Vad har vi för skydd mot skvallerläsning?

Drygt ett år har gått sedan debatten om Reva var som mest intensiv. Då handlade det om ID-kontroller i tunnelbanan och om polisens hänsynslösa jakt på papperslösa. Men vad hände med debatten? Kalibers nyhetsdokumentär handlar idag om det kontroversiella projektet Reva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Då, för drygt ett år sedan, var debatten intensiv. I debattartiklar, på kultursidor och i reportage diskuterades Migrationsverkets, Gränspolisens och Kriminalvårdens nya projekt Reva. Ett projekt med syfte att öka antalet avvisningar. Men kritiken landade mest i gränspolisens knä och debatten kom att handla mycket om hur invandrare krävdes på id-kort i tunnelbanan, hur polisen slog till på borgerliga vigslar och häckade utanför barnpsykiatrin. Allt för att få fast papperslösa som skulle skickas hem till sina hemländer. Det pratades om stasimetoder och att en ny polisstat växt fram, där invandrare eller de som såg ut som invandrare, skulle kontrolleras. Men vad var det som ledde fram till den här förändringen? Och hade medierna och allmänheten verkligen förstått vad Reva egentligen handlade om? Nu, 2014, har debatten om Reva tystnat. Men på olika håll fortsätter kampen. Till exempel här i Jesusparken nära Möllevångstorget i Malmö där ett gäng aktivister tältar i protest mot att flera afghaner ska avvisas. Det är fortfarande kallt ute och en av de som riskerar att avvisas, Zabihullah Nadeem, visar runt i tältlägret. – This is the tent. We fixed it yesterday and we were here last night also. You have some beds here and blankets. – Yes some warm things, it was very hard to stay here last night. You slept here? – Yes we slept here. But it was very cold, and some friends got sick, but we will continue this. De flesta här är med i olika nätverk såsom Aktion mot Deportation och Asylgruppen som jobbar aktivt mot Reva. De berättar att en del blivit sjuka av kylan men att de ska fortsätta med protesterna. En av de som sökt sig hit är Zabi Rahimi. Han säger att han avskyr Reva. – No I am actually not interested to talk about Reva. Because I really hate it. Why do you hate it? – Because it´s a fucking stupid system. Have you protested against it? – Yeah, many times. As much as I could. And why? – Cause I really hate it. It´s an indecent system. Hej jag kommer från Sveriges radio och gör ett program om Reva. Vad tycker du om Reva? – Jag tycker att Reva är förkastligt, säger aktivisten Heram Li. Varför då? – Dels för att det utgår från rasprofilering. Man kan ju inte ha ett rättsväsende där polisen kollar och ser hur du ser ut och därefter stoppar dig. Det är ju mot allt som har med mänskliga rättigheter och demokrati står för. Aktivisterna här är långt ifrån ensamma med att ha uppfattningen att Reva handlar om id-kontroller på stan. Den föreställningen har också flitigt förmedlas i olika medier. I till exempel SVT:s morgonsoffa då det lät så här för ett år sedan. “Ska polisen få stoppa och kräva identifiering av människor som ser ut vara i Sverige utan tillstånd? Ja det har diskuterats intensivt de senaste veckorna efter polisens så kallade Reva-projekt där man stoppat människor i till exempel Stockholms tunnelbana på jakt efter papperslösa”. SVT, Gomorron Sverige SVT var inte ensamma. I Dagens Nyheter och i Svenska Dagbladet med flera kunde man läsa om polisens Reva-kontroller. Och när Jonas Hassen Khemiri skrev ett öppet brev till justitieminister Beatrice Ask kopplade även han ihop Reva med de inre utlänningskontrollerna. Men Reva handlade inte om id-kontroller på stan. – Reva-projektet är egentligen något ganska tråkigt administrativt som kanske framförallt sker inne på Migrationsverkets kontor bland deras handläggare. Det handlar om att effektivisera handläggningen av verkställighetsärenden, säger Peter Leander som står bakom en färsk rapport från den väns­terorienterade tankesmedjan Arena idé. I rapporten har Peter Leander granskat polisens inre utlänningskontroller och hur de uppkommit. Enligt honom har Reva lett till att man fått mer tid över till att göra fler id-kontroller på stan. Men han menar att det inte går, som många medier har gjort, att sätta likhetstecken mellan Reva och polisens id-kontroller. – Man pratar om polisens Reva-projekt, man pratar om Reva-poliser, polisens Reva-kontroller. I media av någon anledning så används det här Reva-begreppet på just inre utlänningskontroller. Det finns ett missförstånd där. Men det har varit felaktigt? – Ja det är det. Man har slarvat. Det blir väl mer slagkraftigt att kalla det Reva. För att förstå hur Reva kom till får man gå tillbaka till december 2008 då regeringen skickade ut sina regleringsbrev. Alltså de uppdrag som varje år delas ut till Sveriges myndigheter från regeringen. I regleringsbreven till Migrationsverket, Kriminalvården och Gränspolisen uttryckte regeringen att man ville att de tre myndigheterna skulle göra en översyn för att öka antalet verkställigheter, alltså att fler skulle skickas tillbaka till sina hemländer. Detta hade regeringen aldrig uttryckt tidigare. En av anledningarna var att få ner de långa handläggningstiderna och att minska trycket på Migrationsverkets förvar. Året efter, 2009, avsattes 10 miljoner kronor och en av satsningarna blev Reva, en förkortning av Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete. Och projektet gick ut på att jobba smartare i byråkratin. Det handlade bland annat om att tjänstemän skulle ta över ärenden när deras kolleger blev sjuka och att dela in ärenden efter svårighetsgrad. Inne på polisstationen i Malmö sitter gränspolisens chefer Kristina Hallander Spångberg och Leif Fransson. Här var man först ut med projektet som först skulle testas i Skåne. Och den nya metoden nådde framgång. – Vi blev effektivare. Vi ökade antalet verkställigheter markant. Skånes verkställigheter gick upp med 25 procent från 2010 till 2011, säger Kristina Hallander Spångberg. – Innan har det varit så att de svårare ärendena hade man aldrig tittat på innan. Nu avdelade man ett antal utredare som i lugn och ro fick jobba med de här svårare ärendena och då ledde det också till att man nådde en framgång där och sedan var det en grupp som bara jobbade med de här lite snabbare ärendena. Så att med en tydlig uppdelning får man också en specialisering och med det får man också upp en kunskap och en snabbhet i olika ärenden, säger Leif Fransson. Det var alltså det här Reva handlade om - att dela upp olika ärenden poliser emellan efter svårighetsgrad. Inte om de inre utlänningskontrollerna. Leif Fransson och Kristina Hallander Spångberg säger att det spred sig en frustration inom polisen när medierna inte förstod vad Reva egentligen var. – Det är klart att det är frustrerande. Jag tyckte och kände så här: fast man levererade sakliga uppgifter så fastnade inte det hos ett antal journalister, säger Leif Fransson. - De journalister som faktiskt beskrev vad Reva var. De försvann ju, säger Kristina Hallander Spångberg. I debatten menar du? – Ja, det försvann. Det kom aldrig upp. – Man vill ju alltid ha ytterligheterna. Det jag kan tycka är tragiskt är att journalister inte engagerar sig mer i att ta reda på vad sanningen egentligen är. Vad är det här? Utan man har redan förutbestämt att så är det. Det kan jag tycka det är synd att man inte kan ha en nyanserad debatt - att det här är Reva och här är det som är fel, säger Leif Fransson. – Det som är trist med det är att när det blir en sanning i media, då styrs ju också den allmänpolitiska debatten, det blir väldigt polariserat och det tjänar ju inget syfte, säger Kristina Hallander Spångberg. Men även om Reva var en administrativ metod så kontrollerades ju människor på stan, till exempel i tunnelbanan. Någonting hade ju hänt. För att förstå hur de inre utlänningskontrollerna har blivit allt fler får man backa till 2001. Då Sverige går med i Schengen. Syftet med Schengen var att människor skulle kunna röra sig helt fritt mellan de EU-länder som ingår i samarbetet. Men för att kunna öppna gränserna ställdes ett motkrav från EU. De inre utlänningskontrollerna, som gick ut på att polisen skulle göra kontroller innanför landets gränser. Det för att motverka illegal invandring och gränsöverskridande brottslighet såsom människosmuggling. Men till en början gjordes det få kontroller. Det framgår av Gränskontrollutredningens betänkande från 2004. Där beskrivs det också att det fanns en osäkerhet inom polisen hur kontrollerna skulle genomföras. Man var orolig att kontrollerna skulle bryta mot diskrimineringslagen. 