Duchamps död och den fyrdimensionella geometrin

Marcel Duchamp roade, gäckade och förändrade konstvärlden. Han övergav den dock för schack, men kan hans egen död ha varit ett konstverk? Kulturredaktionens Mårten Arndtzén utforskar frågan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Sin sista dag i livet besöker Marcel Duchamp Vuiberts bokhandel på boulevard Saint-Germain, i Paris. Sedan går han till posten för att skicka ett brev, och på kvällen kommer några av hans bästa vänner på middag. Det vankas fasan.

När gästerna gått hem läser Marcel högt en stund för sin hustru, Teeny, ur en rolig bok han kommit över samma dag. Och en timme efter midnatt – den 2:a oktober 1968 – hittar hon honom livlös på badrumsgolvet.

Det var ett kort sammandrag av den redogörelse som den amerikanske konstnären och kritikern Donald Shambroom lämnar i "Duchamp's Last Day", en liten essäbok som framförallt handlar om något som inträffar ännu en liten stund senare, samma natt.

Då återvänder en av middagsgästerna, konstnären och fotografen Man Ray, för att ta en sista bild på sin gamle vän, på dennes dödsbädd.

Det svartvita fotografiet, vars enda existerande kopia mäter 13x18 centimeter, visar Marcel Duchamps huvud i profil, belyst ovanifrån och mot fonden av en mörk gardin. En mörk slips ligger löst virad kring den dödes hals, och fortsätter ned över hans ljusa morgonrock. Ögonen är slutna.

Vad betyder denna bild? Varför togs den? Och varför var det så bråttom? Efter läkaren var Man Ray den förste Teeny ringde till, den natten. Och han kom inom en timme; släpandes på kamera, stativ och kanske ytterligare utrustning.

I ett specialnummer av tidskriften Art in America, tillägnat Marcel Duchamp, publiceras följande minnesord av Man Ray, året därpå:

"Den första oktober kring midnatt
slöt Marcel sina ögon och gick bort
Med ett litet leende på läpparna
Hans hjärta hade åtlytt honom och
slutat slå
Liksom hans arbete tidigare upphört

O ja, det är tragiskt som ett slutspel
i schack

Jag ska inte berätta mer för er"

Varför uttrycker man sig så om det inte finns mer att berätta? Frågar sig Donald Shambroom, retoriskt. En viktig komponent i myten Marcel Duchamp är hur han lade konstnärskapet åt sidan, redan i början av 1920-talet, för att istället ägna sig åt schack – något han gjorde med stor framgång. Kan det ha varit Duchamp själv som flyttade den sista pjäsen, i Man Rays analogi?

Var Duchamps död i själva verket ett konstverk? En sorts happening, med Man Rays fotografi som dokumentation kanske.

Frågan kan förefalla både löjlig och morbid. Men nu talar vi om konstnären som förändrade själva begreppet "konst" i grunden, genom att signera en flasktorkare inköpt på en järnaffär och kalla den "ready made". Och som kring sina senare verk konstruerade en vindlande tolkningslabyrint där minsta anteckning på en lösriven lapp kan bli en nyckel för att förstå hela konstnärskapet.

Så löjlig eller inte, är frågan helt i Duchamps anda.

I de ögonvittnesskildringar som finns från Duchamps sista dag saknas inte tecken på annalkande uppbrott: en vän som omfamnas på ett nytt sätt när de tar farväl, ordlekar på temat "postum" under den sista måltiden, etc. Shambrooms essä kretsar mycket kring den sortens ledtrådar – däremot bortser han helt ifrån den fotografiska genre som Man Rays bild är ett sent bidrag till.

Decennierna kring förra sekelskiftet var dödsbäddsfotografiet en vanligt förekommande "souvenir" i västerländska hem; Man Rays bidrag, med en liggande Duchamp i värdig profil och slutna ögon, stämmer väl med genrens konventioner. Men i USA ansträngde sig fotograferna ibland för att få modellerna att framstå som så levande som möjligt: inte sällan sittande upp, ibland med vidöppna, oseende ögon.

1968 hade de första instamatickamerorna kommit, och folk kunde själva ta och bevara bilder av sina nära och kära i levande livet. Dödsbäddsfotografiet hade spelat ut sin roll. Men båda konstnärerna lär ha sett sådana här foton i yngre år, och det är ingen orimlig tanke att de kan ha uppskattat genren.

