Bokförvandlingar 1: Ljudboken är inte sämre än den tryckta – utan någonting helt annat

J.R.R Tolkiens (18821973) postuma utgivning är omfattande. Kristoffer Leandoer reflekterar över tjusningen med och vådan av att skapa ett litterärt universum. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad ska man ha en egen värld till, om inte att fly in i när yttervärlden blir för trist?På femtiotalet reste professor Tolkien regelbundet till Irland för att tjänstgöra som gästexaminator på universitetet i Cork. Uppdraget kan inte ha varit särskilt fängslande, för professorn fyllde alla tomma ytor på examenspapperen med utvecklingar och förklaringar av den kosmologi han själv hittat på. Det var ändå inte i alviska språket som studenterna i Cork tenterades, men det var nyanser och betydelseskiftningar i alviskan som deras ditreste examinator satt och tänkte på.Vi har väl alla drömt oss bort, men Tolkien drömde storskaligare och mer metodiskt än de flesta, vilket i mitten på femtiotalet, samtidigt med irlandsresorna, förde honom ur askan i elden: den exempellösa och ihållande framgången för Sagan om ringen medförde att Midgård inte längre enbart var en tillflykt från akademiska plikter; Midgård innebar en lång rad plikter, om än av annat slag. Brev att besvara, korrektur att granska, rättelser att införa, förklaringar att ge. Och Midgård innebar förväntningar: läsare och förlag ville ha mer.Han gjorde ändå som han brukade: flydde in i Midgård, bara ännu längre in i detaljernas underbara värld. Även förlagspapper, försäljningsredovisningar, avtal och liknande, har tomma ytor där man kan klottra ner nya rön gällande skäggväxt, livslängd, familjebildning, matvanor och språkbruk hos de folkslag som bebor ens värld.Han hittade egentligen aldrig ut igen. Efter Sagan om ringen gav han bara ut skärvor och divertissemang i marginalen av det stora pågående världsbygget.Det stora flertalet titlar i den digra verkförteckningen, från Silmarillion och framåt, är utgivna efter hans död år 1973, och de har sammanställts utifrån mer eller mindre välordnade papperslappar av författarens son Christopher Tolkien, som ägnade ett halvsekel av sitt liv åt att förvalta faderns litterära arv.När Christopher nittiofem år gammal gick bort i januari 2020 tänkte man att detta var vägs ände, nu var den ändlösa strömmen av postuma böcker slut. Men hösten 2021 lades ännu en diger volym till biblioteket, The Nature of Middle-Earth, sammanställd av specialisten Carl F. Hostetter, som började sitt arbete för 25 år sen (allt som har med detta författarskap att göra antar gärna episka proportioner). Det är en bok som ytterligare understryker med vilken extrem noggrannhet denna värld skapats, och vilka problem denna noggrannhet medförde. Han hade ju börjat detta världsbygge från två håll samtidigt – dels det rena filologiska och litteraturhistoriska leklynnet, lusten att själv hitta på något i stil med den fornengelska han sysslade med på arbetstid, dels viljan att berätta en spännande saga. Att skapa konsekvens utifrån dessa motstridiga förutsättningar visade sig svårt och tidskrävande. I The Nature of Middle-Earth bevittnar vi därför hur professorn utkämpar ett tvåfrontskrig, dels bygger upp en fungerande kosmologi, dels försöker få enskildheter i Sagan om ringen, tillkomna utifrån berättartekniska och inte kosmologiska behov, att retroaktivt passa in i denna värld. Denna problemlösning, visar det sig, skapade i sin tur nya problem: ställd inför två tänkbara förklaringar på en synbar inkonsekvens, väljer Tolkien alltid den förklaring som för längst tillbaka i tiden, den som tvingar honom – ger honom en ursäkt – att hitta på en ny legend, ett nytt ursprung. Dels för att han inte vill bli klar med själva skapelseakten. Som gudom är han motsatsen till Voltaires klockmakargud, som vred igång skapelsens urverk och sedan lämnade den för alltid. Dels för att hans ambition verkligen är att skapa en enhetlig, logisk och konsekvent värld, eller med hans egna ord: ”att tillfredsställa kraven på ett sammanhängande teologiskt och metafysiskt system”. Handen på hjärtat, hur många befintliga kosmologier klarar av det? Om våra kyrkor och trossamfund klarat av att leva upp till så höga krav hade religionshistorien sannolikt varit mindre blodig.Det är ingen tvekan att den som vill lära sig i grunden hur man bygger ett litterärt verk som är trovärdigt och sammanhängande ska gå till de stora fantasyförfattarna. Ju brantare uppförsbacke en berättelse har för att vinna läsarens tillit, desto noggrannare måste man vara med detaljerna. Drakar och besvärjare måste bete sig mer enhetligt och konsekvent än snabbköpskassörskor och bartendrar. Detta upptar större delen av professorns tid, ofta i form av listor och tabeller över befolkningstillväxt, genomsnittsålder och så vidare. Hans ändlösa beräkningar av alvers livslängd är till utseendet inte helt olika fransmannen Stephane Mallarmés beräkningar över hur många som ska få plats i publiken när det blir dags att uppföra Verket, symbolistpoetens stora ofullbordade text. Mallarmé var också ständigt på flykt undan vardag och plikter, och hade sannolikt egentligen ingen önskan att någonsin bli klar med sin skapelse. Tankarna leds även till ingenjören och mystikern Swedenborgs försök att systematisera det himmelska. Samma konflikt mellan ordningssinne och ohämmad leklust.Det som sysselsätter Tolkien är minne, äktenskap, tid, tidsuppfattning och livslängd. Frågor som med stigande ålder sysselsätter de flesta av oss – men de flesta av oss har inte skapat en egen värld och ett eget folkslag som kan gestalta dessa frågor.Han hade alverna.Vi får veta att alverna visserligen lever extremt långa liv, men att de är fullt upptagna med sådant som är djupt angeläget och roligt för dem, så därför upplever de ändå att tiden går fort. Vilken tur för alverna, tänker man. Och vilken otur för professor Tolkien, som inte ens efter pensioneringen fick vara fullt upptagen av sådant som var djupt angeläget och roligt för honom. Han var alldeles för väluppfostrad och försökte leva upp till varje krav som ställdes på hans tid.Tolkien, som tänkte även på sitt eget långa äktenskap i alvtermer och hade ett alviskt namn på sin hustru, funderar medan han sysslar med sina tabeller över alvers livslängd: vad händer när man blir mycket gammal? Är det inte sorgligt att det måste ta slut en dag? Nej, även för alver blir tillvaron så småningom tyngande. Även alver lever alltmer i det förflutna. Minnet av tankar och mödor, historiska händelser av såväl allmän som enskild karaktär, blir så småningom en börda för dem. Vad det än gäller tar han omvägen via Midgård och sina egna skapelser – äktenskap, barn, existentiella frågor. Även för honom, den moderna fantasyns fader, är den andra världen både ett sätt att fly livet och ett verktyg för att kunna närma sig det.Han hade naturligtvis aldrig blivit klar, ens om han fått leva lika länge som en alv. (Och då ska man veta att Arwen ändå var 2778 år gammal när hon gifte sig med Aragorn.) Det roliga var ju att ha någonstans att gömma sig. På så sätt liknar professor Tolkien sin egen skapelse Bilbo, som i äldre år gärna grep till sin magiska ring när han ville slippa undan ett trist besök. Kristoffer Leandoer, författare, översättare och skribent

