Döden i livet 2: Underjorden som vägvisare

De dödas bok fornegyptiernas guide till livet efter detta är en manual för hur man ska bete sig både i det här livet och på tröskeln till nästa. Niklas Qvarnström följer med ner i underjorden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Min första resa utanför Europa gick till Egypten. Jag var tjugo och läste inte en enda guidebok. Däremot en rätt så rejäl stack med böcker om de gamle egyptierna. De som låtit bygga pyramiderna. De som upprätthållit dynasti efter dynasti i en förhistoria då vi andra famlade i oskrivet mörker. En period i mitt unga liv ville jag bli egyptolog. Vem ville inte det? frågade jag mig.

Jag reste, med andra ord, lika mycket i tiden som i rummet. Lika mycket bland levande som döda. Jag reste med turistvisum i ett slags Duat, som de dödas rike kallas hos de gamla egyptierna.

I Kairo köpte jag ett exemplar av Den Egyptiska Dödsboken. Den brukade kallas så på svenska, efter titeln på den tyska översättningen. Själv köpte jag den engelska, av E.A. Wallis Budge: ”The Egyptian Book of the Dead”. Den kom och kommer fortfarande i nytryck i billiga utgåvor, och lär vara lika full av felaktigheter som av enastående Shakespeare- eller Blake-klingande poesi.

I Egypten reste vi, jag och min dåvarande flickvän, bland de levande, men i de dödas spår. Som så många andra. När vi klev ner i underjordiska gravar i Konungarnas Dal, eller tog oss svettiga in i kryptan i Keopspyramiden i Giza, var vi vägledda av ”De Dödas Bok”, som den skulle komma att heta på svenska. I framtiden, från vårt perspektiv.

2016 inföll den framtiden. Då kom den första svenska översättningen direkt från hieroglyfer, gjord av Nils Billing – en som verkligen blev egyptolog.

Arbetet med att knäcka den hieroglyfiska koden är välkänt. Det skedde efter att Napoleon låtit släpa hem den så kallade Rosettastenen från sina egyptiska fälttåg 1799. En sten med, skulle det visa sig, samma text i tre versioner: hieroglyfer, koptiska och, turligt nog, fullt läsbara grekiska bokstäver. Ett tjugotal år senare hade den franske egyptologen Jean–François Champollion sammanställt ett slags facit, och lät snart meddela att han kunde tyda de mystiska tecknen.

En välkänd historia, men inte i alla detaljer: När jag tar en paus i arbetet med den här texten knäpper jag på radion och hör en utmärkt essä här i OBS, av biologen, författaren och numera IG nobelpristagaren Fredrik Sjöberg. Han slår ett slag för den för mig tidigare okände svenske språkmannen och hedonisten Johan David Åkerblad. Han var, hör jag, faktiskt först med att tyda delar av den koptiska texten på stenen – och bidrog till den yngre franska kollegans genombrott.

Sedan den hieroglyfiska koden hade knäckts var det möjligt för Europas lärde att också tyda gravinskrifter. Och, framförallt: de kunde sedermera läsa och översätta den ditintills gäckande papyrusskrift som på tyska kom att heta ”Ägyptisches Totenbuch” och på engelska, som sagt, ”The Egyptian Book of the Dead” när den översattes under 1800-talet.

Nils Billing har alltså döpt sin översättning till ”De Dödas Bok”. Det är nästan svårt att läsa den utan att ana ekon av en annan läsare: Gunnar Ekelöf, som bland annat i ”Vägvisare till underjorden” lät sig ledsagas av de 3500 år gamla besvärjelserna. Som den här formeln, för att få vara vid guden Thots sida. Skrivkonstens beskyddare, med ibishuvud:

Jag är den fruktade i stormen,

som skyddar den stora gudinnan i striden.

Jag slog dem som högg,

jag kylde ned han som brann

efter att ha trätt in för den stora gudinnan i striden.

Jag skall göra kniven skarp,

den som är i Thots hand under stormen.

