Vad händer (inte) när författaren tar bladet från munnen?

Att ta bladet från munnen är ett uttryck som funnits länge på många språk. Men hur sann blir den ocensurerade sanningen, i realiteten? Det frågar sig författaren Ulrika Kärnborg, med utgångspunkt i några exempel ur den svenska utgivningen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I höjd med sin 90-årsdag gav författaren Elsie Johansson ut vad hon sa skulle bli hennes sista bok. Redan titeln, ”Bladet från munnen”, sände en chockvåg av förväntan genom skaran av trofasta fans. Det finns inget som läsare på dagens bokmarknad älskar så mycket som löften om kommande indiskretioner.

Inte så konstigt att kritikerna sedan fick svårt att maskera besvikelsen. Elsie Johansson har ju inte alls skrivit någon skandalbok med smaskiga avslöjanden Ingenting närgånget om moget sex, partnerbyten, sorger och oförrätter. Inget om att ge betalt för gammal ost, inga påhopp på namngivna kändisar.

Tvärtom är ”Bladet från munnen” en förtjusande men ganska splittrad klippbok. Den känns mer som hopkok på gamla rester från tidigare romanprojekt än ett självständigt verk. Och om Elsie Johansson själv, den fattiga men sturska flickan i de slitna, blåvita gymnastikskorna vid vars sida vi vandrat i så många tidigare romaner, får vi inte veta mycket. Tji fick vi!

Den moderna biografin är en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur.

Förr brukade biografiformen användas för att servera en respektfull allmänhet tillrättalagda versioner av framgångsrika liv. Den moderna biografin är något annat, en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Många samtida författare väljer att kalla sina biografier för ”romaner”, kanske för att läsarnas förmåga att skilja mellan liv och dikt blir alltmer opålitlig.

Vissa, som Kerstin Ekman, driver samvetslöst med läsarnas hunger efter verklighet och ger dem i stället dimridåer och speglar. I hennes romanbiografi ”Grand final i skojarfabriken” kallas författarens alter ego Lillemor Troj, en beundrad författare på ett av landets största förlag. Hon är elegant och slagfärdig, uppträder gärna på galor såväl som i televisionen.

Vad ingen vet är att Lillemor inte har skrivit de böcker hon hyllas för. Konstnärlig motor bakom de många och tjocka romanerna är Barbro ”Babba” Andersson, vulgär och frispråkig, och knappast någon som släpps in i de fina salongerna. Under alla år har Lillemor bara renskrivit Babbas böcker. Hon har fungerat som sköld och tjusigt skyltfönster medan det stökiga konstnärliga geniet kunnat skapa i lugn och ro.

Snabbt listar läsaren ut att varken Babba eller Lillemor i egentlig mening ”är” Kerstin Ekman. De är båda uppvuxna i Kramfors, inte i Ekmans Katrineholm. Medan Kerstin Ekman själv levt ett ganska konsekvent författarliv, är Lillemor Troj ängslig medelklass med stark dragning till fina titlar och ärvt porslin. Babba, däremot, är rättfram arbetarklass på ett sätt som Kerstin Ekman aldrig framstått som. Hon står med båda fötterna i myllan, snapsar och spottar snus.

Somliga läsare är kanske desperata nog att vilja bena ut vad som är sant och vad som är falskt i ”Grand final i skojarfabriken”. Jag är det inte. Dessutom tycker jag alldeles för mycket om romanen för att vilja hacka sönder den i småbitar. Viktigare för mig är att Ekman med den skildringen av två separata kvinnoöden lyckas gestalta hela efterkrigstidens litterära offentlighet. Av den förmodade självbiografin blir det en generations- och kollektivroman, som verkligen kan mäta sig med Ekmans mest älskade böcker, till exempel romansviterna om Katrineholm och Svartvattnet.

Men att ta bladet från munnen, vad betyder det egentligen? Är det vi säger när vi gjort oss fria från sociala konventioner och känslomässiga band sannare än det vi säger när vi fortfarande befinner oss i deras nät? I ”Bladet från munnen” skriver Elsie Johansson:

”Den för mig huvudsakliga poängen med detta mitt förmodligen avslutande livsprojekt, är att jag vågar vara den jag vill vara, och i själ och hjärta också är, utan undanflykter och ängsliga sidoblickar.”

Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser.

Vi är nog många som tycker att Elsie Johanssons bok snarare skildrar förberedelsen inför att lägga korten på bordet, än handlingen i sig. Själva avslöjandet, det skamlösa, oförbehållna, uteblir. Personlig och frank har Johansson ofta varit i sitt författarskap; här blir hon snarare kokett och undvikande. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Liknande tendenser tycker jag mig kunna ana hos två andra memoarförfattare, Niklas Rådström och Göran Greider.

Rådströms ”Som har inget redan hänt” är en självbiografisk essä, påbörjad efter det cancerbesked som författaren mottog någon tid innan coronapandemin bröt ut. I samband med ett besök på akuten i Kalmar får Rådström veta att hans blodvärden är extremt låga. Han läggs in. Under morgonronden nästa dag får att veta att han drabbats av akut leukemi.

Det som följer är ett år full av fysiskt och psykiskt påfrestande behandlingar, men också av stillsam reflexion och öppenhet. Patienten bestämmer sig för att föra cancerjournal. Som läsare anar jag den där lusten, lik en klåda, att lägga korten på bordet. Att äntligen få sjunga ut, även om det fula och svåra! Men inte heller Rådström lyckas med det. Han börjar snart darra på manschetten, och liksom Elsie Johansson blir han elegiskt, ibland sentimental.

I stället för att utmana och lägga under lupp vill han förlåta och stryka medhårs, till och med förlåta den bortgångna modern som svek honom när han var barn. Det är fint, men är det ärligt?

Även den kroniskt kritiske debattören Göran Greider börjar, när han drabbas av svår sjukdom, låta som en gemytlig prelat. Han börjar fundera över livet och barndomen. Tankarna, varvade med dikter och kåserier, kan vi ta del av i sociala medier och i Svenska Dagbladet, men även i Greiders motsvarighet till Rådströms och Johanssons självbiografier, en prosadiktbok med titeln ”Barndomsbrunnen: En historia om sjukdom och minne i brutna rader”. Inte heller den bjuder på några direkta överraskningar eller sanningar.

Nej, oftast är det inte till biografierna utan till dikten man måste vända sig om man vill veta något om en enskilds författares innersta liv. Skönlitteraturen är den snabbaste och pålitligaste vägen, helt enkelt för att fiktionen ger författaren tillräckligt med skydd för att våga berätta om det allra naknaste och mest intxima.

Det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt.

Det verkar nämligen som om författare, precis som andra människor, ljuger som mest när de svurit att tala klarspråk. Inte medvetet, och absolut inte med uppsåt. Jag tror snarare att det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Nästan alla författare och konstnärer använder sitt omedvetna som ett sorts arkiv att hämta motiv och konflikter ur. Exakt vad de motiven och konflikterna betyder och varför de är så viktiga att bearbeta, vet man inte alltid. Men nästan jämt är, som Agneta Pleijel brukar hävda, det skönlitterära skrivandet ett försök att svara på en fråga.

Vet man svaret från början, som ju den som föresatt sig att berätta en fastlagd sanning tror sig göra, är det ingen idé att ens sätta sig vid datorn.

Ulrika Kärnborg