29 Marras 20219min

Enligt poeten Paul Celan (1920-1970) utmärker sig dikten genom sin brist på fullkomning - och står därför alltid öppen mot framtiden. Erik Lindman Mata försöker fånga Celans försiktiga optimism. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Förväntningar går i vågor. Ibland, säger man, finns det framtidshopp. Jag får för mig att mina föräldrar kände så, som del av den generation som växte upp rakt in i välfärdsstatens blomning. Det materiella välståndet ökade, stadigt och till synes outsinligt.Förväntningar går i vågor. Ibland, säger man, finns det inget framtidshopp. Jag behöver knappast säga något om det: Stormarna tornar rent faktiskt upp sig och generationerna som växer upp mitt i ett omvälvande klimat, de kommer att berätta vad hopplöshet är.Förväntningar går i vågor. Ibland verkar det vara ett slags tröskel. De som tvingas växa upp i ruinerna av en katastrof dröjer varken vid den trygga, ljusa självklarhet som förbättring kan kännas som, eller vid en hotande framtids mörka moln. Kanske är tröskel fel ord, för de som tagit sig igenom katastrofen och kommit ut på andra sidan velar inte, har inget val. Stormen har redan skett, framtiden lovar ingenting.Stormen har redan skett, framtiden lovar ingenting.Den här sortens situation har kanske aldrig formulerats tydligare och mer drastiskt än i 1900-talets mellan- och efterkrigstid. Inte minst befinner sig det tyskspråkiga Europa då i en position som varken tillåter ett framtidshopp eller omfamnar min egen generations ironisvärtade likgiltighet. Den här traumatiska dubbelheten fick en ökänd formulering hos filosofen Theodor W. Adorno, när han berörde det barbariska i att skriva poesi efter Auschwitz. Det rör sig dock om ett missförstånd – han utfärdade inget förbud mot poesi i katastrofens efterföljd, utan pekade på en omöjlighet som bör övervinnas.Omöjligheten i att skriva, leva och hoppas efter katastrofen, tog sig ett emblematiskt uttryck i Paul Celans diktning. Han återkommer ofta till det outhärdliga och ofrånkomliga arv som Förintelsen utgör. Ett exempel är dikten Dödsfuga, där askan från koncentrationslägren sprider sig i själva luften, en luft Celan tvingas gå runt i och andas. Dikten talar om ”gravar i skyn” och målar upp ett scenario där det varken går att luta sig bakåt och ta stöd av det förflutna eller fly undan det som har hänt. Man måste vända bort blicken och samtidigt stå kvar.När han 1960 tilldelas Georg Büchner-priset talar Celan i sitt tacktal om detta omöjliga arv och denna paradoxalt framåtvända situation i termer av en sorts utopi. Men han vänder på sätt och vis på begreppet, ställer det på sitt huvud, genom att kalla sitt tal för ”toposforskning” – alltså en platsstudie. Men hur kan ett tal om utopin, det grekiska ordet för icke-plats, vara ett studium av platsen och det närvarande?Dikten sträcker sig alltid mot något annat.Talet har kommit att få namnet Meridianen, ett ord som betecknar det ögonblick då förmiddagen går över i eftermiddag. Denna övergång, denna vändning, återkommer Celan till, just eftersom det är där – sammanpressat mellan för- och eftermiddag – som förändring kan ske. Det är som att dra efter andan och plötsligt – likt ett sliding doors moment – uppstår en glipa i vilken något omvälvande kan hända.Men vad? Inget märkvärdigt, kan tyckas. Celan säger nämligen att det enda som kan hända där, i glipan mellan före och efter, är att vi lyckas ta ett steg. Något kan förskjutas, förvridas.Vad är det för steg? För att förstå det behöver vi vända oss till Celans beskrivning av poesin. För honom talar dikten alltid till en annan – inte enbart till den som skrivit dikten eller till en viss samtid. Trots att det är samma dikt, kommer den att läsas på en rad olika platser, i olika tider och av olika människor. Ja, dikten sträcker sig alltid mot något annat.Men gäller inte detta all litteratur, all konst? Kanske. För Celan verkar dikten ha en särskild, inneboende rörelse bort från sig själv. Dikten är densamma, den har ett ständigt ”nu” som kan åkallas från en mängd vinklar, men den är också oavslutad och icke-absolut. Skillnaden mellan dikten och de andra konstformerna, tycks Celan mena, är att de senare lyckas nå en fullkomlighet som dikten saknar, ständigt strävar efter och förskjuter. Dikten klarar aldrig av att bli färdig.Ett svårare problem är hur vi ska förstå Celans platsstudie i förhållande till att dikten strävar bort från platsen. Kanske måste vi förstå strävandet ”mot något” på ett annat sätt än som en rak pil in i framtiden. En avgörande aspekt av Celans tanke om att dikten inte är avslutad är nämligen att dikten visserligen rör sig bort, men också ”alltid kommer tillbaka” till sig själv. Den strävar, ständigt ofullbordad, mot något annat, men det är en och samma ofullbordade plats som dikten frammanar – dikten består av samma ord, med nya, ofullständiga innebörder.I den här vändningen tillbaka till sig själv, säger Celan, kan något komma emellan. Tänk på det så: När man återvänder till sin barndomsort blir man inte barn igen. Även om det är exakt samma plats, även om allt ser likadant ut, har något hänt med förhållandet mellan dig och platsen. Något – Celan specificerar inte vad – har kommit emellan, påverkat hur platsen och dikten är, innan jag hunnit vända mig om och gå tillbaka.Vid meridianen vänder jag mig alltså mot möjligheten till något nytt.Men är inte detta bara en förändring hos mig? Är det inte mina erfarenheter och minnen som påverkar dikten? Nej. Celan verkar mena att det är något mer konkret som har förändrats. Som läsare är jag inte bara en passiv tolkare, utan påverkar också dikten. Jag blir del av den. Vid varje återvändande öppnas något nytt upp, nya associationer eller tolkningar, eftersom ingenting kan upprepas identiskt. Något har ändrats, kommit emellan.Kanske kan vi alltså inte säga vad som träder in genom glipan. Celan ger oss ett undflyende och formmässigt svar. Det handlar om möjligheten för något att över huvud taget träda in.Dikten är ett hemvändande till sig själv.Men en sak specificerar han om framtidshoppet. Litenheten. Även om diktens rörelse beskrivs som en revolution, en rörelse bort och tillbaka, så behöver inget dramatiskt ha hänt, för att dikten ska se annorlunda ut. I stället talar ju Celan om att vi bara, kanske, kan ha tagit ”ett steg”.Detta är nyckeln till frågan om vad en platsstudie har med utopin, med icke-platsen, att göra.Det är samma barndomsort, nu och framöver, men ändå en annan. Gotland kan inte helt plötsligt bli Karesuando, men båda kan förändras. Celans utopiska utforskande begränsar sig till att ta ett litet, men avgörande steg utifrån det varande. Möjligheter som till sist återfinns i diktens öppenhet mot något annat. Han vägrar att tänka på utopin som något framtida, fulländat och visar i stället på förändringen här och nu.Dikten är inte absolut, utan ofullständig, och i insikten om denna diktens brist finns det en möjlighet. Dikten är ett hemvändande till sig själv. Man känner kanske inte igen sig, kanske har man lyckats ta ett verkligt steg, förändrats, men man står här.Förväntningar går i vågor. Vågor är märkliga. De rör sig, men vattnet är stilla. När man är i oroligt vatten, fyllt av vågor och underströmmar, kastas man än hit, än dit. Men så – i stillheten mellan två vågor – kan man kanske ta ett simtag, uppnå en liten förskjutning, och slippa ut för ett ögonblick.Erik Lindman Mata

