Är ADHD en diagnos på vår tid?

Diagnoser kommer och går och läkemedelsindustrin frodas. Men om det är samhället som behöver medicinering? Författaren Boel Gerell reflekterar över normalitetens gränser i en sjuk värld.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

– Är du också knäpp?

Den äldre killen tittade på mig, inte ovänligt egentligen, men undrande.

– Näe, svarade jag och rösten var lite vag och jag kände ett plötsligt behov av att förtydliga mig.

– Nej, det är jag faktiskt inte!

– Okej, sa han, med ännu en forskande blick på mig, uppifrån och ner. Som om han inte lät sig övertygas så lätt. Och jag förstod hur det skulle bli: jag skulle få bevisa det.

Som yngre syster till ett syskon med funktionsnedsättning innebar inträdet i varje ny miljö att mitt efternamn väckte intresse. Och även om inte alla var lika rakt på sak som den här killen fanns frågan där. Om jag skulle bli en sån som stack ut. Om jag också var annorlunda. Just därför var det så oerhört viktigt, att jag på inget vis utmärkte mig. Att jag låg lågt och var som alla andra.

Men ni vet hur det är, när man ska bevisa något. Man försöker lite för mycket och blir plötsligt medveten om varje rörelse, varje tonfall och varje ord tills ingenting av det som nyss var självklart är självklart längre. För hur går man över en skolgård egentligen, när man är normal? Hur rör man armarna, hur skrattar, äter, talar och tänker man egentligen? Finns det ett sätt eller flera? Och är det som är normalt i ett sammanhang onormalt i ett annat?

Många år har gått sedan jag gick över den där skolgården och mycket är i dag annorlunda. Barn som inte passar in – och särskilt då pojkar – förses numera generöst med diagnoser. I boken ”Störningen – adhd, pillren och det stressade samhället” från 2018 skriver Katarina Bjärvall att minst en pojke i varje skolklass och en flicka i varannan har en adhd-diagnos.

Är det för många? Är alla dessa barn verkligen så kallat onormala? Eller reagerar de bara mer eller mindre friskt på ett sjukt och sönderstressat samhälle som spinner så snabbt i sin destruktiva, nedåtgående spiral att inga avvikelser kan tillåtas? Utan måste rättas till och justeras. Barnen ska botas, men inte genom att anpassa kraven efter deras förmågor, utan genom att dämpa deras reaktioner och göra dem mindre störande.

Här kommer vi enligt Katarina Bjärvall in på en avgörande faktor för inflationen i antalet diagnoser; de multinationella läkemedelsbolagen och de storsäljande medicinerna. För på ett plan fungerar piller mot besvärliga barn verkligen förunderligt bra; plötsligt kan eleverna koncentrera sig på ett helt annat vis. De gör vad de ska, de är inte till så mycket besvär och kräver mindre resurser. På köpet ges förstås biverkningar; minskad aptit, störd sömn, rubbningar i tillväxten, höjt blodtryck och till och med plötslig död.

Ändå väljer många medicinerna, vilket om inte annat säger något om vidden av smärtan i att inte passa in. I ett slimmat skolsystem läggs allt mer ansvar på eleven själv att klara sitt beting samtidigt som bristen på tydliga ramar skapar en i många fall kaotisk och olidlig studiemiljö. Allt detta vet vi, på samma vis som vi vet att barn i dag från tidig ålder matas med mediala intryck i en omfattning som är överväldigande. De spelar för mycket spel, säger vi. De är för lite ute, de multitaskar på ett sätt som inte rimligen kan vara nyttigt.

Men när barnen väl reagerar, genom stress, depression, aggression eller utmattningssyndrom så är det dem det är fel på. Det är de som ska medicineras och förändras. Adhd är vår tids sjukdom och då tänker jag inte bara på de många barnen utan på diagnosen som en precision av själva tidsandan, på samma vis som tidigare epoker haft sina diagnoser som definierat tidens ideal i långt högre grad än de sjukförklarade individerna.

Medan det i dag främst är pojkarna som behöver vård för att systemet ska fungera var det för inte särskilt länge sedan flickor och kvinnor som stod i fokus för läkarvetenskapens omsorger. Flickor som i det sena 1800-talet ville studera på samma villkor som pojkar kunde diagnosticeras med kloros som innebar att de var överansträngda och behövde sluta studera och ägna sig åt annat, som bättre lämpade sig för deras biologiskt underlägsna konstitution.

På samma sätt sjukförklarades kvinnor långt in i förra seklet, för att de inte trivdes i sina äktenskap eller överhuvudtaget kände sig frustrerade eller arga över de begränsade möjligheterna som stod dem till buds. Med diagnoser som hysteri, neurasteni och psykogen sinnessjukdom gavs mandat för elchocker, tung medicinering och i värsta fall lobotomi som förvandlade oförrätterna till minnesluckor och ilskan till apati.

I ett samhälle där normen är en kvinna som förnöjt tar hand om hem och hushåll blir en kvinna som kräver rättigheter som en man en anomali. När samhället förändras och kvinnan i högre grad behövs i arbetslivet blir i stället hemmafrun ett tragiskt undantag, en förment deprimerad och världsfrånvänd varelse som behöver hjälp för att ta sig ur sin situation.

På ett liknande vis har vetenskapen sjukförklarat män och kvinnor som sexuellt föredragit det egna könet och alltså inte godvilligt inordnat sig i en traditionell och samhällsbärande kärnfamilj. När Världshälsoorganisationen så sent som 1992 beslutade att homosexualitet inte längre skulle ses som en sjukdom, minskade i ett slag andelen psykiskt sjuka människor i världen.

Vem som är sjuk – eller knäpp för att citera pojken på skolgården – är alltså en fråga om kontext och perspektiv. Men också om lönsamhet och samhällets behov. Och jag tänker på den klassiska målningen ”Blir du lönsam, lille vän?” av Peter Tillberg, med det grå 70-talsklassrummet med sina till förvillelse lika, tysta och lydiga elever. Bara en flicka bryter mönstret, tittar inte på läraren utan ser ut genom fönstret och drömmer sig bort.

Jag vet förstås inte säkert, men jag har en teori. Att nästan alla av oss som ser målningen identifierar oss med flickan som inte är som andra. Innerst inne är vi alla övertygade om att vara avvikande, onormala, kanske till och med knäppa. Somliga döljer det bättre än andra bara, kanske genom att peka ut någon annan som tycks ännu konstigare.

Att sticka ut och ifrågasätta normerna är att ta en risk och samtidigt är det mycket i vår nuvarande samhällsordning som tyder på att majoritetens sätt att tänka och leva är allt annat än friskt. Ändå fortsätter de flesta av oss som förut och ett populärt sätt att desarmera dem som slår larm och vill få oss att tänka om är att beskriva dem som miljömuppar, foliehattar, galningar.

Någon avsaknad av varningssignaler ges alltså inte, men hellre än att ta alla dessa reaktioner på allvar avfärdas de som störande och sjuka. I skolorna fortsätter barn som behöver struktur och ordning för att fungera att slås ut. För att inom kort förpassas till en arbetsmarknad som ställer höga krav på prestationer och erbjuder osäkra anställningar och tillfälliga kontrakt.

Kring oss vittrar naturen under hotet av en annalkande katastrof. Vår värld blir en allt bräckligare farkost att färdas i. Och i brist på trygghet och framtidstro fortsätter medicinerna att skrivas ut.

Boel Gerell, författare och kritiker