OBS: Radioessän

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka ja, ordet vinterkräksjuka alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ord föds ur ett behov. Ting eller beteenden som skapats genom mobilen eller annan teknisk utveckling behöver benämnas. Ytterligare andra ord skapar vi av retoriska skäl, för att uttrycka en värdering. Ett exempel är ”mansplaining”, vilket i nästa svengelska led väl blir ”att mansplejna”, något som ni vid det här laget har förstått att hela denna essä går ut på. Vet ni vad hamburgare numera heter på gotländska? ”Kytvarpe”. Köttvarpa. Eftersom gotlänningar naturligtvis begriper det genuint fastländska ”hamburgare” så är praktisk nytta inte drivkraften bakom nyskapelsen, utan viljan till en identitetsmarkör, om än med glimten i ögat. Språket bär signaler som talar om vilka vi är eller vill vara. Det finns till och med värdeladdade ord som inom en grupp eller subkultur fungerar som ett bekräftande kitt, men som slinter fullständigt utanför kretsen – tänk er rappkulturens vokabulär med ”bitch” och ”ho” och n-ordet i ett familjemysprogram på TV så förstår ni vad jag menar. Men så skapar vi också en hel del nya ord mest på kul. Ibland gränsar lekfullheten till poesi när nyorden likt vardagsmetaforer försöker att fånga något tidstypiskt i ett snabbt målande penseldrag. Hur stort genomslag de får beror på deras inneboende finurlighet eller träffsäkerhet. Om de berör eller får oss att dra på munnen så minns vi dem bättre. Men vad är egentligen nyttan med en massa nya ord? Varför måste språket överhuvudtaget förändras? Vore det inte smartare om vokabulär och grammatik var något statiskt och beständigt, som färgskalan på en målares paljett, även om konstnärers motiv förändras över tid? I så fall skulle alltid den äldsta och den yngsta generationen friktionsfritt kunna förstå varandra. I så fall skulle vi utan problem kunna tillägna oss dokument på många hundra år gammal svenska utan att missförstå. Så är det ju inte. Grammatiska krångligheter tenderar att förenklas, ord kommer till, eller faller bort, eller skiftar i betydelse. Så varför laga en språkmaskin som fungerar? Från och till stöter du på representanter för den välmenande kår av självutnämnda språkpoliser som gärna rider ut på käpphästar för att tillrättavisa andra om språkets absoluta rätt och fel, och de är alla mycket bättre på grammatik än dig. (Mm, det där gjorde jag med flit.) Lingvister brukar invända att språkutveckling snarare drivs av vad som är ändamålsenligt och enkelt, men däremot inte av estetik. Och så en sak till: vi människor kommunicerar med varandra också för att det är roligt. Genom åren har språkforskare undersökt om schimpanser kan tala. Svaret är att de nog kan det, med teckenspråk på en mycket enkel, behovsstyrd nivå, men att de däremot faktiskt inte har någon större lust. Bakom människans kommunikationsvilja däremot finns en lekfullhet som ständigt vill överraska och fånga den som lyssnar. Denna vår vilja att beröra och roa kräver nya ord. Ett par gånger har jag själv på lite olika vis varit med om att lansera nya ord. Det första var som reporter på Expressen för 16 år sedan. Mitt uppdrag var att ta reda på vad det var för märklig åkomma som grasserade, och som gjorde att folk plötsligt spydde hejdlöst under något dygn för att sedan lika snabbt tillfriskna. Läkaren på Smittskyddsinstitutet sa att ett svenskt namn för åkomman saknades, men hon hade snappat upp en populär benämning på engelska. Den översatte jag till det rätt brutala ”vinterkräksjuka”. Ordet slog an och spred sig. Några år senare skrev en läsare in till Dagens Nyheters språkspalt och undrade vem det var som ”hade kontaminerat det svenska språket” med det ”förfärliga” ordet vinterkräksjuka, och tidningen svarade på torrast möjliga vis att det var jag. Gudarna ska veta att jag gärna hade bidragit med ett vackrare ord för ett tillstånd av skönare natur. Men om något kan det ändå duga som exempel: kräksjuka benämner något vi inte hade ord för tidigare, och det på ett målande vis som beskriver sjukdomstillståndet på ett sätt som fångar vår uppmärksamhet. Lösnummersäljande tabloider, kommersiellt beroende just av att fånga vår uppmärksamhet, är stundtals mästerliga i att skapa nya ord – tänk bara på hur löpsedeln med ”nakenchock” eller ”ryssvärme” faktiskt fångar vår blick. Exemplet vinterkräksjuka fascinerar mig på ytterligare ett vis. Det sattes på pränt första gången i februari 2001 och kom in på nyordslistan året därpå. Äldre än så är det alltså inte. Ord och uttryck som ”livspussel”, eller ”googla”, eller ”stalka”, eller att ”vara på tårna”, har inte heller många år på nacken, men nog känns det som att de har funnits mycket längre? I juni 2010 skrev jag en artikel i Kyrkans Tidning som blev en länk till att popularisera ordet ”hen”, ett könsneutralt pronomen som dittills mest hade hört hemma inom queerteorin. Artikeln plockades upp av TT och blev snabbt en snackis. Ett studieförbund hade antagit en ny intern antidiskrimineringspolicy som stadgade att en person som inte kunde eller ville identifiera sig som han eller hon skulle benämnas hen på arbetsplatsen, också när personen själv inte var närvarande – fullt begripligt sett till ambitionen att ingen skulle uppleva sig som kränkt på jobbet, men sett mot hur språkutveckling brukar fungera möjligen mer utmanande. I boken ”Laddade ord” ställer sig författarna, lingvisterna Lars Melin och Mikael Parkman, kritiska till föreställningen att språket i sig formar samhället och påverkar maktrelationer. Tre fjärdedelar av världens språk har exempelvis könsneutrala personliga pronomen utan att de patriarkala strukturerna därmed är borta. Ord är inte magiska just på det viset, och att använda ”korrekta” ord innebär inte att också tänkandet blir mer tolerant. När värderingar ändå driver språket att utvecklas, som här viljan att öppna grammatiken för personer som inte kan eller vill kalla sig han eller hon, då sker det knappast genom enskilda påbud. Säg att jag, David, är så infernaliskt uppfylld av mig själv att jag inte kan förlika mig med att bli omnämnd med vare sig han, hon, hen, den eller det, utan anser att just min individualitet kräver ett pronomen vikt enbart för mig, förslagsvis hum, objektsform humom. Det skulle ni inte ställa upp på, eller hur? Ingen och samtidigt alla äger ju språket. Språket är den lekplats där vi träffas och umgås, den är arenan där vi utkämpar våra strider och lunden där vi bekräftar varandras kärlek. Nya ord blir till genom lusten att fortsätta samtala. Men då måste vi vara överens om ordens innebörd och nytta, annars överlever de inte. Som med vinterkräksjukan. Uppenbarligen var det ett ord svenskan behövde. David Qviström, författare och journalist

