Robert Frank – alla trasiga fotografiers pappa

I september 2019 gick han ut ur bilden, fotografen och filmaren Robert Frank, 94 år gammal. Många förknippar honom med den banbrytande fotoboken The Americans. Andra med hans sönderrispade collage.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Robert Frank skrek jag och sträckte ut kameran från spårvagnen i en uppförsbacke i Lissabon. Bilderna blev väl så där, men inte på länge hade jag känt mig så direkt inspirerad som efter att ha sett hans utställning Hold still keep going. Robert Frank, alla trasiga fotografiers pappa, reste runt i sjask-Amerika på femtiotalet och utan att egentligen tappa sin egen skärpa lät han bilderna bli så där skeva kantiga skenbart ofokuserade och planlösa. Flimrande teve mot kal vägg är lika med gränslös leda i litet motellrum. Jag vet, sen har alla bilder sett ut så, men då hade Robert Frank övergått till att dokumentera sin lägenhet på Bleecker Street i New York och alla saker och foton och kontaktkartor han samlat på sig. Och rispa och skriva med kantiga bokstäver ovanpå bilderna. Sick of goodbys. Fear. No fear. Och en skrivmaskin. Ett risigt träd på bakgården.

1958 kom hans banbrytande fotobok The Americans. Snapshots, kornighet, skenbar enkelhet. Och Ensamhet. 28 000 foton blev 83. Det är viktigt med kvantitet för att det ska bli kvalitet. Med den europeiska blicken på USA såg han orättvisorna, rassegregeringen, klassklyftorna. Till den amerikanska utgåvan skrev Jack Kerouac förordet och det blev den mest inflytelserika fotoboken trots ljumma recensioner i början. The Americans tog två år. Den blev stilbildande, han valde inte en bild utan tog en hel sekvens, ja, till och med kontaktkartorna. För visst finns det tid i varje möte. Det var också en resa ner i den egna kreativa processen. Blandade sin egen biografi, poesi, känslor o skitiga realismen.

Robert Frank föddes 1924 i Zürich och när han var 23, då strax efter kriget, emigrerade han till USA. Omedelbart tröttnade han på att vara modefotograf för Harpers Bazaar för det fanns ingen själ där, tyckte han, det handlade bara om pengar, så han åkte till Bolivia och Peru för att bli fri, det var den här tiden då männen skulle ut på vägarna, han arbetade för sig själv, valde sina egna motiv och kunde strunta i deadlines och krav från redaktörerna, gjorde en sorts fotodagbok, jag tänkte inte på vad som skulle vara det rätta sättet att göra utan vad som kändes bra, sa han, jag var som en ”action-painter.” Hans fotografier från Peru visade vida landskap, väderbitna ansikten, dammiga vägar. Han hade en 35 mm Leica, sökte spontaniteten och rörelsen, knuffade betraktaren intill mitten av folkmassan, skrev någon sen.

I Paris blev det äktenskap och barn. Paris var väldigt romantiskt och jag var väldigt romantisk, sa han, fotograferade människor och blommor, vad blommorna betydde för människorna, hur de liksom interagerade i varandras liv. London på 50-talet..Ingenstans syns klassamhället så tydligt som på Franks foto av banktjänstemännen och kolutköraren på samma gata, Han var fascinerad av den tjocka brittiska dimman.

Black White and Things är kanske vad Robert Frank ägnade sig åt, en sorts lös tematik, skuggor, kontraster, suddighet, saker. Till den boken valde han ut bara 34 fotografier, han sa: om jag hatar alla de där historierna med början, mitt och slut så vill jag anstränga mig att producera någonting som inte liknar dem.

Mina favoriter är hans fotografier från en buss som åker runt på gatorna i New York . Nu måste han helt släppa kontrollen över bilden. De som är där på gatan utanför kommer med på fotot när bussen stannar för rött, vad vet man? Det är dogma före dogma. Lite som att teckna med vänstern om man är högerhänt. Han bröt mot alla regler.

Han tröttnade och började göra film. Med Jack K och Rolling Stones. Det var den tiden. Sen blir de stilla bilder dom med, inkopierade i fotomontagen. Robert Frank behövde Polaroidkamerans oförutsägbarhet. Texter på bilderna. Skrapa på dem. Förstöra den perfekta bilden. Fotona ser ut som de varit i kriget och sen hittats på en loppmarknad. Personliga minnen blir monument. Dotterns död i en flygkrasch. Tystnaden efter den döda sonen. Fotografier från hemmet i Nova Scotia och landskapet, sakerna han hade samlat på sig, speglar och dörröppningar, alla är skuggor av sig själva, fler busstationer och fler motell, jag lekte med det där, sa han, sick of goodbys.

Förresten fick han Hasselblad-priset 1996. Jag sitter och bläddrar i boken story lines från en utställning på Tate Modern jag såg i London. Ja, Robert Frank hade problem med den enskilda bilden, ville hellre publicera hela kontaktkartan, lager på lager. Ett minnesarbete som aldrig tar slut. Han återfotograferar polaroidcollagen, blandar fotografi film video med sina gamla böcker, refererar tillbaka till de dem igen och igen. Tittar på dubbelexponerade fotografier och minns. Dottern dog, huset blåste bort, den blodiga katten. Alla som inte är där är ändå där. Eller är inte där.

Spannet för tre bilder från Memphis kan vara 35 år. Åka tillbaka och skriva några rader - ingen bor här längre.

I alla år tittade han i marginalen. Gjorde ändå karriär. Kom släntrande: Hur ser det ut här då? Av Robert Frank kan man lära läser jag i ett förord, tycker också jag: Att det vardagliga kan bli kusligt och förtjäna en andra blick. Vad är det kvar att hända? Här?

Robert Frank har gått ut ur bilden. Men fortsätter att inspirera. När minnena kryper längs väggarna säger han: Hold still keep going.

Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion