Fotoblixtens historia och jakten på det ljuva livet

I fotoblixtrarnas sken blev de gamla filmstjärnorna till, men vilka är det som skapas i dagens kameraljus? Thomas Steinfeld reflekterar över blixtens kulturhistoria och dialektik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I Federico Fellinis film ”Det ljuva livet” från 1960 förekommer en scen, där Anita Ekberg lämnar ett flygplan. Hon spelar en filmstjärna, hon bär solglasögon och breder ut sina armar, hon stiger långsamt nerför landgången. Vid trappans ände sprattlar ett gäng pressfotografer. Allihopa är utrustade inte bara med tunga kameror, utan också med stora, blänkande reflektorer kopplade till sina apparater. Scenen utspelar sig mitt på dagen. Det kan inte finnas några hemligheter som måste ryckas ur mörkret. Det blixtrar ändå.

Reflektorena är en del av en iscensättning, så som själva stegen ur flygplanet är ett spel inför publiken. Scenen visar att förhållandet mellan stjärnan och fotograferna inte bara är tätt, utan att de behöver varandra, ömsesidigt: Skådespelaren blir inte till stjärna, om den inte bjuder offentligheten på sig själv. Offentligheten ombesörjes av blixtfotograferna, med licens till alla möjliga kränkningar av privatsfären. De blottar och de lyser upp, ofta på en och samma gång.

”Paparazzo“ kallas en sådan stjärnornas fotograf, efter en rollfigur ur just filmen ”La dolce vita“. Denna figur är en italiensk uppfinning. Den skapades under femtiotalet, när de stora amerikanska filmbolagen flyttade en del av sina produktioner till Rom, för att det var så mycket billigare att spela in vissa filmer där, filmer som ”Ben Hur“ med åttatusen italienska statister utan anslutning till någon fackförening. I Hollywood, utanför dåtidens Los Angeles, hade denna tidens filmstjärnor varit skyddade. I Rom, där de brukade bo på ett av hotellen på Via Veneto, mitt i staden, blev de däremot ett lätt offer för “attackfotografen”, så som han heter på italienska: ”fotógrafo d’assalto“.

Paparazzon övertog en amerikansk teknik. Det bländande ljuset som man kunde ta med sig, i en liten väska eller bara hängande över axeln, hade redan innan andra världskriget varit ett redskap för pressfotografer. De hade specialiserat sig på att försörja tidningarna med bilder på brottsplatser eller till och med på brottsoffer. Deras gärningar följde samma dialektik som paparazzons verksamhet. Så som fotografen formade stjärnan genom att bära dennes bild till offentligheten, så dokumenterade dess amerikanske föregångare inte bara brottsplatsen. Han skapade den också, för en publik av miljontals voyeurer.

Förr hade det bara funnits en bit asfalt i storstadens mörker. Sedan kom blixten för att skära ut en bit av denna banala realitet. Blixten betydde: Här har det hänt. Mörkret omkring blev då ännu mörkare, liksom ingen människa blir så ensam som en stjärna som ingen vill se.

Både detektiven och reportern tillhör demokratins pionjärer: Detektiven upptäcker brottet var än det har gömts. Reportern underrättar offentligheten om vad detektiven upptäckte. Tillsammans reparerar de tillvaron. Under femtiotalet fanns det en amerikansk tv-serie med titeln ”Man with a Camera“. I hjälten, spelat av Charles Bronson, förenas båda yrken: Han skaffar fram bilderna som ingen annan förmår att ta. Hans viktigaste redskap är en kamera med reflektor. Fotoreportern Peter Parker, människan bakom en ännu idag populär varelse med namnet ”Spiderman“, är en arvtagare till mannen med kameran, med garanti på att vara på brottsplatsen först.

När många fotografer blixtrade samtidigt, förr i tiden, uppstod ett slags fyrverkeri, innefattande små explosioner och vit rök. På engelska kallas detta skådespel ”a flurry of flashes“. På tyska är ordet ännu vackrare: “Blitzlichtgewitter”. Rakt översatt: “blixtljusåskväder“. Uttrycket påminner inte bara om att blixten brukade markera en övergång till det övernaturliga, så som i de flesta historier om ”Frankenstein“, där monstret föds, medan blixtarna kommer från alla håll. Ordet bevarar dessutom en känsla för våldsamheten med vilken blixten slår till.

Motivet användes i en av historiens mest berömda filmer, i Alfred Hitchcocks “Fönstret mot gården” från 1954. I slutet vinner hjälten genom att blända boven med hjälp av några fotoblixtar. Han hade lagt dem tillrätta som om de varit patroner för en revolver. Hjälten, trots att han spelas av James Stewart, är även han av tvivelaktig karaktär. Det finns för mycket fönstertittare i honom, för att man ska kunna tro att han är en helt oklanderlig man.

De gamla blixtlamporna, de som kort fräste till för att sedan bli blinda, är numera försvunna. Dels behövs de inte längre, för att ljusstyrkan i moderna kameror är högre än de varit i analoga tider. Dels ersattes de med elektroniska, gasfyllda blixtlampor som kan användas tusentals gångar. I mobiltelefoner används lysdioder, som är svagare, och ljuset är svårare att styra. Men de förknippar minimal storlek med enkel användning.

Visserligen blixtrar det fortfarande, när skådespelare skrider över röda mattan, eller när världspolitiker träder fram till mikrofonen. Blixtrandet är dock inget undantag längre. Det blixtrar numera alltid och överallt. Ibland ser man en öppen buss körandes genom Via Veneto i Rom. Medan guiden förklarar var exakt Anita Ekberg, Marcello Mastroianni, Elizabeth Taylor och alla de andra höll hus, blixtrar det från alla telefoner, mot ett utomhuscafé utan gäster, mot en hotellfasad, mot en tom plats på trottoaren.

Det är mitt på dagen. Det finns ingenting som man inte kunde se utan blixt. Åskvädret har förvandlats till en vardagsföreteelse av beskedliga mått. Den blottar ingenting, och den lyser inte upp någonting, förutom fotografens självmedvetande. ”Jag var där“, säger denna fotograf till sig själv. Eller kanske ännu mer: ”tänk att det var jag som var på detta ställe“.

I detta självförsäkrande upprepas hela dialektiken som kännetecknade blixtfotografiet från början. Men den tar en vändning till. Så som den gamla blixten skapade stjärnan, som utan denna upplysning enbart varit ett hål i luften, så skapar den moderna blixten fotografen själv, i mån som stjärna. Logiken som gäller för alla ”selfies“ kommer till användning även om fotografen själv inte skulle synas på bilden: ”Tänk att det var jag.“

Samtidigt återvänder brottsplatsen. Visst utmärker sig trottoaren inte på något sätt från oändligt många andra trottoarer i Rom. Men det var där det hände. Och det var där jag var. Och så börjar blixtarna och bilderna, stjärnorna och de okända, fotograferna och publiken bilda ett kretslopp, där alla positioner går över i varandra, i allt snabbare takt. Tänk hur opraktiskt det hade varit om blixtrarna, som i gamla dagar, enbart hade kunnat användas en enda gång.

Thomas Steinfeld, författare, professor i kulturvetenskap och tidigare kulturchef på Süddeutsche Zeitung