Vad är det egentligen för mening med att gå i skolan?

Det pratas mycket om skolan och hur undervisningen egentligen borde se ut. För att frågan ska bli meningsfull måste man dock börja från början: Vad är egentligen syftet med skolan överhuvudtaget?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I den svenska skoldebatten framförs inte sällan åsikten att skolan inte ska fostra eleverna utan att det är ett jobb för föräldrarna. Det är en underlig idé eftersom det faktiskt inte går att interagera med andra människor utan att överföra normer och förmedla idéer om önskvärda beteenden. Att skolan också ska fostra och inte bara förmedla faktakunskaper har dessutom en lång tradition. Karaktärsdaning har varit ett viktigt inslag i både teori och praktik inom undervisning sedan det antika Grekland. Ofta har det handlat om att fostra till disciplin och underkastelse under auktoritet men tankarna om att genom utbildningen ge människor förmåga att leva i frihet och samförstånd med andra och känna ansvarskänsla är minst lika gamla.

I Sverige kom kristen fostran att få en framträdande roll i den svenska folkskola som växte fram under 1800-talet. Barn skulle läras vad som ur kristen synvinkel var rätt och fel, eller gott och ont, men också vad som var svenskt och osvenskt. Skolan fostrade enligt Herbert Tingsten under denna tid ”för Gud och fosterlandet”. Det var inte kunskap för frigörelse eller ens för yrkeslivet utan kontroll över de lägre samhällsskikten som var det främsta målet med denna tids utbildning, skriver idéhistorikern Anders Burman i boken ”Pedagogikens idéhistoria”. Dessutom fick skolan en viktig betydelse som praktisk barnförvaring när föräldrar fick arbete i den framväxande industrin.

Kring sekelskiftet 1900 började mycket hända i synen på skolans mening och form. Svenska Ellen Key var en av föregångarna med sin bok ”Barnets århundrade” där hon förespråkade att skolan skulle fostra barn till upplysta, omdömesgilla och demokratiska medborgare. Kadaverdisciplin och passiv indoktrinering måste därför bort ur undervisningen.

Två andra personer med inflytande över den svenska skolans utveckling var Alva och Gunnar Myrdal som i sin bok ”Kris i befolkningsfrågan”, från 1934, menade att dåtidens skola genom sitt arbetssätt fostrade människor till att bli lydiga, själviska och tävlingsinriktade och istället behövde börja ta större ansvar för barnets sociala karaktärsdaning i skolan: grupparbeten och ömsesidigt hjälpande skulle förändra det. Också de framhöll att skolans uppgift borde vara att forma barnen till demokratiska människor.

Så vad anser vi vara skolans övergripande mål idag? Det pratar vi väldigt lite om. Man kan nästan få intrycket att det är att prestera bra på PISA och andra tester. Medlen har blivit målet – ett minst sagt torftigt sådant. Men, som den nederländske utbildningsfilosofen Gert Biesta konstaterar i boken ”God utbildning i mätningens tidevarv”: föreställningen om god utbildning är en normativ fråga som kräver värdeomdömen och därför kan den aldrig besvaras av mätningsresultat eller forskningsevidens.

För att det ska vara möjligt för skolans praktiker att luta sig mot vetenskap och evidens måste någon först avgöra vilken vetenskap som är relevant, och det beror på vilka avsikter vi har med skolan.

Så vad har en av dagens främsta moderna utbildningsfilosofer att säga om meningen med att gå i skolan? Gert Biesta konstaterar att vissa menar att skolor bara ska ägna sig åt kvalificering, det vill säga förberedelse för yrkeslivet. Andra vill till det också lägga socialisering som innebär att bli en del av en samhällsgemenskap och lära sig fungera tillsammans med andra. Han själv slår även ett slag för ”subjektifiering”, att utbildning alltid ska ha människans frihet i fokus. Utbildning är ju alltid ett ingrepp i någons liv och det bör därför motiveras med att det på något sätt gör detta liv bättre: mer komplett, mer avrundat, mer perfekt och kanske även mer mänskligt.

