Etiska dilemman i vår tid 4: Hur kan vi hållas ansvariga när omständigheterna styr?

Om våra identiteter hela tiden förändras av faktorer utanför vår kontroll vad händer då med idén om personligt ansvar? Det resonerar författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången i september 2020.

Jag har alltid tyckt om att fundera över vem jag hade varit om jag hade levt under andra omständigheter. Om jag hade vuxit upp i ett jägar- och samlarsamhälle – hade jag då haft samma törst efter att förstå och sätta ord på världen? Hade jag haft större eller mindre behov av att vara ensam om jag hade vuxit upp i en fattig torpstuga med tio syskon i stället för i ett relativt rymligt 70-talsradhus med bara två? Vem hade jag varit om jag bott på en annan plats, med andra grannar, en annan man, andra barn och andra vänner? Många vill nog svara att de trots vissa variationer hade varit ungefär samma personer som de är nu, att vår kärna ändå är fast. Men är det så?

På senare år har man inom forskningsområdet epigenetik visat att vårt genetiska arv kan få helt olika utfall beroende på vilka liv vi lever, och att det inte bara påverkar vår fysiska hälsa utan också vår personlighet. Den ständigt växande medicinska forskningen om bakterierna i våra tarmar tyder på att de kan ha betydelse för exempelvis hur depressiva vi blir till vår läggning. Kattparasiten toxoplasma överförs lätt till människor via kattens avföring och studier tyder på att den kan göra män mer inåtvända och misstänksamma och kvinnor mer tillitsfulla och kontaktsugna. Men framför allt formas vi av andra människor. Vi anpassar oss efter situationer vi hamnar i och personer vi umgås med och anpassningarna blir en del av våra jag. Hur vi fostrats till att tala och föra oss som barn påverkar i sin tur vilket bemötande vi får och antingen öppnar eller stänger dörrar för oss i livet – vilket också det formar våra personligheter.

Jaget, skriver filosofen Kwame Anthony Appiah i boken ”Identitetsillusionen”, är en produkt av hur vi svarar på andras sociala krav. Som exempel ger han bland annat ett socialpsykologiskt experiment från 50-talet då två grupper av pojkar fick leva lägerliv en sommar. Först när grupperna var för sig svetsats samman fick de vetskap om varandra och möttes i olika tävlingar. Snabbt växte en stark fiendskap fram mellan dem och trots att de alla hade liknande bakgrund och livsomständigheter började de definiera sin egen grupp utifrån den andra och skilja sig åt alltmer. Gruppen Rattlers utsåg sig själva till tuffingar som svor och då beslutade sig Eagles för att skärpa till sig eftersom de inte ville vara sådana lodisar som Rattlers. Appiah beskriver det som att etiketterna på grupperna kom först men att essenserna, det som utmärkte pojkarna i de olika grupperna, följde snabbt därpå. Han skriver ”Pojkarna utvecklade inte motsatta identiteter för att de hade olika normer – de utvecklade olika normer för att de hade motsatta identiteter.”

Liknande processer pågår hela tiden, inte minst i våra i skolor. Flera forskare har pekat på att pojkar utvecklar en ovilja att anstränga sig i skolan eftersom det stämplats som tjejigt. Duktiga pojkar med låg status presterar till och med sämre med flit, för att inte ytterligare sjunka i hierarkin. Och eftersom våra handlingar påverkar hur vi ser på oss själva riskerar identiteten som ointresserad av skolarbete att sätta sig och bli en verklig del av personligheten.

Till råga på allt har vi människor dåligt minne, vilket också bidrar till att forma oss. Vi gör som alla andra, tycker som dem vi umgås med, låter våra känslor påverkas av reklam, tv-serier och böcker, och glömmer snabbt att vi nyss tänkte och kände på ett annat sätt. Vårt dåliga minne kompenserar vi med fantasi, vilket kan resultera i allt från att en rätt medioker barndom i efterhand kan framstå som lycklig till att vi får falska minnen av att ha blivit utsatta för övergrepp.

Våra jag är kort sagt oerhört föränderliga. Så vilka är vi egentligen, och vad styr våra handlingar – som ju är det som andra ser av oss och uppfattar som våra jag? Och hur ska vi se på sådant som rättvisa när så mycket i våra liv inte alls ligger i vår egen makt att styra över? Är det verkligen jag som gjort mig förtjänt av något, eller har jag bara tur som blivit arbetsam och fått förmåga att fokusera? Det finns också något motsägelsefullt i att straffa människor när deras handlingar i så hög grad beror på hur deras föräldrar betett sig mot dem när de växte upp, vilka gener de råkat få, vilka människor de har omkring sig och vilka situationer de hamnat i. Sällan ställs väl denna problematik på sin spets lika tydligt som i krig, där ofta mycket unga människor som under värnplikten tränats i att lyda order försätts i extrema situationer och med mycket lite utrymme för eftertanke ändå förväntas bete sig rationellt och moraliskt.

I Niclas Sennertegs biografi över Auschwitz lägerkommendant Rudolf Höss, ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont”, finns en talande scen återgiven. Höss förhörs i krigsförbrytarrättegången i Nürnberg om hur han såg på Himmlers order att mörda alla judar. Hade han inte kunnat vägra lyda order? ”Nej”, svarar Höss: ”utifrån hela vår fostran var det otänkbart att vägra lyda order, oavsett vad för slags order det handlade om … Jag antar att ni inte kan förstå vår värld. Naturligtvis var jag tvungen att lyda order och nu måste jag ta konsekvenserna.” Han tycks både anse att han var ett viljelöst offer för omständigheterna och att han är ansvarig för det han har gjort. Det går inte ihop.

Det går att diskutera hur viljelös just Rudolf Höss egentligen var. Sennerteg menar i sin bok att han snarare agerade utifrån stark ideologisk övertygelse, men faktum kvarstår att det finns många studier som visar att vi kan förmås att göra saker som går helt på tvärs med våra normala uppfattningar, om bara auktoriteter och omständigheter driver oss att göra det.

Vi kan emellertid inte se på människan som bara ett offer för omständigheter. Hela samhällsordningen skulle falla om vi slutade betrakta alla som i någon mening både fria och ansvariga för sina handlingar. Samtidigt är det ohederligt att inte beakta att yttre faktorer styr oss i väldigt hög grad. Hur ska vi lösa upp denna knut?

Kanske räcker det inte att bara hålla människor rättsligt och moraliskt ansvariga? Kanske skulle vi också behöva aktivt efterfråga att människor skaffar sig insikt om hur de själva och andra fungerar - hur lättpåverkade och utifrånstyrda vi är.

Vi lever i en tid då instrumenten för att manipulera oss förfinas hela tiden, av företag som vill sälja saker till oss och av stater och organisationer som vill styra oss politiskt. Men det finns ju inget som säger att vi inte kan göra motstånd.

Kan man tänka sig att alla medborgare erbjuds en psykologisk värnplikt där vi lär oss grunderna i hur vi människor fungerar och hur vi kan bygga och freda våra egna psykologiska gränser? Det skulle kanske som bonus också kunna ge en hälsosam samhällsinjektion av ödmjukhet inför både våra egna framgångar och andras motgångar.

Omständigheternas orättvisa märks på många sätt i vårt samhälle, i sjukjournaler, bidragsstatistik och i brottsregistret. Den klokaste vägen framåt kan inte vara att i efterhand försöka kompensera för alla dessa olikheter, utan att i möjligaste mån göra omständigheterna mindre orättvisa och människor mer medvetna om både dem och sina egna sköra och töjbara jag.

Eva-Lotta Hultén, författare och journalist