11 Joulu 20179min

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Anna Thulin läser handböcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om du drömmer om att skriva en roman, då är du i gott sällskap. Ungefär var tredje svensk säger att de vill skriva en bok. ”Författare” ligger år efter år på topplistan över svenskarnas drömyrke. Drömmen handlar nog ofta om en friare och mer kreativ tillvaro. Men är skapandet så fritt egentligen? Den amerikanska författaren Stephen King är förutsägbar som ett atomur. Han sätter sig vid skrivbordet varje förmiddag och betar av sitt mål, 2 000 ord om dagen. Därefter går han en längre promenad, läser och vilar. För att ägna kvällen åt att redigera text, umgås med familjen och kolla en match på tv. Kropp och intellekt sitter samman, och båda behöver stärkas för att fungera optimalt. Den japanska författaren Haruki Murakami skriver också helst i början av dagen – tio manusark à 400 tecken – och han väger upp stillasittandet med att träna inför maraton och triathlonlopp. Kropp och intellekt sitter samman, menar han, och båda behöver stärkas för att fungera optimalt. Låter det som en oromantisk bild av skapande? Kanske, men om målet är att kunna skriva romaner, så måste man säga att de har lyckats. Både King och Murakami har levt som yrkesförfattare i över trettio år och de har sålt miljontals böcker var. Båda har också gett ut handböcker om sitt skrivande. Om man söker efter hemliga, magiska genvägar till att ge ut en roman…. så blir man besviken. De pekar istället på en stor dos tur och hårt arbete. Men också: den ofta baktalade, men ack så kreativa, rutinen. Vadå kreativ rutin? Som i ekorrhjul, livspussel och dagishämtningar? Nej, rutiner har inget glamoröst över sig. Ingen vill ha en författare som bor i lugna förortsområden, stiger upp och lägger sig tidigt, joggar varje dag utan att slarva, gillar att göra sallader – och stänger in sig i arbetsrummet varje dag för att skriva på bestämda tider. Ibland tror jag att jag lägger hinder i vägen för de romantiska föreställningar som människor gärna vill behålla, skriver Haruki Murakami i ”Författare till yrket”, som översatts av Yukiko Duke.  För att kunna ägna sig åt detta vakendrömmande behöver man skärma av sig. Ändå verkar rutinen fungera. Men exakt hur fungerar det? King beskriver det med en liknelse i sin bok ”Att skriva”, som översatts av Ola Larsmo: Så som din kropp gör sig redo att sova och drömma om natten, så gör sig kroppen redo vid skrivbordet att dagdrömma. ”Precis som din kropp och själ vant sig vid ett visst mått av sömn varje natt – sex timmar, kanske sju, eller rentav de rekommenderade åtta – så kan du träna ditt vakna jag att ägna sig åt kreativ sömn.” En kreativ sömn som skapar ”fullgångna, skönlitterära verk”. Okej, lite magiskt låter det. För att kunna ägna sig åt detta vakendrömmande behöver man skärma av sig. Det kan med fördel vara en viss skrivhörna eller annan fysisk plats. Men det är också möjligt att skärma av sig med musik – rock och metal i Stephen Kings fall – eller kanske genom att dra ut internetkontakten och härda ut Facebookabstinensen. Ett eget rum, med andra ord. Det berömda egna rummet förknippas med Virginia Woolf. Men hennes andra råd glöms ofta bort, nämligen pengar. Människor med författarambitioner behöver både ett eget rum och pengar att försörja sig. Det är slående att en stor del av Stephen Kings bok handlar om just pengar. Trots att han idag är bästsäljande miljonär – och troligen inte skulle behöva skriva en rad till om han inte ville – har han inte glömt var det började: Med dubbla skift i tvätteriet för att ha råd att studera vidare. Därefter arbeten som sportjournalist och lärare för att kunna ägna sig åt sin egentliga dröm. Även författare behöver förhålla sig till arbetslinjen. Samma var det för Haruki Murakami, det dröjde länge innan han såg sig som yrkesförfattare. Inkomsten kom istället från den egna jazzbaren som han startade i Tokyo. Franz Kafka i sin tur arbetade på försäkringskassan i Prag. Många av fokusfrågorna hos Sveriges Författarförbund handlar om just pengar: minimiarvoden ska betalas ut, och man vill utreda om författare och översättare ska kunna gå i pension och ha tillgång till andra trygghetssystem. Ja, även författare behöver förhålla sig till arbetslinjen. King är uppvuxen i USA, ett samhälle som hyllar ”the selfmade man” – bara man hugger i och arbetar hårt är klassresan möjlig. Murakami växte upp i Japan men inspirerades tidigt av amerikansk kultur. Kanske är det inte så märkligt att båda tonar ned frågan om inspiration i sitt skrivande. Inspiration skänkt från ovan tar ju delvis bort subjektet ur ekvationen: som om konstnären var en bägare i väntan på att fyllas. Visst, jag skulle kunna vänta på att pengar skulle regna från skyn, eller att en blixt av gudomlig inspiration skulle träffa just mitt huvud. Men då kan väntan bli lång. Under tiden kan man lika gärna börja idag, ett ord i taget. En av mina favoriter när det kommer till skrivarrutiner är Julia Cameron. Hennes första och främsta råd är att skriva morgonsidor. Det går ut på att flödesskriva tre sidor för hand varje morgon, utan att lyfta pennan från pappret, utan att redigera eller ens läsa igenom det som skrivits. Självkritiken hör hemma i ett senare skede, och då endast i lagom dos. ”Inspiration kan alla uppleva, men få har mod och disciplin att fortsätta”, Vad som händer under flödesskrivandet är svårt att beskriva för någon som inte har testat. Men flera författare pratar om att ”något” eller ”någon” uppenbarar sig under själva skrivakten. Den danska poeten Pia Tafdrup formulerar det som ”ett mirakulöst inslag” som alltid finns närvarande i processen. Hon är inte redskap för någon, skriver hon i sin poetik ”Över vattnet går jag”, översatt av Anders Palm, men hennes kropp är en plats för poesin att växa fram i: ”I ett sådant tillstånd kan jag sitta där med en upplevelse av att dikterna skriver mig.” Kanske en sorts inspiration ändå? Andra kallar det flow, eller att få kontakt med sitt undermedvetna. Det som flödesskrivandet syftar till, eller Kings kreativa vakensömn, är att skapa ett koncentrerat fokus. Att känna tillit inför berättelsen. ”Inspiration kan alla uppleva, men få har mod och disciplin att fortsätta”, skriver Pia Tafdrup. Äldre generationers författare talar ofta om sitt skapande som en livsnödvändighet. För Marguerite Duras var konsten allt, det stod mellan skrivandet och döden. Hennes man lämnade in hennes första bokmanus till förlaget med orden: ”Säg till henne att hon är en författare, annars tar hon sitt liv”. Skrivandet ses som ett hantverk och ett arbete. Poeten Rainer Maria Rilke talade också om att konsten måste uppstå ur nödvändighet. Gå in i dig själv, uppmanar han i ”Brev till en ung poet”, som översatts av Leo Hallerstam: ”Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva.” Det är något kittlande med ett sådant kall, att känna en så otvivelaktig mening med det man gör. Dagens författare tycks dock ha ett mildare förhållningssätt, kanske just för att skrivandet ses som ett hantverk och ett arbete. Man lever trots allt inte för att skriva, som King påpekar, kort efter han blivit påkörd av en pickup och närapå mist livet. Nej, skrivandet och konsten finns till för livet. Anna Thulin, journalist   Litteratur:  ”The Right to Write”, Julia Cameron, Penguin Putnam Inc (1998). ”Att skriva: en hantverkares memoarer”; Stephen King, Albert Bonnier (2017). Översättning: Ola Larsmo ”Författare till yrket”; Haruki Murakami, Norstedts (2017).Översättning: Eiko och Yukiko Duke. ”Över vattnet går jag – skiss till en poetik”; Pia Tafdrup, Ellerström (2002). Översättning: Anders Palm. ”Ett eget rum”; Virginia Woolf, Modernista (2014). Översättning: Jane Lundblad.

