket mer effektivt att göra tvärtom: boende först, sedan löser personen i fråga mycket av det övriga på egen hand.

För att göra basinkomst tänkbar måste vi alltså ändra vår människosyn och för att klara omställningen måste det ske stegvis. Mer fritid kan införas successivt, parallellt med att kunskap om hur vi människor fungerar sprids och andra ideal för hur vi tillbringar vår tid, skrivs fram.

Jag föreställer mig att vi i ett samhälle med basinkomst men samma gamla föreställningar om plikt, flit, arbetsmoral och lönearbete annars snart skulle riskera att växande grupper av människor börjar ägna sin tid och kraft åt att hämnas på, och jävlas med alla som de uppfattar har tagit deras människovärde ifrån dem.

När äktenskapslagstiftningen blev könsneutral i Sverige var det efter kamp och idogt lobbyarbete som bland annat ledde till en efterhand ökande medvetenhet och acceptans. När jag började prata basinkomst med människor för snart tjugo år sedan var den snällaste reaktionen att jo, det där kanske är bra i den bästa av världar, men det är ju helt orealistiskt. Idag pågår seriösa försök på flera håll i världen, bland annat Finland, och frågan har lyfts i de tyngsta beslutsforumen, som IMF och Världsbanken. Men skepsisen är fortfarande stark i Sverige.

Ibland kan förändringar snabbas på med hjälp av chockverkan. Någon föreslår något som framstår som halsbrytande, vilket då får det som bara framstår som hälften så progressivt att te sig rimligt. Symtomatiskt nog fick det samkönade äktenskapet legaliseras i två steg. Vi började lite försiktigt med det registrerade partnerskapet, som vande oss vid tanken att kärlek mellan vuxna människor är just kärlek mellan vuxna människor, oavsett kön på inblandade parter. Kanske är tiden, såhär några år efter månggiftesdebaclet, mogen för registrerat mångpartnerskap? Och nu när basinkomst seglat upp på den världspolitiska agendan, vad sägs om ett försök med friår igen – alltså möjligheten för arbetande att byta inkomst och position med arbetslösa i upp till ett år?

Utopier handlar om andra sätt att vara människor tillsammans på. När det kommer till sådant som nödvändiga skiften i klimatförändringarnas spår kommer också det relationella in – vi behöver börja visa vår identitet och söka tillfredsställelse på andra sätt än genom att shoppa hejdlösa mängder prylar, åka på långsemester flera gånger per år, bygga trädäck som täcker hela trädgården eller bo i större hus än vi ens orkar städa själva. Det är akut nödvändigt för oss att föreställa oss andra sätt att utöva vårt människoskap på.

För att göra det möjligt att snabba på förändringsprocesser och undvika att avskriva allt utom det rådande som orealistiskt skulle vi behöva träna oss i utopiskt tänkande. Med en vidgad föreställningsförmåga skulle vi bli mindre fördomsfulla och förhoppningsvis undvika att utan vettiga skäl avfärda såväl harmlösa som livsviktiga förändringar som någon slags aparta stolleprov. Men träning i att tänka nytt och stort måste nog också kompletteras med att göra oss konstruktivt kritiska och ifrågasättande inför vilka mål vi väljer och vilka sätt för att nå dit. Forskning måste slå följe med värderingar. Sedan kan vi kanske hitta sätt att mötas, tänka nytt och lära oss att ta hand om varandra, såväl som vår jord. Låter det som en utopi? Vi får väl se.

Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

(avsnittet sändes första gången 2017)

Litteratur

Rutger Bregman: Utopia for realists. Bloomsbury Publishing 2017 (på svenska i översättning av Per Holmer 2018).

Thomas More: Utopia. Översättning Anders Piltz. Norma förlag 2001 (original 1516).