Tempelriddarna – krigarmunkarnas uppgång och fall

Tempelriddarorden grundades i Jerusalem på juldagen 1119. Inför patriarken i den heliga staden lovade nio franska riddare att leva i kyskhet, fattigdom och lydnad samt att beskydda pilgrimer och vakta de heliga platserna.

De hade sitt högkvarter på Tempelberget, på samma plats där Salomos tempel en gång legat. Ordens fullständiga namn var Kristi och Salomos tempels fattiga riddare och dess medlemmar var krigarmunkar, direkt underställda påven i Rom. Med sina vita dräkter med röda kors har tempelriddarna blivit kända för en bred allmänhet genom populärkulturen.

Tempelriddarorden blev en militär maktfaktor i Outremer, det korsfararrike som grundades i det heliga landet efter det första korståget. Genom donationer och gåvor av olika slag växte sig orden rik och mäktig. När kriget i det heliga landet började gå sämre, dalade stödet för tempelriddarna och i början av 1300-talet inledde den franske kungen Filip den sköne en omfattande förföljelse av ordens medlemmar. De arresterades, anklagades för bland annat avgudadyrkan och sodomi och tvingades erkänna sina brott under svår tortyr. Tempelriddarorden upplöstes och i mars 1314 brändes deras siste stormästare Jaques de Molay på bål i Paris.

I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om den mytomspunna Tempelriddarorden. Varför skapades denna orden under åren efter det första korståget? Vilken typ av verksamhet bedrev dessa krigarmunkar? Vilka faktorer låg bakom förföljelsen av dem och ligger det någon sanning i berättelsen om den förbannelse som den siste stormästare uttalade över påven och den franske kungen?

Bild: Slaget vid Hattin 1187, vändpunkten som ledde till det tredje korståget. Från en kopia av Passages d'outremer, c. 1490, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på De kristna korstågen utvecklade krigsföringen.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.