Don DeLillo: Mystikern och den stora hemligheten

Skolans simundervisning innehåller ingenting om längtan efter upplösning, men nere i djupet kan vi hitta det yttersta inom oss. Malena Forsare följer några av kulturens simmerskor ner mot botten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i september 2019.Vi kommer från vatten. Fostervattnet består till 98 procent av vanligt vatten och är vårt första element: omslutna av den ljumma, genomsiktliga vätskan bärs vi fram i viktlöst tillstånd, gungar runt som blötdjur, alltmedan våra kroppar intar en mer distinkt form. Fostervattnet produceras av de två fosterhinnorna: den yttre kallas åderhinnan och den inre vattenhinnan. Därinne skyddas den spädaste versionen av oss själva från omvärldens tryck. Fostret sväljer vattnet i pyttesmå klunkar som kan ses med ultraljud. Det snurrar varv på varv runt sin mjuka axel, alltmedan kotorna hårdnar. Efter födseln kan föräldern känna ryggraden med pekfingret: som en perfekt rad med nysådda ärtor.Vi kommer från vatten, men minns inget av det. I det nyfödda barnets hjärna blixtrar synapserna utan ordning – ett tillstånd som snart faller i glömska, eftersom förmågan att sortera bland sinnesintrycken utvecklas långt senare. Eller? Minns vi mer än vi tror? Har vi kanske en annan sorts minne, en erinran bortom språket om detta framglidande tillstånd, som vi i vissa stunder kan ana djupet av?Jag har simmat så länge jag kan minnas, men aldrig varit sorten som plaskar fram i sportnyheterna. Sport har tvärtom legat rätt så långt från min identitet. Men under ytan av idrottstrotsande person har det alltid grott en pockande lust till fysisk rörelse som enkelt går att locka fram – om den utspelar sig i vatten. Under tonåren hände det också att lusten fick oväntade följder. Som till exempel under idrottsundervisningen på gymnasiet, när vi fick i uppgift att utforma en egen lektion. Jag vägrade först, men valde efter viss övertalning att fullfölja momentet. Det blev nog inte alls som läraren tänkt sig, när lektionen levererade avslappning i ryggläge till de blippande syntljuden i Luc Bessons sönderälskade film ”Le grand bleu”, Det stora blå, från 1988. Kanske ville jag på det sättet sänka ner klassen i samma känsla som jag hade under passen i den lokala simhallens 25-metersbassäng, där jag hade för vana att tillbringa eftermiddagarna. Vattenljuset som sköljde genom kroppen. Mönstret av vita plattor i bassängens botten och suget från ventilernas konstgjorda tidvatten.Med tanke på de regelbundna besöken där, är det anmärkningsvärt att jag misslyckades fatalt i den gren som jag betraktade som min. Vår ambitiösa idrottslärare med lätt militanta drag njöt av att mäta allt. Nya tävlingsmoment upprättades ständigt och naturligtvis ingick en introduktion till de fyra simsätten, inklusive fjäril. Denna avancerade konstart var oss främmande, även om tekniken var välkänd sedan länge: fjäril prövades i tävlingssammanhang redan på 30-talet. Under de olympiska spelen i Melbourne 1952 kunde publiken beskåda de karaktäristiska bensparkarna, som påminner om stjärtrörelsen hos en delfin, uppe från läktarna.Vi uppmanades att hålla oss strax under ytan, alltmedan vi kämpade med att rita nyckelhål med armarna och studsa fram med våra unga stjärtar. Det gick inget vidare: mödosamt arbetade jag mig ner mot botten där underläppen sprack mot klinkern. Illusionen av sportsimmerska, ja – om det nu funnits någon sådan, hade gått sönder: med blod på hakan hävde jag mig upp över kanten och insåg att skådespelet var över.Men resan ner mot bassängdjupet var alls inte förgäves: snarare tog simmandet där och då en ny riktning. Jag funderar på om strävan neråt inte bara var en flykt från det orimliga i tekniken, utan uppstod av ett mer filosofiskt skäl. Kanske sökte den unga simmerskan något bortom mätandets princip. Kanske anade hon en värld därnere, ett tryckande vattenmörker som varje fridykare måste lära sig konsten att omfamnas av. Som Jacques i Det stora blå behöver hon acceptera lungornas komprimering, och utforska dånet som uppstår när hörselorganet förvandlas till havets egen förstärkare. Fast när det kommer till kritan kan man fråga sig om fridykarens utmaning bara handlar om att anpassa sig till en fysiologisk omvandlingsprocess: för när vi rör oss djupare ner väcks dödsdriften till liv – en längtan efter att upplösas i det element som utgör 60 procent av vår totala kroppsmassa. För det nyfödda barnets del rör det sig om hela 80 procent.Skolans simundervisning innehöll inget om dödsdriften. Så småningom vändes mitt sökande istället mot kulturens simmerskor. Skådespelaren Juliette Binoche, inte minst. I filmatiseringen av Milan Kunderas roman ”Varats olidliga lätthet”, gör hon entré med ett kraftfullt dyk ner i ett av östra Europas kurbad, som får de uppsvällda farbrödernas schackpjäser att skaka. I filmen spelar männens libido en större roll: man kan välja att tolka dyket som symbol för en ung kvinnas trots mot en sexualiserande blick. Och det visade sig att Binoche hade kommit till simhallen för att stanna. I första delen i Kieslowskis trilogi ”Trikoloren” använder filmens Julie det klorerade vattnet i en nattlig bassäng för att pressa sorgen genom sitt kroppssystem. Efter att ha mist man och barn i en bilolycka lider hon av en underreaktion, det vill säga, hon kan inte gråta. I gengäld kan hon simma: hon crawlar fram i svartglänsande baddräkt med ursinniga rörelser, som en späckhuggarhona på jakt efter sin förlorade avkomma.Om Julie bryter genom vattenytan med splash, tar jag trapporna baklänges. Inga sensationella entréer, inga avancerade simsätt och ingen utrustning: bara ledstångens stål inuti händerna och mötet med ett vatten som är några grader för kallt. Jag tänker ofta på Sally Bauer, långdistanssimmerskan från Helsingborg, som var den första skandinav att simma över Engelska kanalen. I Sara Stridsbergs fantasi ”Happy Sally” blir Sally Bauer en melankolisk figur som ständigt dras till Öresundshavets bräckta vatten. Ju längre Sally rör sig ut från land, desto längre bort glider hon också från de människor som hon älskar.När min mamma en sommar blev hastigt sämre i sin cancer, fann jag mig för första gången öga mot öga med döden. Jag hade mött den blicken förut, men den här sortens stirrande ut i dödens icke-vara var för mig en ny erfarenhet. Det visade sig att upplevelsen svarade dåligt mot fantasierna om fridykarens metafysik. Jag simmade mig igenom veckorna när mamma successivt, dag för dag, förlorade förmågan till rörelse och tal. Med kroppen före gled jag in och ut genom minnena, i tanken på vem hon varit. Bara i ett urinfärgat sjövatten strax utanför Göteborg kunde sorgens kramper släppa: så förvandlades det svala mörkret under mig till något som bar, snarare än drog.Vi kommer från vatten. När vi simmar minns vi vårt ursprung i horisontalläget, när människan en gång inte var människa, utan rustad med gälar och fjäll. Ju mer tid hon tillbringar simmande, desto mer diffus blir gränsen mellan fena och ben, mellan foster och född person. Ensam plöjer hon fram längs rödvita plastsnören som skiljer hennes bana från någon annans. Så minns hon, inifrån sig själv, den tyngdlösa tillvaro som pågick för länge sen. Den som kan anas som en känsla av frihet, i rytmen som uppstår med nästa längd, och nästa.Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog

