Litteraturen och skyttegravarna

Bör bokförlagen stå som garanter för anständigheten hos de författare de representerar - eller ska man skilja på litteraturen och dess upphovsman? Litteraturvetaren Alexander Bareis reflekterar över litteraturens uppgift med anledning av några exempel i den tyska bokdebatten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Året var 1981 när det västtyska förlaget S. Fischer gav ut Monika Marons debutroman "Flugasche", som skildrar den miljöförstörelse som orsakades av brunkolkraftverk i Östtyskland. Sådant gick på den tiden förstås inte att publicera i DDR, inte ens för Maron, styvdotter till den trogne socialisten och DDR:s tidigare inrikesminister Kurt Maron. Det var politiskt omöjligt. Istället blev det alltså S. Fischer på andra sidan järnridån som publicerade boken, och alla hennes böcker därefter. 40 år senare har förlaget – ja, det måste nog uttryckas så – i princip sagt upp sin författare, och även denna gång var anledningen politisk. Hon har nämligen vid sidan av yttrat sig i sammanhang som kan tolkas som högerradikala, enligt förlaget.

På liknande sätt har Uwe Tellkamp, författaren till "Der Turm" - den hyllade romanskildringen av ett Dresden under sen DDR-tid - blivit persona non grata i vissa sammanhang. Även han har fått uppleva att det egna förlaget, i detta fall det kanske ännu mera anrika Suhrkamp, offentligt har tagit avstånd från sin författare. Förutom sin östtyska bakgrund har både Maron och Tellkamp gemensamt att de har yttrat sig kritiskt mot att islam enligt deras uppfattning alltmer breder ut sig i det tyska samhället – men märk väl, inte i sina romaner, utan i intervjuer och publika framträdanden. Det går säkert att diskutera om Marons och Tellkamps yttranden måste betraktas som klandervärda och islamofoba, eller som legitim kritik av en politiserad och radikaliserad perversion av religionen. Så har också gjorts – debatten om Monika Maron dominerade de tyskspråkiga kultursidorna och kulturprogrammen under flera veckor när det begav sig.

Men som litteraturvetare är jag inte intresserad av att agera åsiktspolis. Det som får mig att reagera är det tankesätt som ligger bakom att en förläggare slutar att ge ut böcker av en författare vars politiska åsikter man ogillar. Visserligen hittade Maron sedan ett annat förlag; det är inte heller en mänsklig rättighet att få bli publicerad. Detta är för mig verkligen inte någon anledning att skrika 'censur' och 'lügenpresse', eller 'fake news' som en annan 'wutbürger' (som man på tyska kallar alla dessa arga medborgare som har fått nog).

Däremot undrar jag vilken förståelse av litteraturens roll man har när man väljer att avsluta ett fyrtioårigt samarbete på detta sätt? Det känns onekligen som ytterligare ett exempel på att offentlighetens skyttegravar blir allt djupare. Polariseringen påskyndas. You are either with us or against us. Men är inte litteraturens roll precis den omvända? Att få oss att ifrågasätta, att nyansera, att se saker och ting ur ett annat, och än mer så – ur en annans perspektiv?

Låt mig utveckla tankegången ytterligare, med hjälp av ännu ett litterärt och östtyskt exempel:

Ingo Schulzes roman "Die rechtschaffenen Mörder," som direktöversatt till svenska blir till De rättskaffens mördarna, tar sig an denna problematik på ett ovanligt sätt. Schulze, som i en rad lysande romaner tematiskt har behandlat Tysklands återförening, riktar i denna roman blicken mot en östtysk antikvariatsägare före och efter murens fall. Den egendomliga berättelsen i tre delar börjar med en vördnadsfull kärleksförklaring till en sann bibliofil, protagonisten Paulini, som fann sitt kall i böckerna. Han skulle ägna sitt liv åt att läsa, och i andra hand åt att möjliggöra det för andra att få tag i de böcker de ville läsa.

En författare med ett snarlikt efternamn som bokens verklige författare – Schultze, men med ett t – berättar hur Paulinis antikvariat avancerar till en mytomspunnen mötesplats för Dresdens och snart hela DDR:s intelligentia, och som litteraturälskande läsare är det mycket lätt att känna sympati för denna besynnerliga bokmal. Men förstås, Paulinis antikvariat klarar inte omställningen till en marknadsekonomi med förändrad efterfrågan och utbud. Han kan sin kanon, men tvingas ta jobb som snabbköpskassör och nattreceptionist. Där hamnar han i slagsmål med dryga västtyska hotellgäster, och så förlorar han dessutom många av sina böcker i en av de stora översvämningskatastroferna vid Elbe under 2000-talet. Då tycker man faktiskt duktigt synd om denna särling, och det är nästan så att man börjar förstå hur han därefter så smått börjar radikaliseras allt mer.

Det är exempel som dessa som synliggör vad som gör skönlitteraturen, eller kanske mera precist fiktionen, till en skola för empati. Visst, man blir inte en bättre människa av att läsa skönlitteratur. Jag har suttit i tillräckligt många styrelsemöten med andra litteraturvetare för att veta att flitiga läsare inte nödvändigtvis också är bättre människor. Vi bibliofiler är inte moraliskt bättre rustade än andra, och empati kan också användas för betydligt mindre ädla ändamål. Empati är inte samma som sympati. En empatisk förmåga är också förutsättningen för att manipulera någon. Men litteraturen och fiktionen öppnar ett utrymme där andras erfarenheter och känslor kan göras tillgängliga för läsaren.

Ingo Schulzes roman skulle kunna vara ännu ett exempel på just detta, en berättelse som får oss att tänka till, även om vi har svårt att förstå varför så många östtyskar röstar på partier i utkanten av det demokratiska spektrumet. Och det kanske är och hade varit gott nog så. Skyttegraven skulle då plötsligt bli lite mindre djup.

Men Schulzes roman är än slugare än så, den slutar med en rejäl twist. I romanens avslutande del, som berättas av den fiktive författaren Schultzes förlagsredaktör, ifrågasätts nämligen allt det vi som läsare hittills trodde vara sant, och vi får veta att Schultze just hade det i åtanke: vi godtrogna bibliofila 'gutbürger' skulle endast luras till att fyllas av välmenande förståelse för den besvikne östtyska mannen som plötsligt blir högerradikal. Han älskar ju trots allt böcker, så illa kan han inte vara! Den verklige Schulze (utan 't') vet mycket väl hur man kan använda sig av fiktionens empatiska kraft. Men för högst varierande och i detta fall oväntade ändamål. Hans roman är en konstfullt gillrad fälla, där läsaren i sista tredjedelen av boken måste rannsaka sig själv, och vare sig man vill eller inte så tvingas man att erkänna sina egna fördomar, om både öst och väst, om författare och förlag. Där och då blir litteraturen till just det korrektiv som gör den oumbärlig.

Nej, litteraturen löser inte alla problem. Litteraturen är inte heller – åtminstone inte för mig, även om Schiller och Brecht nog inte skulle hålla med mig – någon moralisk uppfostringsanstalt. Men ibland kan en roman rubba ens cirklar och få en att tappa balansen en aning. Då blir det riktigt bra. Och för en stund känns det offentliga ställningskrigets skyttegravar precis så meningslösa som de är.

Schulzes roman "Die rechtschaffenen Mörder" publicerades för övrigt av S. Fischer, samma förlag som avslutat sitt samarbete med Monika Maron.

Alexander Bareis