2007 började polisen föra statistik över antalet kontroller. I statistiken kan man se att polisen då börjat prioritera kontrollerna. 2007 gjordes 10 000 kontroller året efter 17 000. Sedan, i juni 2011, hände något. Då Rikspolisstyrelsen i en FAP, alltså i sina allmänna råd och föreskrifter, gav ut en text om de inre utlänningskontrollerna till polismyndigheterna runt om i landet. Nu slog man fast att kontrollerna skulle vara en integrerad del av polisens olika verksamhetsgrenar. Här förklarade man också att kontrollerna var en viktig åtgärd eftersom vi gått med i Schengen. Det här var alltså orsaken till varför de inre utlänningskontrollerna hade ökat så markant. Men i Skåne fanns det även en annan bidragande faktor till varför antalet inre poliskontroller ökade. I slutet av 2011 drabbades Malmö av en mordvåg och polisen stod handfallen. Skånepolisen beslutade därför att begära en nationell förstärkning från andra polismyndigheter - poliser som skulle bistå Malmöpolisen i kampen mot mordvågen. Malmöpolisen förstärktes och sammalagt arbetade en tid 300 poliser I Malmö som hjälpte till dels med mordutredningarna men också med att patrullera på Malmös gator. Satsningen döptes till Operation Alfred. – Så man ökade antalet poliser i yttre tjänst dramatiskt och de gjorde ju många personkontroller. På hotspots, där man vet att det begås brott och de kontrollerna förstod jag när den debatten kom bakades ihop med de inre utlänningskontrollerna, säger Kristina Hallander Spångberg. Skåne var först ut med Reva. Men snart skulle andra polismyndigheter också implementera den nya administrativa metoden i sitt arbete. 2013 inleddes projektet i Stockholm. I bland annat SVT och P3 Nyheter kunde vi för ett år sedan höra flera personer som berättade om hur de blivit kontrollerade av polisen i tunnelbanan. "- Ja, det var så att jag stod och väntade på en kompis innanför spärrarna och jag hade dragit mitt SL-kort och jag hade inte plankat eller någonting. Och då kom det en polis och frågade mig om jag skulle kunna följa med åt sidan. Jag skulle vilja se ditt pass för du är misstänkt för att ha kommit illegalt in i Sverige Vad känner du när det här händer? - Det känns dåligt. Det känns diskriminerande" " - De frågade mig först på engelska om jag kan prata svenska. Hur kom jag hit och hur länge hade jag bott här. Hade han någon anledning att stanna dig tycker du? - Absolut inte. " Vittnesmål från tunnelbanan SVT och P3 Nyheter I de större medierna rapporterade man om polisens Reva-kontroller. Men faktum var att när de första medierna började skriva om kontrollerna hade inte ens Reva startat i Stockholm. – Ja de har vi ju genomfört under flera år, säger Per-Uno Johansson som är enhetschef vid Gränspolisens utredningsenhet i Stockholm. Så det hade ingenting med Reva att göra? - Nej, absolut inte. Och ändå kopplades det ihop, hur kunde det bli så tror du? – Det kan inte jag förklara för vi förklarade för journalisterna gång efter annan både jag och min chef i ett antal intervjuer att det fanns ingen koppling. Men du berättade det här för journalisterna att det här hade inte med Reva att göra ändå så skrev de att det hade med Reva att göra, vad tänker du om det? – Ja, jag tycker det är tråkigt att de inte lyssnar på vad man säger. Jag får intrycket av att de redan hade bestämt sig att här ska vi köra en drive och då gjorde man det oavsett vad vi sa. Sen då all den här kritiken som kom då, varför upplevde så många att de blev diskriminerade i tunnelbanan? – Ja, det kan ju inte jag svara på. För det var ju många som upplevde då att de blev diskriminerade. – Ja, men då uppmanade vi dem att de skulle göra en anmälan så att man får utreda det. Men hur lätt eller svårt är det att genomföra den här typen av kontroller utan att diskriminera någon? – Ja nu förstår jag inte riktigt hur du menar. Vi upplever inte att de här kontrollerna var diskriminerande. Nej, men det var ju många som gjorde det. – Jag kan ju inte svara för hur de upplevde det. Jag kan inte svara på hur andra upplever vissa kontroller. Men går ni på utseende? – Nej, vi går inte på utseende utan vi går på andra omständigheter och nu måste jag bryta för nu har de här minuterna gått för länge sedan. Ja, okej. Tack så mycket. – Tack, hej. Även om frågan om diskriminering i tunnelbanan fortfarande är känslig för polisen så kvarstår faktum. Reva hade inte ens inletts i Stockholm när medierna började skriva om id-kontrollerna i tunnelbanan. Även i Skåne pekades vissa metoder ut som en del av Reva. Till exempel att man slog till på borgerliga vigslar i jakten på papperslösa. – Att vi kontrollerar borgerliga vigslar. Så länge jag har varit här och några år innan dess har man gjort det, säger Leif Fransson vid Gränspolisen i Skåne. Det var långt innan Reva? – Ja, det var långt innan. Det var 10 år. Alltså så länge man har sysslat med utlänningsverksamhet så har man kontrollerat borgerliga vigslar. Men var gick det fel då, var kommer det här ifrån, den här missuppfattningen då? – Jag tycker du ska fråga Linda Stark som skrev den första artikeln, säger Kristina Hallander Spångberg. Det var där det blev fel? – Ja. Linda Stark var en av de första journalisterna som skrev om Reva-projektet i reportagetidningen Re:public. – Idén kom egentligen från redaktionen och de frågade om jag ville undersöka vad det var som gjorde att ungdomar som levde gömda i Malmö kände sig väldigt rädda för att gå ut och de kände att de var extra bevakade av polisen, säger Linda Stark. Vad var det du kom fram till då? – Först och främst tog jag kontakt med de som jag hade kontakt med innan som träffade gömda i Malmö. Och de bekräftade den bilden. Och jag hörde av mig till flera och alla sa samma sak. Och när jag kollade runt lite på nätet så hittade jag på något sätt ett dokument från polisen där det handlade om Reva. I den längre artikeln som fick stort genomslag och som lade grunden till hur andra medier uppfattade vad Reva var kunde man läsa att id-kontrollerna på stan, stormningar av borgerliga vigslar och påringningar till BUP, allt var nya metoder som en del av Reva. – Jag tycker också att det är problematiskt om man säger Reva-kontrollerna i tunnelbanan. Jag har inte velat använda det. Men för du skriver ju också det att id-kontroller på stan är en del av Reva? – Ja, för att kan man koppla ihop samman de här arbetsmetoderna med Reva? Ja, ju mer effektiva vi är i det administrativa arbetet desto mer tid har vi för spaningsarbetet och det är ju inre utlänningskontroller. I Linda Starks artikel står det att polisens arbetsmetoder var en del av Reva. Men hon tycker ändå inte att det är hennes ansvar vad andra medier senare har skrivit. – Alltså jag kan bara ta ansvar för min artikel. Där jag är tydlig med att skriva att det är en konsekvens av Reva. Sedan om andra medier har skrivit det kritiserade Reva-projektet när det kom till Stockholm. Det får ju stå för