26 Heinä 202410min

Bläckfisken är det närmaste en utomjording vi kan komma. Men just därför erbjuder mötet med bläckfisken oss en möjlighet att öva upp vår medkänsla inför det främmande, menar Kristoffer Leandoer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-06-01.Som mycket ung såg jag i den grekiska övärlden hur fiskare tog hand om nyfångad bläckfisk: de stod på kajen och dunkade sin fångst i stenläggningen, gång på gång. Det var en skrämmande och obegriplig syn, hur kunde en så liten varelse väcka ett sådant ursinne hos stora starka karlar? Långt senare fick beteendet sin förklaring när jag lärde mig om bläckfiskens nervsystem. Bara en tredjedel av dess nervceller sitter i hjärnan, resten är fördelade över hela kroppen. Bläckfisken ser, känner och tänker alltså med hela sin kropp. Den är decentraliserad, dess jag finns överallt. Den ser med huden, tänker med armarna. Dess blod är blågrönt och inte rött, vilket beror på att den syretransporterande molekylen innehåller koppar och inte järn. Dessutom har den inte ett hjärta som vi, utan tre. Vill man ha ihjäl en bläckfisk får man alltså vackert ha ihjäl hela den, det finns ingen centralt placerad strömbrytare där man kan släcka en bläckfisks medvetande.I Korea betraktas levande bläckfisk som en särskild läckerhet, och varje år dör några koreaner för att de inte tuggat ordentligt. Så länge bläckfisken inte är fullständigt söndertuggad lever den ju i varje enskild del, och kämpar frenetiskt för sin överlevnad. Råkar någon svälja en tillräckligt stor del av en bläckfiskarm kan armen på egen hand sätta sig till motvärn och hålla sig fast i strupen tills middagsätaren helt enkelt kvävs.Bläckfisken tycks ha något viktigt att berätta. Freud talade om ”den minimala skillnadens narcissism” som en anledning till att krig mellan grannfolk ofta blir extra hänsynslösa. I fallet med bläckfisken tycks det tvärtom vara just det radikalt annorlunda i dess livsform som uppmuntrar till grymhet – bläckfisken tycks så olik oss att den inte uppfattas ha förmågan att bli rädd eller känna smärta. Låt mig påminna om andra kategorier som tidigare i historien ansetts oförmögna att känna smärta och därför fått genomgå kirurgiska ingrepp utan bedövning: barn, kvinnor, utomeuropeiska folkslag.På senare år har denna känslofattiga antropocentrism utmanats av vetenskapen. Livsform efter livsform har visat sig social, intelligent, och definitivt förmögen att känna smärta. Fiskar, träd, blommor, mycel … På så vis har vetenskapen belagt det som länge varit känt inom poesin: ”’Allt känner!’ Och allt påverkar din existens!” som den franske romantikern Gérard de Nerval konstaterade i en av sina sonetter: ”Ofta minsta varelse en gudom dölja kan, / Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block.”Och det gäller alltså i högsta grad även vår åtta- eller tioarmade vän. Trots att det var ganska länge sen vi skildes åt. Evolutionärt gick bläckfisken och människan skilda vägar för flera hundra miljoner år sedan. Det som så småningom utvecklades till ryggradsdjuren gick åt sitt håll, och bläckfisken åt ett annat redan för 600 miljoner år sedan. Bläckfisken lever som bekant kvar i havet. Men inte heller människan lämnade helt och hållet havet. Att vi överhuvudtaget överlever uppe på land beror på att vi bär med oss mängder av saltvatten i våra kroppar. Människan bär havet med sig vart hon än går, inombords.Vetenskapshistorikern, filosofen och fritidsdykaren Peter Godfrey-Smith skriver i sin bok ”Djupsinne” att ”bläckfisken lever vid sidan om den vanliga skiljelinjen mellan kropp och hjärna”.Bläckfisken är sannolikt den varelse vi kan möta som är mest olik oss och samtidigt har så hög intelligens och kommunikationsförmåga: Godfrey-Smith formulerar det som att bläckfisken är det närmaste vi kan komma ett möte med en utomjording. Den är det enda exemplet på stora hjärnor hos andra varelser än ryggradsdjuren. Den har nästan lika många nervceller som en hund fast den är ett blötdjur. Evolutionen tog fart när vissa celler undertryckte sin individualitet och kom att delta i stora samarbetsprojekt. De flesta av oss är centralstyrda. Hjärnor är extremt energikrävande. En fjärdedel av människans födointag går åt till att driva våra hjärnor. Men vad använder bläckfisken sin relativt jättelika hjärna till? För att kunna hantera sin komplicerade kropp, som kan anta i stort sett vilka former som helst, och koordinera dess rörelser har den utvecklat en kombination av centralstyre och lokalt självstyre, vilket gör att den får ett stort mentalt överskott.Bläckfisken är en 170 miljoner år gammal livsform som under evolutionens gång gjort sig av med sitt skal och förlitar sig helt på sin intelligens och kreativitet som försvar mot fiender. Den leker, den är nyfiken och påhittig, den förändrar färg och form efter sinnesstämning. Den sover, sannolikt drömmer den också.Bläckfisken kastar ett obönhörligt ljus över vårt beteende mot det vi uppfattar som alltför främmande. Godfrey-Smith återger experiment från femtiotalet som får människan att verka fantasi- och empatilös. Bläckfiskar stängdes in i akvarier och lärdes att 1) dra i en spak för att 2) tända en lampa så att de 3) skulle få en sardinbit. Deras intelligens och problemlösningsförmåga befanns mediokra eftersom de var mer intresserade av att rycka loss spaken, spruta vatten på försöksledaren eller dra ner lampan i akvariet. Bläckfisken är nyfiken, lekfull och inte särskilt förtjust i att äta gamla sardiner: belöningen uppfattades inte som sådan. Man får de svar man har vett att fråga efter, helt enkelt.Som individer lever de bläckfiskar vi känner till påtagligt korta liv. De blir ett, högst två år gamla. Det tycks som ett extravagant beteende från naturens sida: all denna intelligens, leklust och nyfikenhet som slår ut som en blomma för en enda säsong, som inte kan bygga vidare och ackumuleras i kontinuerliga projekt. Se där, så tänker en människa - Saker och ting ska föras vidare, utvecklas, leda någonstans. Men tänk om det är vårt sätt att värdera som är det verkligt primitiva?Vi har våra sinnen främst för att hålla reda på faror och möjligheter. Den avsiktslösa nyfikenheten kräver ett överskott av energi och tid som traditionellt bara tillskrivs organismer allra högst på evolutionsstegen. Ändå vittnar Peter Godfrey-Smith och andra, som den sydafrikanske dokumentärfilmaren Craig Foster i Bläckfisken och jag, om svindlande och livsförändrande möten med en annorlunda livsforms vänskapligt lekfulla nyfikenhet.Men för att få syn på den nyfikenheten måste man ha ett annat förhållningssätt till det främmande och avlägsna. Man måste närma sig andra varelser utan att hela tiden söka likheter och jämförelser med sig själv, och i stället med vänlighet och respekt försöka möta det som verkligen är fundamentalt främmande hos dem.Hur går ett sådant möte till?Det kanske bläckfisken kan lära oss, om den inte först fastnar i halsen och kväver oss när vi försöker äta upp den.Kristoffer Leandoer, författare