7 Joulu 20179min

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Barnets sätt att se på omvärlden finns ibland kvar, som frysta ögonblick, inom oss”. Jag citerar Nobelpristagaren i litteratur Kazuo Ishiguro när han, i en intervju, talar om sambandet mellan nuet och det förflutna. Han menar att utgångspunkten för hans författarskap var upplevelsen av att hans barndomsminnen från Japan höll på att blekna bort, han ville bevara dem, och att skriva en roman blev ett sätt att fånga en förlorad barndomsvärld. Hans första roman, ”Berg i fjärran”, utspelar sig just i Japan. Trots att Kazuo Ishiguro huvudsakligen betraktar sig själv som brittisk, han var bara drygt fem år när hans familj flyttade till England, så spelade hans japanska rötter alltså en viktig roll när författarskapet grundlades. Och när berättarjaget Christopher i romanen ”Vi som var föräldralösa”, beskriver sin japanske lekkamrats hem, kan man undra om det inte faktiskt är om sig själv som Ishiguro talar. Såhär låter det i Rose-Marie Nielsens översättning: ”Jag minns dörrarna till dessa rum som särskilt egendomliga: på den ’västerländska’ yttersidan var de klädda med ekpanel och hade glänsande handtag av mässing, medan den ’japanska’ insidan bestod av ömtåligt papper och lackarbeten.” En tydlig förändring i livsförhållanden under barndomen, som t ex en flytt från en kultur till en annan, kan kanske, som i Ishiguros fall, få det ”förlorade landet” att stå fram med särskild lyskraft, samtidigt som känsligheten för det nya landets särart blir större. Som outsider, innan man helt tillägnat sig en ny kulturs olika uttryck, är man ju vanligen en mycket god och uppmärksam iakttagare av alla främmande åtbörder och tecken.  Barn i den åldern [...] tycker ändå om att vistas i det där mellanterritoriet, där skiljelinjen mellan den inre fantasivärlden och den yttre verkligheten ibland suddas ut. Den franske filosofen Gilles Deleuze, som levde mellan 1925 till 1995 skrev vid sidan om historiefilosofiska verk också flera böcker om konst och litteratur. I boken ”Proust och tecknen” skriver han om författaren Marcel Proust och hans romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Proust har väl närmast blivit en kliché idag när vi talar om det ofrivilliga minnet; madeleinekakan som uppblött i lindblomste väcker minnet av en barndoms trädgård ... Men Prousts verk, menar Deleuze, är egentligen inte grundat på minnet, utan på det som Deleuze på franska kallar ”l’apprentissage” – ”lärandet” eller ”lärotiden”. Vad menar han då med det? Jo, han tänker sig att ”spaningen” inte ska förstås enbart som ett tillbakablickande, utan framför allt som ett sökande och lärande. Prousts romansvit gestaltar en läroprocess, anser Deleuze, där berättaren är upptagen av att orientera sig i sin omvärld genom tolkande av tecken. Stegvis kommer han till insikt om sådant han från början är okunnig om och illlusionerna brister.   Kazuo Ishiguro har då och då jämförts med Marcel Proust, med en ibland lite slarvig hänvisning till minnet som drivkraft i berättandet. Jämförelsen blir intressant om man väljer att se på författarna med utgångspunkt från just filosofen Deleuze. Proust och Ishiguro är båda författare vars romangestalter befinner sig i olika teckenvärldar som måste dechiffreras. När Ishiguro gestaltar det som Deleuze kallar för ”lärandet” eller ”lärotiden” använder han sig gärna av barnets blick på omvärlden.  Han gör det genom att låta berättarjaget i minnet leta sig tillbaka till en annan version av sig själv, till det barn han var någon gång i fem- till tioårsåldern. Det är den ålder som man med en utvecklingspsykologisk term brukar kalla för latensen, en period i livet som kännetecknas av en ny medvetenhet om det egna jaget i förhållande till vuxenvärlden, och när kamrater och sociala lekar blir allt viktigare, men innan sexualiteten slår till med full kraft. Barn i den åldern stakar ut gränserna mellan fantasi och verklighet, men tycker ändå om att vistas i det där mellanterritoriet, där skiljelinjen mellan den inre fantasivärlden och den yttre verkligheten ibland suddas ut. Harry Potter-åldern, skulle man kanske också kunna kalla den. I det här mentala mellanterritoriet, placerar Ishiguro sina romangestalter, och man får inte sällan en känsla av att inte heller de vuxna i hans berättelser helt och hållet lämnat latensåldern bakom sig. Det är som om de aldrig riktigt får fatt i sexualitetens omdanande kraft. De snuddar vid den, som butlern i romanen ”Återstoden av dagen”, men klarar inte av att ta steget fullt ut och ge sig hän.   I en förvirrande och obegriplig omvärld måste varje händelse, varje ting och varje människa närgånget betraktas och värderas Ishiguros roman ”Vi som var föräldralösa” handlar om Christopher Banks, en privatdetektiv i 1930-talets England som hemsöks av ett olöst brott från sin barndom i Shanghai. Romanen gestaltar ett personligt trauma speglat i ett större samhälleligt trauma – ett för övrigt återkommande tema i Ishiguros romaner – men mest av allt är det en berättelse om att finna den förlorade kartan till ett barndomslandskap. När barnet Christopher kämpar med att tolka och förstå tillvaron och vuxenvärlden laddas ting och platser med innebörd och de kategoriseras. En viss händelse kan till exempel rubriceras som ”matsalsepisoden” eller som ”det jag bevittnade från trappavsatsen”. I en förvirrande och obegriplig omvärld måste varje händelse, varje ting och varje människa närgånget betraktas och värderas och på så sätt möjligen avlockas sin djupare inneboende mening. I romanen ”Never let me go” är miljön en internatskola någonstans på den engelska landsbygden. Trots den klassiska inramningen och en tidsatmosfär från ett nära förflutet, skruvar Ishiguro till intrigen mot civilisationskritiska och dystopiska stämningar. Eleverna på skolan är där i ett bestämt syfte, de har klonats fram och ska bli organdonatorer så fort de når vuxen ålder. Om denna fasaväckande framtid vet de som barn ännu inget, deras förmyndare skyddar dem från vetskapen, men ändå anar barnen det, på samma sätt, kan man tänka, som vi alla som barn så småningom lärde oss de grundläggande existentiella villkoren, att vi lever men att vi en dag måste dö. Också här beskriver Ishiguro hur sanningen avtäcks och illusionerna brister genom tolkandet av tecken, i iakttagandet av de mest obetydliga av åtbörder, tonfall och gester. Såhär kan det låta: ”/hon/ använde sig av ett visst leende, ett visst tonläge – ibland åtföljt av ett finger över läpparna eller en hand som höjdes/.../ Det var alltid sådana saker och aldrig något som uttrycktes klart”  I den tidiga barndomen är vi alla omnipotenta, gradvis desillusioneras vi. Det finns en gestalt, som kanske mer än någon annan i Ishiguros romansfär, skulle kunna vara hans alter ego. Jag tänker på mr Ryder i romanen ”Den otröstade”. Romanen är den i mitt tycke mest imponerande av alla Ishiguros romaner. Den skildrar en internationellt känd konsertpianist, Ryder, som är på turné och befinner sig i en stad någonstans i Mellaneuropa där han ska framträda.    Berättelsens ramar är realistiska, men romanen visar sig snart vara ett drömspel, eller varför inte, ett latensbarnets lek i gränslandet mellan verklighet och fantasi. I filmiska scener med absurd humor lite à la vår egen Roy Andersson, dyker människor och ting oväntat upp från ingenstans och försvinner lika snabbt igen. Romangestalterna famlar i blindo efter något eller någon att hålla sig till. Oftast är det en förälder som undflyr dem och som de hoppas få bekräftelse av – en bekräftelse som, det behöver väl knappast sägas, uteblir. Men också det tillhör lärandet och växandet. Vägen in i vuxenhet rymmer ju inte bara försöken att förstå en obegriplig omvärld, utan också kampen att lära känna sig själv och acceptera begränsningar. I den tidiga barndomen är vi alla omnipotenta, gradvis desillusioneras vi. Denna lärandets och desillusionens kamp minns författaren Kazuo Ishiguro, genom sin dubbla hemtillhörighet, kanske bättre än de allra flesta av oss. Madeleine Hessérus, författare och dramatiker         Litteratur: Kazuo Ishiguro,  ”Berg i fjärran” (1985),Viva, översättning  Ann Henning. Originalets titel ”A pale view of hills” (1982) Kazuo Ishiguro, ”Återstoden av dagen” (1989),Viva, översättning Annika Preis. Originalets titel ”The remains of the day”(1990) Kazuo Ishiguro, ”Den otröstade” (1996), Wahlström&Widstrand, översättning  Rose-Marie Nielsen. Originalets titel ”The unconsoled” (1996) Kazuo Ishiguro, ”Vi som var föräldralösa” (2000),Wahlström&Widstrand, översättning Rose-Marie Nielsen. Originalets titel ”When we were orphans” (2000) Kazuo Ishiguro,  “Never let me go” (2005), Wahlström&Widstrand, översättning Rose-Marie Nielsen. Originalets titel “Never let me go” (2005) Gilles Deleuze, ”Proust et les signes” (2010), Presses universitaires de France, collection ”quadrige”, 4e edition Gilles Deleuze, “Proust och tecknen” (2015), Glänta produktion, översättning Rikard Johansson