dem. Men kunde du ha varit tydligare så här i efterhand? – Det jag kunde ha varit tydligare med var kanske att metoderna i sig kanske inte var nya. Gränspoliserna Leif Fransson och Kristina Hallander Spångberg igen. -- Många hade en grov missuppfattning. Men mycket av upprördheten kom ju från de här metoderna man använde. Att man går in på borgerliga vigslar till exempel. Spelar det någon roll att man kallar det för Reva eller inte? – Nej, men då tycker jag att journalisterna ska föra ut att när det gäller borgerliga vigslar handlar det om rätten att göra inre utlänningskontroller. Alltså som journalist tycker jag att det är viktigt att man åtminstone för ut ett korrekt budskap så att folk åtminstone kan ta ställning till - vill jag ha en inre utlänningskontroll? Då får man förklara vad är en inre utlänningskontroll och så får man ha en diskussion utifrån det och då kan man ju ha en livlig debatt. I Debatt på teve eller var som helst. Men man måste åtminstone leverera korrekta slutsatser på ett korrekt material. Annars går det inte att förändra något? – Nej, det är ju helt omöjligt. För då pratar vi om äpplen, medan journalisterna pratar om päron och sen uppfattar allmänheten det som apelsiner. Alltså det är helt omöjligt att få ut något vettigt eller konkret av det. Nils Funcke är författare, publicist och expert i yttrandefrihetsfrågor. Han menar att den här typen av missuppfattningar kan skada allmänhetens förtroende för journalistiken. – Det är ju alltid så att man ska beskriva saker och ting sakligt. Det tjänar ju inget till att bedriva och gå ut med överdrifter, för rätt som det är kommer sanningen ikapp det här och då undergräver man ju tilltron till medierna och risken är ju att man utsätter myndigheterna för medborgarnas avoghet när det faktiskt inte är motiverat. Så ska ju en bra journalistik inte fungera heller utan vi ska ju dra upp oegentligheter och tillkortakommanden och allt vad det nu kan vara, men man ska ju ändå beskriva verkligheten på ett korrekt sätt. – Och sedan som sagt var då också att tilltron till myndigheterna minskar och jag säger inte att ambitionen ska vara att de ska ha hög trovärdighet, men ska de falla, så ska de falla på att de faktiskt gör dumheter eller felaktigheter. Inte att man målar upp en bild av att de är korrupta eller att de är invandrarfientliga eller vad det nu kan ha varit i det här sammanhanget. I Kalibers nyhetsdokumentär har du idag fått höra om hur medier rapporterat om Reva. Hur en missuppfattning spridit sig om att Reva handlade om de inre utlänningskontrollerna. Men att Reva aldrig handlade om det, utan var en administrativ metod som användes av bland annat polisen. Men hur har det gått då? Antalet inre utlänningskontroller har ökat år för år. 2012 gjordes det över 42 000 inre utlänningskontroller i Sverige. Samtidigt har polisen i Stockholm beslutat att inte längre genomföra kontroller på tunnelbanan. Reva-projektet kommer i sommar att avslutas och bli en ordinarie del av Polisens, Migrationsverkets och Kriminalvårdens verksamheter. Men samtidigt har man blivit mindre effektiv och lyckats avvisa färre personer under 2012 och 2013 än i början av projektet. Peter Leander på Arena idé som skrivit rapporten om de inre utlänningskontrollerna tror att Reva-debatten hade kunnat landa annorlunda om det inte skett någon missuppfattning om vad Reva var. – Polisen har fått bära ett hundhuvud i den här debatten som kanske skulle kunnat ha getts till politikerna. Vad hade hänt då om debatten hade riktats mer åt det hållet? – Det är ändå en ansvarsfråga. Vad beror den här viljan på? Man kunde ställt politiker mer till svars för de inre utlänningskontrollerna, än enbart polisen. Att se den politiska dimensionen av det här. Och i Jesusparken i Malmö fortsätter tältprotesterna. Och även om man här har börjat förstå att Reva inte är samma sak som de inre utlänningskontrollerna så tycker i alla fall aktivisten Heram Li att debatten lett till något positivt. – Jag tror generellt på ett sätt att det har blivit bra. För man här ändå uppmärksammat frågor kring det och folk har fått en djupare förståelse kring det. Sen hade man kanske kunnat önska sig att debatten inte tog slut när det blev ointressant efter en månad när Jonas Hassen Khemiri hade skrivit en debattartikel och alla hade lajkat den på Facebook och sen va alla nöjda och gick hem. Och där tog ju varken Reva eller de inre gränskontrollerna slut. Det är väl någonting man kanske kan tycka är tråkigt. Men samtidigt så tror jag att fler i samband med det har engagerat sig, kollat upp mer, läst på mer. Att det ändå finns en mer levande debatt efter än före. Reporter Mikael Funke kaliber@sverigesradio.seProducent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

23 Mar 201428min

Mycket pengar, utsatta människor och stora brister i kontrollen. Har det som var tänkt att fungera som ett skydd för samhällets svagaste blivit en arena för bedragare? Allt fler kräver nu att regeringen river upp systemet med gode män och förvaltare och gör om från grunden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. - Jag är 95 år och där är jag och min syster, säger en äldre dam. - Foton som hänger på väggen och vilken är det som är du då? Är det du som är till vänster eller höger? - Höger förstås. - Förstås? Ja,ja… skrattar sjuksköterskan Sabina Bäckström. Det är snart dags för lunch på demensboendet Nytorgsgården i Stockholm – och sjuksköterskan Sabina Bäckström går ett varv och ser till de boende. Många av dem som bor här har blivit gamla och glömska och klarar inte längre av att sköta sin ekonomi, men hjälpen de får av samhället fungerar inte alltid, berättar Sabina. - Om du ringer och tjatar och pengarna inte kommer? Vem ska du kontakta då om de inte har anhöriga?, säger Sabina Bäckström. Det här är den tredje och sista delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som tidigare kallades omyndigförklaring. Förvaltarskap och godmanskap har kommit till för att skydda den som inte kan ta hand om sig själv. Det kan vara på grund av psykisk sjukdom eller till exempel demens. Men tidigare i vår serie har vi hört om människor som far väldigt illa. Stora summar pengar som försvinner utan kvitton och människor som inte får sitt förvaltarskap omprövat på många år. Under seriens gång har vi också fått många mejl och telefonsamtal från människor som berättar om liknande händelser. Innan vi tar reda på vad den ansvariga ministern, justitieminister Beatrice Ask, har att säga om systemet ska vi börja med att ringa in problemen. Kritiken handlar inte om ifall förvaltarskap och godmanskap behövs. Tvärtom de flesta är överens om att behoven kommer att öka. I takt med att vi blir allt äldre kommer fler av oss att förlora våra förmågor. Många äldreboenden och psykiatriska institutioner har också slagit igen de senaste decennierna. Men även många av dem som bor på en institution behöver hjälp av någon som sköter deras ekonomi. Det gör de flesta på Nytorgsgården, där sjuksköterskan Sabina Bäckström jobbar. - Alltså det behövs ju nån som sköter ekonomin så är det ju bara. Så det finns ju ett behov det gör det ju absolut. Någon måste ju kunna sköta ekonomin speciellt för dem med minnessjukdomar. Sabina Bäckström har jobbat som sjuksköterska i 14 år och haft mycket kontakt med gode män och förvaltare genom åren och hon säger att det där väldigt olika hur väl de sköter sina uppdrag. En del gode män hälsar på ibland, håller kontakt med personalen och ser till så att deras huvudmän får både den omvårdnad och de pengar de behöver, men det finns också de som inte ens ser till så att de boende får sina grundläggande behov uppfyllda. - De flesta problemen som vi har är ju när man tar kontakt och de inte riktigt