25 Marras 202111min

Det sunda förnuftet är nog det mest åberopade förnuftet av alla. Men är det så förnuftigt? Det frågar sig Eva-Lotta Hultén i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Det förstår väl alla med sunt förnuft!”Frasen får det alltid att krypa i kroppen på mig. Det spelar ingen roll om jag håller med i sakfrågan eller inte. Det är den inbyggda premissen som sätter fart på mina invärtes myror: att alla som kan tänka skulle komma fram till samma slutsats. Men vad som är förnuftigt att göra hänger ihop med vilka mål vi har. Och vilka mål vi har beror på vilka egenintressen, värderingar och föreställningar om världen vi har.Det är samma sak med det sunda förnuftets systerbegrepp: rationaliteten. Risken är att man glömmer de grundvalar som den vilar på.Under andra världskriget dödades judar, romer, homosexuella, kommunister och handikappade för att de inte föreställdes kunna passa in i det fulländade samhälle man eftersträvade. Nazisterna ansåg det vara förnuftigt att döda dem och rationellt att göra det med gas.Ett mindre drastiskt och mer nutida exempel är miljöfrågor och ekonomi. Många anser det rationellt med fortsatt ekonomisk tillväxt trots att den riskerar att underminera den biologiska tillväxten – som är grunden inte bara för ekonomin utan för fortsatt liv på den här planeten.Det gäller att vara vaksam för det är svårt att argumentera med dem som anser sig företräda förnuft och rationalitet. Ofta finns anledning att tolka det som kodord för en instrumentell syn på världen, och brist på föreställningsförmåga. Idéer om det rationella riskerar att skymma sikten för andra möjliga vägar att gå och för ifrågasättande av de gränser som upprättats runt rationaliteten. Som sociologen Zygmunt Bauman konstaterar i Auschwitz och det moderna samhället: ”Ju mer rationellt organiserat handlandet är, desto lättare är det att vålla lidande – och fortfarande behålla sinnesron.”Med upplevd rationalitet riskerar likgiltigheten att slå följe: ”jag handlar rationellt, alltså är jag ansvarsfull, oavsett vilka konsekvenser mina handlingar får.”De ser helt enkelt sig själva som måttstocken för sunt förnuftPå ett mer vardagligt plan stör pratet om förnuft och rationalitet mig också eftersom många som hänvisar till det tycks anse inte bara att just deras ståndpunkter är de förnuftiga och rationella utan också att just deras premisser är neutrala eller på något sätt objektiva. De ser helt enkelt sig själva som måttstocken för sunt förnuft. Andra har kommit fram till sina slutsatser för att de är känslomässiga, skygglappade, ideologiskt styrda, okunniga eller har fastnat i grupptänk. Själva står de över sådant.Ett närmast övertydligt exempel är filosofen och författaren Ayn Rand, en av nyliberalismens förgrundsgestalter och en stark förespråkare för förnuft och rationalitet, som döpte sina filosofiska läror till objektivism. Rands åsikter är att egoism är något gott, att beskattning och omfördelning är stöld och att konkurrens är det högsta goda. Ett av hennes stridsrop lyder ”Kontrollera dina premisser!” Men själv har hon naturligtvis inga.Hennes roman "Och världen skälvde" ger en bra bild. När svaga människor misslyckas är det deras eget fel, när de överlägsna misslyckas är det de underlägsnas fel. När egoister samarbetar är det ädelt, när altruister eller fattiga gör det är det farligt. När arbetare tar till våld är det avskyvärt, när kapitalister gör det är det föredömligt. När en företagsledare bestämmer lönerna så blir de automatiskt rättvisa, om facket blandar sig i blir de automatiskt orättvisa.Här och var hemfaller Rand åt ren komik. Som när hon hävdar att guld och silver är ”objektiva värden” och att det är därför som bara de gäller som betalningsmedel i den dal dit de överlägsna människorna i Och världen skälvde dragit sig undan. Men vilket objektivt värde representerar egentligen guld? I samma stund som människor slutar hålla guld högt så mister det ju allt värde utöver bruksvärdet. Och guld är inte en särskilt användbar metall eftersom den är så mjuk. Att guld och silver ansetts mer värdefulla än många andra metaller har alltid främst handlat om människors tro på deras värde.Vi ser det vi vill se, eller förväntar oss att se.Det var Aristoteles som kategoriserade människan som det förnuftiga djuret. Descartes tog föreställningen in i den moderna tiden. Vi kunde, menade han, genom vår tankeförmåga kasta loss från vår kultur, våra medmänniskor och våra egna känslor och behov och utifrån givna data fatta klartänkt rationella beslut.Andra har påpekat att vi snarare utmärker oss i djurvärlden som det självbedrägliga djuret. Det är kanske lite väl hårt för nog har vi förmåga till förnuft. Vi kan väga fakta, resonera och dra slutsatser. Men vårt förnuft har många fläckar. Att vi alla lider av bekräftelsebias är väl belagt i forskningen. Vi ser det vi vill se, eller förväntar oss att se. Det hjälper inte att vi är aldrig så högutbildade. Naturligtvis sker det helt omedvetet, vilket gör det möjligt för oss att tro att vi dragit våra slutsatser enkom efter moget och objektivt övervägande.Vi är också lättmanipulerade. Ett kul experiment är det där man visade försökspersoner bilder av två personer och lät dem välja vem de tyckte var mest attraktiv. Sedan gav man dem bilden på den de rankat som nummer två och bad dem förklara varför de tyckt denna person var vackrast. De allra flesta gav glatt sina skäl till valet — som de alltså inte gjort. Mindre komisk är den forskning som visar hur vi bildar oss åsikter genom att dras med av flocken. Den som i stunden tanklöst skrattar åt det den egentligen uppfattar som ett fördomsfullt skämt känner efteråt ofta behov av att rättfärdiga snarare än att rannsaka sig själv. Jag skrattade för att jag faktiskt håller med, blir slutsatsen.De båda kognitionsforskarna Hugo Mercier och Dan Sperber har lanserat idén att vår förmåga till förnuft är utvecklad för att användas tillsammans med andra. Vi klarar inte att ensamma på våra kammare lägga pannan i djupa veck och självständigt tänka fram det förnuftiga och rationella. Visst kan vi själva väga för- och nackdelar i våra egna resonemang men vi är flockdjur och gjorda för att möta mothugg på vår väg mot klokskap.Ett ord jag tycker mycket bättre om än förnuft — särskilt om det behäftas med epitetet ”sunt” — är omdöme. I omdömet, menar filosofen Jonna Bornemark i sin bok ”Horisonten finns alltid kvar”, ingår förmåga att förhålla sig till det vi inte vet, att se och erkänna våra känslomässiga kopplingar, att så rationellt som möjligt överväga, vrida och vända; och inte minst att handla lyhört och eftertänksamt. Vårt omdöme utvecklas, menar Bornemark, genom samtal om konkreta händelser som utspelat sig i gråzoner.Med vårt omdöme kan vi till exempel ta ett helhetsgrepp om ekonomi och ekologi och se att de hänger ihop, och att vi ännu inte vet allt om de komplexa samspelen i naturen och därför måste vara varsamma om dem.Omdömet har en koppling till verkliga situationer, människor och relationer. Till själva livet och inte till teorierna om det. Sunt förnuft är kanske däremot mest något vi slänger i ansiktet på varandra när vi är frustrerade — för att vi inte förmår nå varandra eller för att vi inte är riktigt förankrade i den värld vi lever i.Eva-Lotta Hultén

