Machiavelli och döden bakom en benjaminfikus

Hur lever den florentinske renässansdiplomaten Niccolò Machiavellis tankar om statskonsten vidare i vår demokratiska tid? I allt från westernfilmer till karriärplanering, menar kulturjournalisten Thomas Steinfeld.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När Mannen utan namn närmar sig byn San Miguel i New Mexico, rider han genom ett mytiskt landskap. Jorden är ofruktbar som om Guds förbannelse vilade på den sedan evigheter. Ett rep hänger från ett torrt träd, som ett "memento mori", en renässansens eller barockens påminnelse om människans dödlighet.

En ensam kyrkklocka ringer. Och så möter den ensamme mannen, spelad av Clint Eastwood med en näst intill orörlig min, döden själv i form av ett lik, som i upprätt hållning bundits fast på en häst. På ryggen bär den döde ett papper: "Adios amigos" står på lappen, men alla åskådare vet att vännerna snart kommer att återförenas, förmodligen i sjunde kretsen av en plats som poeten Dante Alighieri kallade för "il inferno", helvetet.

Den italienska västernfilmen, som regissören Sergio Leone spelade in år 1964, heter i originalet "Per un pugno di dollari", för en handfull dollar. Den förnyade en ursprungligen amerikansk genre genom sitt avsked från moralen, som hade burit filmerna under mer än femtio år: Här finns det inga goda människor och inget samhälle som kan räddas. Här finns det bara två gäng, lika hänsynslösa, lika giriga, lika mordiska. Och när den ensamme legoknekten efter det sista blodbadet rider vidare, så har han visserligen återförenat den älskade kvinnan med sin make och sitt barn.

Men han, Mannen utan namn? Han har fyllt en kyrkogård med korsprydda kistor, av inget annat skäl än för några handfull dollar, som han sedan skänker bort.

Hjältar finns det av många slag. Somliga kämpar för sina närmaste, andra kämpar för himmelriket eller äran, återigen andra dör för fäderneslandet. Mannen utan namn - eller Clint Eastwood, så som han uppträdde i de flesta av sina tidiga filmer - dödar för sin egen skull. Han är förlösaren som inte vill befria någon förutom sig själv, men förlösningen inställer sig aldrig. En hjälte är han ändå, bara att hans ärende inte går ihop med ett uppdrag för allmänheten: Han kämpar för sin suveränitet, i absolut bemärkelse. Och eftersom den ensamme är svag, och eftersom de två gängen är starka, med minst tjugo revolvermän på var sin sida, så måste hjälten vara klokare än både gänget Rojo och gänget Baxter: Han måste känna till dem bättre än de känner sig själva, han får inte väja för förräderi, och framför allt måste han spela ut det ena mot det andra.

Erfarenheten visar, heter det i en gammal bok, som kunde ha fungerat som en handledning för mannen utan namn, "att just sådana människor åstadkom stora prestationer, som ringaktade trovärdigheten och som förmådde att med lömskhet vilseföra andras huvuden".

Denna bok skrevs år 1513, och dess titel är lika berömd som dess innehåll är föga känt. "Il principe" heter verket - fursten. Niccolò Machiavelli, fram till året innan filosof och diplomat i republiken Florens‘ tjänst, skrev boken som en manual för en ny typ av härskare som skulle återvinna makten från de två makterna som under denna tid höll på att underkasta sig Italien, och framför allt de mindre staterna som Mantua, Ferrara eller just Florens. Konungariket Frankrike och huset Habsburg bildade de två gängen, mot vilka de påtagligt svagare italieniska staterna fick hävda sig.

Och så börjar "Il principe" med en definition av vad ett furstedöme är, och så behandlas många sätt om hur man kan vinna eller förlora makten, och så slutar avhandlingen med en uppmaning att befria Italien från barbarerna.

På vägen ges många goda råd: "Måste en man oskadliggöras, så borde såret bli så allvarligt, att man inte måste frukta hämnden", lär Machiavelli. Eller: "ett löfte var en nödvändighet i det förflutna, det brutna ordet är en nödvändighet i nuet". Eller: "om en erövrare tar en stat i besittning, borde han genast fundera på alla nödvändiga våldsdåd och utföra dem i ett slag". Jag vet inte om Clint Eastwood hade läst Machiavelli, varken innan han kastade ponchon över axlarna eller senare. Men Mannen utan namn känner till paroller som låter som tagna ur Il principe: "You shoot to kill, you better hit the heart", till exempel, eller "I get the wrong idea only when it suits me".

Sergio Leone visste förmodligen att de nihilistiska idéerna som han placerade i vilda västern hade någonting med renässansens politiska filosofi att göra. Likaså borde han känt till hur historien slutar, åtminstone för Machiavellis del: Furstarna lyssnade inte på honom. Han dog i exil, fattig och utan politiskt inflytande. Och så fortsatte de främmande gängens herravälde över Italien, åtminstone fram till år 1861, när Viktor Emanuel II utnämndes till det enade Italiens konung. Men det italienska folkets förtroende för staten var lågt, och fortsätter att vara det än idag.

Men om mannen utan namn är en italiensk fiktion, djupt rotad i landets historia och besläktad med allehanda desperadon, "briganti" och andra kondottiärer: Hur kommer det sig att en ny filmisk stil som snart kallades för "Spaghetti Western" hittade sin väg över halva Europa, för att göra succé också i Förenta Staterna? Svaret på frågan finns kanske inte inom politiken eller filosofin, utan i ekonomin eller företagslivet. På den anglosaxiska bokmarknaden – eller för den delen: den tyska, franska eller italienska bokmarknaden – finns det dussintals rådgivare som heter "Machiavelli Leadership Secrets", "Machiavelli für Frauen: Strategie und Taktik im Kampf der Geschlechter" eller "Il metodo Machiavelli". Världen utan moral och hänsyn, där bara den mest durkdrivna aktören överlever, flyttades till kontorslandskapen, som verkar vara lika förbannade som öknen i vilda västern.

Quentin Tarantino, den amerikanske regissören som mer än någon annan filmskapare står för spaghettiwesterns bestående inflytande inom filmkonsten, förklarade för några år sedan genrens verkningskraft med att den lyckades foga samman surrealism och våld, i en känd omgivning: Den tog vad som fanns, för att förstora det till mytiska mått, under klangerna av en symfoniorkester. Och är det inte något liknande de här rådgivningsböckerna gör, när de skildrar yrkeslivet som en värld bortom ont och gott, en värld där man inte kan förlita sig på någon, allra minst på bäste vännen, där det gömmer sig en förrädare bakom varje benjaminfikus och där vägen till chefens skrivbord är kantad av utslagna konkurrenter?

Kanske det händer varje morgon, klockan nio, i miljontals kontor? Tjänstemannen – eller tjänstekvinnan – utan namn rider förbi repet och den ringande kyrkklockan, in i ett samhälle som verkar vara en by men som faktiskt är ett helvete.

Thomas Steinfeld

Thomas Steinfeld är professor i kulturvetenskap och tidigare kulturchef och Italienkorrespondent för Süddeutsche Zeitung.