sköter det ekonomiska. Man tar kontakt för pengarna börjar ta slut och de behöver gå och klippa sig eller gå på fotvård eller något sånt och så dröjer det väldigt länge innan pengarna kommer in. Ibland måste man ringa och tjata och påminna: Nu är det så att vi bara har så många kronor kvar. Det behöver fyllas på för annars kommer hon inte att ha råd att göra någonting. Det måste fyllas på. Jaa, säger dem. Vid nästa tillfälle när man behöver pengarna så finns de inte där och det är väl inte så riktigt som det ska fungera, berättar Sabina. - Vad gör ni då i en sådan situation? - Nä, alltså det är väldigt svårt för personalen. Jag menar vi kan ju inte ta med boende på sådana saker som de kanske skulle behöva. Men även saker som en utflykt. Har de inte råd att åka så är det ju uschligt att de får sitta hemma på en solig dag om de ska ut och bara fika, men har inga pengar. Det måste ju kunna fungera det här med godmanskap för dem som inte har släktingar eller kan sköta ekonomin själv. För de boende blir på Nytorgsgården kan alltså skillnaden mellan en bra eller dålig god man eller förvaltare innebära skillnaden mellan om man kan åka med på en utflykt eller inte. Som det ser ut idag ska systemet med gode män och förvaltare uppfylla både behoven för den som bor på en institution och för den som bor i sitt eget hem. För den som bor hemma finns det inte alltid någon personal som kan ringa och tjata om pengar. Att bli satt under förvaltarskap är en betydligt större inskränkning i en människas liv än att ha en god man, även om båda uppdragen vilar på samma lag. En god man aldrig får göra nånting som är tvingande, utan måste ha sin huvudmans samtycke, medan en förvaltare tar över beslutanderätten och träder in i personens ställe. En del av dem som har en förvaltare har små eller inga möjligheter att göra sina röster hörda. Därför anses det också extra viktigt att samhället skyddar just den här gruppen. Men så ser det inte alltid ut i praktiken. En som har mer inblick än de flesta i hur systemet fungerar i verkligheten är Elisabeth Carlsund. Hon gick i pension för ett och ett halvt år sen, men innan dess jobbade hon på Riksrevisionen. Det är kommunerna som har ansvar för förvaltarskap och godmanskap, men de statliga länsstyrelserna har till uppgift att kontrollera att kommunerna utövar den tillsyn de ska. När Elisabeth Carlsund granskade länsstyrelsernas kontroller – år 2006 och 2009 – såg hon ett skyddsnät där maskorna blivit så stora att systemet kan locka till sig bedragare. - Kombinationen av att det handlar om många människor som inte kan föra sin egen talan, det är därför de har en ställföreträdare, mycket pengar inblandade och det finns väldigt lite insyn från samhällets sida i realiteten. Vi följer inte ens upp hur många handlar det om här, hur mycket pengar handlar det om? Det vi har idag, det är siffror från den första granskningen som avser 2004. Sen har vi inte siffror på hur mycket det är. Och det sker väldigt mycket utan att det finns en ordentlig insyn i och med att det inte finns någon uppföljning av det hela, säger Elisabeth Carlsund. Det finns alltså inte ens någon statistik över hur många som har god man och förvaltare idag. De senaste siffrorna är från 2004. Då handlade det om 88 000 personer men det har blivit många fler sen dess – och allra mest ökar förvaltarskapen. Det visar en undersökning som Kaliber har gjort. Men trots att det handlar om så utsatta människor saknas det idag tydliga regler för hur förvaltarskapet ska gå till. När tingsrätterna fattar beslut om förvaltarskap lägger de stor vikt vid läkarintyget, men i den första delen av vår serie berättade Karin Sparring Björkstén som specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur läkarintygen för förvaltarskap ska skrivas. Det finns idag inte ens några kriterier för vem som ska anses behöva en förvaltare. - I en del andra länder har man jobbat med det här och det finns direktiv. I England har man nåt som heter the mental capacity act, där man har strukturerat upp väldigt noggrant hur man ska bedöma om människor har förmåga att fatta vettiga beslut som är bindande. Men vi har inga direktiv ens för det här, säger Karin Sparring Björkstén. Idag kan ett läkarintyg om förvaltarskap skrivas av vilken legitimerad läkare som helst, en läkare som kanske bara har träffat personen en kort stund på en vårdcentral. Och omprövningen av förvaltarskap görs inte heller alltid som den ska. Enligt lagen ska ett förvaltarskap omprövas varje är, men i tillsynsrapporter från länsstyrelser läser vi om kommuner, som på grund av tidsbrist, dröjer flera år med att upphäva förvaltarskap. Till och med i fall där de själva har konstaterat att förvaltarskapet borde upphöra. När tingsrätten har fattat beslut om förvaltarskap och förvaltaren tillsätts är det kommunens överförmyndare som sköter rekryteringen. De kan fråga runt i sin egen bekantskapskrets eller till exempel annonsera efter folk. Och det var en just en sån annons om att Uppsala kommun sökte gode män som Berit Stag läste i tidningen för 21 år sen. - Berit, vi ses om fjorton dagar, säger en kvinna i Uppsala som har Berit som god man. - Jaa, det gör vi som vanligt såklart, säger Berit Stag, som precis har varit och hälsat på en av sina huvudmän. Hon brukar besöka kvinnan två gånger i månaden. Berit har sammanlagt sju huvudmän och hon drivs av en önskan om att ge dem så goda förutsättningar som möjligt i samhället. - Jag tycker om att försvara människor som inte kan försvara sig själva till de rättigheter man har. Vi kan ju bråka med myndigheter, vi som är friska, på ett helt annat sätt. De har inga möjligheter att kunna göra det och då är det väldigt intressant att hjälpa dem så att de har sin rätt. För de har lika stor rätt att leva och ha ett bra liv i samhället som vi har. Det är väl därför jag tycker om att göra det, säger Berit Stag. - Från överförmyndaren i din kommun, hur mycket instruktioner har du fått av dem hur du ska genomföra uppdraget? - Man får ju inte instruktioner därifrån mer eller mindre. När man får uppdraget så man får man ett papper där det står vilka åtgärder man ska göra då i början, att man ska ta kontakt med banker och si och så, sen är det upp till mig själv, så man får ju inte mycket hjälp därifrån. - Men hur mycket utbildningar erbjuds du från kommunen? - Ingen, mer eller mindre. Ingen utbildning därifrån. När jag började, då fanns ju inte godmansföreningen och gjorde det här då som de gör nu med utbildning. Men nu är det då att via föreningen så utbildas ju folk. - Men i den kommun där det inte finns någon engagerad förening, vad händer med den? - Stackars huvudmän! Det är ju bara att säga det. De får inte den hjälp de behöver där kanske. Det krävs ingen särskild utbildning för att bli förvaltare eller god man och det gör det inte heller för att bli överförmyndare. De som är överförmyndare är ofta politiskt förtroendevalda. Eva von Scheele är förbundsjurist på Sveriges kommuner och landsting och företräder kommunerna och hon bekräftar att det inte finns några tydliga regler, varken för hur förvaltare eller överförmyndare ska hjälpa de mest utsatta i samhället idag. - Det stora problemet, det är den lagstiftning som inte varken hjälper varken överförmyndarna eller ställföreträdarna att tala om vilket uppdrag ställföreträdarna har. Och det i sin tur är ju en rättsosäkerhet för de mest utsatta i samhället, säger Eva von Scheele. - Vad sätter det den som tar på sig uppdraget i för sits? - Att den får ett otroligt stort ansvar, skyldigheter som man sen då ska redovisa för överförmyndaren som sen då i sin tur ska försöka tolka lagen, där det inte finns någonting att tolka. Lagarna som styr systemet med godmanskap och förvaltarskap kom till