24 Marras 20219min

Varför har just tidsloopar blivit så populärt i amerikansk film de senaste åren? Torbjörn Elensky letar efter svar i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det måste vara någon mer än jag som har lagt märke till en rätt märklig trend i framför allt amerikansk film under senare år: fler och fler filmer handlar om människor som fastnar i tidsloopar. Tidsresor är en sak, sådana har länge varit vanliga, både frivilliga och ofrivilliga, det är inte sådana jag tänker på. Utan det här när folk fastnar i en dag, som sedan bara går om och om och om... Den mest kända är fortfarande Groundhog day, på svenska Måndag hela veckan, från 1993, i vilken Bill Murrays självupptagne, cyniske och manipulative rollfigur, som är väderman på någon halvstor tv-kanal, ska rapportera om ett murmeldjur som traditionsenligt ska spå hur länge vintern kommer att vara. Det är urlarvigt, han tycker det är urlarvigt, han hatar hela den urlarviga grejen. Och så vaknar han upp, gång på gång på gång, till samma dag, med Sonny and Cher som sjunger I got you babe på klockradion. Han blir förtvivlad, road, passar på att utnyttja läget, försöker ta livet av sig, men hela tiden vaknar han upp till precis samma enahanda dag. Tills han börjar lära sig sin läxa, blir en god människa och vinner den sanna kärleken. Det ges aldrig någon förklaring till varför han hölls kvar i den här dagen och tvingades genomleva den igen och igen och igen. Men den moraliska lektionen är klassisk och förlösningen genom en kvinnas kärlek likaså.Den filmen verkar inte ha startat någon trend under 90-talet. Det är ju också svårt att upprepa en idé som bygger på ett så specifikt koncept utan att det blir efterapning, måndag hela veckan det också. Men på senare år har det kommit den ena efter den andra filmen som utnyttjar just detta motiv, med olika variationer. Som Boss Level, en film i vilken någon fastnat i en sorts dataspel, som den får spela om gång efter gång, och The map of tiny perfect thing, i vilken två tonåringar fastnar i samma loopade dag, finner varandra och blir kära. Det finns skräckfilmsvarianter och det finns komedier, storbudgetrullar som Edge of tomorrow med Tom Cruise och indiefilmer som den suggestiva The endless, av Justin Benson och Aaron Morrhead, som bägge också spelar huvudrollerna: två bröder som återvänder till den UFO-kult där de växte upp, och som upptäcker att människor i den lever fängslade i var sin liten loop. Bröderna måste fly igen för att inte fastna i en egen loop.När en trend blir så påtaglig, som denna är, måste det bero på något. Vad är det i tidsandan som speglas i den stora mängden tidloopsfilmer? Något måste det ha att göra med den generella känslan av att vi fastnat, att vi inte lyckas förnya oss, att vi bara upprepar, citerar, bearbetar, parodierar. Kulturutbudet är proppfullt av uppkok på gamla rester. Jag skulle vilja påstå att vi lever i vad som kan kallas en alexandrinsk epok, en där bevarandet, förvaltandet, kommenterandet och citerandet är viktigare än nyskapandet. Den kommer inte att vara för evigt, men det är rätt speciellt att den börjar kännas så seg att den bearbetas även i Hollywoodfilmer, där man knappast egentligen bryr sig om kulturens vitalitet så länge man drar publik.Men det är något annat också, djupare, som jag tycker mig uppfatta i dessa filmer. Tidloopar är något rätt nytt, det känns som science fiction – men tanken att man kan fastna i mönster är mycket äldre. Gestaltterapin exempelvis är en psykologisk metod som handlar om att bli medveten om sina egna mönster och "bryta den onda cirkeln". Och medvetenheten om att vi kan sitta fast i våra egna vanor, känslor, åsikter och rädslor är äldre än så, är det till exempel inte detta den svenske mystikern och visionären Emanuel Swedenborg syftar på då han beskriver helvetet (och för all del också himlen) som något som vi skapar själva: onda handlingar ger upphov till mönster som håller oss fängslade, för Gud skulle inte straffa människor, han är enbart god, utan det är vi själva som snärjer oss i negativiteten.Världslitteraturens största skildrare av människor som fastnat i loopar är annars Dante Alighieri . Nästan alla de påtagliga straffen i helvetet bygger på att själarna som torteras där sitter fast i upprepningen av det som utgjorde deras synd under livstiden. I Helvetets fjärde krets straffas exempelvis de som varit snåla och de som varit slösaktiga tillsammans, genom att tvingas att rulla runt i eviga cirklar, där de gång på gång möter varandra:De stötte ihop, sen vände de, och välteåt andra hållet, under höga tillrop:"Gnidare där!" och "Allt har ni förslösat!"Så fortsatte de rulla tills de möttesvid motsatt punkt på denna mörka cirkeloch skrek på nytt den skymfliga refrängen...Andra, ännu mera kända exempel är Paolo och Francesca, som straffas för lustfullhet genom att evigt svepas runt av virvelvindar och så frossarna, som visserligen bara befinner sig i skärselden för att renas inför sitt inträde i himlen, men som tvingas gå hungriga i skuggan av träd som dignar av läckra frukter.Och där känner vi även igen en av Dantes många klassiska influenser: för det är i antiken vi hittar de första looparna. Tantalos, en kung som fick ordna en middag i gudarnas boning på Olympen, och som ville testa Zeus allvetande genom att servera sin egen son. Ett groteskt test, som straffades med att han tvingas stå i vatten upp till hakan, men varje gång han vill dricka viker det undan; och ovanför sig har han, likt frossarna hos Dante, ett träd fullt av frukter, som drar sig undan varje gång han sträcker sig efter det. Bland de myter om eviga straff som vi känner från antikens greker är också Prometheus , vars lever evigt äts av en örn, och naturligtvis den mest kände av dem alla, Sisyfos, som straffas för rätt invecklade brott, på ett pedagogiskt enkelt sätt: genom att tvingas rulla en sten upp för en kulle, som rullar ner igen varje gång han nästan nått toppen.Albert Camus använde Sisyfos som symbol för människans livsvillkor: det vi sysslar med har ingen mening, men vi måste själva ge det mening, tillskriva det mening genom vår inställning till det. Vi måste, med en berömd fras ur Camus bok, "tänka oss Sisyfos lycklig".De här motiven ur mytologin och litteraturhistorien har alltid varit populära som motiv för vidarediktning, skulpturer och andra konstverk. Det finns något i dem, som i koncentrerad form säger något om våra livsvillkor, precis som Camus också påpekar. Tvånget att upprepa, svårigheten att komma vidare, känslan av att gå i cirklar, som straff för eller bara följden av ensidighet, fantasilöshet, självupptagenhet, eller någon av de andra eviga synderna, som alla har den egenheten att de straffar sig själva.Återkommande i filmerna om tidloopar är att det gäller att komma på ett sätt att ta sig ur dem, ett som oftast bygger på att man måste förstå något, lära sig hur världen fungerar, komma till insikt om sig själv kanske. Väldigt tydligt i The map of tiny perfect things, där tjejen måste försonas med sin mors död i cancer för att klara att gå vidare i livet. Men också i The endless, som mest av allt påminner om Dantes helvetesstraff – eller Swedenborgs, för den delen. Är det inte något i vår tid, som vi måste bli medvetna om, som vi måste fatta för att komma vidare? Eller är det helt enkelt insikten om att vi måste rulla Sisyfos sten och att det är måndag hela veckan och det gäller att gilla läget bara? Måste vi tänka oss Bill Murray lycklig? Eller kommer Sisyfos äntligen att vakna till en ny dag?Torbjörn Elensky, författare och skribent