Den tid vi lever i kräver också att skolan gör stora insatser för att göra oss kapabla att leva i samförstånd, med respekt för andra människor och vår miljö, menar Biesta. I boken Bortom lärandet skriver han ”Vår viktigaste fråga är idag inte längre hur vi rationellt ska kunna bemästra naturens och samhällets värld utan hur vi lyhört ska kunna reagera på och fredligt leva tillsammans med det och den som är annorlunda.” Slut citat.

En annan av nutidens främsta utbildningsfilosofer är Nel Noddings från USA. Hon menar att skolans uppgift är att förbereda elever att leva tillfredsställande liv både i sina hem, på sina arbeten och i samhället. Samarbete, kritiskt tänkande, problemlösande och kreativitet är viktiga mål för det tjugoförsta århundradets utbildning och hon nämner också syften som till exempel hälsa, medborgarskap och lycka.

Nel Noddings anser att vi måste utbilda för ”ekologisk kosmopolitism”, alltså en känsla av omsorg för hur våra samhällen påverkar jordens hälsa. Utbildning bör få oss att återknyta till den plats där vi lever och dess förutsättningar, och undervisningen behöver erbjuda möjligheter till engagemang i att bevara floder, dammar, djurliv och växter. Hon vill se fördjupade kursplaner i naturhistoria och mindre i nationers historia och betonar vikten av att lära ut samband; samband mellan de ämnen som lärs ut och mellan dem och det verkliga livet. Skolan ska också uppmuntra elever att lyssna och presentera sina argument både logiskt och hänsynsfullt. ”Vi vill inte skicka hem vildögda revolutionärer utan eftertänksamma, effektiva förändringsagenter”, slår hon fast i sin bok ”Education and democracy”.

I dagens skola anses likvärdighet i undervisningen viktigt men är skolans uppgift då att få alla barn att kunna exakt samma saker? Eller är det snarare att hjälpa alla barn att komma underfund med hur de själva kan och vill leva sina liv och bidra till omvärlden på ett hänsynsfullt och konstruktivt sätt? Likvärdig betyder inte likadan. Det finns helt klart sådant som alla som vill klara sig på egen hand i vårt samhälle bör lära sig. Att kunna läsa och skriva är minst lika viktigt idag som för hundra år sedan och grundläggande kunskaper i matematik och samhällskunskap behöver vi också. Goda engelskkunskaper blir allt svårare att klara sig utan. Det finns också sådant som vi ur samhällssynvinkel kanske vill se till att alla får med sig från sin tid i vårt utbildningssystem, som har med vår kultur och historia att göra. Men motsvaras det verkligen av allt det som ingår i utbildningen idag? Den som dristar sig till att ställa sådana frågor anklagas lätt för att vara kunskapsfientlig men jag vill i så fall gärna vända på det och säga att de som tycker att frågorna om skolans mål, mening och relevans är oviktiga kan vara reflektions- och värdefientliga.

Nel Noddings uppmanar oss att när vi möter idéer om hur skolan ska arbeta, eller med vad, alltid ställa några frågor: Kan det finnas moraliska invändningar mot det? Om inte, hur kan det vara till användning? För vem? Under vilka omständigheter? Gert Biesta skriver i sin tur om vår stora förtjusning i effektivitet och menar att vi, ställda inför påståenden om att en viss undervisning är effektiv, bör fråga: ”Effektiv för vad?” och ”Effektiv för vem?”

För att kunna svara på dessa frågor behöver vi ha en bärande idé om vad det är vi vill att skolan ska göra med de barn och unga som går i den, men också vad vi inte vill att den ska göra. Så vad vill vi egentligen åstadkomma med vårt utbildningssystem, och varför? Skulle vi kanske kunna börja samtalet om skolan där?

Eva-Lotta Hultén, journalist och författare