6 Joulu 201710min

Vem ska man luta sig mot om katastrofen kommer? Tidigare var svaret kanske staten, men idag ska var och en vara preppare. Juristen Tormod Otter Johansen funderar på om det inte finns en tredje väg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På spårvagnen ställer Göteborgs stad en rättfram fråga: “Klarar du dig i tre dygn?” Det sakliga och optimistiska svaret som förväntas är ja. Jag behöver bara skaffa ett par vattendunkar, tjugofem konserver, ett trangiakök, batterier och lite andra grejer.  “Om du tar ditt samhällsansvar och klarar dig i 72 timmar vid en kris, så kan samhällets resurser användas till de mest nödställda.” När jag hämtar barnvagnen i källaren passerar jag ett litet inramat papper daterat 27 januari 1956. ”Besiktningsbevis för skyddsrum”. Walter Syrén intygar å civilförsvarschefens vägnar att allt är i sin ordning. 90 personer kan inhysas här nere. Drygt 60 år senare är det svårt att avgöra om skyddsrummet är berett att ta emot 90 personer. Här står mest cyklar mellan de kala betongväggarna. Men en gång lovade staten att här fanns skydd när kriget kom.  Jag börjar läsa boken ”A paradise built in hell” – “Ett paradis byggt i helvetet” – som handlar om gemenskaper som uppstår vid katastrofer. Författaren Rebecca Solnit inleder med att fråga: “Vem är du? Vilka är vi? I tider av kris är detta frågor på liv och död.” Men Solnits bok är ingen dystopisk undersökning. Trots kriser och katastrofers urskillningslösa fasor, ser hon ett ljus i mörkret.  Med exempel från den stora jordbävningen i San Francisco 1906 till orkanen Katrina visar hon hur människor i katastrofer mer än något annat är “motståndskraftiga, rådiga, generösa, empatiska och modiga”. Katastrofforskning sedan andra världskriget och framåt har visat hur allt från bombningar till översvämningar svetsar människor samman. Scenen där människor springer, skriker, slår ner och stjäl från varandra upprätthålls i vårt gemensamma medvetande mot all empiri som visar på motsatsen. Hon slår också hål på myten att människor behöver kontrolleras och att polisiära och centralstyrda åtgärder är det viktigaste i en kris. Tvärtom gör de som i normala fall styr samhället ofta mer skada än nytta i sitt behov att kontrollera okontrollerbara skeenden. Människor som organiserar sig själva är de som räddar flest och hjälper bäst. Många funderar över behovet av att klara sig själv. Som tidigare konstaterats i OBS finns ett ökande intresse bland de superrika att skaffa sig tillflyktsorter på avlägsna öar. Nya zeeländska medborgarskap och bunkrar med överlevnadsutrustning har blivit alltmer populärt bland de rikaste cheferna i teknikföretagen. Som barn drömde jag ofta själv om ett eget skyddsrum. Det skulle vara rätt litet, men fullt av konserver och torkad proviant. Jag skrotade omkring på bergsknallen bakom huset och funderade över luftintag och sötvattensförsörjning. Hur länge skulle jag behöva vara där inne? 3 dygn, 3 månader? Den gången handlade mina och andras rädslor mest om radioaktivt nedfall från kärnvapen. Idag, i teveserier och när jag surfar runt hos de företag som säljer bunkrar, handlar det mer om rädslan för andra människor. Vapenskåp och öppningar för gevär finns som tillval. En kollega mailar en utlysning av forskningspengar. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har avsatt medel för forskning om ”Civilt försvar med nya förutsättningar”. Som ett eko av den gulnade papperslappen och kalla krigets beredskap i min källare skriver myndigheten: “Vi måste fortsätta att tänka i nya banor konceptuellt kring området civilt försvar snarare än att försöka återskapa det tidigare totalförsvaret. … [Med] respekt för det som varit behöver vi troligen söka nya och innovativa lösningar för att klara av att skapa ett modernt civilt försvar.” Så det är inte bara jag som oroar mig, tydligen.  Vi verkar ha gått från ett samhälle där staten försäkrade medborgarna om sin förmåga att skydda dem, till ett samhälle där var och en förväntas klara sig själv. Sedan 2002 har inga nya offentligt finansierade skyddsrum byggts. Endast 7 av 10 miljoner invånare ryms i de skyddsrum som finns. De beredskapslager av livsmedel som fanns under kalla kriget har nu också helt avvecklats. Utgångspunkten idag är att individen står för sin beredskap. Men individen kan inte vara svaret här. Och individen är inte heller varken problemet eller faran. MSB ställer några avslutande frågor i sin utlysning:  “[F]örsvar handlar även om tillit och trovärdighet, inte bara kapacitet och förmåga. Exempelvis hur vi får människor att känna sig trygga. Hur skapar vi förtroende hos allmänheten, utifrån dagens hot och utmaningar? Hur försvarar vi demokratiska fri- och rättigheter? Är det i själva verket det som är civilt försvar idag?” Jag tänker, kanske är det inte förtroendet för staten, kommunerna och myndigheterna vi alla behöver? Att jag tar hand om mig och staten tar hand om de andra. De där 25 konservburkarna är säkert bra att ha. Men de behöver ju inte bara vara till mig och min familj. Det måste vara viktigare att vi kan känna förtroende för varandra. I varje fall inte hindra den naturliga impulsen att handla solidariskt för våra nästa. Solnit går till och med så långt att hon ser löftet om utopiska gemenskaper realiserade i de helveten som katastroferna innebär. Katastrofen gör alla grundläggande behov akuta och ger oss därmed chansen att mötas i solidaritet och känna en ny frihet. Vardagens långsamma katastrofer och avstånden mellan oss sveps bort av det omedelbara. Solnits första exempel är den på alla sätt vanliga människan, Anna Amelia Holshouser, som i ett gathörn i ruinerna av San Fransisco 1906 syr ett tält av filtar och startar ett soppkök. Först finns där bara en tallrik att äta på, men efter att spisar och husgeråd samlats in ser hon och andra till att ett par hundra personer om dagen kan äta sig mätta. Samhället har kollapsat, men under dess hierarkier visar sig ett annat samhälle. När den vanliga ordningen faller samman skapas en ny frihet, där människor kan mötas och agera på nya sätt. I dessa “katastrofgemenskaper” bör vi sätta vår tillit, enligt Solnit. Det finns knappast någon väg till ett nostalgiskt beredskapssamhälle där den offentliga förvaltningen står redo att möta varje kris. Men vi bör inte bli små individuella krismyndigheter med skyddsdörrar och trangiakök. Likt larmade villor ökar den inre otryggheten, stiger bara rädslan för våra grannar längs den vägen. Säkerheten blir trygghetens fiende. Men det nyttar inget till att vi passivt väntar på att hemska saker skall hända. Katastrofer inträffar ändå förr eller senare. Genom att förbereda oss som grannar och medmänniskor, kan vi börja skapa katastrofgemenskaper redan nu. Solnit påpekar hur vi knappast går mot en tid av färre katastrofer. Klimatförändringarna i kombination med global och lokal ojämlikhet slår redan hårt mot människor över hela klotet. Vi kan ta itu med de långsamma katastrofer av ojämlikhet vi lever igenom. En tredje väg bortom staten som Farbror Stark eller var och en sig själv nog. Där vi ställer varandra frågan: “Klarar vi oss i tre dygn?” Och om vi börjar förbereda oss för det, kan vi kanske just där skymta en ny samhörighet. En kommande gemenskap.   Tormod Otter Johansen, jurist.     Litteratur: Rebecca Solnit: “A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster” Penguin Books 2010. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap “Forskningsutlysning: Civilt försvar med nya förutsättningar” https://www.msb.se/sv/Om-MSB/Forskning/Utlysningar/Avslutade-utlysningar/Forskningsutlysning-civilt-forsvar/ http://www.72timmar.se