redan i början av 1900-talet. Det har gjorts en del ändringar genom åren, men i grunden ser systemet likadant ut nu som då, men samhället har under samma period genomgått stora förändringar. Margareta Brattström som är professor i civilrätt på Uppsala universitet och en av Sveriges främsta experter på familjejuridik, tycker inte att lagstiftningen har följt med sin tid. - Det finns ju ganska många fall där det inte riktigt fungerar som det är tänkt. Och då måste man ju börja fundera på hur det kommer sig. Finns det någonting som kan vara bättre? Och det har ju utretts flera gånger om och man vet en hel del men man har inte genomfört det än. Så det är ju lite sorgligt, säger Margareta Brattström. Vi ska återkomma till de utredningar som faktiskt är gjorda, men först ska vi återigen titta närmare förvaltarens uppdrag. Att vara förvaltare är ett frivilliguppdrag som till stor del bygger på att folk vill ställa upp ideellt. Arvodet för en förvaltare ligger på mellan 9 000 och 13 000 kronor om året och uppdraget kan vara både krävande och utsatt. Det handlar inte bara om att ta hand om en persons vardagsekonomi, utan kan också röra sig om stora affärer som fastighetsförsäljningar – och om att se till så att huvudmannen får bra omvårdnad. En förvaltare har heller ingen rätt att avsäga sig sitt uppdrag förrän en ersättare har hittats. Många kommuner har idag svårt att hitta folk som vill åta sig uppdraget och det har i sin tur lett till att de förvaltare som finns kan ha väldigt många uppdrag. Berit Stag som vi träffade i Uppsala har sammanlagt sju godmans- och förvaltaruppdrag och enligt henne tar det ungefär motsvarande 75 procent av en heltidstjänst att sköta dem. Men det finns förvaltare och gode män som har över 70 uppdrag – och i lagen finns det ingen övre gräns för hur många uppdrag en förvaltare får ha. Att en del förvaltare har väldigt många uppdrag ser de flesta kommuner som ett stort problem. Så för att förbättra kvaliteten har flera kommuner satt upp egna maxgränser. Men när vi läser protokoll från överförmyndarnämnders sammanträden och ringer till de här kommunerna visar det sig att även de ofta bryter mot sina egna regler. Överförmyndarnämnd Mitt i Sundsvall har till exempel satt en gräns på max tio uppdrag. Ordförande i nämnden är Bertil Swenson. - Vi har en gräns på högst tio stycken, säger han. - Följer ni den gränsen? - Japp. - Fast jag vet att ni har flera förvaltare som har fler än tio uppdrag… - Ja det beror ju på om det är en person som har skött uppdraget väldigt länge, så kan de få någon till. Maud Ollén, överförmyndare i Norrköping: - Vi har i våra riktlinjer en maxgräns på tio uppdrag. Vi följer den till 95 procent. Det finns en och annan god man och förvaltare som har några fler uppdrag än tio. Malmö har satt sitt tak tre gånger så högt. Där får en ställföreträdare ha 30 uppdrag, men inte heller här följs reglerna. - Dels är det väldigt individuellt hur många man klarar av, sen är det så att vi har svårighet att hitta ställföreträdare till de uppdrag som är mest krävande, säger ordförande i överförmyndarnämnden Bengt Persson. Även i de fall där en kommun håller sin maxgräns kan förvaltaren ha fler huvudmän, eftersom han eller hon samtidigt kan ha uppdrag i andra kommuner. Ett annat stort problem i regelverket som många experter pekar på är överförmyndarens dubbla roller. Förutom att tillsätta förvaltaren är det också överförmyndarens ansvar att granska förvaltaren. Följden av det här blir att den som klagar på en förvaltare samtidigt kritiserar överförmyndaren. Det är ju överförmyndaren som ska se till så att allt fungerar. I vårt förra program berättade vi om Karolina Ahlström. Hon slog larm till överförmyndaren i Boden och berättade att hon misstänkte att hennes pappas förvaltare hade gjort av med flera hundra tusen av hennes pappas pengar för egen räkning. Men hon tyckte inte att hon fick något gehör. - Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren genom att poängtera att han var så bra och pålitlig och att allting har varit i sin ordning när de har fått sina kvitton och årsräkningarna, berättade Karolina Ahlström. Karolina Ahlström polisanmälde själv förvaltaren och det gjorde till slut även kommunen.Polisutredningen har precis påbörjats och förvaltaren vill inte uttala sig. Som anhörig har man rätt att ta del av de årsräkningar förvaltaren lämnar in till överförmyndaren, men alla har inte anhöriga. För att se till så att kommunerna verkligen sköter tillsynen har därför också de statliga länsstyrelserna till uppgift att granska den här verksamheten. Men inte heller länsstyrelsernas tillsyn fungerar som den ska. När Elisabeth Carlsund gjorde sina granskningar för riksrevisionen såg hon också att det ser väldigt olika ut i olika delar av landet. - Det är ett system som öppnar i realiteten för väldigt stora variationer med alldeles för stora maskor där det slipper igenom problem som borde ha plockats upp och uppmärksammats och åtgärdats av både överförmyndare och länsstyrelser men där det inte händer. För mycket ramlar igenom, säger hon. - Men skulle du säga att det här området ändå är ganska genombelyst och granskat vid det här laget? Man känner till problemen? - Ja två granskningar av mer eller mindre samma område med tre år emellan, det är ganska väl omhändertaget får man väl säga med tanke på den konkurrens som finns när det gäller att titta på olika områden. Riksrevisionen har alltså gjort två stora granskningar och justitiekanslern, JK, har också undersökt länsstyrelsernas tillsyn - senast 2013 och också sett att tillsynen inte är tillräcklig på många håll i landet. Redan för tio år sen, år 2004, gjordes också en stor statlig utredning av systemet med godmanskap och förvaltarskap. Det resulterade i en 1 500 sidor tjock rapport över brister och förslag till åtgärder, men sen dess har inte mycket hänt. Flera andra länder i vår närhet har däremot sett över sina system. I Norge och Finland till exempel är tillsynen förstatligad. I Finland är det dessutom numera till största delen tjänstemän som har hand om förvaltaruppdragen. Finland och Norge har också infört så kallade framtidsfullmakter. De innebär att man själv medan man är frisk utser en person som ska träda in i ens ställe den dag man kanske behöver den hjälpen. De flesta är överens om att framtidsfullmakter skulle minska trycket på de ställföreträdare som finns, men de löser inte de andra stora problem som finns i systemet. Regeringen väntas snart komma med ett nytt lagförslag om godmanskap och förvaltarskap och vi har fått signaler om att det kommer ingå ett införande av framtidsfullmakter i det. Men ingenting i utredningsförslaget tyder på att systemet kommer att förändras i grunden. Trots att kritik mot systemet nu kommer från så många håll. Från Eva von Scheele, förbundsjurist på Sveriges Kommuner och landsting: - Man lappar och lagar och har utredningar som gör vare sig varken till eller från, eller tvärtom det blir andra problem av dem som man inte har förutsett så att det behövs en översyn över alltihop, tycker jag. Och från Claes Gillberg som är överförmyndare och ordförande i den ideella organisationen föreningen Sveriges överförmyndare: - Vi vill nog att den skulle reformeras lagstiftningen ganska rejält, så att man får isär och väldigt tydligt pekar på hur det ska vara och kanske slipper en hel del sådana här oegentligheter som dyker upp. Margareta Brattström, professor i civilrätt på Uppsala universitet är också kritisk. Hon har vid det här laget hunnit få bokhyllan full av utredningar som har gjorts inom det här området. - Det har inte hänt så mycket och det är ju det som är lite frustrerande, eftersom som sagt var det här är personer som inte kommer skrika efter