Kodnamn Metro: Svenska motståndsrörelsen

Under kalla kriget planerade Sovjetunionen att ockupera Sverige vid ett krigsläge. Hotet gjorde att regeringen 1949 startade en hemlig organisation som skulle evakuera nyckelpersoner till Storbritannien och organisera motståndet mot ockupationsmakten om det värsta skulle hända.

Den svenska motståndsrörelsen, med kodnamnet Metro, var redo att slå tillbaka om kriget kom. Högt uppsatta politiker, direktörer och fackföreningsledare samarbetade i det fördolda för att säkra Sveriges självständighet – med stöd från både kungahuset och regeringen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Johan Wennström, statsvetare och forskare vid Försvarshögskolan, om Sveriges hemliga motståndsrörelse under kalla kriget. Han är aktuell med boken Sveriges sak var vår där vi får en samlad och väldokumenterad bild av den hemliga svenska Stay Behind-rörelsen.

Sveriges motståndsorganisation Metro – i folkmun kallad Stay Behind – organiserades i strikt hemlighet från 1949 och framåt, med uppdrag att verka i det tysta efter en eventuell sovjetisk invasion. Dåvarande statsminister Tage Erlander utfärdade i juni 1949 fyra hemliga fullmakter för att planlägga en motståndsrörelse. Fullmakterna gavs till högt uppsatta personer inom näringslivet och militären – bland dem försäkringsdirektören Alvar Lindencrona och arméchefen Carl August Ehrensvärd. Verksamheten legaliserades formellt 1955 genom ett tidigare okänt konseljbeslut.

På Fleminggatan 17 i Stockholm, bakom en anonym dörr märkt ”Driftbyrån”, dolde sig under kalla kriget en av Sveriges bäst bevarade hemligheter. Här utbildades utvalda svenskar i sabotage, konspiration och överlevnad – inte för att anfalla, utan för att göra motstånd vid en framtida sovjetisk ockupation.

Organisationen var strikt hierarkisk, uppbyggd enligt principen om ”vertikal kontakt” – medlemmarna kände endast till sina närmaste över- och underordnade. Under täcknamn fick de utbildning i sabotage, spaning och hantering av cyanidkapslar, ofta i isolerade bås där de inte ens såg varandra.

Forskaren Johan Wennström avfärdar övertygande att den svenska motståndsrörelsen inte var en NATO-filial. Till skillnad från andra europeiska Stay Behind-nätverk var den svenska rörelsen självständig, även om det fanns vissa kontakter med väst. Organisationen förberedde flyktvägar till Norge och Storbritannien, planerade för ett exilhögkvarter i England och tränade för sabotage- och partisankrig.

En unik aspekt av Metro var samarbetet över klassgränser. Både LO:s ordförande Arne Geijer och SAF:s ledare Curt-Steffan Giesecke deltog i rörelsens ledning. Samarbetet speglade den så kallade Saltsjöbadsandan – ett svenskt försvar byggt på samförstånd snarare än konflikt.

Organisationen finansierades med statliga medel och bidrag från näringslivet fram till 1992, men lades aldrig formellt ned. Under 1990-talet tog general Robert Lugn över ledarskapet – därefter blir spåren allt mer otydliga. Ingen vet säkert om rörelsen fortfarande existerar.

Musik: The Last Stand av Jon Presstone, Storyblock Audio.

Bild. Broschyren Om kriget kommer från 1952 från Kungliga Civilförsvarstyrelsen. Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.