Vilhelm Mobergs utvandrarepos som frontlitteratur

Mobergs utvandrarserie tillhör den svenska litteraturhistorien. Men läst i en amerikansk kontext framträder en berättelse som kastar ett annat ljus över den svenska historien, menar Lisa Carlsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Första gången jag såg delar av USA som inte var New York City, reste jag med Greyhound-bussarna genom östra USA. Home of the brave, land of the free. Allt var nytt. Och samtidigt hade jag en känsla av att ha varit där förut. Jag befann mig i en film. Ljuset var en film – de pastellfärgade husen i Miami i solnedgången. Ljuden var en film – soptunnorna som töms på gatan om morgonen i New York, polisbilarnas sirener om nätterna.

Det var som att befinna sig i ett kalejdoskop av bilder och föreställningar. Myterna om USA finns överallt, ständigt närvarande. Allt var en film och samtidigt så verkligt. Sanden under fotsulorna, gatstenarna. Asfalten som kokade i hettan. Bush den yngre var fortfarande president och vi förfasade oss över utrikespolitiken med en sedvanlig svensk självgodhet. Amerikanska flaggor på varenda veranda.

Vi gick genom Chinatown och Little Italy. Genom judiska kvarter, puertoricanska, grekiska. En smältdegel sägs det. Långt borta i Minnesota finns folk som fortfarande pratar svenska. Men ingenstans såg vi spår av ursprungsbefolkningen. Ättlingarna till de som överlevt de omfattande folkmord vilket skapat detta, de frias land. Kanske åkte vi förbi ett kasino någonstans i natten. Annars, ingenting. Vi reste in i glömska. Vi reste över stulen mark. Som många svenskar före oss.

En fundamental myt i konstruerandet av USA var att när nybyggarna anlände var landet låg tomt och obrukat. Ett överflöd av bördig jord som bara väntade på att styckas upp, ägas och generera rikedom de som vågade sig över Atlanten. Många svenskar flydde svälten i hemlandet under 1800-talet för att söka lyckan i väst. En av anledningarna att detta var möjligt var the Homestead Acts. Lagar som innebar att du som svensk man kunde ockupera ett visst hektar mark för att sedan köpa loss den för ett svindlande lågt pris.

Vilhelm Moberg beskriver denna resa och affärsuppgörelse med stor inlevelse i sin romanserie om Karl-Oskar och Kristina Nilsson som med familj och vänner utvandrar till territoriet Minnesota för att skapa sig ett nytt liv. De reser över havet och, och över mil efter mil av stulen mark.

De fyra romanerna som utgör serien är fulla av beskrivningar som upprätthåller myten om det tomma landet. Karl-Oskar är den första mannen som vandrar genom skogarna i Minnesota, som är vildvuxna och orörda. Den mjuka jorden under hans tunga stövlar har tidigare endast beträtts av djur och vildar. Ursprungsbefolkning förekommer i Utvandrarserien, men de beskrivs inte som människor. Snarare något djuriskt. Som om de är sprungna ur naturen när de smyger fram på tysta fötter. De uppstår ur och försvinner in i tomma intet. Deras närvaro är ett hot även om de oftast förekommer i sin frånvaro. Som vilda rop i natten eller spår i skogen, i form av gravar och totempålar, ett monument som inte förekom i Minnesota under 1800-talet.

Landskapet och förutsättningarna som Moberg skrev fram är inte historiskt korrekta. Det är visserligen ingenting vi kan avkräva fiktionen men det är anmärkningsvärt då författaren baserade hela sitt epos på en omfattande historisk research. Under 1950-talet när romanerna skrevs var USA:s konventionella historieskrivning inte särskilt ifrågasatt och i den historieskrivningen anländer européerna till ett land som ligger framför dem som en oskuld redo att plockas. Bebott endast av varelser som måste dö för att ödet ska kunna manifesteras. Ett utdöende folk. En lögn.

Sanningen är den att de flesta nationer i Nordamerika levde utan svält, med relativt få sjukdomar innan koloniseringen började. Kontinenten bestod av samhällen som kommunicerade och bedrev handel över stora landytor, land- och vattenvägar löpte över hela landet. Skogen och marken underhölls och brukades. Roxanne Dunbar-Ortiz skriver i An Indigenous People's History of the United States att om kontinenten hade varit en fullständig vildmark hade pilgrimerna och nybyggarna aldrig överlevt. Den redan existerande infrastrukturen var en förutsättning för att kunna expandera över landet. En annan förutsättning var utrotningen av ursprungsbefolkningen. När Karl-Oskar och Kristina anländer till territoriet Minnesota pågår folkmordet på ursprungsbefolkningen. Ett folkmord där nybyggarna fick betalt för varje person ur den inhemska befolkningen de mördade. Beviset för betalning visades upp i form av skalper, något Karl-Oskars bror Robert funderar över i Utvandrarna när han står på ångbåtens däck och ser indianer på håll. Varför kallades de för rödskinn när de snarare var bruna? tänker han för sig själv. Det var på grund av att alla skalperade lik som nybyggare lämnade efter sig var täckta av blod.

I Mobergs romaner deltar Karl-Oskar och Kristina inte aktivt i något dödande. De bevittnar endast våldets konsekvenser. Ursprungsbefolkningen i deras närhet är redan på väg att dö ut. Språklösa, smutsiga, hotfulla rör de sig runt nybygget. Främst förekommer de symboliskt i form av en stor sandstensklippa som i romanen berättar om ursprungsbefolkningens öde. Att dö ut och lämna marken åt den vita mannen. Stora stenblock faller som tårar ur klippan som begråter sitt folk och deras oundvikliga försvinnande. Den stora klippan beskriver doktrinen Manifest Destiny på vilken USA grundats. En berättelse om extremt våld, förpackat som en berättelse om den kristna gudens vilja och en inhemsk befolkning dömda till döden. Detta är berättelsen om USA.

Som svensk tenderar man kanske att läsa Utvandrarserien som en specifikt svensk berättelse. Om hur en grupp svenskar tar sig igenom ett otroligt hårt liv. Om att behöva lämna sitt språk, sin familj och allt man känner till. Om sorgen och kampen. Och visst är det en berättelse om alla dessa saker. Men när Moberg skrev sina romaner skrev han sig in i en specifikt amerikansk genre – frontlitteraturen. Det vill säga berättelser som utspelar sig vid fronten, på gränsen mellan det som européerna betraktade som civilisation, och det vilda. Romanerna innehåller exakt samma konstruktioner av ursprungsbefolkningen som frontlitteraturen kännetecknas av. Den ädla vilden, den blodtörstiga barbaren. Ursprungsbefolkningen som en spöklik närvaro. Utan språk. Till hälften natur. Det är en genre som endast handlar om att upprätthålla berättelsen om USA. Det är en berättelse om kolonialism. Om svenskarnas roll i denna kolonisering. Om vithet som det kapital som möjliggör ett nytt liv. På det viset speglar de konventionella svenska läsningarna av Vilhelm Mobergs Utvandrarepos den svenska glömskan. En glömska som möjliggjort en historieskrivning där en väsentlig del av den svenska historien utelämnats. Historien om kolonialismen.

Lisa Carlsson, litteraturvetare och kulturskribent