hjälp själva för det kan de inte göra. Och de flesta länder i vår omedelbara närhet har ju nya regler på det här området. - Vad är det som hindrar då att vi gör samma sak i Sverige? -Det är ju lagstiftarens ambition – riksdag och regering – det måste ju en fråga på den politiska dagordningen, avslutar Margareta Brattström. Den som har möjlighet att sätta den politiska dagordningen inom det här området är justitieminister Beatrice Ask – vi får göra en kort intervju med Beatrice Ask på språng mellan en debatt och ett anförande. Kommer regeringens lagförslag att förändra systemet i grunden? - Nej, vi gör inte om systemet. Det finns de som säger att det vore bättre att använda sig av offentligt anställda rakt över. Vi har ett system som bygger på ett frivilligt engagemang av vanliga medborgare. I grunden är det en tradition och en erfarenhet som fungerar bra på många sätt och det finns ingen anledning att slänga ut barnet med badvattnet. Men vi måste och ska rätta till de brister som finns, säger Beatrice Ask. - Under den här serien har vi träffat väldigt många som har råkat illa ut. Anhöriga som har fått göra egna utredningar när man har haft misstankar om att förvaltaren har förskingrat pengar, vi har pratat med personal på äldreboende där de boende inte får gå på fotvård för att pengarna inte kommer in i tid – vad tänker du om det här? - Det är ju bland samhällets mest utsatta människor som inte själva kan fatta beslut i egna angelägenheter och de är väldigt sköra och syftet med en god man eller en förvaltare är att någon ska föra deras talan och stå på deras sida och det fungerar inte alltid. Men jag är inte säker på att det skulle fungera bättre generellt i något annat system heller. Det här är svårt och därför måste det vila på en väldigt bra rekryteringsprocess, tillsyn och kontroll hela tiden. - Men flera av dem vi har pratat med säger att systemet är så osäkert idag att det till och med lockar till sig bedragare. Vad säger du om det? - Ja, det är ett av skälen till att skärpa kraven när det gäller rekrytering och att också kontrollera dem som utses till gode män och förvaltare bättre än hittills och där kommer regeringen också att ta initiativ. Man ska också ha klart för dig att en stor del av verksamheten fungerar ju väl, människor får den hjälp de behöver och då tycker jag kanske att det viktigaste är att rätta till de uppenbara bristerna och få det att fungera bättre. - Men hur stor del av verksamheten fungerar väl? - Ja, jag har inte siffror på det i huvudet just nu och det kan man kanske inte ha för det finns ju grader av det hela, men de här allvarliga händelserna som jag säkert tror att ni har stött på, de är i helheten inte en stor andel, men vart och ett av dem är ju naturligtvis oerhört allvarliga. - Men hur kan man veta att det inte är en stor andel om man inte har kontrollerat? - Vi har behov av bättre statistik också på det här området, men vi har ju ändå en överblick , vi har ju överförmyndarnämnder och andra, så viss kunskap finns det ju faktiskt om hur det ser ut. - Vi har ju till exempel pratat med personal som jobbar inom omsorgen – och har pratat med flera som säger att det är vanligare att det inte fungerar än att det fungerar… - Ja de säger det till dig, men vad har du för statistik på att de kan tala för alla. Jag träffar ju också väldigt många personer som arbetar med de här frågorna- och vad jag säger är att de är komplicerade och det händer saker som är allvarliga och som man måste åtgärda, men det är inte generellt sett så att de säger att det inte fungerar alls, men vi kan inte acceptera de här bristerna, att människor som inte kan hantera sin situation, utsätts för olika typer av brottslighet eller dålig hantering av den som är satt att faktiskt sköta deras tillgångar eller viktiga beslut. - Så vad tänker ni göra åt det? - Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Sen finns det en del av förslaget som handlar om att ge den enskilde större möjlighet att påverka också. - Men flera andra länder har gjort om sina system, Flinland och Norge till exempel och förstatligat tillsynen – varför gör inte Sverige samma sak? - Där för att vi inte har funnit skäl till att göra det och vi får väl med intresse studera konsekvenserna av hur det kommer att fungera i andra länder där man valt ett annat system, men vi är inte Danmark, Norge eller Finland. Vi är Sverige och vi har vår erfarenhet – och vi har ju inte haft likadana system tidigare heller. - Men det är så många som vittnar om att systemet fungera väldigt dåligt idag – när har man skäl nog att ändra ett system? - Ja, man måste nog höra fler än dem som ni har haft kontakt med och har framfört de synpunkterna. Vi har gjort omfattande utredningar, där många har kommit med synpunkter – och jag säga det att det är ju inte så att en folkstorm som säger att vi bör ändra systemet från grunden, utan det som remissinstanserna har haft synpunkter på är ju framförallt att det finns saker som behöver förbättras, att det finns problem att ta itu med och det har vi arbetat med att försöka åstadkomma och kommer inom kort att lägga förslag, avslutar justitieminister Beatrice Ask. Reportrar: Micha Arlt och Anna Berg Producenter: Micha Arlt och Anna Berg Exekutiv producent: Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

16 Mar 201429min

Restaurangbesök, tamponger och hemmabiosystem - medan Stefan var på sitt gruppboende rullade pengarna ut från hans konto. När samhället ska skydda de allra svagaste kan 100 000-tals kronor försvinna utan att någon reagerar. Kaliber om ett system där varningssignalerna har satts ur spel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. -Hej pappa, hur mår du? Mår du bra? Håller du på och sondmatar? Karolina Ahlström ringer till sin pappa som sen början av 2000-talet bor på ett gruppboende för människor med psykiska funktionshinder. Ungefär lika länge har han haft en förvaltare – en åtgärd som kommit till för att skydda de allra svagaste i samhället. Men gör den det? Eller har samhället svikit den som inte kan göra sin röst hörd? Det här är den andra delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som tidigare kallades omyndigförklaring. Den som blir satt under förvaltarskap behåller sin rösträtt, men i nästan alla andra sammanhang träder förvaltaren in i personens ställe. Förvaltarskapet har kommit till som ett skydd för de svagaste i samhället. Det handlar om människor med olika funktionsnedsättningar som psykisk sjukdom och demens, men gång på gång hör vi historier om hur den som är satt att hjälpa utnyttjar sin ställning och skor sig på den utsattas bekostnad, utan att kommunen reagerar. Handlar det här bara om några enstaka fall eller överger samhället den som inte kan ta hand om sig själv? Kaliber kan idag visa att det finns stora brister inbyggda i själva systemet. Karolina bläddrar i ett fotoalbum. - Här är han så otroligt lik min farfar som också ser väldigt bra ut. Det är roligt att se. Jag har bara glada positiva minnen om pappa. Han spelade badminton och läste sagor. För mig var han aldrig sjuk för han var ändå en pappa och kunde göra såna saker som pappor gör, berättar Karolina Ahlström när hon visar oss bilder på sin pappa Stefan ur ett fotoalbum från när hon var liten. Redan när hon låg i sin mammas mage började han bli psykiskt sjuk och idag är han så pass dålig att hon inte vill att vi följer med och träffar honom. Stefan har skador i matstrupen som gör att han måste sondmatas. Det är livsfarligt för honom att äta – och det var för att hindra honom från att köpa mat som en förvaltare sattes in år 2004. Sedan dess har förvaltaren tagit hand om Stefans ekonomi, medan personalen på hans gruppboende har hjälpt till med det som behövs i vardagen. Och