4 Joulu 20178min

Tio år före #metoo publicerades "Myggor och tigrar" av Maja Lundgren. Istället för att bli hörd kallades hon för galen i pressen. Idag är många skyldiga Lundgren en ursäkt, menar Ulrika Knutson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Jag saknar ett namn i Me too-debatten, och efter att ha väntat i veckor måste jag fråga högt: är det ingen som minns Maja Lundgren?   Försök inte, hennes roman Myggor och tigrar kom ut för tio år sedan, och blev det årets skandalsuccé. Det är en självlysande titel. Kritiken var inte enig, den krängde vilt mellan entusiasm och klander. Undra på det, Maja Lundgren bollade med trotyl. En blånypt själs bekännelser, i kulturell miljö. Verkliga och inbillade erfarenheter bland namngivna författare, journalister och förläggare i Stockholm, och en parallell historia som utspelar sig i gangsterkretsar i Neapel, camorran kallad.  Jag läser Lundgrens roman för tredje gången, och tycker nog att vi måste tala om Myggor och tigrar i alla fall. För att det kollektiva minnet är så kort. Och för att det är en bra roman.   2007 var Maja Lundgren sin egen Me, utan Too. Ingen anslöt, faktiskt inte någon. Däremot var det flera som kallade författaren för sinnessjuk. Jag undrar hur många som skulle säga det idag? Kanske skulle de tycka att hon var för snäll.    Jag recenserade boken i Aftonbladet, och skrev att Lundgren hade "mejat ner gästlistan på Bonniers förlagsfest på Nedre Manilla, med en verbal kulspruta".   Offren var samtliga män. Deras brott att de oreflekterat hade slagit sig till ro i patriarkatets plyschsoffa, gjort det bekvämt för sig och obekymrat blåst rök i ögonen på kvinnor, i generationer. I bästa fall hade de betraktat kvinnorna som objekt, klämt på dem här och där, men oftast inte betraktat dem alls. De hade inte sett dem. De hade inte hört dem. De hade inte intresserat sig alls för kvinnors liv, språk, stil eller genrer.  Lundgrens Författarjag var ingen blyg mimosa. Hon dolde inte sina avsikter. På sidan 18 varnas det ordentligt: "Jag är rätt känslig. Det riskerar alltid att slå över i paranoia." Titeln Myggor och Tigrar hade hon lånat av Vilhelm Ekelund, som talar om myggsvärmarnas angrepp. De små giftiga sticken, men de många. Och "myggorna är värre än tigrarna" menade Ekelund. Maja Lundgren håller med. De stora huggtänderna, de smidiga rovdjuren märks i landskapet. Det går att hålla sig undan. Men ingen kan värja sig mot de tusen små giftiga sticken, inte heller i kulturens sumpmarker. Som kvinna kan du skilja angreppen åt, menar Lundgren, för som kvinna drar du ofta både hugg och stick på dig.  Berättaren är alltså hyperkänslig, en Sensitiva, för att tala med Ekelund igen, men hon vädrar blod, är själv en tigrinna. Missförstånd, ursäkter eller oförargliga skämt existerar inte för en hämnande ängel. Det blir synd om tupparna på parnassen, skrev jag. Men där hade jag fel. Tupparna slog tillbaka. Debatten för tio år sedan kom i hög grad att handla om vad man ostraffat får skriva om andra i litteraturen. Eller snarare vad Maja Lundgren fick skriva om andra, på parnassen i allmänhet och på Aftonbladets kulturredaktion i synnerhet. Den ende manlige kritiker som tydligt blottade strupen var salig Nils Schwartz i Expressen:  "Vi män som jobbar på konkurrerande kulturredaktioner kan bara vara tacksamma för att vi inte engagerade Maja Lundgren som medarbetare - - - Att inte bli nämnd i boken är inte någon fri lejd för oss andra män i den svenska kulturcamorran, det är bara en tillfällig andhämtningspaus, ett tryckande i buskarna, medan drevet nosar i ett annat spår. Vi vet - hur mycket vi än skyller ifrån oss - att det lika gärna kunde ha varit vi som legat där med riven hals och röven bar."   Läs det en gång till: Det kunde lika gärna ha varit vi.   Några namngivna karlar lösgjorde sig harmset ur textmassorna och slog tillbaka, bland dem den grävande journalisten Dan Josefsson, en av Maja Lundgrens gamla flammor. Han hade inte nån huvudroll i romanen, men han skrev sig en ny, över ett helt uppslag i DN Kultur. Lundgren hade kallat män för "spermarävar", "ryggradslösa" och "pseudointellektuella". Man förstår att Josefsson var arg. Det är förstås ett grovt brott att kalla en man för "pseudointellektuell". Hur freda sig? Josefsson valde kallt stål den gången och publicerade ett antal privata mejl som han fått av Lundgren under deras korta affär.   Troligen hade hon kunnat stämma Dagens Nyheter för att tidningen publicerat mejl utan hennes medgivande, och för att Josefsson friktionslöst fick förklara henne "galen".   Han, och andra röster i Lundgrenfejden, framstår som prinsen på ärten, när de jämför sina blåmärken, orsakade av Majas knöliga madrass.   DNs egen recensent skyllde på förlaget som publicerat en "psykiskt labil författare".   Att dela ut medicinska diagnoser i förklenande syfte har gamla anor. Det gjorde man redan under antiken. Nu startade en galenskapsdebatt som föregrep både Anna Odell- och Ann Heberlein-diskussionerna. Hur skildras och bemöts den galna kvinnan i kulturen? Hur används hon? Efter Den högsta kasten 1997 fick Carina Rydberg höra samma sak: "Bonniers har för vinnings skull utnyttjat en författare som uppenbarligen inte mår bra."   Maja Lundgren jämfördes senare med Lars Norén. I En dramatikers dagbok bedriver också han paranoia som skön konst. Pekar ut och namnger fiender, odlar irritationer och räknar verkliga och inbillade oförrätter. Alla litterära jämförelser med Norén utföll förstås till Lundgrens nackdel. Ett snarstucket manligt geni smäller högst.  Har Svenska Akademien aldrig läst Maja Lundgren? Då hade Akademien inte blivit riktigt så tagen på sängen som den framstod, när Sara Danius i hällregnet på Börshusets trapp berättade att den så kallade Kulturprofilen uppträtt "oönskat intimt" inte bara mot 18 vittnande kvinnor, utan även mot akademiledamöter, ledamöters döttrar och hustrur, och Akademiens personal!  Redan i Lundgrens roman för tio år sedan verkar det som om Kulturprofilen flirtat med just en av akademiledamöternas döttrar. Och många vägar leder till hans ryktbara Klubb. Maja Lundgren döper honom prompt till erotikens Groucho Marx. Men Profilen har ingen huvudroll i romanen, han utgör en i mängden av surrande mygg. Med konstens verktyg tänjer författaren på detaljerna, men knappast på sanningen. Den stora bilden i Myggor och tigrar är skarp, klar och sann, det har ju verkligheten visat med råge. Kvinnoföraktet är gränslöst, de sexuella grovheterna bara toppen på isberget. De rör heller inte alla. Men ointresset,  ihjältigandet och giftsticken drabbar flera. "De psykiska trakasserierna är vanligare än de fysiska", konstaterar författaren. Så sent som igår hörde jag en människa sucka: "Har man inte tröttnat på Me too-kampanjerna nu? Dessa villiga offerlamm som ställer upp för klippning i offentligheten. Tro mig, det kommer en backlash." Kanske. Men då tycker jag att ni ska läsa Maja Lundgrens Myggor och tigrar som motgift. Hennes Strindbergs-inspirerade vrede har samma frenetiska, i god mening barnsliga energi, som hans. Hon slår under bältet, det är väl bara där det tar. Myggor och tigrar är ingen väluppfostrad bok, långt ifrån politiskt korrekt. Men det är ju inte verkligheten heller. Tio år tog det för verkligheten att komma ifatt texten: Me too, Maja Lundgren, Me too!  Tio år tog det, och nu är det ganska många som är skyldiga Maja Lundgren en ursäkt. Ulrika Knutson, journalist och författare   Litteratur:Maja Lundgren- "Myggor och tigrar" (2007). Albert Bonniers förlag

