Sverige är de sammansatta ordens land

Vad säger det svenska språket om Sverige? Författaren Mara Lee försöker besvara frågan med hjälp av de sammansatta orden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

På senare tid har det funnits ett ganska stort fokus på svenskhet, och i synnerhet svenska värderingar och svensk kultur. Oavsett om vi avfärdar tanken på någon ursprunglig svenskhet eller ej, kan det i sammanhanget vara viktigt att visa på en plats, mitt i det svenska, där skillnader är avgörande, utan att det betyder att något är mindre eller mer värt än något annat. Vad är detta för plats? Jo, det svenska språket.

Men det är väl ingen som på allvar tror att en svensk katt skulle vara mer värd än en fransk chat?

Vi som arbetar med språk kan inte låtsas som om skillnader inte finns. De inte bara finns: de är avgörande för att betydelser ska uppstå. Ljudet k betyder inget i sig, förutom att det inte låter som h eller några andra ljud. Katt betyder katt för att ordets begynnelsebokstav skiljer sig från begynnelsebokstaven i ordet hatt. Och det är så vi skiljer mellan vårt favorithusdjur och plagget vi bär på huvudet. Utan skillnader kan vi inte heller urskilja mening. Men detta betyder inte att ordet katt skulle vara mer värt än ordet hatt. Båda orden är väsentliga för att språket ska fungera.

Författarens främsta redskap är språket. Och för en svensk författare är det det svenska språket som står i fokus. Jag tänkte därför beskriva ett par företeelser som framstår som typiska för svenskan, jag skulle rentutav kunna beskriva dem som språkliga, nationella särdrag. Genom att belysa och benämna dessa försöker jag inte nedvärdera andra språk eller kulturer. Det enda jag säger är att det finns skillnader. Men det är väl ingen som på allvar tror att en svensk katt skulle vara mer värd än en fransk chat? Trots att de låter olika: mjau, miole.

Många litterära författare har ett ambivalent förhållande till språket. Fler än man kan ana är dyslektiska, och vissa kanske lärde sig läsa och skriva ovanligt sent, eller ovanligt tidigt. Det har också sagts att svenska språket är svårt att lära sig för utlänningar.

En poet som jag känner, som kom till Sverige som vuxen från Colombia, berättade för mig att det svåraste svenska ordet hon visste var "tvättstuga". En annan vän från Los Angeles, som flyttade hit för fyra år sedan, berättade att hennes svenska favorituttryck var "fuffens", och på andra plats kom "sunt förnuft".

Vad som anses svårt respektive enkelt i ett språk beror på vad vi är vana vid. Våra tungvrickande konsonanträckor - kvastskaft, skridskoinstruktör - kan te sig oöverstigliga för någon med spanska som modersmål, och vårt muttrande lilla korta u-ljud - uh - unikt för svenska språket - kan låta gulligt och exotiskt för amerikanska öron. Om de bara visste hur många av våra svenska fulord som kröns av detta ljud.

Svensk poesi låter mycket, den har - kanske på grund av det svenska språkets relativa ordfattighet - en klangrik ljudbild. Det vill säga att den förmedlar mening inte bara via ordens betydelse, utan också genom hur den låter. Svensk natur, till exempel, är ofta enstavig: skog, mark och äng; asp, lönn, och björk. Den enstaviga naturen går igen i en lång tradition av manlig svensk lyrik, från Gustaf Frödings "Gråbergssång" som nästan bara består av enstaviga ord (och som dessutom domineras fullkomligt av vokalljudet - å) till den samtida poeten Joar Tiberg, som lyckades med konststycket att skriva en naturlyrisk dikt enbart bestående av bokstaven "i".

Men svenskan är förstås inte bara enstavig och enslig. Den är också uppfinningsrik, och lånar sig gärna till nyordbildningar, pleonasmer och kreativa utbrott.