22 Marras 20219min

Poeten Arthur Rimbaud lade ned pennan för gott vid 21 års ålder. Det gör honom till en av kulturens få förtidspensionärer, vilka Teodor Stig-Matz vill lyfta i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. 1917 signerade Marcel Duchamp en urinoar, placerade den i en utställningssal och skapade därmed Fountain. I över ett sekel har detta verk – och alla de tusentals verk som skapats i dess efterföljd – fått barn att utbrista ”det där kan ju vem som helst göra!” och deras föräldrar att förvirrat försöka förklara vad modern konst är. Men efter detta, och en rad andra banbrytande verk, var Duchamp trött på den i hans ögon genomkommersialiserade konstvärlden – så trött att han i slutet av 1920-talet lämnade den för att i stället ägna sig åt att spela schack. Detta var han för övrigt skapligt bra på, han tävlade både i de franska mästerskapen och i schack-OS. När Duchamp sade upp sig från konstvärlden skrev han in sig i historien som en av kulturens förtidspensionärer. Listan över dessa är kort, men innehåller förutom den franska konstnären några riktiga storheter, som poeten Arthur Rimbaud och Pink Floyd-sångaren Syd Barrett. En fjärde person som brukar räknas till kategorin är jazzmusikern Alice Coltrane. I eftervärldens ögon är hon kanske mest känd för att ha varit gift med saxofonisten John Coltrane, men i slutet av 1960-talet släppte hon en serie skivor som inte låter som någonting annat, där drönande indiska instrument och avantgardistiska frijazzrytmer agerar fond till duggregnslätta improvisationer på harpa. Sedan lämnade hon musikbranschen för ett liv som hinduisk guru. Hur kom hon fram till denna ovanliga blandning av ljud? Och varför pensionerade hon sig? Den amerikanska musikvetaren Franya J Berkman visar i sin biografi Monument Eternal: The Music of Alice Coltrane att svaren på dessa två frågor är tätt sammankopplade. För det första handlar det om musikerns bakgrund. Redan under barndomen i krigsårens Detroit började hon spela piano i stadens gospelsjungande baptistkyrkor. Detta var en ovanligt fri musikalisk miljö; en kör kunde gå från att sjunga en sång till en annan utan förvarning eller paus, och därför var det av högsta vikt att personen som ackompanjerade var snabb, kreativ och kunde improvisera. Det var också här grunden lades för Coltranes andliga utveckling. Som ung vuxen bytte hon gospeln mot bebop och kyrkorna mot rökiga klubbar. Det var på en sådan hon först träffade sin framtida make, och det var med honom hon i mitten av 1960-talet började utforska österländsk religion i allmänhet och hinduism i synnerhet. Detta var de knappast ensamma om under den här tiden. Indien var det trendigaste som fanns, något som kanske bäst exemplifieras med hippierörelsens intresse för transcendental meditation och The Beatles resa till landet 1968. Men för Alice Coltrane handlade det inte om någon fluga, utan om en livsåskådning som skulle komma att ta allt större plats i såväl hennes musik som hennes liv. Fram till 1967 hade Alice Coltrane uteslutande spelat piano, men John trodde att den notoriskt svårspelade – och i jazzmusik ovanliga – harpan också skulle passa hennes musikaliska sinne. Sagt och gjort beställde han en, men innan den hann komma fram dog han plötsligt, 40 år gammal i sviterna av levercancer. Makens död och instrumentet han lämnade efter sig resulterade i två saker. Dels såg Coltrane harpan som ett instrument med vilket hon kunde låta sin mans ande leva vidare i musiken. Under de följande åren kom den därför att bli hennes huvudsakliga instrument. Dels gick hon in i en längre period av depression, där religionen blev det enda som kunde hjälpa henne. Hon började få uppenbarelser, träffade en guru vid namn Swami Satchidananda och besökte Indien för första gången. Att hon sedan lämnade musikbranschen för att enbart syssla med religion kan te sig som både naturligt och märkligt. Å ena sidan hade hinduismen alltså spelat en allt större roll i Coltranes liv efter makens död. Å andra sidan var hon på toppen av sin karriär, och de sista skivorna hon släppte innan beslutet vittnar om att hennes skaparkälla var långt ifrån uttömd. När Marcel Duchamp dog 1968 var den gängse uppfattningen att han inte hade skapat några nya större verk sedan han lämnade konstvärlden. Så visade sig dock inte vara fallet. Kort efter hans död avtäcktes Étant donnés som han hade arbetat på i hemlighet mellan 1946 och 1966. Verket består av ett rum, i rummet finns det en dörr som inte går att öppna, men som har flera springor. När man för sina ögon mot någon av dessa ser man en skulptur av en naken kvinna med en gaslampa i handen, liggande framför ett skogslandskap. I dag ses det som ett av hans allra främsta verk; konstnären hade alltså inte lämnat konsten bakom sig – bara konstvärlden. Något liknande kan sägas för Alice Coltrane. Även om valet att ägna sig åt religion på heltid markerade slutet för hennes bana som professionell musiker fortsatte hon att göra musik med sina följare på det ashram hon byggde upp i Kalifornien. Dessa stycken – som länge bara fanns att höra på mycket sällsynta kassettband, men som nu finns tillgängliga även i digital form – består av församlingens mässande över repetitiva, transskapande, rytmer och Coltrane som bytt ut sin harpa mot en synt. Musiken ger intrycket av att gå runt i cirklar, utan någon egentlig början eller slut; ett försök att komma så nära evigheten som möjligt genom att om och om igen upprepa Guds olika namn. På ett plan påminner den om annat hinduiskt mässande – den närmaste referensen för oss i Sverige är kanske de orangeklädda Hare Krishna-medlemmarna som ibland kan ses sjunga och spela på torg i storstäder – på ett annat är det något väsensskilt: en kvinna på toppen av sin förmåga, en människa som inte kan sluta skapa, trots att knappt någon längre hör på. Teodor Stig-Matz