30 Marras 201710min

Plundring av fornfynd är ett gissel. Men innan vi ondgör oss över djupa plundringsgropar, så kan det vara en god idé att först gräva djupt in i våra innersta, menar arkeologen Richard Holmgren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi arkeologer brukar kalla de första människorna för ”jägare och samlare”. Ni känner säkert igen det. Paradoxalt nog springer dessa jägare och samlare fortfarande omkring runt knutarna. Det är nämligen inte så lätt för den moderna människan att skaka av sig hundratusentals år av jagande och samlande hur som helst. Det här vet alla som har jagat runt bland prismärkningar för att komplettera sin porslinssamling, sin skivsamling eller kanske samlaren av tändsticksaskar. De som vill äga – men som inte kan ha allt – lär sig att välja, sortera och klassificera i hierarkier. Som liten samlade jag själv kastanjer – de såg ut som vackra små mahogny-bitar – jag upptäckte dock snart att kastanjerna var känsliga för inflation och inte minst för mask – men väl såå tillfredställande att få samla de finaste av kastanjer… Vi jagar och samlar som aldrig förr, och det kommer att leda oss ända till krigets Syrien – men låt oss ta det från början. I begynnelsen rådde kaos. Men efter Big bang blev stegvis lagbundenhet och symmetri krafter att räkna med. Vidare skapades liv och så småningom även tvångstankar. Djur blev fantastiska på att springa fort, att bita riktigt hårt och att upptäcka möss från svindlande höjder. Människan å andra sidan utvecklade ett otroligt färgseende som lade grunden till sortering av ätbart eller giftigt, av brukbart eller värdelöst, moget eller omoget. Kaos tämjdes alltmer och på många ställen föddes vidare kulturliv och civilisation. ... sortera bort kaos med eftertanke och folkvett – det är bra för oss! Att hitta mjölken i affären skulle annars bli en rentutav destruktiv sysselsättning. Nåväl. Efter några solvarv så växte strukturer alltmer fram ur den reptilhjärna som förstod att kaos var något som av nödvändighet måste bemästras. Sortering, kategorisering, urval och klassificering blev oordningens värsta fiende. Genom att upprätthålla kampen mot kaos, så utvecklade vi olika ritualer och snart kunde en kaotisk föreställning om livet efter döden styras upp med hjälp av gravgåvor eller reseplanerare som ristades i sten. Döda kunde nu få eskort genom förvirrande underjordiska labyrinter, oskyldiga djur hamnade i egyptiska linnebindor och Tutanchamons inälvor sorterades i olika krukor. I vardagen blev krokiga stigar till raka avenyer, våra trädgårdar styrde upp kaotisk natur genom utvalda blommor som arrangerades efter form och färg i symmetriska rabatter. Prickiga fågelägg sorterades i utdragbara lådor – i speciella hus som hade stora nyklassiska portar. Ända in i vår moderna vardag hjälper oss dessa processer att reda ut kaotiska tillstånd – Du är säkert bekant med den frigörande känslan när förrådet tömts på skräp eller hur upprensningen i en låda får hela livet att falla på plats. Även våra semesterfoton inordnades inledningsvis i album med olika textetiketter och sedermera hamnade de i digitala mappar. Att ingen orkar titta på dessa kraftdränerande fotografier, ja det spelar ingen roll. Huvudsaken är att bilderna strukturerar vårt förflutna efter plats och tid eller efter speciella tilldragelser. Vår identitet och våra prestationer klassificeras på hyllor i form av diplom, personliga boktitlar eller skivalbum med den rätta popgruppen. Numera är nästan allt i sin ordning – så låt oss därför fortsätta att sortera bort kaos med eftertanke och folkvett – det är bra för oss! Att hitta mjölken i affären skulle annars bli en rentutav destruktiv sysselsättning. Men låt oss också sortera ut bra sortering från mindre bra sortering. Samlar du på fina saker, så kommer du förr eller senare att bli av med dem. Titta på Tutanchamon till exempel  Om våra införskaffade saker var eller är mycket gamla… fornfynd alltså – så hamnar de gärna bakom glas för allmän eller privat beundran. Helst i de där husen med nyklassiska portar – muséerna. Här sorteras fornsakerna ofta in efter tid, karaktär och ursprung – sällan efter deras användning och nytta. I regel placeras istället en gammal kruka med andra ”vackra krukor från en och samma region” och inte i vitriner med krukor för osttillverkning, tygfärgning, destillering, gravöl eller för krukor med offer till gudar. Detta blev… och är fortfarande av någon anledning för invecklat och det leder oss oavkortat fram till pudelns kärna – … det som angår problemet med plundring och försäljning av arkeologiska föremål på den svarta antikvitetsmarknaden. Det inte är konstigt att många fortfarande vill äga en antik kruka. Vi måste bli bättre på att inte sortera fram kontextlös bronsålderskonfektyr bakom museiglas – ointagliga, vackra pjäser som retar till investering och ägande. Sortera istället mer på funktionalitet och fokusera mindre på det stilfulla. Så länge det är på det här viset, så kommer folk fortsättningsvis att investera i, att samla på, och att fråga tv:s värderingsexperter vad deras krukor är värda. Det råder också en tidlös ironi över intresset för innehållet i gamla gravar och tempel. Samlar du på fina saker, så kommer du förr eller senare att bli av med dem. Titta på Tutanchamon till exempel – alla prylar som packades ned i hans grav för att hjälpa honom till evigt liv, lockade så småningom till sig arkeologen Howard Carter som knackade på porten den 4 november 1922. Slav under jagandet och samlandets kosmologi, förkortade Howard Tutanchamons eviga liv väsentligt och drog på sig en mångtusenårig förbannelse att åter igen samla och ordna prylar på ett nytt och övertygande sätt.    Innan vi ondgör oss över djupa plundringsgropar, så kan det vara en god idé att först gräva djupt in i våra innersta.  Vid det här laget har du säkert redan förstått hur ordnandet och samlandet är en tvångstanke och ett ofrånkomligt allmänmänskligt symptom. Den stora frågan, i relation till plundring, är således; kan vi fortsätta vårt samlande utan att hetsa till lusten att äga? Svaret måste bli ett definitivt njaa. Alltså – strukturerande för att skapa ordning är mänskligt universellt – men det är däremot inte ägandet. Faktum är att antropologer inte behöver uppsöka en avkrok på Papua Nya Guinea för att bekräfta att så är fallet. Se till exempel bara på våra egna moderna trender, där många av oss inte längre känner att de måste äga sin musik- eller boksamling. De finns i molnet. Våra införskaffade digitala samlingar ger oss ändå en möjlighet att sortera hejvilt i personliga mappar. Och nej – autentiska gamla krukor ska inte behöva hamna i molnet, men vi kan åtminstone konstatera att ett innehav inte alltid behöver bestå i fysiska objekt. Och, när vi sorterar arkeologiska föremål – vilket vi gör för att få ordning på det förflutna – är det alltså angeläget att i förstone förevisa, snarare än att visa upp. Som arkeolog kan jag inte klampa in i utsatta länder och förklara att det är bättre att man lämnar en kruka i jorden, än att barn i krigets Syrien och Irak är mätta och att de får de ekonomiska resurser de behöver. Men det är viktigt att vända trenden i tid – innan fattiga människor tvingas plundra bort ett identitetsskapande kulturarv, nya kunskaper och en möjlig turistnäring. Innan vi ondgör oss över djupa plundringsgropar, så kan det vara en god idé att först gräva djupt in i våra innersta. Där någonstans, i mörka vrår, kan vi kanske hitta den utlösande faktorn till varför vi någonstans på vägen från jägare och samlare blev just – ägare och samlare. Richard Holmgren, arkeolog