25 Heinä 20249min

Den skånska staden Kristianstad lever under hot från att i framtiden hamna under vatten. Journalisten Morris Wikström, som vuxit upp i trakten reflekterar över hotets mytiska dimensioner. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-10-29.Jag är uppvuxen inte långt ifrån det som idag kallas för Kristianstad i nordöstra Skåne. Jag säger idag – för Kristianstad lever under ett konstant hot om att översvämmas. Om så sker kanske platsen i framtiden kommer att benämnas Kristiansund – eller Kristians träsk. Redan idag anses stadens framtid vara högst osäker – delar av den befinner sig under havsnivån och hotet om översvämning kommer bara att öka i takt med att klimatförändringarna gör att havsvattennivån höjs. För att förhindra att Kristianstad översvämmas spenderas idag stora pengar på att skydda staden. Men frågan är vid vilken tidpunkt själva hotet kommer att vara tillräckligt graverande för att hindra staden från att utvecklas och därmed inte längre vara värd investeringarna.Det slår mig att detta borde tas med i beräkningen, kanske bli en omständighet i berättelserna om Kristianstad – och därmed också mitt eget liv. Att den plats som varit så betydelsefull för mig kanske kommer att försvinna. Inte bara för att tiden går, utan också för att platsen kanske kommer att bli fysiskt oåtkomlig. En så vardaglig sak som en tågresa kommer kanske om 300 år att behöva ha skett på botten av ett träsk och stadens byggnader kommer kanske vara inlindade i alger och växtlighet som slagit rot i den dyiga botten.I Karl-Ove Knausgårds roman ”En tid för allt”, där gamla testamentets berättelser har förflyttats till ett påtagligt norskt landskap, anländer syndafloden i form av ett regn som aldrig tar slut. För att rädda sig undan det ständigt stigande vattnet flyr huvudpersonerna upp på ett berg. Till slut har vattnet stigit så högt att hela landskapet har förändrats. Byarna ligger nu på botten av en fjord som bildats mellan bergen. Ändå slutar inte regnet falla. Till slut står det klart för huvudpersonerna att ingen räddning finns – att syndafloden verkligen kommer att sluka också berget de själva befinner sig på. Det är mitt i den här insikten som de drabbade får en på alla sätt överraskande idé. De börjar simma. Berget har blivit en klippa i en skärgård, och botten består nu av ett välkänt landskap – de byar där de tidigare levt sina liv.Det är en vacker och överraskande scen i romanen. Men den säger också något om havet och vattnet och dess symboliska betydelse för människan. Möjligen för att det finns en så tydlig yta – ett över och under. Det gör havet till en distinkt geografisk plats. Samtidigt är detta som befinner sig under ytan hela tiden utom räckhåll – ofta också utom synhåll. I Knausgårds roman innebär simturen i fjordvattnet egentligen också ett betraktande av urtillståndet. Därmed sällar sig scenen till en av alla de litterära skildringar som låter ursprunget till en berättelse ligga begravd på botten.Det samma går att säga om Marilynne Robinsons roman ”Två par systrar” från 1980. Berättelsen tar sin början i en tågolycka som inträffat i den lilla orten Fingerbone. I olyckan spårade ett tåg fullt med passagerare ur och slungades ner i den svarta sjön. I olyckan gick den sista manliga familjemedlemmen i huvudpersonernas familj under. Efter olyckan återgår livet sakta till det normala. ”Det kära gamla vanliga hade läkts ihop lika sömlöst som en spegelbild på vattnet”, får vi veta. Samtidigt tycks alla överlevande på något sätt sträva mot botten av sjön. I minnesarbetet som pågår hos alla i släkten blir sjön en fysisk manifestation av familjehistorien. Men alla har sitt sätt att närma sig vattnet. Den excentriska moster Sylvia stjäl roddbåtar och förflyttar sig med ett leende över vattnet, medan barnbarnen smyger försiktigt på stränderna – deras vuxenblivande kräver att de hittar sitt eget sätt att förhålla sig till tragedin. Faktum är att hela byn där olyckan inträffat präglas av vattnet som hela tiden hotar att svämma över. Vilket också sker. En vår svämmas staden över – husen och kaninburarna och ladorna liknar ”grundstötta och förlista Noaks arkar”. Stadens bibliotek svämmas över, vilket ”åstadkommer kraftiga gap i bibliotekets klassifikationssystem”. Också huset där huvudpersonerna bor drabbas och de gamla fotografierna som fortfarande kan berätta om livet före katastrofen får hängas på tork för att räddas, samtidigt som huvudpersonerna hasar runt med vatten upp till knäna. En träffande bild över hur minnesarbetet kan se ut.Vem vet, kanske kommer också de människoöden som bebott Kristianstad att få sina uttolkare som vandrar längs stränderna av det som tidigare var en stad. Och när tiden har gått och de mänskliga berättelserna långsamt förtvinat, då kanske Kristianstad går samma öde till mötes som en gång Atlantis. Denna sjunkna ö vars existens aldrig kunnat vare sig avfärdas eller bekräftas, och därmed blivit till en projektionsyta i den mytiska värld där politiska idéer föds och speglas. Olof Rudbeck såg i Atlantis en svunnen stormaktstid i Sveriges historia. Andra har genom historien velat placera ön på så vitt skilda platser som Atlanten, Norra ishavet och Medelhavet – ofta för att motivera samtida strävanden och önskningar. Jakten på Atlantis – eller om man så vill ursprunget, guldåldern – har när den en gång inletts inte något egentligt slut. Det är ett sökande som ligger i själva vattnets natur, där den spegelblanka ytan hela tiden tycks dölja något väsentligt och livsavgörande. Och därmed också förrädiskt. Alla vet att stenar som blänker vackert på havsbotten oftast förlorar en del av sin glans när de lyfts upp ur vattnet. Sjögräset förlorar sin spänst och sjunkna skepp som konserveras i vattnet förmultnar och ruttnar på land.I de handlingsplaner som nu författas för att förlänga Kristianstads liv ovanför ytan, strategier som på olika sätt ska tackla stadens hotande undergång, borde kanske också detta tas med. För hur skyddar man minnet av staden mot revisionistiska anspråk och dunkla politiska motiv? Kanske genom att etablera vissa historiska fakta. Kanske genom att slå fast det som vi idag tar för givet, men som om 300 år fått ett förrädiskt skimmer: Tivoliparken var en vacker plats, men knappast att jämföra med Babylons hängande trädgårdar. Under Kristianstadsdagarna var stadens uteserveringar fulla, men det var aldrig tal om någon medeltida karnevalsyra. Och kanske viktigast: Kristianstad fanns. Och finns. Och kommer antagligen att fortsätta finnas långt efter att hon förvunnit ner i djupet. Om så bara som ett gäckande och mycket förrädiskt minne.Morris Wikström, journalist

