Florence Nightingale och den artificiella intelligensens potential

Den artificiella intelligensen talas det mycket om. Orden kan betyda väldigt olika saker, men oavsett vad man menar verkar det konstgjorda tänkandet få en väldigt mänsklig prägling på gott och ont.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 4/11 2019.

Såhär vid undergångens rand, i skuggan av klimatkrisen, kan man behöva en ljuspunkt i mörkret. Jag tänker på Florence Nightingale. Sjuksköterskan som blev känd som ”damen med lampan” för sina outtröttliga ronder under Krimkriget. Hon framställs ofta i ett lätt oskuldsfullt skimmer, som den omhändertagande modersymbolen. Mindre känd är hon för sin roll som statistiker. När hon tog sig an fältsjukhuset dog mer än hälften av patienterna och kropparna begravdes utan närmare undersökning. Nightingale samlade målmedvetet in siffror på sjukdomar och skador, som hon presenterade i diagram för pressen för att få politikernas uppmärksamhet. Med mer resurser och bättre rutiner sjönk dödsantalet drastiskt.

Hans Rosling gick i samma fotspår. Hans passion och livsgärning bestod i att använda och visualisera statistik för att öka förståelsen för global hälsa. Empati för all del, men utan siffror och faktabaserad kunskap hade varken Rosling eller Nightingale nått så långt.

Det ligger i människans natur att söka mönster, menar amerikanerna Nick Polson och James Scott. De är båda forskare inom statistik och har tillsammans skrivit boken ”AIQ – hur artificiell intelligens fungerar”. Boken handlar mer om idéer än om matematik, och de lyfter fram flera historiska förebilder – bland annat just Florence Nightingale.

I dag kan vi samla information på ett helt annat sätt än på hennes tid. Och det systematiska utvinnandet av information och analys av tidigare ohanterliga mängder data – så kallad Big data – är en viktig komponent i det som kallas maskinlärning. Det vill säga, de modeller som gör att datorer kan lösa uppgifter, utan att ha fått instruktioner om hur det ska gå till. Och ju självständigare tekniken löser uppgifterna, desto närmare till hands ligger det att prata om ett intelligent tänkande.

Men vad är egentligen artificiell intelligens? Den mjukare tolkningen av begreppet handlar om just maskininlärning, där våra system blir mer och mer effektiva när det gäller att identifiera problem och hitta lösningar. Den starkare tolkningen syftar till om tekniken en dag kan utveckla ett människoliknande medvetande. Ja, verklig intelligens. Vad ett medvetande är har vi dock ännu inte kunnat hitta en bra definition på. Och hur är det med intelligens? Om man går till ett uppslagsverk betonas saker som abstrakt tänkande, relationstänkande, anpassning till nya situationer och effektivt utnyttjande av erfarenhet. Men någon gemensam tolkning som alla kan enas kring finns inte heller här. Och kanske är det först nu som vi verkligen behövt enas. Frågorna om artificiell intelligens pressar oss också att förklara vad som gör människan unik.

Ja, även om ord som data och maskininlärning kan få frågorna om artificiell intelligens att framstå som i första hand tekniska, så finns alltid ett existentiellt lager där, inte särskilt långt under ytan. Jag skulle till och med vilja hävda att forskningen sätter ljuset på två motstridiga viljor inom oss. Å ena sidan vår önskan att förstå och förklara in i minsta detalj – att helt kunna definiera inte bara medvetande och intelligens, utan även kreativitet och fantasi. Och å andra sidan, vår dragning till det oförståeliga. Man behöver inte vara troende för att känna igen sig i den tanken, utan det handlar om ett grundläggande existentiellt villkor. Vi behöver det oförklarliga – eller oförklarade – för att uppleva att vi har fri vilja och mening med vår tillvaro. Om allt går att reproducera i ett artificiellt medvetande, vad är meningen med människan då?

Människan har drömt om robotar och försökt att lösa frågan om den artificiella intelligensens möjlighet under lång tid, men om vi bortser från de filosofiska och logiska problemen som AI ställer oss inför, så befinner vi oss i dag i en ny situation rent praktiskt. För det är inte bara mängden tillgänglig data som vuxit explosionsartat, utan också problemen vi står inför.

I takt med att jordens framtid ser allt dystrare ut ställs förhoppningen alltmer till att ”den tekniska utvecklingen” i vid och vag mening ska komma med lösningen. Så låt oss tänka fritt och utopiskt en liten stund. Låt oss säga att vi riktar in alla våra ansträngningar med den artificiella intelligensen på att få planeten som vi känner den att överleva. Vi låter den snara framtidens robotar räkna ut nya metoder för att utvinna hållbar energi, skära ned på farliga utsläpp och – låt oss drömma fritt – se över hela det ekonomiska systemet.

För människan verkar inte kunskap vara det stora problemet, utan oförmågan att agera. Annars hade vi stoppat den globala uppvärmningen för längesen. ”Läs en rapport”, brukar den svenska miljöaktivisten Greta Thunberg uppmana de beslutsfattare hon talar till. Men vi läser ju. Och gör ingenting. Och fortsätter att göra ingenting. Den handlingsförlamningen skulle inte den artificiella intelligensen behöva lida av. Framtidens robotar behöver ju inte bry sig om petitesser som politiskt rävspel, Kafka-byråkrati och storföretagens lobbygrupper. Men risken, eller chansen beroende på vems perspektiv man tar, skulle då vara att maskinerna drar slutsatsen att det är mänskligheten som är problemet. En slutsats som, alldeles oavsett om robotarna är tänkande eller kännande i egentlig mening, nog får betraktas som intelligent.

Men även om vi ville sätta andra värden än de mänskliga i förgrunden, som till exempel gynnar miljön och klimatet, så är frågan om vi skulle kunna det. Det finns kända exempel på AI-system som börjat sprida både rasism och konspirationsteorier. Den data som maskinerna lär sig ifrån är mänsklig, därmed följer också våra fördomar med in i maskineriet. Men människan har också styrkor, som ännu ingen artificiell intelligens kunnat uppvisa. Och kanske är det trots allt där vi ska söka när vi försöker utveckla en teknik för framtiden.

När Florence Nightingale föddes i början på 1800-talet var det bokstavligt mörkt; stearinljus och oljelampor flackade i natten. Det är nästan ofattbart hur snabbt tekniken och uppfinningar utvecklas. Nu är allting upplyst – snart också hjärnans innersta vrår – men framtiden ter sig mörkare än någonsin. Kanske kan ”damen med lampan” vara en ljuspunkt att följa in den okända framtiden? Som en påminnelse om att siffror och empati var för sig inte räcker särskilt långt, men tillsammans kan de rädda liv – kanske till och med världen.

Anna Thulin, journalist och författare

Lästips

Nick Polson och James Scott: AIQ – hur artificiell intelligens fungerar”. Översättning av Joel Nordqvist. Daidalos, 2018.