29 Marras 20179min

Författaren och journalisten David Qviström drabbas av inbrott och undrar: hur kan något så banalt göra så ont? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det första jag ser är vardagsrumsfönstret på glänt och en öppnad flaska grapefruktläsk i soffan. Hjärnans impuls är att tvinga fram ordning – kanske har sonen varit här och glömt att stänga? Men i nästa rum finner jag det sönderslagna fönstret där någon klättrat in. Trots vad som borde vara banal begriplighet förefaller mig den okände inkräktarens ärende obegripligt. Hjärtat rusar medan jag far upp och ner mellan våningarna. Vindsluckan är avlyft, och upp på träspånen har den okände baxat extramadrassen från kattvinden tillsammans med mina urbäddade sängkläder. Där ligger också morakniven från verktygslådan och några öl från kylen. Måste återta huset, tänker jag och tvingar mig att sova kvar den natten. Jag ringer polisen. Hjärnan känns som bedövad gegga. Tänk så många år jag har slitit med detta gamla trettiotalshus mitt i ingenstans i Sörmland. Gnott med linolja, blandat eget kalkbruk, spikat tidsenligt valsade glas i spröjsade fönsterbågar. Min själ bor här också när jag själv befinner mig i Stockholm. Exakt vad som är stulet är svårt att se. Inte mycket. Cykelnycklarna. En ask ammunition till luftgevär. Mitt i sin hänsynslösa handling har inkräktaren närmast omsorgsfullt bäddat tillbaka överkastet och lagt en tidning på vita soffan innan han har klättrat ut. Som en Sherlock Holmes nagelfar jag spåren för att återskapa avsikten i detta egentligen så futtiga lilla inbrott, som att där fanns en djupare insikt att upptäcka. Jag måste återta kontrollen. Vad tänkte han, vad ville han? I Brottsförebyggande rådets ”Nationella trygghetsundersökningen” uppger runt en procent av de svenska hushållen att de har utsatts för bostadsinbrott under det gångna året, vilket motsvarar 45 000 hem. Jag läser referat av intervjuundersökningar. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av inbrottsoffren drabbas av sömnbesvär och ångest, vissa under lång tid. Enligt en brittisk undersökning från 2016 vågade var tionde inte längre vistas hemma ensam efter inbrottet, och 13 procent valde att flytta. Det där att ”någon har varit och rotat runt bland ens grejer” liknade intervjupersonerna ofta vid ett fysiskt övergrepp. Måste återta huset, tänker jag och tvingar mig att sova kvar den natten. Samtidigt känner jag mig lite löjlig som reagerar så starkt. Herregud, en gärningsman som dricker grapefruktsläsk till frukost och snor ammunition till luftgevär. Antagligen bara någon ungjävel på glid. Och varför skulle det här vara så annorlunda mot att exempelvis bli bestulen på plånboken ute på stan? Det hade inneburit större olägenhet, men då hade jag skyllt på oturen. Nu däremot sover jag, i den mån jag nu gör det, med kofoten bredvid mig i sängen, natten igenom lyssnandes mot nedervåningen efter glas som på nytt krossas. Med muren är trädgården är inte längre semi-offentlig utan privat. I antologin ”Beyond Gated Communities” skriver forskare från åtta länder om den på många håll i världen vanliga trenden med grindsamhällen, alltså stadsdelar eller enklaver omgärdade av murar och med kontroll av vilka som rör sig in och ut från området. Dit flyttar man för att skydda sina ofta välbärgade liv mot kriminalitet, men flera av forskarna framhåller också dessa områdens socioekonomiskt homogena miljö och livsstil som en viktig dragkraft. Våra bostäder signalerar ju var vi hör hemma mer än avseende adressen. Intressant är att känslan av samhörighet med samhället eller staden utanför enligt en av forskarna är svagare i grindsamhället än i stadsdelar utan murar. Vad som också fångar mig är resonemanget om hur murarna förändrar karaktären på det rum som förut utgjort gränsland mellan det offentliga och den privata sfären. Ett exempel är trädgården framför villan ut mot gatan. Så länge sikten mot huset är fri från gatan tillhör upplevelsen av trädgården också dem som passerar. Kanske hälsar man på husägarna, som därmed är sedda och anpassar sitt beteende därefter. Fri sikt in till grannen leder till spontana samtal över häcken. Men när muren byggs, kanske med hänvisning till säkerhet, då förändras trädgårdens status. Nu måste möten bokas och planeras. Med muren är trädgården är inte längre semi-offentlig utan privat. Nu kommer de hiskeliga shortsen fram, eller kanske inga alls. Forcerar någon muren för att kommunicera är det ett intrång. I lagstiftningens gryning, när idén om hemmets frid fortfarande var en nymodighet, var stöld av egendom huvudsaken och intrånget bisak. ”Södermannalagen” från 1320-talet stadgar exempelvis om tjyvnad att ”Gångar han vid att han stulit haver, äge målsägaren rätt honom livet att giva eller upp hänga om han vill.” Gårdens alla rum var inte lika starkt kopplade till den privata sfären. Storstugan på gården stod öppen som ett slags dåtidens semi-offentliga rum. De nya hemfridslagarna avsåg att förhindra maktens män från att roffa av böndernas tillgångar utan att ge ersättning – men lagarna tillförsäkrade samtidigt fattiga åtminstone en natts övernattning utan risk att bli utslängda. I anglo-saxisk lagstiftning dröjde det fram till runt 1450 innan intrånget ansågs vara ett brott i sig, även när ingen stöld hade begåtts – dock måste två premisser då vara uppfyllda: att någon hade varit hemma då inbrottet begicks, och att inbrottet hade skett nattetid. Det senare ledde till en diskussion om vad som kunde anses vara nattetid. En definition från 1505 att natt rådde mellan solnedgång och soluppgång gjorde att inbrott kunde begås ostraffat i skymningen – ända tills ett domslut 1606 slog fast att natt rådde då det var så dunkelt att en mans ansikte inte längre kunde kännas igen. På sätt och vis är det talande: först den stund inkräktaren är okänd uppstår alltså brottet. I vår individualistiska tid har hemmet privatiserats, internaliserats, blivit jagets materialiserade förlängning och en identitetsmarkör som talar om vilka vi är Jag gör en uppdatering på Facebook om inbrottet och får andras berättelser tillbaka. Om medaljen som stals, den som hade ärvts genom generationer. Om de som helt hänsynslöst stal nya studentklänningen. Om tjuvarna som till och med tog sig tid att äta upp resterna av födelsedagstårtan i köket. ”Det viktigaste är att minnas att de personligen ju inte står på tjuvens agenda”, läser jag en psykologs råd för att klara traumat efter ett inbrott. Alltså: ta det inte personligt, det är inte dig utan dina grejer de vill åt. Men vad som traumatiserar inbrottsoffer är ju knappast förlusten av prylar, utan, som jag minns en reaktion efter ett inbrott: ”Tänk om han har suttit här och tittat igenom våra fotoalbum”, trots att tjuven med stor sannolikhet knappast haft tid eller intresse av den saken. Hemmet är där vi odlar idén om vår trygghet. Det är där vi förvarar monumenten över vårt förflutna. I vår individualistiska tid har hemmet privatiserats, internaliserats, blivit jagets materialiserade förlängning och en identitetsmarkör som talar om vilka vi är – bara så kan man begripa känslan av ett fysiskt övergrepp, att någon med våld trängt in i vårt materiella jag. Och när vi efter inbrottet försöker värja oss bygger vi murarna ännu högre – med larm, vaktbolag och nya tillhållarlås – för att stilla vår oro, för att markera vårt egenvärde, som en besvärjelse mot det onda. Tanken slår mig – om jag gjorde precis tvärtom? Om jag, som oftare förr, och som sju procent av amerikanerna enligt en undersökning fortfarande gör, lät dörren stå olåst eftersom ”dom” ju ändå tar sig in om de vill? Om huset bara var ett rum och inte ett fodral för min själ – skulle en ovälkommen nattgäst drabba mitt inre lika starkt då? Antagligen inte. Men vem lämnar dörren vidöppen in till sin själ? Jag åker till Flen och köper tre rutor tvåmillimeters begagnat glas, spikar stift och kittar, stryker med ljus engelsk röd. Sedan tittar jag efter larm. Så bygger också jag min mur. David Qviström, författare   Litteratur:Brottsförebyggande rådet, BRÅ, ”Nationella trygghetsundersökningen 2016”, 2017 Sam Bagaeen och Ola Uduku (red), ”Beyond Gated Communities”, Routledge 2015. “De svenska landskapslagarna” i översättning av Åke Ohlmarks. Stureförlaget 1976. “7 Percent Of Americans Don’t Lock Their Doors”, Huffpost, 30 september 2014. “Beating the Burglary Blues”, Psychology Today, 1 maj 1996. “The PTSD of Home Burglary”, Pacific Standard, 13 augusti 2014. “One in 10 UK burglary victims moves house”, Physorg.com, 28 oktober 2016.