24 Heinä 20249min

Nationalkaraktär är ett både omodernt och tvivelaktigt begrepp. Men det gör det ju inte tråkigare att prata om. Fredrik Sjöberg funderar på vad norrmännen kan lära oss om naturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017.På den tiden, runt förra sekelskiftet, när utvandringen till Amerika ansågs vara Sveriges enskilt största bekymmer, tillsattes den så kallade Emigrationsutredningen, ledd av statistikern Gustaf Sundbärg. Utredningen pågick under flera år och publicerades i ett 20-tal volymer, och den av alla dessa böcker som har det högsta underhållningsvärdet är en kortare bilaga, som utkom 1911, med titeln Det svenska folklynnet. Den kan rekommenderas, nu när svenskheten åter är på tapeten.Den gode Sundbärg är inte nådig. Svenskarna bedöms vara värdelösa på det mesta. Veka och lättlurade. Endast på ett område är den typiske svensken överlägsen alla andra, och det är i sin kärlek till naturen. Anledningen sägs vara att Sveriges naturlandskap är så idylliskt och inbjudande. Friskt och fagert. Danskarna, år sin sida, påstås vara komplett ointresserade av sin trista omgivning, och är sålunda större människokännare, psykologiskt djupsinniga rent av.Ja, och så norrmännen. En känslig fråga. Det här var bara några år efter unionsupplösningen, och relationen var ännu aningen ansträngd, så Sundbärg nöjer sig med iakttagelsen att naturen i Norge visserligen är majestätiskt imponerande, men lika fullt frånstötande och beklämmande. Om detta har påverkat norrmännens nationalkaraktär, och i så fall hur, det får man räkna ut själv. Och alltihop är förstås ganska fånigt, som så mycket annat från den svulstiga nationalismens glansdagar, men ändå; minnet av dessa muntra fördomar flöt upp någonstans ifrån då jag läste den till svenska nyligen översatta Havsboken, av Morten Strøksnes. Det var något med själva naturskildringen.Havsboken undandrar sig varje säker genrebestämning, men i grund och botten är det fråga om en fiskehistoria. Två halvgamla män av norsk lantras, författaren själv och hans kompis Hugo, bestämmer sig för att åka ut på sjön och fiska. Sjön i fråga är dock inget näpet sommarvatten med näckrosor och nakenbadare, utan Vestfjorden, uppe vid Lofoten, och fisken de agnar sin krok för är inte precis någon av övergödning apatisk abborre, utan en haj, en håkäring, ett mytomspunnet monster som kan väga många, många hundra kilo. Långt där nere, i mörkret.Hugo, som är konstnär av den där obetalbara sorten som ställer ut balsamerade kattkadaver på Venedigbiennalen, bor i en sedan länge nedlagd fiskstation där uppe, ett kråkslott på tvåtusen kvadratmeter som han försöker bygga om till ateljé och festlokal för deltagarna i torskfiske-VM, vilkas fylleorgier också de är majestätiskt imponerande – samt frånstötande. Och beklämmande.Författaren, som är berömd reporter och essäist, reser upp från Oslo en julidag när väderleksrapporten lovar stiltje . De lastar båten med en halv kilometer grov nylonlina som avslutas med några meter kätting, ett sänke tungt som en mindre järnspis och en jättelik stålkrok som de senare agnar med halvruttna slaktrester från en tjur som var så seglivad att man fick skjuta den flera gånger med ett gevär av en kaliber som kan döda en älg på över hundra meters håll. Ingen av dem har någonsin fått upp en håkäring, men nu är det dags.Flötet, en plastboj värdig en pansarkryssare, guppar lojt i stiltjen, och så går det som det brukar. Inget händer. Alltså börjar de båda männen berätta historier, framför allt Hugo, som är full av skrönor om katastrofer av alla slag, som den om när femhundra fiskare drunknade på en och samma dag under en storm där uppe, för längesen. Och eftersom alla män som får tag i ett metspö förvandlas till pojkar, berättar han även om oaptitliga maträtter, syltade skarvlår och annat liknande, och drar sig till minnes historier om ännu hiskeligare saker, som att man av blåvalhannens förhud kan tillverka en praktisk regnrock.Fisket fortsätter på hösten. Och på vintern. Senare även på våren. Författaren reser som en skottspole varje gång vädret ser lovande ut, och innan det slutligen drar ihop sig till napp, har han lyckats underhålla läsaren med oräkneliga berättelser och miniföreläsningar, både biologiska, om livet i havet, och kulturhistoriska. Han läser Moby Dick, såklart, och fördjupar sig i vad Olaus Magnus trodde om sjöodjur; han skriver om havsforskningens historia, om hajar i allmänhet och håkäringen i synnerhet, om jättebläckfiskar, sjögurkor, fyrhistoria, klimatförändringar och utrotningshot, och det fina är att han gör det utan en massa gnäll om att människan är ond; ingen fördummande skuldbeläggning av det slag som i vårt land brukar illustreras med sliskiga bilder föreställande söta, värnlösa isbjörnsungar.Hör här, ett kort citat: ”Det djupa, salta, svarta havet rullar mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara sig självt. Det här är vad det ägnar sig åt till vardags, det behöver inte oss till något, det bryr sig inte om våra förhoppningar, rädslor – inte ett dyft om våra beskrivningar. Havets mörka tyngd är en överlägsen kraft.”Och där någonstans flöt Gustaf Sundbärg upp som en kork, och hans gamla bok Det svenska folklynnet. Kanske hade han inte helt fel ändå, kanske finns det vissa generella karaktärsskillnader mellan svenskar och norrmän, betingade av den omgivande naturens beskaffenhet. Åtminstone är det så att svensk sakprosa, och norsk, skiljer sig åt på det viset att människan i svenska essäer och fackböcker ofta framstår som förgörande, och naturen som sårbar, medan författarna i Norge har en helt annan blick för människans litenhet och naturens brutala överlevnadskraft.Den väldiga håkäringen, som trots alla utvikningar är stjärnan i Havsboken, får kanske aldrig samma symboliska tyngd som svärdfisken hos Hemingway, men ibland är det bra nära. I alla händelser har Morten Strøksnes berikat världen med en ovanligt originell bok. Beskrivningen av plankton säger något om hans metod:”De liknar snökristaller, månlandare, orgelpipor, eiffeltorn, frihetsgudinnor, kommunikationssatelliter, fyrverkerier, kalejdoskopiska kikarbilder, tandborstar, tomma snabbköpskorgar, öppnade våffeljärn, vinglas med en flytande isbit i, champagneglas med leopardskinn på insidan, grekiska urnor, etruskiska skulpturer, cykelställ” – ja, och sådär fortsätter det en halv sida till, innan Strøksnes, via discokulor och dammsugare, avslutar med att plankton även kan se ut som reservoarpennor.Den utmärkte översättaren Olov Hyllienmark har utan tvekan haft en kul dag på jobbet. Och jag, som läsare, hugger på betet och fastnar på kroken, och efteråt inser jag att min kärlek är bara ännu starkare nu – till de i alla väder lika konstiga norrmännen.Fredrik Sjöberg, författare och biolog