Boken är en sorts manual för hur man ska bete sig, både i livet och på den avgörande tröskeln till det hinsides, för att få komma in Dödsriket. Den avlidnes hjärta placeras, representerat av en skarabé, i en vågskål. Hjärtat är tungt eller lätt, beroende på hur onda eller goda gärningar som begåtts under vandringen på Jorden. I den andra placeras en fjäder, som representerar Sanningen. Vägar hjärtat tyngre än fjädern väger de dåliga gärningarna över och den avlidne har förverkat sin rätt att komma in och beträda den eviga sällhetens rike. Då blir han eller hon istället uppslukad av en krokodil.

Scenen går senare igen i antika gestalter som Justitia med sina vågskålar. Men också i senare religioners föreställningar om att individens handlingar i jordelivet får konsekvenser för hennes liv efter detta.

Vår föreställning om de gamla egyptierna är att de trodde på ett sådant liv efter detta. Livet är kort, och döden lång. ”Evigheten varar längst”, som Kurt Schwitters en gång skrev. Varför skulle de annars göra sina magnifika gravmonument, mest berömda i form av de stora Pyramiderna, så beständiga? Varför skulle de annars författa ”De Dödas Bok”, med instruktioner om hur man ska leva och bete sig för att kvala in till Duat, deras underjordiska himmelrike?

Jag leker med annan tanke. Jag leker med tanken på att de gamla egyptierna kanske var utopister. Att de fäste sin tilltro till ett sällsamt rike i form av Framtiden.

Det är ett ganska vanligt tema i gamla skräckfilmer att mumier går igen. Egyptierna var som bekant duktiga på att balsamera och mumifiera sina dignitärer, och det brukar förklaras med att de ska ta sig hela och rena in i dödsriket – ungefär på samma sätt som skandinaviska vikingar begravdes med sina käraste ägodelar som de kunde ha användning för i Valhall.

I Don deLillos senaste roman, ”Noll K”, skildras ett så kallat ”kryoniskt” laboratorium. Förmögna människor planerar att låta nedfrysa sina döda kroppar, i hopp om att kunna tinas upp i en framtid då de föreställer sig att läkarvetenskapen har hunnit ikapp och ska kunna återföra dem till livet. Sådana anläggningar finns i verkligheten. Bland annat ”Alcor Life Extension Foundation” i Arizona, där nedfrysta kroppar ligger i detta nu och väntar på att återuppstå i Framtiden – som i ett löfte om ett kommande Tusenårsrike.

Kanske var det så det tänkte, de noggranna gamla egyptierna. Kanske tänkte de sig en framtid då mumierna, precis som i de klassiska skräckfilmerna, skulle resa sig och gå – fast utan att vara ute efter hämnd. De skulle återges livet när läkarvetenskapen kommit så långt att den kunde blåsa liv i de balsamerade organen. Nyfikna och prövande skulle de gå omkring och förundras över att Pyramiderna och Sfinxen i Giza fortfarande står. De skulle berätta historier från förr och lära sig köra bil och hantera en dator.

För det är något med testerna för att få komma in i dödsriket som inte stämmer. Den fjäder, som ska representera Sanningen, kommer ju alltid att väga lättare än hjärtat. Kanske föreställde de sig ett dödsrike som det inte gick att komma in i, men som det skulle vara svårt att leva utan att ha i åtanke.

Livet är kort; döden är lång, men det är också konsten, som det brukar sägas. ”De Dödas Bok” är ett stycke enastående litteratur som för oss närmare människor som levde för 3500 år sedan.

Och döden blir på så sätt besegrad ändå. För, som Horatius skriver, med tanke på att hans verser ska överleva honom: ”Icke helt och hållet skall jag dö.”

Niklas Qvarnström, författare och kritiker

Litteratur

De dödas bok – den fornegyptiska dödsboken. Översättning och kommentar Nils Billing, Carlsson bokförlag, 2016.