Fait divers: Notiserna som stimulerar litteraturen

Fait divers är ett franskt begrepp för spridda smånyheter som inte har en större, politisk dimension. Kristian Fredén undersöker dessa notiser och deras relation till litteraturen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I januari 1994 stod det att läsa om en i USA bosatt svensk medborgare som – efter att ha varit försvunnen i omkring en månad – hittats mördad i en skogsglänta trettio mil från sitt hem i Salisbury, North Carolina. Han hade skjutits två gånger i huvudet från nära håll varefter mördaren gett sig på att pressa in liket under en trädrot. Oavsett brutaliteten ifråga hade nyheten troligen inte renderat så mycket mer än en notis om det inte vore för en viss omständighet. Offret ifråga visade sig nämligen vara en tidigare huvudmisstänkt i Palmeutredningen, den så kallade ”trettiotreåringen”.

Denna omständighet förändrade förstås nyhetens natur, från en otäck men disparat händelse till något som knöt an till ett större och mycket välkänt sammanhang. Detta kan sägas vara i linje med vad litteraturteoretikern Roland Barthes skriver i essän ”Tidningsnotisens struktur” från 1962 om att nyheten om ett mord faller inom en av två huvudkategorier: går det att se en politisk dimension blir epitetet information och om inte blir det fait divers.

paddinvasioner, skeppsvrak, hydrofobi, kannibalism, somnambulism, kalvar födda med två huvuden

Det senare är ett uttryck som togs i bruk i fransk press under artonhundratalet och som rent bokstavligt kan översättas till ”skilda saker” men vars essens fångas bättre (om än inte helt tillfredsställande) av något i stil med ”blandade smånyheter”. Med små tänker jag inte främst på begränsad textlängd utan på själva autonomin i innehållet. Det kan sedan röra sig om rapporter gällande en outsinlig massa saker. Slår man upp ”fait divers” i Pierre Larousses uppslagsverk ”Grand dictionnaire du XIXe siècle” nämns alltifrån kärleksmord, bedrägerier och fall från hög höjd till paddinvasioner, skeppsvrak, hydrofobi, kannibalism, somnambulism, kalvar födda med två huvuden, barn med tre ögon, ”extraordinära dvärgar” etcetera. En huvudregel är dock att det ska vara ett enkelt redovisande utan analyser eller slutsatser. Det som berättas sätts inte i någon större kontext och har så att säga ingen bäring utanför sig självt. Efter avsedd ögonbrynshöjande effekt har det gjort sitt.

Under ett handgemäng i Grenoble arresterades
tre demonstranter av en armétrupp som för övrigt
blev utbuad.

Under senare halvan av artonhundratalet hade fait divers hunnit etablera sig som ett självklart begrepp inom fransk nyhetspress. Det tjänade tidningsredaktörerna perfekt som utfyllnadsmaterial mellan större artiklar. Om inte annat kunde läsaren, på tryggt avstånd från de bisarrerier som redovisades, få avnjuta lättnaden över att själv ha sluppit vara inblandad. För att liknande händelser idag ska få ett nyhetsvärde måste det fångas på film och når genom spridningen på sociala medier ofta långt fler mediekonsumenter än många tyngre nyheter om världens skeenden. Periferin har blivit alltmer central, skulle man kunna säga.

I sin bok ”Les Ecrivains et les fait divers” ger författaren och journalisten Minh Tran Huy en bred presentation av såväl begreppet fait divers i sig som dess roll i fransk litteraturhistoria. Utifrån en djupt personlig fascination inför ämnet analyserar hon den pardans som kom att utveckla sig mellan journalistik och skönlitteratur före, under och efter den litterära modernismens genombrott. Till de många författarskap som tas upp hör Stendhal, Flaubert, Camus, Duras, Le Clezio, Carrère, Modiano och många fler. Minh Tran Huy beskriver träffande en fait divers som ”en historia som stängt om sig”. Och ju mer stängd och mysteriös en nyhetshändelse ter sig, visar hon, desto mer gynnas de litterära tolkningsmöjligheterna.
Självfallet har såväl författare som läsare alltid intresserat sig för intressanta historier från verkliga livet. Verkligheten överträffar dikten heter det ju. Men under nyhetstidningarnas och den litterära modernismens genombrott inträffade likväl något nytt. Tillvaron blev genomsyrad av upplysningar av de mest skilda slag. Avgörande var förstås den tekniska utvecklingen, såväl inom tryckteknik som inom kommunikationsmedel. Telegrafinätets världsutbredning hade en nyckelroll vad gäller att snabbt kunna leverera korta nyheter och influerade i sin tur själva nyhetsspråket. Såhär kunde det låta:

Under ett handgemäng i Grenoble arresterades
tre demonstranter av en armétrupp som för övrigt
blev utbuad.