23 Heinä 202410min

Att vara tonåring handlar inte sällan om att pröva gränser och pendla mellan myndigt och barnsligt beteende, med jämnåriga. Malin Krutmeijer ser hur människor och andra djur förenas i vuxenblivandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 19 februari 2020. På en tågresa hem från Tyskland slog sig en grupp ungdomar ner i fyrsätet bredvid mitt. De var tre tjejer och en kille, gissningsvis 18-19 år gamla. De kastade sig över ett paket chokladkex som hungriga vargar. Deras intensiva samtal varvade snabbt upp till tordönsnivå, avbrutet endast av våldsamma fnissattacker. En tjej löste upp sin hästsvans och slängde sin praktfulla hårman rätt över mittgången så att den, utan att hon märkte det, nuddade smörgåsen som jag med vuxen diskretion satt och mumsade på. Folk omkring började utbyta blickar och smacka ogillande med tungan. Sedan fick en annan av flickorna telefon, och då gav hon plötsligt direktiv i luren på ett oerhört professionellt sätt. Det lät som att det var någon från jobbet som ringde, och betraktade henne som en auktoritet. Efter telefonsamtalet började hon, skrikande och skrattande, skojbrottas med killen som satt bredvid henne. De var med andra ord fyra helt normala ungdomar i fasen mellan pubertet och vuxen. Inte bara det: om vi ska tro evolutionsbiologen Barbara Natterson-Horowitz och vetenskapsjournalisten Kathryn Bowers så var de väldigt lika de flesta djur i samma livsfas. Alltifrån pingviner till knölvalar, apor och människor går igenom denna mognadsperiod, då de framstår som ömsom yviga och våghalsiga, ömsom vuxna och balanserade, och väldigt orienterade mot andra jämnåriga. I sin bok ”Wildhood: an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals” driver författarna tesen att ungdomstiden är artöverskridande och universell. Adolescensen definierar de som den sociala och mentala mognadsprocess som fortsätter i flera år efter puberteten. Boken dignar av exempel från djurriket, alla baserade på forskningsstudier. Författarnas jämförande infallsvinkel är inspirerad av antropologen Margaret Mead, särskilt hennes klassiker ”Coming of age in Samoa” från 1928. Men Natterson-Horowitz och Bowers tar alltså det komparativa perspektivet vidare, och inkluderar djurens värld. Det är smått revolutionerande, men mot fonden av annan forskning om djurs kommunikation, känsloliv och intellektuella förmågor så är det kanske inte så anmärkningsvärt ändå. De senaste årens populärvetenskapliga litteratur berättar saker som att grisar kan reflektera över sin individuella existens, och att bläckfiskar pratar med varandra genom komplicerade färgsignaler. Så varför skulle deras ungdom inte kunna dela många grundläggande drag med vår? Författarna identifierar fyra centrala färdigheter som ungdomar av alla arter behöver tillskansa sig. De måste hålla sig i säkerhet, kunna navigera i sociala hierarkier, lära sig att uttrycka sin sexualitet och förstå sexuella signaler, och klara av att lämna boet och försörja sig själv. För att träna på allt detta ger de sig ut på äventyr, helst ihop med andra i samma ålder. Och man kan säga att det var just dessa saker som ungdomarna bredvid mig på tåget höll på med. De var tyskar på väg till Danmark – ett litet äventyr en bit hemifrån. De reste i grupp, och var därför mycket tryggare än om de hade gett sig iväg var för sig. Om någon hotade dem skulle de till exempel kunna göra som unga laxar: vända sig om i en koordinerad formation och skrämma bort angriparen. Tjejen som fick telefon från jobbet försörjde kanske redan sig själv. Hon framstod också som en oomstridd ledargestalt i gruppen. Det var hon som pratade med tågkonduktören, och det var hon som tog initiativ till kortspel och chokladkexätande. Det var dessutom hon som skojbrottades med gruppens kille – och finns det något mer klassiskt beteende bland halvstora däggdjursvalpar än skojbrottning? Min egen hund strålade av lycka när han i ettårsåldern umgicks med en lika muskulös och brottningssugen tik i samma ålder. Så tränar, enligt ”Wildhood”, unga djur inför strid men också konflikthantering. De skapar starka band med varandra när de brottas. Man skulle kunna lägga till att det ibland också kan vara ett sätt att aningen klumpigt signalera sexuellt intresse. En annan sak som unga gör är något som Natterson-Horowitz och Bowers kallar ”predator inspection”, att undersöka rovdjur eller mer generellt faror. När fladdermöss i den här åldern hör ett varningsrop från en vuxen artfrände kan de reagera med att flyga rakt mot faran. De vill se vad det är. Själv tänker jag osökt på hur jag och mina kompisar i början av 80-talet ringde den så kallade ”Heta linjen”. Det var ett primitivt förstadium till sociala medier, där alla som ringde kunde prata samtidigt med varandra i telefon. Givetvis kryllade där av snuskiga gubbar, tyvärr just en typ av fara som flickor i tonåren behöver lära sig att identifiera. Vi inspekterade så att säga rovdjuren tillsammans, på avstånd och i trygg gemenskap. Den här tendensen att söka upp faror oroar vuxenvärlden, åtminstone den mänskliga. De vuxna kungspingviner som skildras i ”Wildhood” tittar däremot inte ens när deras avkomma kastar sig i havet som är fullt av pingvinätande sjöleoparder. Men den mänskliga adolescensen har traditionellt varit kringgärdad av kontrollinstanser. Det kan handla om alltifrån passageriter där ungdomarna möter olika utmaningar under kontrollerade former, till att tvinga väldigt unga flickor in i äktenskap. I samtida, uttalat moderna samhällen är balansgången delikat på ett annat sätt. Det finns en förväntan på ungdomar att de ska vara kreativa och rebelliska, men de får ju å andra sidan helst inte göra revolution eller bli helt depraverade. Minns utbrotten av så kallad moralpanik över dansbanorna, videovåldet, hårdrocken och dataspelen. Plötsligt känner sig vuxenvärlden alltför främmande för ungdomskulturen och drabbas av panik – i regel förgäves. Natterson-Horowitz och Bowers är för sin del mest oroade över internet och sociala medier. Där pågår, menar de, dag och natt en stenhård statuskamp bland unga, som de aldrig får vila ifrån. I djurens värld varierar det mellan arterna hur hierarkisk deras sociala värld är, men alla behöver lära sig hur man navigerar bland rangordningar och statusmarkörer. Den mest fantastiska historien i boken är den om hyenavalpen Shrinks klassresa. Hyenor lever i starkt hierarkiska flockar, och Shrink föddes på botten. Hans mamma var mycket ranglåg, och till råga på allt hade han en dominant tvillingsyster. Faktum var att Shrink låg illa till för att dö av svält. Men när han hamnade i ett slags ungdomslya, där hyenaföräldrar placerar sina valpar när de nått en viss ålder, började han omedelbart ta initiativ till så kallade vänskapspromenader. Att gå på tur ihop är ett viktigt sätt för hyenor att skapa sociala band, och Shrink blev en uppskattad promenadpartner bland sina jämnåriga. Efter ett tag lyckades han dessutom övertala flockens obestridliga ledare, ”hyenadrottningen” kallas hon i boken, om att han också skulle få dia jämte hennes egen valp. Shrink fick nu näringsrik mat och många vänner. Han kom att leva ett bekvämt liv någonstans i mitten av flockens hierarki. Vad ska vi då dra för slutsatser av allt det här? Att social kompetens i vissa lägen kan rädda ens liv. Att bakom ungdomars påfrestande stökighet döljs en avancerad mognadsprocess. Och att snart sagt varje ny forskningsstudie om djurs beteenden och förmågor för dem närmare oss människor. Malin Krutmeijer, kulturjournalist Litteratur Barbara Natterson-Horowitz och Kathryn Bowers: Wildhood – an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals. Förlag: Scribner.

