När Houellebecq blir ett med Schopenhauer

Stora delar av Michel Houellebecqs litteratur kan läsas som en gestaltning av grundstämningen i Arthur Schopenhauers filosofi. Helena Granström tittar närmare på deras släktskap.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När den franske författaren Michel Houellebecq möts av påståenden om sin prosas konstlöshet, svarar han med ett citat: ”Det första – och praktiskt taget enda – villkoret för god stil är att ha någonting att säga.”

För en författare med större intresse för idéer än metaforik är en sådan utsaga förstås lätt att ta till sitt hjärta - men den är långt ifrån den enda grunden för Houellebecqs djupa frändskap med 1800-talsfilosofen Arthur Schopenhauer.

Tvärtom: Faktum är att Houellebecqs författarskap till stora delar kan läsas som en illustration av Schopenhauers filosofi - eller snarare, en gestaltning av dess grundstämning. Människan må utmärka sig genom sina intellektuella och känslomässiga förmågor, men resultaten av hennes strävanden skiljer sig inte nämnvärt från djurens: hon föds, hon fortplantar sig eller misslyckas med att fortplanta sig, hon åldras, hon dör.

När lyckan ändå infinner sig är det oförhappandes, till synes slumpartat: Den kommer, skriver Schopenhauer i boken ”Aforismer om levnadsvishet”, ”i regel objuden och oanmäld, av sig själv och utan krus; […] ofta nog av de obetydligaste och futtigaste anledningar, under de mest vardagliga omständigheter”. Lyckan är ingenting mindre än ett känslans mirakel, och hos Houellebecq utgör kärleken det främsta exemplet - den som, med en fras ur romanen ”Serotonin”, ”tillåter oss att omvandla vår jordiska tillvaro till ett uthärdligt ögonblick”, och som förresten kanske är det enda sättet att åstadkomma det på.

Och känslan bär inte bara upp det enskilda livet, påminner Houellebecq i sin poetiska metodförklaring i boken ”Hålla sig vid liv”, utan också litteraturen; endast känslan kan ”varsebli tingen i sig; att förmedla denna varseblivning är poesins mål”. Förnuftet, skriver han tio år senare i en brevväxling med den franske filosofen Bernard-Henri Lévy, har aldrig hjälpt honom skriva en enda rad; under hela hans liv har förnuftet inte gjort något annat än att ”plåga honom med sina slutsatsers nedslående karaktär”.

Spåren av Schopenhauers tänkande i Houellebecqs texter är tydliga ned till formuleringsnivå: Nuet, skriver Schopenhauer i sitt berömda ungdomsverk ”Världen som vilja och föreställning”, är som ett mörkt moln över en solig slätt. ”Det förflutna”, konstaterar Houellebecq i romanen ”Underkastelse”, ”är alltid vackert, precis som framtiden för övrigt, det är bara nuet som gör ont, det är bara nuet som man tvingas bära med sig som en plågsam böld mellan två oändligheter av fridfull lycka.” Att det förhåller sig så beror, skulle Schopenhauer hävda, på att minnet presenterar världen för oss på ett objektivt sätt, befriat från jagets begär; det framställer världen så som vi skulle uppleva den också i nuet om vi bara förmådde frigöra oss från vår egen vilja.

Det är en tankegång som går att följa ännu längre, ända till Schopenhauers beskrivning av livet som helhet som en ”meningslöst besvärande episod i icke-existensens lycksaliga ro”.

Hela livet som en rätt anstötlig fridstörning, alltså - och det är ju också just för sina tankar om tillvaron som ett utdraget lidande som den tyske filosofen blivit känd. För Schopenhauer är njutning i princip bara en tillfällig lindring av känslan av brist, och så snart som ett behov blivit tillfredsställt anmäler sig nästa. Den smärta vi drabbas av kommer vi att erfara på nytt varje sekund av varje dag så länge den består, medan den lycka som tillfaller oss snart kommer att smälta in i bakgrunden så att vi inte lägger märke till den mer.

Av detta följer att den största njutningen - det vill säga, den största befrielsen från lidande - i viss mening skulle vara att inte erfara något alls. Men idén om lidandet som primärt för mänsklig erfarenhet får också konsekvenser för förståelsen av kärlekens natur - kärlek är, enligt ett sådant sätt att se, helt enkelt medkänsla. Att älska en annan människa innebär, enligt Schopenhauer, snarare att lindra något ont, än att tillföra något gott.