det var Stefans kontaktperson på boendet som en dag i somras när Karolina var och hälsa på sin pappa, uppmärksammade henne på att allting inte stod rätt till med hennes pappas ekonomi. - Hon sa att det stämmer inte. Det finns aldrig några pengar när vi behöver pengar till Stefan. Vi behöver köpa nya skor till honom, han behöver ny vinterjacka. Och när vi frågar honom, förvaltaren, så säger han bara det finns inga pengar. Det finns inga pengar att handla för. Stefan har så mycket skulder. - Din pappa då, han var också där, vad sa han? - Han sa att jag tror att han blåser mig. Jag förstår ju nu att han också har haft en stark magkänsla om det. När Karolina kommer hem igen ringer hon till överförmyndarexpeditionen i Boden, där hennes pappa bor och ber om att få förvaltarens årsräkningar över hennes pappas ekonomi skickade till sig. - Jag fick de senaste tre åren hemskickade till mig och jag började titta och det ser jag direkt att det här stämmer inte. Det var stora inköp på Coop, det var inköp på konditori. Det var inköp på Elon… Det var ju så solklart att det stämmer inte. Ingenting av det här har kommit min pappa tillgodo. När Karolina får se de inköp som har gjorts misstänker hon alltså att det inte står rätt till. Det har handlats massor av mat – och Karolinas pappa får ju inte äta. Det finns också ett mobilabonnemang, men hennes pappa har ingen mobil, så hon ringer tillbaka till överförmyndarexpeditionen och berättar vad hon har upptäckt. - Jag kände att jag inte fick någon stöttning i det jag sa, utan det var mest den här förvaltaren, han har ju så många uppdrag och det här är en väldigt pålitlig människa. Karolina Ahlström tvivlar inte på att hennes pappa behöver en förvaltare – och när tingsrätten fattade beslutet om förvaltarskap år 2004 tyckte hon att det var bra. Även om hon då inte visste så mycket om vad det innebar. När en förvaltare tillsätts går det till så att kommunens överförmyndare, ofta en förtroendevald person rekryterar den som ska bli förvaltare. Ett uppdrag som till stor del bygger på ideellt arbete. Det krävs ingen särskild utbildning för att bli förvaltare. Lagen säger bara att personen ska vara en ostraffad, rättrådig, erfaren och allmänt lämplig. Själva systemet med godmanskap och förvaltarskap bygger på en nästan 100 gammal lagstiftning. Det har visserligen gjorts en del justeringar genom åren, men i stort ser den likadan ut nu som då. Bengt Wahrolén är jurist och arbetar med förvaltarärenden och enligt honom har lagen inte följt med sin tid. - Man har låtit det mer eller mindre växa mossa över den här lagstiftningen. Grundsystemet har behållits och det är ett system som bygger på att kommunen ska ha ansvar för dem som bor i kommunen. Ursprungligen byggde det på att familjen hade ansvar för sina släktingar och det stora1974 var att man släppte in utomstående. Det vill säga det som nu har vuxit ut till omsorg och vård på kommunal nivå. En förvaltare brukar få ett arvode på mellan 9 000 och 13 000 kronor om året. Och behovet ökar. Vi står bara i början av den så kallade äldreboomen. Dessutom har många psykiatriska institutioner slagit igen de senaste decennierna. En undersökning som Kaliber har gjort visar att ansökningarna om förvaltarskap har ökat med 25 procent på fem år, från 1 500 ansökningar år 2008 till 2 000 år 2013. Hur många av dem som blir förvaltarskap vet vi inte men många kommuner har idag svårt att hitta folk som vill ställa upp och det har lett till att överförmyndaren till och med kan behöva leta i sin egen bekantskapskrets när de behöver anlita förvaltare. Problemet är att samma överförmyndare som rekryterat förvaltaren sen också till uppgift att granska den här personen – och garantera att förvaltaren gör ett bra jobb. Få är så insatta i hur det här systemet fungerar som Elisabeth Carlsund. Hon gick i pension för ett år sedan, men innan dess gjorde hon två stora granskningar av godmanskap och förvaltarskap på Riksrevisionen – den senaste år 2009. Och hon ser just överförmyndarens dubbla roller som en stor brist i systemet. - Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske, någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget, och som inte alltid sköter sin tillsyn. Vi ska återkomma till de brister i tillsynen som Riksrevisionen upptäckte i sina granskningar, men först ska vi tillbaka till Karolina Ahlström. När hon upplever att hon inte får något gehör från överförmyndaren börjar hon granska sin pappas förvaltare på egen hand. Hon begär ut både årsräkningar och kvitton på inköp. Och det är när hon får se kvitton från stormarknaden Coop hon upptäcker att det finns två kort kopplade till hennes pappas konto, ett som hennes pappa har kunnat handla med och ett som förvaltaren själv har använt. - Om man tittar på det pappa har handlat så är det cigaretter, det är sopsäckar, halogenlampor, engångshyvlar. Inget ätbart. Om man kollar då på det förvaltaren har handlat så är det väldigt mycket. Det är godis, det är mat, det är oxfilé, det är renkött, det är glass och inte bara det. Han har också stora kapitalvaruinköp. Ett hemmabiosystem. Där har han handlat en solsäng, en solbädd, för 1595 kronor, säger Karolina. Karolina börjar nu lägga ihop kvitto efter kvitto på mat och prylar som varken hon eller personalen på hennes pappas boende sett att hennes pappa har fått ta del av under åren som har gått. Det är alltså kommunens överförmyndare som har ansvar för att granska förvaltaren. Förvaltaren är skyldig att lämna en årsräkning varje år. Men hur brukar de här granskningarna gå till ute i kommunerna? För att ta reda på det åker vi och träffar Claes Gillberg. Han är ordförande i föreningen Sveriges överförmyndare, en ideell intresseorganisation och han är själv överförmyndare i Täby utanför Stockholm. Claes Gillberg säger att överförmyndaren ska granska förvaltarens årsräkning varje år. Det innebär att man går igenom den blankett som förvaltaren skickat in och ser till att inkomster och löpande utgifter som t ex hyra och vårdavgifter stämmer, men när det gäller inköp som mat och kläder görs inte alltid en kontroll av kvitton. - Vi går ju igenom årsräkningarna, men sen när det gäller kvitton, ja då kan vi begära in kvitton om vi är osäkra. - Hur tydliga instruktioner finns det för hur de här årsredovisningarna ska kontrolleras? - Nej, det finns ingen, om vi jämför med socialnämnder, som också finns i alla kommuner, så finns det en Socialstyrelse med rätt att skriva författningar och liknande. Detta saknas helt på överförmyndarsidan. Det finns alltså inga exakta regler för hur överförmyndarens kontroll ska gå till, men utöver den här rutinmässiga genomgången görs också mer noggranna stickprovskontroller. Hur många och hur ofta varierar också mellan olika överförmyndare. På så sätt kan en inköp som de Karolina upptäckte slinka igenom år efter år, trots att det ser väldigt märklig ut om man tittar närmare på dem. Vi ber Claes Gillberg titta på ett utdrag av Karolinas pappas utgifter. - Ja, inte stora pengar men tidningen Laura för kvinnor + 40… kattmat… nä, jag vet inte, men det ser väldigt märkligt ut. När det gäller överförmyndarens olika roller, är också Claes Gillberg kritisk till hur systemet ser ut idag. Det är formellt egentligen tingsrätterna som ska utse förvaltare och gode män, men i praktiken har den uppgiften sen länge hamnat på överförmyndarens bord. - Ja, det är ju inte en bra lösning naturligtvis, men det har blivit så. Vår absoluta huvuduppgift är ju tillsynen. Sen har det ju över tid blivit så att vi får göra en hel del av grundarbetet i den rättsliga processen att utse gode männen och då resonerar man väl praktiskt tror jag att det är svårare för tingsrätten, som har en stor domsaga med många kommuner