Metafysikens grundfråga: Varför finns det något, snarare än inget?

Många har grubblat över existensens själva existens. Helena Granström ansluter sig skaran.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Om man ska tro filosofen Arthur Schopenhauer, erbjuder universum en lika pockande som gäckande gåta för varje tänkande person: ”Ju lägre stående en människa är i intellektuellt avseende, desto mindre förbryllande och mystisk ter sig själva existensen för henne.”

Det vill säga: Har man bara något bakom pannbenet, så inser man att tillvaron är obegriplig: inte bara till sin natur, utan i det att den alls finns.

Ska man tro honom? Tja, den som önskar belägg för hans tes kan i alla fall utan svårighet finna en uppsjö av intellektuellt ambitiösa personer som upptagits just av bryderier över existensens själva existens.

1700-talstänkaren Gottfried Wilhelm Leibniz, till exempel, som efter att ha fastslagit sin berömda princip att varje sakförhållande också kan ges en fullständig förklaring, konstaterade att den första fråga som därpå infann sig var: ”Varför finns det något, snarare än ingenting?”

En formulering som drygt två sekler senare ekade hos hans tyske kollega Martin Heidegger som också han ansattes av frågan: ”Varför är överhuvudtaget något varande, och inte snarare intet?”

Han man väl låtit sig upptas av denna undran, bleknar alla andra gåtor bort i dess bländande sken. Som ett annat högstående intellekt vid namn Ludvig Wittgenstein formulerat det är det mystiska ”inte hur världen är, utan att den är”.

Och varför är den då?

Det visar sig att frågan har minst lika många svar som den har möjliga invändningar mot de givna svaren – som den har möjliga underkännanden av själva frågan.

Till att börja med kan man ju undra hur ett tillfredsställande svar skulle kunna se ut? Vilken orsak till världens existens skulle inte i sin tur kräva en orsak, så att man i slutändan inte hade åstadkommit något alls?

Leibniz själv tyckte sig kunna besvara frågan så snart han ställt den: Orsaken till världens existens är Gud.

Jaha. Men vad är i så fall orsaken till att Gud finns?

Jo, svarar Leibniz, det är Gud.

Vilket är det som i Leibniz mening skiljer Gud och universum åt: Universum hade lika gärna inte kunnat existera, och därför kräver dess existens en förklaring. Gud, däremot, utgör sin egen nödvändighet: I Guds identitet, ingår egenskapen att han existerar. Orsaken till att Gud finns är Gud.

Ett besläktat argument är det som går under det arabiska namnet Kalam, och som gör gällande att universum behöver förklaras eftersom det en gång har uppstått, medan Gud är ett tidlöst väsen som alltid har funnits, och som sådant kan förbli oförklarat.

Utifrån ett sådant resonemang kan den kosmologiska teorin om världsalltets födelse i Big Bang för knappt 14 miljarder år sedan med en del god vilja betraktas som belägg för en övernaturlig varelses inblandning. Men å andra sidan kan man invända att de flesta varianter av Big Bang-modellen gör gällande att tiden uppstod först i och med ursmällen, så att universum faktiskt visst alltid har existerat, om man med alltid menar ”vid alla ögonblick i tiden”.

Och därmed har man gett sig in på fysikernas försök att besvara den uppenbarligen svårbesvarade frågan om orsaken till världens existens. Varför något snarare än intet? Vad sägs om svaret: ”Därför att ett instabilt vakuum uppstod som en fluktuation i den absoluta intigheten, som i fysikaliska termer kan beskrivas som en sluten fyrdimensionell rumtid med radien noll. Detta vakuum genomsyrades av kvantfält vars fluktuationer i sin tur sådde fröet till det universum vi ser idag”?

Ja, det får åtminstone mig att undra om allt ståhej kring frågan om existensens orsak åtminstone till viss del är ett resultat av de högtstående intellektens tendens att intellektualisera lite för mycket?

För hur mycket har det intet som enligt Heidegger gör sig påmint i stunder av bottenlös förtvivlan eller oförstörd lycka, egentligen att göra med den teoretiska fysikens bild av ett universum som ännu inte finns? Kanske faktiskt nästan – intet?

Men en sak kan man i alla fall säga om fysikernas rumtid utan utsträckning: Den är verkligen intet, mer intet än en tom rumtid, mer intet än ett tomt rum utan tid, mer intet än – ja, det mesta. Det enda som måste sägas ha funnits från början i denna modell är de naturlagar som tillåter ett kvantfält att tunnla fram ur detta totala intet. Men på vilket sätt fanns i så fall de?

Frågan om varför det finns något för oss alltså oförhappandes vidare till frågan om huruvida fysikens lagar existerar inte bara oberoende av den mänskliga tanken, utan till och med oberoende av att det finns någon fysikalisk tillvaro som de kan beskriva. Och där har vi hamnat utan att vad det verkar ha kommit så särskilt mycket närmare ett svar på frågan om varför något existerar alls.

Och ju mer man tänker på saken, desto mindre uppenbart tycks det att upptagenheten vid denna fråga är tecken på intellektuell finess. Är den i själva verket inte, som redan Immanuel Kant ville göra gällande, bara en effekt av att ha utvidgat idén om orsak och verkan längre än vad som är rimligt? Oavsett hur naturlig kausaliteten ter sig för oss, finns det nämligen mycket som tyder på att den inte gäller på de minsta partiklarnas kvantmekaniska nivå, och att universums födelse var en händelse då kvantmekaniken spelade roll har vi mycket goda skäl att tro. Och dessutom: Om tiden uppstod först i och med den stora smällen, hur är det möjligt att tala om en orsak som föregår den? Är det något som behövs för att orsakssamband ska kunna upprättas är det väl tid.

För den som vill gå ännu djupare i sin kritik av frågan om varför något istället för intet, finns inte heller några hinder. Varför tycker vi exempelvis att existensen av något behöver motiveras, men inte existensen av intet? Varför ska intigheten på detta vis betraktas som ett naturligt grundtillstånd? Enligt filosofen Adolf Grünbaum är det ingen slump att frågan började ställas först i den moderna eran: De gamla grekerna upptogs inte av den, och inte heller antika indiska tänkare. Skälet? De var inte fostrade i den kristna tro som postulerar en skapelse ur intet, ex nihilo. Först i och med den kristna läran om en allsmäktig gud som häver existensen upp ur intet och därefter oupphörligt verkar för att upprätthålla den, skulle vi inte vara så övertygade om att varje avvikelse från intigheten kräver en förklaring. Detta alltså enligt Grünbaum. Som matematiker är jag också frestad att inflika att det finns många fler sätt att existera på, än det finns att inte existera på, vilket väl i sig är en sorts statistiskt argument för någontinget. Kanske är frågan om varför världen är i själva verket ett skenproblem?

Ja, vem vet. Men hur som helst finns det också, vad Schopenhauer än påstod, tänkande personer som intar en helt annan hållning till problematiken än den djupsinnigt grubblande. Som exempelvis filosofen Sidney Morgenbesser, som när den eviga frågan ställdes till honom helt sonika snäste ifrån: ”Äsch! Även om det fanns intet skulle ni säkert inte vara nöjda ändå!”

Helena Granström
författare med bakgrund inom fysik och matematik

Litteratur

Jim Holt – Why does the world exist? (Liveright, 2012)

Niayesh Afshordi och Phil Halper – Battle of the big bang (University of Chicago Press, 2025)

Thomas Hertog – Om tidens uppkomst (Fri Tanke, 2023)

Philip Goff – Meningen med universum (Fri Tanke, 2025)