Ibland kan det bli ganska vackert, som i bändelkorsnäbb, eller vitmossamyra

Ett av de viktigaste verktygen för detta slags kreativitet, är en så till synes trivial sak som vår förmåga att skapa sammansatta ord. Genom dessa kan vi skapa kombinationer av olika led som inte har så mycket med varandra att göra. Ibland kan det bli ganska vackert, som i bändelkorsnäbb, eller vitmossamyra. Men lika ofta blir det klumpigt, överlastat. De sammansatta orden låter inte sällan lika konstruerade som den betydelse som förmedlas av dem: revisionsberättelsemall, ledarskapscoachutbildning.

Men är de sammansatta orden bara av ondo? Inte nödvändigtvis. Man kan visserligen tycka att ett ord som kontinentalsockelförordning är lite otympligt, men det är ändå betydligt snärtigare än den engelska motsvarigheten "Proclamation concerning the Application of the Act on the Continental Shelf". För ett substantiv väger trots allt lite tyngre än en massa lösa ord som flyter omkring. Men den allra viktigaste aspekten av de sammansatta orden är att de snabbt kan implementera nya idéer och tankar, i form av regelrätta substantiv. Ordet funktionshinderombudsman är ett långt krångligt ord, men det är för att det också speglar en komplex verklighet. Och jag lever hellre i ett land där ordet funktionshinderombudsman finns, än i ett land där det inte finns. Många av våra långa sammansatta ord, som till exempel antidiskrimineringsverksamhet, jämställdhetsintegreringsprogram, samtyckeslagstiftning, vittnar om ett socialt klimat som försöker adressera svåra frågor utan att ducka. Detta skulle vara svårare att göra om vi inte hade haft ord för dem.

De sammansatta ordens speciella status i svenska språket har också fått genklang i litteraturen. Hos poeten Gunnar Ekelöf till exempel förknippas de med en specifikt folkhemsk fyrkantighet, och han illustrerar sin motvilja med ord som "kommunalbarnjungfrur" och "frisportarskogar". Även en poet som Katarina Frostenson har uppmärksammat de sammansatta orden. Men i Frostensons diktning råder ett mer kluvet förhållande till dem: de tycks väcka både kärlek och motstånd; en viss ambivalens. Ja, vissa skulle kanske till och med säga inkonsekvens.

I det vanliga livet är inkonsekvens för det mesta ett skällsord. Men hur är det i poesin?

Ett möjligt svar ges av den Berlinbaserade svenske poeten Malte Persson, som i en krönika om nationalskalder sjunger just inkonsekvensens lov när det kommer till poesi. Han konstaterar att våra bästa poeter visserligen hyllar moder Sveas bistra kyla, men de drömmer om sol.

Det som nästan alla svenska poeter har gemensamt, är deras tusen nyanser av "nej"

Att konstnärlig storhet oftast drivs av konflikt och motsägelser, är varken nytt eller särskilt konstigt. I diktens värld sätts våra vanliga levnadsregler ur spel, och om dikt skulle blåkopiera de normer som gäller i det vanliga livet, som till exempel "att leva som man lär", skulle konsten dö en snabb och säker död.

Nej, ett litterärt språkligt arbete handlar aldrig om att endast spegla verklighet, det handlar om att skapa verklighet. Detta görs genom att tänja på gränser, att inte bara bekräfta det rådande, utan också gå emot det.

Det som nästan alla svenska poeter har gemensamt, är deras tusen nyanser av "nej". Med detta "nej" knådar de svenska poeterna fram visionen av ett land, eller som man säger nu förtiden - en Sverigebild - som omfattar både kärlek och dess motsats.

För poeterna vet, att i äkta kärlek försöker du inte täcka över skavankerna och bristerna. I äkta kärlek blundar du inte för såren och svagheterna. Kanske är det rentav det bristfälliga som förutsätter det storslagna. Kanske är det genom såren som styrkan och modet möjliggörs. Och detta, menar jag, gäller både dikt och liv. Detta gäller också, vill jag hävda, både kärleken till vår nästa och till vårt fosterland.

Mara Lee, författare

(Essän sändes för första gången i november 2016).