Man Ray fotade även Marcel Proust som död, och hans fascination för dödsbäddsfotots tredimensionella motsvarighet, dödsmasken, är väldokumenterad. Duchamp målar sin sista tavla redan 1918, utled på vad han senare ska kalla den "retinala" konsten: den som nöjer sig med sina begränsade utsnitt av den begränsade del av verkligheten som ögat kan uppfatta.

Hos Duchamp är det vi ser i regel en språngbräda ut ur ögats värld. Som i den lilla "combine" han gjorde 1959: With My Tongue in My Cheek. Ett skissartat självporträtt i profil, där kinden och hakan täcks av en gipsavgjutning från konstnärens ansikte. Som ett fragment av en dödsmask, nonchalant kompletterad i blyerts.

Men ge nu akt på titeln: när någonting sägs "tongue in cheek" får man se upp och hålla koll på undertexten, vanligtvis ligger ett skämt på lur någonstans. Samtidigt, genom att upprepa "min" två gånger – med MIN tunga i MIN kind – pekar ju Duchamp ut sin egen, bokstavliga tunga.

Följer vi titeln har vi alltså att göra med ett porträtt som – lite som dödsbäddsfotografierna – framförallt föreställer en frånvaro, något vi inte kan se i bilden. Vilket inte behöver betyda att tungan inte finns där, bara att vår retinala muskulatur – våra ögon – inte kan få fatt på den.

I så fall får vi kanske leta i den fjärde dimensionen: en excentrisk idé som kom i ropet i Paris strax före första världskriget, och bland annat ska ha inspirerat Picasso när han målade Flickorna i Avignon, kubismens startskott. Duchamp skulle återkomma till idén under resten av sitt liv.

Faktiskt även den där allra sista dagen: hans ärende till bokhandeln på boulevard Saint-Germain var att hämta en beställning av böcker relaterade till det här intresset. Och anteckningarna i "L'infinitif" – den vita "ask" som Duchamp gav ut 1966, bara två år före sin död – kretsar i huvudsak kring fyrdimensionell geometri.

Det enklaste sättet att illustrera konceptet är så här: alla tredimensionella föremål kastar platta, tvådimensionella skuggor. Kan inte de tredimensionella föremålen då tänkas vara ett slags skuggor, i sin tur, av fyrdimensionella objekt?

Det handlar alltså inte om relativitetsteorins rumtid här, med tiden som den fjärde dimensionen. Utan om ännu en faktisk, eller i alla fall föreställd, rumslig dimension. En dimension som verkar kunna sätta just tiden ur spel.

Om den existerar så skulle "födelsen, uppväxten, livet och döden bland levande varelser inte vara annat än faser uppvisade av fyrdimensionella kroppar när de passerar genom vår tredimensionella världsrymd" – detta enligt en viss Esprit Jouffret, författare till den traktat om fyrdimensionell geometri från 1903 som Duchamp själv anger som sin lärobok i L'infinitif.

Så betraktad spelar kanske tungan fortfarande under kinden, i självporträttet från 1959. Och snarare än ett lik visar Man Rays fotografi en "fas" – kanske ena änden? – av en livs levande, fyrdimensionell kropp.

Nu ska den här tankeleken nog uppfattas som, just, en sådan. När Duchamp gav upp den "retinala" konsten tog han också avstånd från sökandet efter en sann bild av världen; det han sökte i den fjärde dimensionen var nog snarare poesi.

När Ulf Linde skriver sina minnesord i Dagens Nyheter, i oktober 1968, tar han avstamp i Duchamps intresse för den fjärde dimensionen. En idé som enligt Linde väcker "tanken på verkligheten som ett tunt skikt i någon mycket djupare rymd".

Duchamps livsverk är visserligen en oändligt svårlöst rebus men innerst utgör det ändå en bekännelse till just denna djupare rymd "- kalla den 'livet'" skriver Linde, och fortsätter: "Ty den levnad en människa råkar få är alltid bara ett godtyckligt valt tunt skikt i den värdiga volymen av möjligheter som hennes liv rymmer – allt detta hon kunde ha blivit; alla de dagar som aldrig hämtades upp ur den rika natt hon bar sedan födseln".

Och Man Rays fotografi? Shambrooms slutsats är att det inte är ett konstverk, för att Man Ray själv inte behandlade det som ett sådant. Men spelar det någon roll?

Svaret är ett slut, en stängd dörr. Frågan öppnar ett fönster mot det möjliga. Mot natten.

Mårten Arndtzén, medarbetare på kulturredaktionen