Under vågornas viskningar och himlens tålmodiga blick står ett blekvitt hus — Drakhuset. I dess rum samlas ljuset i hörnen, minnen andas genom brädgolven, och kärleken lär sig tala på nytt. Här gömmer sig det heliga i det vardagliga — i soppa rörd under månen, i skratt som dröjer kvar efter sorgen, i den stilla handlingen att stanna. Drakhuset är både tillflykt och uppenbarelse — en sång för dem som har vandrat genom mörker och ändå tror på gryningen. Det är en påminnelse om att det extraordinära redan finns här, tyst framträdande i varje vanlig dag.