Denna nyhet är blott en av över tusen dito som författades av journalisten, översättaren och förläggaren Félix Fénéon (1861–1944). Han gjorde till sin specialitet att författa förtätade treradingar av detta slag för tidningen Le Matin. De kom senare att samlas och ges ut i bokform under titeln ”Nouvelles en trois lignes”, vilken senare översatts till svenska av Magnus Hedlund under titeln ”Nyheter på tre rader”. Ja, hade Fénéon levt idag hade han med all sannolikhet varit en mästare på twitter. I ljus av att det franska ordet nouvelle även är synonymt med vårt "novell" är det hursomhelst lätt att komma att tänka på en annan mästare på lakonismer, Ernest Hemingway, och den sexordsnovell som – om än på något osäker grund – brukar knytas till honom: ”For sale: baby shoes, never worn.”

Det intressanta är upptäckten av vilken konstnärlig kraft som kan ligga i själva återhållsamheten – i det utelämnade och frånvarande. I romaner som Marguerite Duras ”Den engelska älskaren” och Albert Camus ”Främlingen” kan man säga att det är just själva frånvaron av rimliga förklaringar till morden som utgör berättelsernas nav. De blir en sorts antideckare som istället för att lägga pussel låter pusselbitarna bli liggande på bordet som ett erkännande åt slumpens och meningslöshetens roll i tillvaron.

Ett tydligt underliggande behov tycks ha varit att mordet måste ha varit politiskt motiverat och inte på något vis

Drygt trettio år har förflutit sedan skotten på Sveavägen, skott som med all sannolikhet inte avfyrades av den så kallade ”trettiotreåringen”. Likväl var det nyheten om dennes öde som tjänade som katalysator för författaren Stefan Lindberg i skapandet av den märkliga romanen ”Nätterna på Mon cheri” (från 2016). Med sin nyfunna huvudperson kunde han plötsligt, som genom en sidodörr, närma sig sitt sedan länge ouppklarade förhållande till Palmemordet – ett mord som i boken beskrivs ha satt punkt för Lindbergs egen barndom. Detta trots att den mystifika nyheten ifrån USA inte kastade något som helst förklarande ljus. Tvärtom. Läsaren förs i Lindbergs roman in i en klärobskyr någonstans mellan fiktion och verklighet. Det blir en kriminalroman utan upplösning och med frågor istället för svar. Processen påminner om när ett sandkorn retar musslan till att skapa en pärla. Och kanske är det därmed också logiskt av Lindberg att i romanen låta kalla Palmeutredningen för ”tidernas främsta diktverk”. Lager på lager av nya vittnesmål, indicier och fantasifulla konspirationsteorier har under åren vuxit ovanpå de få påvisbara omständigheterna natten ifråga liksom på huvudvittnets bestämda utpekande.

Ett tydligt underliggande behov tycks ha varit att mordet måste ha varit politiskt motiverat och inte på något vis, för att nu följa Roland Barthes modell, kunna ses som något som under anonyma omständigheter kunnat falla under genren fait divers. Det är förstås en naturlig instinkt. Ondskans banalitet må ha litterär bäring men ter sig desto mer frustrerande i verkligheten.

Kristian Fredén, författare och bibliotekarie


Litteratur

Minh Tran Huy: Les écrivains et le faits divers – Une autre histoire de la littérature. Flammarion, 2017.

Félix Fénéon: Nyheter på tre rader. Översättning: Magnus Hedlund. Ersatz, 2015.
Stefan Lindberg: Nätterna på Mon Chéri. Albert Bonniers förslag, 2016.