22 Heinä 20249min

Predikaren eller Kohelet ses ibland som Bibelns dysterkvist. Men Natalie Lantz hör en radikal filosof som slungar ur sig glödande provokationer i en tillvaro präglad av fåfänglighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-01-23.הֲבֵ֤ל הֲבָלִים֙ אָמַ֣ר קֹהֶ֔לֶת הֲבֵ֥ל הֲבָלִ֖ים הַכֹּ֥ל הָֽבֶל׃מַה־יִּתְרֹ֖ון לָֽאָדָ֑ם בְּכָל־עֲמָלֹ֔ו שֶֽׁיַּעֲמֹ֖ל תַּ֥חַת הַשָּֽׁמֶשׁ׃דֹּ֤ור הֹלֵךְ֙ וְדֹ֣ור בָּ֔א וְהָאָ֖רֶץ לְעֹולָ֥ם עֹמָֽדֶת׃וְזָרַ֥ח הַשֶּׁ֖מֶשׁ וּבָ֣א הַשָּׁ֑מֶשׁ וְאֶ֨ל־מְקֹומֹ֔ו שֹׁואֵ֛ף זֹורֵ֥חַֽ ה֖וּא שָֽׁם׃הֹולֵךְ֙ אֶל־דָּרֹ֔ום וְסֹובֵ֖ב אֶל־צָפֹ֑ון סֹובֵ֤ב סֹבֵב֙ הֹולֵ֣ךְ הָר֔וּחַ וְעַל־סְבִיבֹתָ֖יו שָׁ֥ב הָרֽוּחַ׃ Tomhet, idel tomhet,Säger Kohelet,tomhet, idel tomhet,allt är tomhet.Släkte går och släkte kommer,jorden är evigt densamma.Solen går upp och solen går ner,så skyndar den tillbakatill platsen för sin uppgång.Vinden blåser åt söder,så slår den om mot norr,ständigt slår vinden om,slår om och vänder igen. Kohelets ord ljungar svavelosande över Stockholms silhuett. I min hand håller jag ett litet visitkort av alabasterfärgat papper, texten har jag valt med stor omsorg. På kortet står ett citat med kolsvarta hebreiska bokstäver: ”Sovev sovev holech ha-ruach, ständigt slår vinden om”, och under, på svenska: Natalie Lantz, filolog och samtidsuttolkare. Som existentiell konsult skulle jag genom min nystartade firma Exegetic Entertainment minsann påminna stadens pampar om deras brist på originalitet. Jag skulle träda in i styrelserummen och förkunna: ”’Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: ’Det här är nytt!’ så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid.’”Jag tittar ut över civilisationens landvinningar: konferenspalatsen, tunnelbanorna, gatunäten. Lyftkranar böjer sig som betande urtidsdjur över staden. Människorna rinner ut ur hissar, mötesrum, korridorer. I city hålls en prisceremoni; en poet och en partikelfysiker ska få medalj ur kungens hand. Intill mig fräser en espressomaskin. I det oupphörliga flödet bekänner ännu en kulturskribent sin tro, det kallas för en ny våg; nu vill alla vara med och återförtrolla världen. ”Allt är fåfänglighet!” skallar Kohelet genom 1917 års bibelöversättning.Predikaren heter den i svensk översättning, Kohelet på hebreiska, och den är min bok genom livet. När jag går vilse i tidsandans upphetsning söker jag tröst i ifrågasättandet av den rådande ordningen. Kohelet är den som förstör festen, som förmörkar stämningen genom avslöjanden som ingen står ut med att höra när vinet flödar och samhällsmaskineriet snurrar på.Kohelet ingår i Hebreiska bibelns vishetstexter och kan liknas vid en filosofisk betraktelse över livets villkor. Den som talar är självutnämnd kung av Jerusalem. Han har experimenterat med livsvillkoren och vill lägga fram sina slutsatser, rentav ge råd för hur man ska kunna stå ut med det vidunderliga: att allt är ett jagande efter vind och att döden tillslut sliter av mödans silvertråd. ”Nåväl”, säger han, ”då vill jag pröva på glädjen och njuta livets goda.” Han dricker vin, griper sig an med stora företag, bygger hus och anlägger trädgårdar. Allt vad hans ögon begär låter han dem få, kvinnor och åter kvinnor. Men så vänder han blicken mot allt han har utfört, och ser att det inte finns någon vinst under solen. Inte ens visheten lönar sig, eftersom den vise och dåren går samma öde till mötes.Förbittring, pessimism och uppgivenhet brukar tillskrivas Kohelet, men jag hör en radikal filosof som med glödande hån slungar ur sig poetiska provokationer mot tanken om den gudomliga lagbundenheten. ”Solen går upp och solen går ner, så skyndar den tillbaka till platsen för sin uppgång.” Genom den egyptiska mytologin rullar skarabén sitt dyngklot, såsom gryningssolen rullas över himlavalvet; om dagen stretar den turkosskimrande skalbaggen med klotet, om natten vänder den åter till sin jordhåla. Dygnets himlaspel är för Kohelet en meningslös upprepning. Ändå slår han fast att människan kan finna glädje i arbetet och i all sin möda. Det är en radikal ansats. För att vilja upprepningen krävs mod, skriver Kirkegaard. Kohelet stiger upp ännu en gryning och färdas närmare sin död under den blinda, brutala solen.Tanken på förgänglighetens cirkulära skådespel skiljer sig radikalt från idén om tidens goda förlopp i Första Mosebok, där himlaljusen som tänds och släcks är en omistlig del av skapelseberättelsens progression mot de sju dagarnas fullbordande. Även om Kohelet använder samma gudsnamn som i skapelseberättelsen, Elohim, är det inte en reflektion av samma gudsbild. I första kapitlet av skapelseberättelsen frambringar Elohim allt som är till och kröner sitt verk med skapandet av människan, som han sätter som härskare över jorden. Men Kohelets Elohim förefaller vara en sadistisk kosmisk kraft som pålagt människan att ägna sig åt ett ont, lönlöst arbete helt utan förmåga att begripa eller styra de naturlagar som hela tiden upprepar sin meningslösa cykel.En evig vind sveper genom samhällsbyggena. Redan i inledningsverserna känns ett drag av luft i rörelse. Havel havalim översattes i Bibel 2000 till ”tomhet, idel tomhet”, men uttrycket kan hellre översättas till ”flyktighet, idel flyktighet.” Ordet hevel indikerar en hastigt försvinnande utandning som den rykande andedräkten en kall vinterdag. Ett livstecken eteriskt som hastigt skingrande ånga. Hevel är som en zeitgeist: förgänglig, undanglidande, flyktig men ändå helt avgörande för historieförloppet – den är susningen som retar och oroar strukturerna. Min hand sluter sig om visitkortet: ”Sovev sovev holech ha-ruach, ständigt slår vinden om.” Någonting rör sig i atmosfären, visserligen osynligt, men med substans och verkningskraft: ruach, betyder ”vind” eller ”ande” i bemärkelsen livgivande andedräkt. I skapelseberättelsen är det ruach elohim, gudsvinden som sveper fram över vattnet strax innan ljuset blir till. Även om Kohelets vind ständigt slår om, utgör den motsatsen till den undflyende utandningen hevel. Den turbulenta ruach kan sägas beteckna de ständigt växlande livsvillkoren, de okontrollerbara naturkrafterna, det kosmiska skådespelet. Mitt i det eviga kretsloppet dånar en virvelvind, på samma gång livgivande som utplånande.Det finns något nietzscheanskt över Kohelets erkännande och därmed bejakande av livsvillkorens grymhet. I den Glada vetenskapen skriver Nietzsche: ”Existensens eviga timglas ska vändas och vändas igen – och du själv på samma gång, du lilla stoftkorn i stoftet!””Män och kvinnor av idag!” påbörjar jag mejlet som ska marknadsföra mig som samtidsuttolkare. ”’Ingen har makt över vinden, ingen kan hejda vinden’ För er som tror att er egen samtid är historiens höjdpunkt, låt mig nu avslöja: seklernas pendel är blytung och molande som en förnekad gud och den kommer att krossa er alla. Ingenting kommer att bli kvar åt evigheten att skriva hem om.’”Men trots vackert visitkort och det här oemotståndliga marknadsföringsbudskapet, tvingades jag att lägga ner verksamheten omgående på grund av grav missbedömning av kundunderlagets mottaglighet för mitt budskap om att vinden ständigt slår om och att också den insikten – är förgänglig.Natalie Lantz, doktor i hebreiska bibeln och kulturskribent