18 Marras 20219min

Under 18- och 1900-talen växte nya nationer upp som svampar ur jorden, och många av dem försvann lika snabbt. Vart tog de vägen? Kristoffer Leandoer tar med oss till några av dem i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer att man ser prins Lekas långa och aningen vemodiga gestalt på Tiranas gator, en prins utan land, tronarvinge i ett kungarike som inte längre är ett kungarike och i praktiken inte varit det sedan år 1939, då Lekas farfar kung Zog I tog den albanska guldreserven och flydde undan italienarna till en bekväm men livslång exil.Under de oroliga åren efter kommunismens fall återvände prinsens far, vapenhandlaren Leka Zogu, till Albanien i hopp om att återinföra monarkin, men nedröstades med stor majoritet i en folkomröstning 1997. Såna planer när knappast sonen, den blide prins Leka. Han kan röra sig genom stan obesvärat till fots medan republikens officiella styresmän förflyttar sig till och från jobbet i skottsäkra bilar med blinkande blåljus. Det har sina poänger att vara statsöverhuvud i ett kungarike som inte längre finns i världen utanför historieböckerna.Länderna som inte finns är på många sätt roligare att tänka på än länderna som finns. Och då menar jag inte i första hand konstnärliga projekt som Elgaland-Vargaland, Ladonien eller Kjartanistan. Inte de fiktiva Tintinländerna Bordurien och Syldavien och inte heller Ursula LeGuins vackra centraleuropeiska skapelse Orsinien. Utan länder som faktiskt utropat sin självständighet i den här världen, hissat sina flaggor, tryckt sina frimärken – bara för att nästan omgående hamna under hjulen på historiens triumfvagn. För vilken sorts historia kan vara intressantare än den som aldrig riktigt blev av, den som Hugh Trevor-Roper år 1981 skisserade i sin numera klassiska föreläsning History and Imagination: de missade avtagsvägarnas historia, de krossade drömmarnas och förlorade illusionernas; historien om hur det kunde ha blivit.Landet som jag bor är generöst i detta avseende. Trots att här bott människor som talat albanska sen urminnes tider har Albanien bara funnits som självständig stat sedan 1912, och har på den korta tiden invaderats och på andra sätt hotats till sin existens ett flertal gånger. Och trots att Albanien är mindre än Småland kan vi innanför landets nuvarande gränser hitta flera försvunna statsbildningar. Den brittiske historikern Norman Davies "Vanished Kingdoms. The History of Half-Forgotten Europe" är en 830 sidor tjock bjässe till bok, men inte ens i dess 35 sidor långa namnregister får de här länderna plats. Så försvunna är de. Vilket kanske är lika väl, för de vittnar inte bara om de egna invånarnas drömmar och förhoppningar, utan även om grannländernas hungriga blickar på en nyfödd nation.Den 28 november 1912 höjde Ismail Kemal den albanska flaggan från en balkong i kuststaden Vlora i södra Albanien och utropade landets suveränitet. Strax utanför Vlora ligger den karga ön Sazan, vars strategiska läge som lås i Adriatiska havet genom historien gjort den till åtråvärt byte för pirater och sjömakter, trots att ön saknar eget vatten. Under första världskriget ockuperades ön av italienarna, som byggde en ubåtsbas där år 1922, samtidigt som man nödtorftigt maskerade sin ockupation med egen frimärksutgivning som bevis på autonomi. Ur militär synpunkt förblev Sazan en attraktiv plats: under kalla kriget låg här en sovjetisk ubåtshamn, samt en fabrik för tillverkning av biologiska och kemiska vapen, fram till år 1961 när Enver Hoxha klippte förbindelsen med Sovjet. Därefter drevs anläggningen vidare med kinesisk hjälp. Då levde 1500 soldater på den ogästvänliga och numera helt obebodda ön. Kanske tänkte de på Odysseus, som enligt Homeros i sju års tid hölls fången på denna ö av den blint förälskade nymfen Kalypso.Söder om Vlora ligger den lilla kuststaden Himara med ungefär tretusen invånare. En strandpromenad, ett fiskeläge. En bit upp i bergen finns gamla Himara – en befäst stad med gott om kyrkor, byggd utom räckhåll för pirater och andra fiender från havet. Numera vill de flesta bo på gångavstånd till vattnet, så trots den hänförande utsikten har husen uppe i den gamla staden fått förfalla och många är rena ruiner. En av dessa ruiner får jag särskilt utpekad för mig: ”I det här huset bodde kaptenen av Himara, här utropade han den fria republiken Himara!”Jag vet ju att de till stor del grekiskspråkiga invånarna i Himara har ett eget politiskt parti, och att man sätter en ära i att tänka självständigt och fritt. Men det förefaller som ett stort och vådligt steg för en sömnig småstad, även under det kaos som rådde i glappet mellan balkankrig och världskrig, när den färska nationen Albanien ännu sökte former för sitt statsskick, att utropa sig till en autonom republik.Ändå skedde det. Kaptenen av Himara hette egentligen Spyros Spyromilios och var en grekisk militär, frihetskämpe och orosande. Under namnet ”Kapten Bouas” ledde han en friskara på trettiofem man i den makedonska frihetskampen. Överallt där det bråkas på Balkan dyker han upp, inblandad i statskupper, skärmytslingar och krig. Under balkankrigen slåss han med albansk gerilla och besätter sin födelsestad Himara för grekisk räkning. På direkt order från Aten att evakuera vägrar han och utropar i stället den 9 februari 1914 den fria republiken Himara, vars oavhängighet varar i knappt tre veckor. Den 28 februari, i Gjirokaster längre inåt landet, utropas nämligen den Autonoma republiken Norra Epirus, där Himara bara ingår som en del. Denna något större stat hinner erkännas av stormakterna, få president och egen flagga: en svart dubbelhövdad örn som breder ut sina vingar mot ett vitt kors på blå botten, mycket stiligt. Denna flagga får vaja över Norra Epirus i knappt 8 månader, fram till den 27 oktober 1914, när grekiska armén invaderar hela området och upplöser regeringen. Men då har första världskriget brutit ut och Europakartan kommer ändå inte att se likadan ut efteråt.Ännu längre inåt landet, nära gränsen till nuvarande Nordmakedonien, ligger Korça, med sina 75 000 invånare Albaniens åttonde största stad. Under första världskriget befriades Korça från bulgarisk ockupation av franska styrkor, och de fyra år fransmännen var kvar satte så djupa spår att Korça än idag kallas Lilla Paris. Staden hade också ingått i Autonoma republiken Norra Epirus, men under fransmännens beskydd vaknade andra drömmar till liv, och i december 1916 utropade Themistokli Gërmenji den Autonoma albanska republiken Korça, också försedd med egen flagga, en kombination av trikoloren och den albanska flaggan. Korçarepubliken varade fram till 15 juni 1920, när fransmännen drog sig tillbaka: utan dem i ryggen hade man inte en chans att bevara självständigheten. Men på tre och ett halvt år sattes viktigare avtryck än flaggor och frimärken. Korça är fortfarande en stad som värnar om utbildning, konst och kulturliv. Den första albanskspråkiga skolan grundades i Korçarepubliken – ett viktigt steg på vägen mot genuint oberoende. Här startades också det franskspråkiga lyceum där Albaniens blivande diktator Enver Hoxha inte bara själv gick, utan även senare hade tjänst som fransklärare.Under en kort period av oro och stora drömmar i början av förra seklet var ingen plats i Albanien för liten för att hissa egen flagga och trycka egna frimärken. Idag drömmer man snarare om välstånd, resor och EU-medlemskap – vare sig man är prins eller pizzabagare så är det vidare gränser man vill ha, inte snävare.Kristoffer Leandoer

