Om Trump som Idi Amin, filmbranschgnäll, Nobelhiskligheten, storfilmspingis, Netflix och oppositionshaveri.

Kan jurister skämta? Den domare som hette Blofeld och mötte en advokat som hette Bond gjorde det. Vi har sett produktionsbolaget A24:s storfilm om bordtennis Marty Supreme och är mycket förtjusta. Timothée Chalamet kan trots sitt löjliga namn både övertyga som Dylan och pingisstjärna, storyn är kaotisk, utan att förlora publiken och musikvalen modiga, men funkar. Vi såg filmen på Labia Theatre, den klassiska biografen i Kapstaden som ligger i det som var italienska ambassadens balsal. Uppnämnd efter en sydafrikanska, Ida, som gifte sig med en italiensk ambassadör och prins. Idas pappa var en så kallad Randlord — motsvarigheten till rövarbaron — som köpte sig en titel av Lloyd George. Det blev skandal. Richard E Grant gick ofta på Labia när han var i Kapstaden. Svenska filmbranschen gnäller vidare, helst på kulturministern. Kan de inte ta sig samman och göra något åt att svenska filmer är så ängsliga och filmfolk så trist mainstream istället. Det handlar knappast om pengar. Vi hoppas Stellan får en Oscar. Ruben Östlund borde synas mer. Jenny Stjernströmer Björk på Netflix lovar storsatsning på Sverige. Och dödar strömning verkligen bion? Ökar den inte också det kvalificerade filmintresset? Det var en dålig vecka för oppositionen. MP vägrar regering med kärnkraft, V vägrar regering utan V, C vägrar regering med V och Magdalena Andersson har mindre förtroende än Jimmie Åkesson. Inte underligt att Magda vill göra upp med Moderaterna om allt i förväg. Johan gillar ändå valrörelsen, så här långt. Bengt Jangfeldt skriver i Svenskan om att ryssarna tidigt lärde sig att exportera sina intellektuella, för att bli av med dem. Då blir inte mycket till opposition kvar. Johan har slagits av likheterna mellan Trump och Idi Amin. Nobelcentret väcker berättigad kritik. Vad är det för fel på arkitekterna? I Kapstaden är det en finfin arkitektonisk blandning.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.