21 Heinä 202410min

För antikens greker var nakenheten en del av deras kulturella identitet. Idag däremot tycks vi ha svårt att göra skillnad på naket och naket, menar Carl Magnus Juliusson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-12-21.I offentligheten är en naken kropp aldrig bara en naken kropp. Den vill alltid något. Kommunicera något, sälja något, väcka något – lust till exempel.Det är en märklig paradox. Vår tid fullständigt svämmar över av nakenhet – i film, tv-serier, reklam och mode. Ändå verkar vi inte kunna se den som naturlig. Det märks inte minst i fråga om konst. I sociala medier har bilder på allt från den lilla kalkstensfiguren Venus från Willendorf, till målningar av Rubens och Courbet tagits bort för att de skulle vara pornografiska. Eftersom de föreställer nakna kroppar.Nakenhet likställs med pornografi – något som är till för att göra dig upphetsad. Hur upphetsande dessa konstverk verkligen är kan man fråga sig. Men uppenbart är att det har blivit svårt att göra skillnad på naket och naket.Lika uppenbart är det att nakenhet har en betydande plats i konsthistorien. Många av våra allra främsta konstverk föreställer människor spritt språngande nakna – från Venus från Milo och Apollo från Belvedere till Michelangelos ”David”. Det har med en alldeles särskild definition av skönhet att göra. Att det är just en naken kropp som ska uttrycka den högsta formen av skönhet är en av antika Greklands kanske märkligaste uppfinningar. Det var omkring 400 år före Kristus som den nakna kroppen började analyseras filosofiskt och införlivades i läror om hur man bör leva. Att avbilda nakenhet var däremot inte nytt. Från tidigare sekel finns avbildningar av nakna unga pojkar, med armarna längs med sidorna, blicken rakt fram och benen lite isär. Skulpturerna kallas ”kouroi” (”unga pojkar” på grekiska). De är inspirerade av Egypten, kan vara religiösa och föreställa till exempel Apollon, men behöver inte vara det. Deras kvinnliga motsvarigheter – kore – bär däremot kläder. Men det förekom också ett helt annat slags nakenhet, med satyrer som motiv – grova män med skäggiga ansikten, hästöron och svans. Till skillnad från de unga pojkarna är dessa satyrer även utrustade med gigantiska erigerade könsorgan. I antika Grekland trodde man att fallosar kunde avvärja ondska och onda ögat, inte sällan genom att framkalla skratt, i till exempel palats eller badhus. Satyrerna kan spela flöjt, dricka vin, onanera eller ha samlag med olika djur. En sådan scen kunde till exempel avbildas i botten på en kylix, en vinbägare, som en lite rolig överraskning när du druckit upp. Nakenheten i sig var således inte ny. Men den ska i klassisk tid få en speciell innebörd. Enligt en teori är det dessa två världar, de unga pojkarnas idealiserade, gudomliga skönhet, och satyrernas aggressivitet och förmåga att avvärja ondska, som har smält samman i nakna – realistiska – avbildningar av (åtminstone i vissa fall, tror man, verkliga) soldater och idrottsmän. Dessa krigare och atleter utstrålar nu mod, och ett alldeles särskilt slags mod, nämligen modet att kämpa, trots att de är blottade. Grekerna var högst medvetna om att denna syn på nakenhet skiljde sig från andra kulturer. Att vara naken blev en del av deras kulturella identitet. Det finns källor som beskriver hur soldater stred nakna på slagfälten. Historikern Thukydides skriver att seden att gymnastisera naken är en betydande del av det nya, moderna, demokratiska Grekland. Ordet gymnastik kommer från grekiskans gymnos som betyder just naken.Det var däremot bara män som fick avbildas nakna på det här viset. Platon vill visserligen att alla väktare och soldater, både av manligt och kvinnligt kön, ska vara nakna i hans idealstat. Men det är en utopi. Den kvinnliga nakenheten kopplas annars till skam och sårbarhet – eller prostitution. Ett undantag är avbildningar av kärleksgudinnan Afrodite, där hon täcker sitt kön – och ibland även brösten – med sin hand.Vad skulpturer av dessa unga, smärta, atletiska idrottsmän och krigare gör, är att visa upp en form av idealmänniska. Men denna idealmänniska är inte enbart en konstnärlig konstruktion. Även den vanliga människan ska lära sig att skulptera sin nakna kropp. Rekommendationerna från läkaren Diokles är nästintill en heltidssysselsättning. Varje morgon kroppsövningar, tvättning, frotterande av kropp och huvud. Därefter motion, privata aktiviteter, idrott och lunch, följt av vila, promenad och idrott igen, sedan insmörjning, frottering och middag. Sist, ännu en promenad innan sängdags. Hos Xenofon, som liksom Platon var lärjunge till Sokrates, kan vi läsa om hur Sokrates uppmanar de unga att göra gymnastik, dels för att kunna försvara sig i krig, dels för att skydda sig mot sjukdomar och lyten. Men det handlar inte enbart om kroppsvård. Sokrates menar att gymnastik även har en god verkan på tänkandet. Bristande kroppslig hälsa kan föra med sig glömska, modlöshet, dåligt humör och till och med galenskap. En fysisk livsföring leder också till ”moralisk fasthet”. I Platons ”Staten” säger Sokrates att en sansad man ”fäster vikt vid att vara stark, sund och vacker bara för att därigenom bli måttfull”.Skönhet för de antika grekerna handlade alltså om inre egenskaper som manifesterade sig i kroppen – vilket inte är samma sak som att vara snygg. Sokrates är känd för att han ska ha varit ful. Men han var antagligen i god form. Bland annat var han med och stred i det Peloponnesiska kriget. Platon är ett smeknamn som betyder ”bred” – enligt historien ska han ha fått namnet av sin lärare i brottning på grund av sin breda bröstkorg och sina breda axlar.De antika grekerna läste alltså i den atletiska nakenheten in alla de egenskaper som man önskade att en modern, manlig, demokratisk medborgare skulle ha: mod, hälsa, måttfullhet och moral. Män som främst tränade för andra mäns blickar. De kunde både dyrka och skratta åt, men också estetiskt och moraliskt inspireras av nakenheten. Om du undrat varför manliga skulpturer har relativt små könsorgan är det för att uttrycka självbehärskning – i motsats till de mer välutrustade satyrerna.Kanske påminner den grekiska synen på träning en hel del om dagens diskussioner om hälsa – att ha en sund själ i en sund kropp, att motverka psykisk ohälsa genom att gå ut och springa, och så vidare. Men dagens skönhetsideal ser helt annorlunda ut. Vår moderna syn på nakenhet präglas av den pornografiska blicken, som har riktats från beskrivningar – eller visuella representationer – av en sexuell akt, till att inbegripa nakenhet överhuvudtaget. Ett litet könsorgan på en man symboliserar idag något helt annat än självbehärskning, eftersom kroppen läses genom en helt och hållet sexuell lins.Men måste det vara så? Är det så omöjligt att se en naken kropp bara som en naken kropp?Jag tror inte det. Därför försöker jag istället tänka på en biffig Platon när jag tränar – helst dock med kläderna på.Carl Magnus Juliusson, litteraturvetare och kulturjournalist