17 Marras 20219min

Vår tid kräver ett religiöst språk hävdas det. Sven Anders Johansson ser en månghundraårig syn på ondska och natur gå under i klimatkrisens tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2019.Den 1 november 1755 drabbades Lissabon av en fruktansvärd jordbävning. Staden – vid den här tiden Europas fjärde största – ödelades och en stor del av dess befolkning dog. Att händelsen är intressant än idag beror på att den troligen bidrog till att förändra det västerländska tänkandet i allmänhet, och synen på naturen och det onda i synnerhet.Det här var en tid då Gud fortfarande antogs vaka över allt som hände. Världen var ordnad, allt hade sin bestämda plats i Guds skapelse. Så hur kunde Gud låta en katastrof som denna äga rum? Frågan, en variant av det klassiska teodicéproblemet, hade naturligtvis ställts långt tidigare, men nu, vid 1700-talets mitt, får den en ny laddning.Den amerikanska idéhistorikern Susan Neiman beskriver utförligt denna övergång i sin bok Evil in Modern Thought. Från och med nu blir naturen något neutralt, och ondskan upphör att vara ett filosofiskt problem. För ”ondskans problem förutsätter ett systematiskt samband mellan […] naturlig och moralisk ondska. Men världen tycks inte uppvisa några sådana samband alls” skriver Neiman. Några menade förstås att jordbävningen berodde på portugisernas syndiga leverne, men den sortens argument hade inte framtiden för sig.Istället kommer naturen och moralen fortsättningsvis att skiljas åt. Immanuel Kants formulering från 1786 fångar separationen: ”Naturens historia börjar alltså med det goda, ty den är Guds verk; frihetens historia med det onda, ty den är ett människoverk.” Den myndiga, upplysta mänskligheten skiljs från naturen, som hädanefter blir ett objekt för mänskligt vetande och brukande. Ondska har följaktligen ingenting med jordbävningar att göra – den förpassas till den mänskliga sfären.Under de århundraden som följer får beteckningen ondska följaktligen allt mindre relevans. Den moderna sociologin, psykologin och på senare tid även genetiken spelar viktiga roller i den utvecklingen. Insikten om att också de mest bestialiska handlingar har sociala, psykologiska och genetiska orsaker leder kort sagt till att begreppet ”ondska” får ett minskat förklaringsvärde.Men om denna långsamma förändring följer av Kants synsätt, så är det också något i den fortsatta utvecklingen som vederlägger hans hoppfulla ideal. För om onda handlingar i själva verket är symptom på fattigdom eller trauman i barndomen så innebär det ju också att friheten är mindre än vi trodde. Och Kants filosofi gick ju ut på att vi skulle göra oss fria genom att tänka själva. Men blev vi verkligen fria? Eller fanns det ett förbiseende, rent av ett inslag av blind hybris, i denna förnuftstro?Om Lissabon-katastrofen ledde till en förändrad syn på naturen och det onda – man skulle rent av kunna säga att den innebar ondskans försvinnande och naturens uppkomst – så tror jag att vi just nu befinner oss i ett snarlikt, fast motsatt skifte. Jag tänker förstås på den globala uppvärmningen och dess konsekvenser.Är det så enkelt att naturen återigen har blivit ”ond”? Ja, för de vars liv slås sönder av orkaner på Haiti, torka i Sudan eller skogbränder i Kalifornien är den känslan förmodligen inte så avlägsen. Men poängen är nog snarare att vår relation till naturen, som en följd av klimatförändringarna, återigen betraktas i moraliska termer. Syndamedvetandet, skammen, domedagsscenarierna, avlatsbreven (i form av klimatkompenserande), predikanterna, hopplösheten och hoppfullheten – allt finns där, i vardagen, politiken och framförallt i massmedierna.DN:s kulturchef Björn Wiman är en av dem som har introducerat ondskebegreppet i klimatdiskussionen: ”Vi behöver prata om godhet och ondska, helvete och paradis” förklarar Wiman. ”Vi behöver det religiösa språket”. Ja, uppenbart finns det ett sådant behov, för Wiman är inte ensam. Men varför behöver vi det? Och vad leder det språkbruket till? Tendensen kan delvis förklaras med att det är så jargongen ser ut: när något är riktigt förkastligt kallar vid det gärna för ondska för att understryka situationens allvar. Men framförallt, tror jag, handlar det om att skapa en moralisk gemenskap genom att markera avstånd till det man uppfattar som motståndarsidan.Ett skäl till det är att skillnaden mellan de som kallas klimatförnekare och de som är klimataktivister rent filosofiskt inte nödvändigtvis är så stor. För figurer som Jair Bolsonaro och Donald Trump är naturen mest en råvarukälla med vars hjälp vi kulturvarelser kan skapa mer välstånd, mer tillväxt. För klimataktivisterna i den andra ändan av spektrumet är naturen det som vi kulturvarelser måste rädda innan det är för sent. Krass ekonomism och vinningslystnad står alltså mot moralism och omsorg.Även om det är inbjudande att ansluta sig till den moraliserande sidan så kan man invända att det inte gör så stor skillnad. Också för dem är naturen det andra, det vill säga ett yttre objekt för vårt agerande, något vi kan använda eller rädda tack vare vårt förnuft. Rör det sig inte så sett om samma naturbehärskning, samma antropocentriska hybris? (Det tydligaste uttrycket för denna antropocentriska objektifiering är kanske den underliga frasen om att ”rädda klimatet”, som om det vore själva klimatet som sådant som var på väg att gå under, snarare än framstegstanken.) I bägge fallen upprätthålls den gräns som Kant beskrev: på ena sidan naturen; på andra sidan friheten, förnuftet och handlingskraften.Problemet för oss idag är att det är svårt att, på Kants vis, se naturen som Guds sfär. Gud är ute ur ekvationen, det religiösa språket till trots. Naturen är herrelös, och samtidigt allt annat än passiv. Det är en svårsmält insikt för en upplyst mänsklighet. Att naturen slutade framstå som ond berodde ju på att naturbehärskningen effektiviserades. Husen blev jordbävningssäkra, obotliga sjukdomar blev möjliga att bota – de tidigare hoten reducerades till ”bara natur”. Idag vet vi att denna ”natur” i hög grad är en produkt av framsteget, av naturbehärskningen, kulturen, moralen. Naturen är inte något ”där borta” – den är tvärtom vår egen skapelse, vårt eget monster. Men det måste i så fall också sägas att hela mänskligheten, all vår moral, all vår girighet och all vår frihet, också är en del av det vi kallar natur, ett oöverskådligt system som ingen kontrollerar.Om naturen uppstod genom Lissabon-jordbävningen, kan man säga att denna natur, det vill säga detta naturbegrepp, nu håller på att gå under. Om det är goda eller dåliga nyheter beror på vad man är och var i biosfären man befinner sig. Frågan är ju också vad som uppstår istället. Möjligen kan man hoppas på det som ekoteoretikern Timothy Morton kallat ecognosis, det vill säga en ny form av samexistens som inbegriper en insikt om att gränserna mellan det mänskliga och det icke-mänskliga, historien och naturen, tänkandet och världen är oklara, porösa, föränderliga, om de alls existerar.En sak är i alla fall tydlig redan nu: det religiösa språket, den uppblåsta sagoboksretoriken om gott och ont, är ingen lösning, snarare ett symptom på människans maktlöshet. I det avseendet bär den kanske trots allt på en sanning.Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap vid MittuniversitetetLitteraturSusan Neiman, Evil in Modern Thought: An Alternative History of Philosophy, Princeton: Princeton Universty Press, 2002Immanuel Kant, ”Mutmasslicher Anfang der Menschengeschichte”, i Kants gesammelte Schriften avd. 1, bd 8, red. Königlich Preussischen Akademie der Wissenschaften, Berlin: Georg Reimer, 1912Malina Abrahamsson, ”Björn Wiman: ’I klimatkrisen behöver vi det religiösa språket’”, Dagen, 2018-11-23Timothy Morton, Dark Ecology: For a Logic of Future Coexistence, New York: Columbia University Press, 2016

