Överlevarna #53: Roza Lekach

– De tog alla judiska familjer och skickade oss till Prozoroki ghetto. Vår hund satt utanför dörren och skällde när vi fördes bort. En tysk sköt hunden. Vi åkte häst och vagn, vaktade av tyskar och polska poliser, när vi närmade oss Prozoroki såg vi hur de grävde en stor grav i skogen. Det spreds ett rykte att tyskarna tänkte ta alla judar till graven. Vi fortsatte fram till en skolbyggnad vid tågstationen. Vi placerades där. Det var mörkt och tyst. På morgonen var det tumult, tyskar och polska poliser tvingade alla, bland annat min mormor och morfar och mostrar att gå på led, fyra och fyra, i riktning mot skogen och graven. De som inte kunde gå, gamlingar, mammor med små barn, slängde – slängde! – tyskarna upp på vagnarna. Plötsligt kom en väninna till min mor, Ida, i en bil. De var väldigt goda vänner. Hon lyckades övertala tyskarna att skona sju familjer, som inte behövde åka till graven, bland annat hela min familj. Hur hon gick till väga det vet vi inte. Senare hörde vi gevärssalvorna från när de andra familjerna avrättades. Pappa och mamma satt vid fönstret och grät. Vi kunde inte ana. Ingen kunde ana. Och på kvällen fick vi åka tåg tillbaka till vår by. När vi åkte förbi massgraven såg vi att folk stod och jobbade där. En polis berättade senare för min bror vad som hade hänt i skogen: De ställde upp folk fyra och fyra., tog ifrån de allt, de fick klä av sig alla kläder, trots att det var vinter och kallt. De sköts med nackskott och ramlade ner i massgraven. Sedan kom nästa rad ned fyra personer fram, kläddes av och sköts med nackskott och ramlade ner i graven. Och ibland var det några som levde. Men ingen kunde rädda sig. Förutom de polska polismännen övervakades avrättningarna av fyra, fem tyskar, som alla var berusade. 420 personer mördades i skogen. Alla från Prozoroki var borta. Än idag, när jag vaknar i bland, då hör jag skott.