20 Heinä 20249min

Är det omöjligt att kombinera dikt och politik? Med författarparet George och Mary Oppen som exempel reflekterar David Zimmerman över relationen mellan liv och konst. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-01-24.Den 11 juni 1950 passerar det amerikanska författarparet Mary och George Oppen gränsen mot Mexiko. De är oroliga. Sonoraöknen är så här års otroligt het, omkring 50 grader. Inte bara deras dobermann och papegoja ser vissna ut inne i bilen, mest ängslas de för sin tioåriga dotter Linda. De frågar varandra: vad ska ske med oss nu? Hur länge ska vi bo i Mexiko? Kommer FBI att lämna oss ifred?Väl i Mexiko blir Linda och Mary matförgiftade och familjen tvingas dela på sig. En vecka senare ses de igen i ett hotellrum i Mexico City. Alla somnar omedelbart, Mary och Linda i sängen, George i badkaret. De klarade sig, den här gången.George och Mary Oppen var beredda att offra ovanligt mycket för sina konstnärliga och politiska övertygelser. Denna typ av heroism har jag själv aldrig varit i närheten av, vilket nog gäller många av oss som grunnar på hur man egentligen bör leva ett liv med skapardrömmar. Av någon anledning hamnar nämligen idén om att ”leva gott eller rättfärdigt” ofta i konflikt med ”att skapa konst”. Så var det också för makarna Oppen, innan de mot slutet av sitt liv faktiskt verkade hitta en lösning. Kanske kan deras historia därför lära oss något om relationen mellan liv och konst. Under sin exil tänker nog varken George eller Mary Oppen på att skapa. De är 42 år, har övergett konsten för politiken och förklarats vara nationens fiender. Det har gått sexton år sedan George publicerade en kort diktsamling och det ska dröja innan han blir en storfavorit både hos avantgardepoeter och mer traditionella lyriker som Louise Glück. Det dröjer också innan Mary återupptar sitt måleri och skriver den rafflande självbiografin Meaning a Life, som kommer att göra berättelsen om parets liv till en amerikansk legend.Det är en berättelse som börjar romantiskt. De träffas på college och bestämmer sig som artonåringar för att bryta upp tillsammans. De liftar genom USA och gifter sig hux flux på vägen, för att slippa polisens misstänksamma frågor.I Michigan skaffar de sig en segelbåt och seglar mot Manhattan. Så fort de hoppat i land rusar de oanmälda in i en spirande litterär sammanslutning kring poeterna Charles Reznikoff och Louis Zukofsky. Gruppen kallar sig för ”objektivister” och upprättar stränga krav på poesins saklighet. De vill att dikten i någon mån ska vara sann mot poetens konkreta erfarenhet av världen. I en källare trycker de böcker, bland annat Georges debutbok Diskret serie. George Oppen förklarar sin strävan på följande sätt: ”Om ingen utmanade mig, skulle jag kalla poesin ett prov på sanning. Om någon ändå gjorde det, skulle jag säga: ett prov på uppriktighet”.Det är kanske denna empiriska poetik som tvingar makarna Oppen att omvärdera sina liv radikalt i början på 30-talet, när världen hastigt förändras och den konstnärsbubbla som de lever i spricker. Bestörta bevittnar de hur människor omkring dem plötsligt saknar bostad och arbete, och hur fascismen vinner mark. Att ställa konsten i politikens tjänst strider mot deras stränga estetiska krav. De förstår att de skulle behöva ta till retoriska knep och förenklingar för att bli hörda på ett politiskt möte. Är det möjligt att i detta skede i stället ägna sig åt en apolitisk konst? Nej. De lägger ned sina pennor och går med i kommunistpartiet. Nu inleds ett mångårigt socialt arbete, och när kriget kommer tar George värvning och reser till Frankrike. Som jude och kommunist ser han det som sin plikt att slåss mot fascisterna.Många av oss hade tänkt och gjort annorlunda. Är det verkligen omöjligt att kombinera poesi och politik? Nej, vill jag protestera. Inte minst med tanke på att den poesi George Oppen senare skrev i mångt och mycket kan kallas politisk. Parets drastiska beslut kastar ändå ljus över en fråga som jag i vanliga fall försöker förtränga – är inte konsten ibland blott en undanflykt?Kort före krigsslutet letar sig en tysk granat in i det rävgryt där George Oppen gömmer sig tillsammans med två kamrater. Han är den enda som klarar sig och återvänder hem, skadad och traumatiserad. Där har den så kallade McCarthy-eran börjat, vilket innebar att FBI vänder på varje sten i jakt på misstänkta kommunistsympatisörer. De knackar på hos makarna Oppen. Ställer frågor. Söker upp grannar och släktingar. Var familjen än går följer agenterna efter, alltmer påträngande, hotfulla. När kamrater fängslas ser familjen ingen annan utväg än att fly landet. De bor i Mexiko i åtta år, umgås med andra radikaler i exil och brödjobbar. George arbetar exempelvis med att bygga hus. Men snart börjar det krypa i dem, det är något som saknas. En psykiatriker får dem att inse: de behöver konsten! Nu genast. Raskt flyttar de till Brooklyn och George publicerar den ena diktsamlingen efter den andra. Mary målar och tar upp skrivandet. De håller fast vid sitt ideal att konsten ska vara grundad i egna erfarenheter. Och nu har de fått ett rikt register av upplevelser att ösa ur. George Oppens bok Of Being Numerous får Pulitzerpriset 1969. Denna exceptionellt märkliga och känsliga anti-krigsdikt inleds just med orden: Det finns saker som omger våra liv, och ”att se dem är att känna oss själva”. Förtrogenheten med det praktiska livet är en av styrkorna i såväl Georges poesi som Marys memoar. Sakerna och människorna omkring dem var avgörande byggstenar i konstverken. I en central passage skriver Mary Oppen att ”vi sökte efter en estetik enligt vilken vi kunde leva”. Att leva, oavsett om det är ett konstnärligt eller politiskt liv, är alltså en estetisk fråga.Kanske kommer sig min egen skuldkänsla av en fixering vid det färdiga konstverket. Jag tänker mig att en konstnär i första hand ska producera något. Men vad som framgår när jag läser makarna Oppens texter är att den konstnärliga slutprodukten aldrig varit deras huvudsakliga mål. Det är det livslånga skapandet av mening som är poängen med ett estetiskt liv. Dessutom har människan ”valt meningen / i att vara talrika”, som George skriver i Of Being Numerous. Det innebär att vi måste förhålla oss till det gemensammas bästa.Till sist tycks makarna Oppen landa i att liv, politik och konst inte är åtskilda, trots allt. Estetik handlade för dem inte bara om att iaktta världen noggrant, utan också om att våga dra slutsatser av vad de såg. Insikter som flera gånger krävde obekväma uppoffringar. På så vis blir estetiken en fråga som innefattar alla livets aspekter, inte bara dem som utspelar sig vid skrivbordet. Jag tvivlar på att de själva skulle rekommendera alla att leva på exakt samma sätt, men finner ändå något djupt uppfordrande i Oppens livsestetik. Lev genom konsten, inte för den. David Zimmerman, poet och redaktör för tidskriften Lyrikvännen

19 Heinä 20249min