16 Marras 20219min

Det vi inte kan kommunicera kan vi inte heller dela. Smärta, till exempel, är en erfarenhet som språket är dåligt på att uttrycka. Kan vi ändra på det? frågar sig psykologen Celia Svedhem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången år 2021.Aj. Ont. Smärta. I början av min kroniska migrän, när jag försökte prata om smärtan och det jag gick igenom var det ungefär vad jag fick ur mig. Folk la huvudet lite på sned, såg på mig med såna där hundögon och suckade ett litet jobbigt. Sen var diskussionen över. För dem.För mig däremot var smärtan ständigt närvarande. Något jag hela tiden tvingades förhålla mig till. Den slafsade i sig av mitt tålamod, min ork, min fritid, min arbetskapacitet. Jag upplevde att den höll på att i grunden förändra vem jag var som människa. Men om allt det här kunde jag inte förmedla mig. En väldig stumhet bredde ut sig mellan mig och människorna omkring mig. Det blev ensamt.Karin Alvtegen har beskrivit sin ME-sjukdom som en ranglig båt ute på havet, där de nära och kära finns kvar på stranden. Ibland är båten nära kusten så att hon kan röra vid dem, ibland är hon långt ute till havs.Den amerikanska författaren Susan Sontag har skrivit om sjukdom som två medborgarskap; ett i de friskas land och ett i de sjukas, där de friska inte har tillträde till de sjukas. Både Sontag och Alvtegen verkar ha accepterat det faktum att de i sin sjukdom är ensamma, eller i vart fall att de har upplevelser som de inte kan nå fram med, eller dela med de friska. Men jag kunde bara inte acceptera det! Det gjorde mig frustrerad och arg. Arg på de som inte förstod mig.Men inte bara det - jag alienerades ifrån mig själv. Det var svårt att bearbeta det jag var med om och det jag kände. Och att hitta ett sätt att förhålla mig till det. Utan orden skapades ett vakuum också inom mig själv.I sin essä On being ill funderar Virginia Woolf över hur det kommer sig att så lite litteratur handlar om sjukdom, varför det tillståndet inte alls har fått samma utrymme som exempelvis kärlek och svartsjuka. Det är en intressant iakttagelse. Ta Siri Hustvedt till exempel, en av världens kanske främsta författare som skrivit fjorton böcker. Hon lider själv av kronisk migrän, men allt hon skrivit om det är kortessän Mitt konstiga huvud – anteckningar om migrän. Och de få sidorna ägnas till allra största delen åt synhallucinationerna hon får innan anfallen. Om själva huvudvärken är allt hon skriver att den är svår och plågsam.Smärtans språk är faktiskt löjligt begränsat.Längre fram i sin essä On being ill konstaterar Woolf att ”engelskan, som kan uttrycka både Hamlets tankar och Lears tragedi, har inga ord för darrningar och huvudvärk”. Och ja, så är det ju i svenskan med. Aj. Ont. Smärta. Vi använder samma ord när någon skämtsamt daskar till oss på armen som för det vi känner när vi föder barn, när en annan människa spränger sig ut genom vår kropp.Smärtans språk är faktiskt löjligt begränsat. Säkert är det också därför vi så gärna fyller ut med svordomar när vi gör illa oss. Jag fann trots allt en tröst i det. Kanske handlade det inte om en defekt hos mig eller mina vänner när vi inte kunde dela mina upplevelser. Utan om en språklig defekt och en mer allmänmänsklig erfarenhet.Det finns inga färdiga ord att ta till för att uttrycka sig om sjukdom, skriver Woolf, och, fortsätter hon, i engelskan kan man inte bara hitta på ord som helst. Istället sätter hon sitt hopp till Amerikanarna som hon menar förhåller sig annorlunda till språket och är så mycket mer för det där med nyord.En fördel vi har i svenskan är att man kan sätta ihop ord ganska fritt, så något borde ju också vi kunna bidra med. Jag har gjort ett par försök genom åren.- Vad för slags migrän är det du har, frågade en vän.- Eh... bajsmigrän.- Eh va? - Ja men det är vad det är, en jävla bajsmigrän, upprepade jag och kände den där bekanta frustrationen över att inte kunna dela mina upplevelser flamma upp i bröstet.- Jaha, den sorten skrattade han och verkade faktiskt förstå något av vad jag menade. (Men då har han också själv migrän och är en väldigt receptiv person. De allra flesta sammanhang kräver helt klart mer sofistikerade uttryck än så).Siffrorna blev något som gick att dela.När jag började med en ny generation förebyggande medicin skulle man som en del i utvärderingen av behandlingen varje dag skatta sin smärta mellan 1-10. I något skede tidigare hade jag blivit uppmanad att skatta smärtan mellan 1-3, men det här gav trots allt sju ytterligare nyanser. Siffrorna blev något som gick att dela.- Jag har ont, men det är ändå bara en femma idag, till skillnad från sjuan igår, kunde jag säga. Det var i alla fall något, om än inte tillräckligt.I litteraturen letade jag efter människor som beskrivit smärta och hittade Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn. Den handlar till stor del om den fysiska smärta som hon åsamkas av sin endometrios. Hon skriver:”Mensvärken var vågor som slog mot ett skär. Obevekliga, omöjliga att stoppa. Jag fick kallsupar med jämna mellanrum. Jag visste inte om jag var vågorna eller skäret, eller bara en torr gren som vaskades i bränningen”Och jag tycker verkligen när jag läser det där att hennes smärta når fram till mig, att jag känner med henne. Det hon hela tiden gör, konstaterade jag, är att använda sig av metaforer så fort hon skriver om smärtan. På samma sätt som otaliga författare genom tiderna förhållit sig till sex. Och kanske är det så, att både de värsta och de bästa sensationerna, både smärta och orgasm, är ordlösa. Och i brist på direkta ord får vi ta till omskrivningar. ”Kastas upp bland stjärnor” eller ”vaskas i bränningen”, ”omfamnas av Gud” eller ”få en kallsup”.Så jag började tafatt, kort och felstavat anteckna i mobilen under anfallen. Famlade efter ord och liknelser: Nubb. I hjässan. Spik. Stor jävla spik. Som någon hamrar på.När jag skrivit några rader i telefonens anteckningsapp var jag tvungen jag lägga ner mobilen mot överkastet, blunda och låta smärtan dunka av sig mot ögongloberna några minuter innan jag kunde fortsätta. När jag mådde bättre berättade jag om min nyfunna metafor för min man. Om nubben i hjässan som blir till en allt grövre spik, och som någon hamrar ner inåt i min hjärna med en allt häftigare frenesi.- Till slut blir det som en sådan här vad heter det? Som en vägarbetare har när de ska göra hål i gatan.- Hm… en bilningshammare?- Aa, exakt!- Åh fy fan, svarade han och något i hans blick berättade att jag nått fram. Förmedlat något som blivit relaterbart. Snart blev det en del av vårt gemensamma språk.Jag har en nubb i hjässan nu, kan jag säga.- Oj då, men gå och lägg dig och vila direkt då innan det blir en spik, kan han svara. Och jag känner mig lite mer i kontakt med både mig själv och med världen.Celia Svedhem, psykolog

15 Marras 20219min