Tankefiguren präglar inte minst de sexskildringar som intar en mer eller mindre central plats i snart sagt alla Houellebecqs verk. Den erotiska njutningen framträder i författarskapet inte sällan som en form av profan nåd, en sorts mänskligt utgiven välsignelse. Jaget i romanen ”Plattform” beklagar västerlänningars förlorade förmåga att ”göra andra till viljes […] erbjuda sin kropp som ett attraktivt objekt, skänka njutning gratis”. De har, menar berättaren, glömt bort ”känslan för gåvan”. Och den gåva som därmed uteblir är inte bara fysisk tillfredsställelse, utan något djupare än så: ”Var och en av hennes avsugningar”, meddelar protagonisten i ”Underkastelse” om sin tidigare flickvän, ”räckte för att skänka mening åt ett människoliv”.

Också för idén om oralsex som en existentiell konstart lyckas författaren för övrigt finna stöd i Schopenhauers tänkande. I skriften ”I Schopenhauers närvaro” återger Houellebecq en passage ur filosofens verk som berör intellektets betydelse för upplevelsen av vällust: ”Härav blir alltså klart, hur mycket vår lycka beror av det vi är, av vår individualitet, medan man i regel blott tar i betraktande vad vi har eller vad vi föreställer. Men ödet kan bättra sig, och med inre rikedom kommer man dessutom inte att begära mycket av ödet; en dumbom däremot är och förblir en dumbom, en slö lurk till sina dagars ände”; det gäller, menar Schopenhauer, om han så vore i paradiset och omgiven av villiga jungfrur.

Att en idiot inte har någon större förmåga att uppskatta skönheten i en symfoni eller i ett subtilt resonemang, kommenterar Houellebecq lakoniskt, är det inte svårt att övertygas om. Mer förvånande är det när det gäller till exempel en avsugning, ändå visar erfarenheten på det. ”Lustens rikedom, även den sexuella lustens, sitter i intellektet och står i direkt proportion till dess egen kapacitet.”

Det värsta är, menar författaren, att detsamma gäller smärtan: också den djupnar allt efter den lidandes förutsättningar. Och smärta är, som sagt, om vi får tro Schopenhauer livets grundackord. ”Varje enskild olycka tycks vara ett undantag, men olyckan i allmänhet är regel”. Detta förhållande utgör fundament för den ”banalitetens tragedi” som Houellebecq i hög grad skriver fram i sina verk: En olycka som varken har sin orsak i individuell ondska eller extraordinära livsomständigheter, utan vars främsta grymhet kanske består just i dess vardaglighet.

Men i tanken på lidandet som existensens mest basala villkor finns också fröet till en radikal empati, för det i mig som lider när man gör mig ont, är inte väsenskilt från det som kan driva mig att göra ont mot någon annan. Ondska är i själva verket inget annat än den enes vilja till liv som misslyckas med att känna igen sig själv i den andres, så att den blint ”begraver sina tänder i sitt eget kött”. Bödel och offer är skilda åt som värdsliga fenomen, men den livsvilja som tar sig uttryck genom dem är i botten densamma: Det är först när vi inser det, menar Schopenhauer, som möjligheten till sann godhet finns.

Michel Houellebecq har omväxlande kallats provokatör, romantiker, högerpopulist och moralist - epitet som alla troligen innehåller ett visst mått av sanning, men som inget av dem fullt ut förmår göra reda för det släktskap han som privatperson tycks uppvisa med sina protagonister, män som sysslar med lite annat än att försöka göra livet uthärdligt genom de själlösa nöjen som konsumtionssamhället ställer för dem: färdigmat, teveföljetonger, i bästa fall sex. Men också på detta har Schopenhauer svar: ”Det är ett märkligt krav att ställa på en moralist att han enbart ska förespråka de dygder som han själv besitter.”

Helena Granström, författare med bakgrund inom matematik och fysik

Litteratur

Michel Houellebecq:

Hålla sig vid liv, i översättning av Mats Leffler.

I Schopenhauers närvaro, i översättning av Kennet Klemets.

Båda utgivna på Ellerströms förlag, 2020.