28 Marras 201710min

I "Östern" tar den polske författaren Andrzej Stasiuk transsibiriska hela vägen till Kina för att försöka förstå den kommunistiska människan och sitt förflutna. Och kanske få syn på framtiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Regimer må komma och gå, nu är det åter den konservativa nationalismen som styr i Polen genom "Lag och rättvisa" och innan dess var Polen ett mer marknadsliberalt land som strävade västerut. Landet har delats på mitten, de som klarade omställningen till kapitalismen och de som blev efter, storstädernas utbildade medelklass kontra landsbygdens djupa katolicism och de gamla industriregionernas arbetslöshet. Men vart tog den gamla hatade kommunismen egentligen vägen i allt detta?  ”Östern” heter den polske författaren Andrzej Stasiuks nya essäbok i översättning av Tomas Håkanson. Och man skulle kunna tillägga, har inte alla hans böcker hetat så? Nästan varenda avfolkad by i Rumänien, Ungern, Moldavien, Polen, ofta de i gränstrakterna med namn på flera språk har han passerat, stannat till i, sökt bevara i minnet. Hans succéroman ”Taksim” handlar om några filosofiska smugglare på loppmarknaderna på dessa globaliseringens bakgårdar där kommunismens rekvisita reas ut tillsammans med kapitalismens allra billigaste skräp som är sönder från början. Men den här gången, i ”Östern”, med ett smutsgult disigt hedlandskap på omslaget där byn omärkligt övergår i halvfärdiga skyskrapor, beger han sig hela vägen över det vidsträckta Sibirien och Mongoliets tysta stäpper till det Kina som numera tillverkar de varor som konsumtionssamhällets drömmar är byggda av och som påminner honom om barndomens förbjudna krimskramsmarknader i Polen på 60-talet. För tiden hos Stasiuk är cirkulär och en resa rakt in i den postkommunistiska tomheten där kapitalismens bråte sväller utan motstånd är samtidigt en resa tillbaka, det är som om framtiden bara innehöll mer och mer förflutet. Östern är inte något så enkelt som nostalgi. Det är också en massgrav hela vägen bort till Sibirien. Till och med hans gamla mamma som lyssnar på katolsk radio hela dagarna och är rädd för alla säger: res till väst, pojk. Men det är omöjligt. "När jag en gång hade att välja mellan Paris och Chisinau åkte jag till Chisanau", skriver han. Vad är det då han letar efter på tvärs mot allt? Den tvångsmässiga resan österut som han gör i alla sina böcker är alltid en resa både bakåt och neråt. Till uppväxten på den fattiga sidan av Warszawa, öster om floden i arbetarkvarteren i Praga, där hans föräldrar som så många av landsbygdens människor maldes ner i fabrikerna efter andra världskriget, han kallar dem "revolutionens förrådda folk".  Men också till barndomens leriga byar, farmors numera igenväxta äppelträdgård som låg bara tre mil från Treblinka, för Östern är inte något så enkelt som nostalgi. Det är också en massgrav hela vägen bort till Sibirien. Varför reser jag? undrar så Stasiuk när han uslas i ett dragit tält på någon stäpp tusen mil hemifrån. Han vet inte. En klåda, en rastlöshet utan svar men det är som om hela Sibirien är hans Madeleinekaka, det ser ut och luktar och står stilla på samma sätt som i sextiotalets Polen, då han trodde att allt öster om Warszawa bara var byar: allt är bara så mycket större utmed Transsibiriska, tio mil och sen ett hus. "Djingis khan, Timur Lenk, Peter den store, Hitler, Stalin, kapitalismen och globalismen kommer farande som meteologiska fenomen." Han vill förstå den kommunistiska människans fosterland som kastat sin skugga över hela hans liv, och han rör sig mot de bebodda ländernas utkant. Längre bort finns bara geografi. På spaning efter den tid han trodde att han föraktade. Gummorna i Morghab säger: "det var bättre förr men det är inte så illa nu heller för det är i alla fall inte krig." De är ju likadana som Stasiuks mormor och farmor. Han flyger bakåt i tiden för att hitta det som gick honom förbi. Som om han var skyldig det förflutna något. Och ingen kan som han dra sig till minnes, eller åtminstone försöka frammana hur det luktade i kollektivjordbrukets affär där människor köade i timmar så sent som på åttiotalet för en limpa. Han har utvecklat sin alldeles egna avläsningsmetod, på trots mot kapitalismens selektiva frälsning, på trots mot nationalismen och nostalgin men utan att tro på något annat heller. Det är som om han måste ta tag i denna gigantiska dödstädning efter kommunismen. Men till skillnad från Svetlana Aleksijevitj gör han inga intervjuer utan baxar hem den gamla butiksinredningen från kollektivjordbrukets affär när kommunismen säljer ut och stoppar in diskarna och hyllorna i en östpolsk stuga i raserad by vars befolkning fördes bort av ryssarna 1947 och vars bjälkar kollektivjordbrukets lador byggdes av för att sen åter falla samman och bli natur. "Kollektivismens formlösa materia som individualismen inte kunde skapa något användbart av", som han påpekar. Och alla de där gamla händelserna som tanterna pratade om i kollektivjordbrukets evighetskö – livet döden vädret arbetet. Ingen minns dem nu, förutom Stasiuk. Och han äter trettio hallucinatoriska svampar i den förfallna stugan, och de döda börjar röra på sig, som om alla finns där i mörkret sen århundranden, lager på lager av dem. Som om det bara behövs några svampar för att få syn på dem.' Det är unheimlich, ett gråbrunt tittskåp utan minnen men med en oklar förställning om att här har funnits några andra." Men barndomens land är samtidigt helvetets förgård. Det kanske är det som Stasiuk riskerar sin hälsa för att försöka förstå. Hur han själv kunde kultivera en naiv nostalgi för öst innan han insåg att den är en soptipp för kroppar. Desto längre österut desto lättare att förvandla människan till stoft eller is. Allt är byggt på mänskliga kvarlevor. "Tänk", skriver han, "om de miljontals döda stiger upp, polacker, ukrainare, judar, belarusier, ryssar, kalmucker, turkmener, om en framtida gud klonar dem, skapar en hel stat av döda". Djingis khan, Timur Lenk, Peter den store, Hitler, Stalin, kapitalismen och globalismen kommer farande som meteorologiska fenomen. Hur greppa det som är bränt och bortblåst? Föremål inpyrda med fet rök från koncentrationslägren. Han är i Lublin i östra Polen med sina luckor i bebyggelsen, sin osäkra identitet, sin hårda östanvind som sopar gatorna rena från människor. Det är unheimlich, ett gråbrunt tittskåp utan minnen men med en oklar förställning om att här har funnits några andra." Jag skriver om oss som blev kvar. Vi som sa: de här husen har inga ägare och ställde in våra saker." Han tampas hela tiden med frågeställningarna, "låt polackerna lida mer", skriker Stasiuk till slut när han åker och åker på småvägarna på väg till historiens skrymslen, när han lyssnat för länge på det hatfyllda språket i den katolska Radio Maria, låt dem förstå att de inte är utvalda, skingra mitt folk för vinden, skriker han. Måste du resa omkring så där, ta på dig tofflorna, säger mamma Stasiuk, lukten av oktober i det gamla huset där hon tassar runt som om kriget bara är tillfälligt uppskjutet. Jag är rädd för dem allihop, säger hon, lyssnar, söker de där enstaka ljuden från förr, där de smög fram i mörkret. Och överallt ser Stasiuk de gamla kvinnorna, förlorade i det förflutna, omedvetet väntande på dess återkomst. För det förflutna kommer tillbaka, det kan man lära av ”Östern”, i någon förklädnad som vi inte kan förutse. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen i P1. Litteratur Andrzej Stasiuk: Östern. Översättning av Tomas Håkanson, Ersatz, 2017.

23 Marras 20179min