inblandade att veta var det finns lämpliga gode män. Ja, det har blivit en slentrian, så det är egentligen inte en bra lösning. Claes Gillberg får medhåll av Eva von Scheele, som är förbundsjurist på Sveriges Kommuner och Landsting. Inte heller hon är nöjd med säkerheten i systemet som det ser ut idag. - Det är ett väldigt konstigt system, att man dels ska rekrytera och försöka få människor att ta de här uppdragen, och sen så fort de har fått ett uppdrag så utövar man tillsyn. Det är ett tveeggat uppdrag som jag är mycket tveksam till om det är det mest effektiva och det bästa. Som systemet är utformat idag ska alltså samma person som har till uppgift att värna om Karolinas pappa både rekrytera förvaltaren och kontrollera så att förvaltaren sköter sitt uppdrag. När någon klagar på en förvaltare blir det alltså indirekt ett klagomål på överförmyndaren. Det här var nånting som Karolina tyckte att hon blev varse när hon larmade överförmyndaren om att hon misstänkte att förvaltaren hade använt hennes pappas pengar för egna inköp. - Jag kände att jag inte fick något medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren genom att poängtera att han var så bra och pålitlig och att allt har varit i sin ordning när de har fått sina kvitton och fått in årsräkningarna så har allting stämt. Mellan 2004 och 2013 har förvaltaren, enligt Karolina, köpt mat och prylar till sig själv för över 300 000 kronor av hennes pappas pengar. Förvaltaren har vid den här tidpunkten också flera andra förvaltaruppdrag åt kommunen, och överförmyndaren har ingenting att anmärka på. - Det gör mig ju också vansinnig. Vad har de sysslat med? Vad gör de under sin arbetsdag? Hade de bara kollat igenom kvittona ordentligt och sett till vad det är för person det handlar om så hade de ju förstått att det här är inte rimligt. Men han har fått fortsätta att handla och härja bäst han vill. När hon inte tycker att hon får någon hjälp av överförmyndaren polisanmäler Karolina själv förvaltaren den 30 augusti förra året - och efter stor tvekan väljer hon också att gå ut i lokaltidningen, Norrländska Socialdemokraten, och berätta sin historia. - Det är ganska stort att gå ut med en sån här grej. Att blotta pappa och mig och vårt privatliv. Att blotta det inför alla. Så jag blev livrädd, men sen så kände jag att neej, jag ska göra det här. Inte bara för att sätta press på överförmyndarnämnden utan även för att jag visste ju då att han hade 14 andra klienter, huvudmän, och jag kände bara att om de kan få reda på att det är något fuffens som försiggår så kan de också kan börja granska och få stopp på det hela. Att vi är några man och kvinnor starka i det här så att vi kan hjälpas åt. Det är först efter artiklarna i tidningen som Karolina upplever att överförmyndarens granskning tar fart. På eftermiddagen den 12 september, samma dag som tidningen publicerar sin första artikel, har överförmyndarnämnden ett möte där de avsätter Karolinas pappas förvaltare. Dagen efter frånsäger sig förvaltaren själv de 14 andra huvudmän han har ansvar för. Och en knapp månad senare, den 9 oktober, polisanmäler även kommunen förvaltaren. Han anmäls för trolöshet mot huvudman, förskingring och urkundsförfalskning . Men hur kunde kommunen dröja så länge? Just nu pågår en utredning på länsstyrelsen av hur Bodens kommun har skött ärendet. Det yttersta ansvaret för Karolinas pappas förvaltarskap har den politiskt tillsatta överförmyndarnämnden. Ordförande i nämnden är Arne Pettersson (S). Varför har de inte reagerat tidigare? - Ja, det är svårt att svara på naturligtvis, helt klart är ju att vi inte har reagerat, säger han. - Men är det inte er uppgift att just granska? - Ja, men vi har granskat. - Och hur tycker du att ni har utfört den granskningen? - Jag vill avvakta länsstyrelsens granskning, så jag svarar inte på det nu. Vi har 450 årsräkningar att granska och det är inte så lätt att hitta att allting, att det är storlek på skorna och om man behöver en dammsugare eller inte. - Här var det mat för en man som har sondmatning... - Ja, det där vill jag inte gå in på. - När Karolina slår larm och ber att få er hjälp och ert stöd så upplever hon inte får det - vad säger du om det? - Det får stå för henne. - Varför tror du att hon säger det? - Ja, det vet jag inte. - Hon upplever att ni vill skydda er förvaltare? - Ja, det fåt stå för henne också. Varför skulle vi skydda en förvaltare? - Ett klagomål på en förvaltare innebär också ett klagomål på er tillsyn. Hur tror du att det påverkar er? - Nej, det påverkar inte oss alls, utan får vi ett klagomål på oss så tar vi ju det på allvar naturligtvis. - Det är inte så Karolina har upplevt det… - Nej, jag förstår det. När vi pratar med Arne Pettersson betonar att han tillträdde som ordförande i överförmyndarnämnden i Boden först år 2011. När Arne Pettersson tog över ordförandeskapet hade hela den tidigare nämnden nyligen avgått. Orsaken var att den hade fått skarp kritik från länsstyrelsen just för deras bristande tillsyn av förvaltare. Även då var det en anhörig som slog larm. Efter kritiken såg överförmyndarnämnden över sina rutiner . Men under samma period hade alltså Karolinas pappas förvaltare en mängd uppdrag för kommunen, utan att någon reagerade. Men Arne Pettersson, ordförande i överförmyndarnämnden i Boden, tycker att huvudmännens intressen tas till vara och att tillsynen fungerar: - Jag tycker att vi sköter tillsynen och att det här skulle inträffa är ytterst beklagligt bara. - Men nu har det ju inträffat, inte bara en gång utan flera gånger? - Ja, men så är det nog i många kommuner att det händer saker. Kan man hitta sätt att hitta olika sätt att utnyttja olika system så finns det ju ofta bedragare. Kanske vi har varit mera på tårna att följa upp och göra polisanmälningar, så jag vill inte säga att vi på nåt sätt inte agerar. - Men tycker du fortfarande att man kan känna sig trygg om man har en förvaltare i Bodens kommun? - Ja, absolut. Polisutredningen mot Karolinas pappas före detta förvaltare har precis påbörjats. Vi har pratat med förvaltaren och erbjudit honom att bemöta anklagelserna, men han vill inte ge några kommentarer. Men när en förvaltare döms för brott har han eller hon ett personligt ansvar. Karolinas pappas nya förvaltare kan begära skadestånd av kommunen för hennes pappas räkning, men för att kunna få det krävs det att kommunen har brustit i sin tillsyn och enligt jurist Bengt Wahrolén kan det vara svårt att få rätt. - När det gäller kommunen måste jag kunna visa att tjänstemännen har varit försumliga. Det vill säga att de måste ha kunnat inse att förvaltaren inte skötte sig och då blir kommunen skadeståndsskyldig. Och det är alltså ett extra steg. Men det finns alltså ytterligare en kontrollinstans - ovanför överförmyndaren – som också ska se till så att ingen huvudman råkar illa ut och det är de statliga länsstyrelserna. De ska kontrollera att överförmyndarna utför sin tillsyn på ett bra sätt - och det är deras verksamhet som Elisabeth Carlsund har granskat på Riksrevisionen – en gång 2006 och ytterligare en gång år 2009. I sina granskningar hittade hon bland annat förvaltare som hade gjort uttag på stora belopp utan att redovisa; husförsäljningar som inte var dokumenterade och flera fall där årsräkningar saknades helt. - Det som vi har pekat på i de här granskningarna är förutom att man hittar sådana oklarheter med vart pengarna går helt enkelt, så var det otydligt med kritiken, hur allvarligt länsstyrelsen såg på det och vad man ansåg att överförmyndaren skulle göra åt det hela. Vilket gör att tillsynen inte var effektiv i den meningen. - Så vad hände då när en massa pengar var borta utan kvitton? - Ja, tyvärr, i många fall verkar det som att det hände alldeles för lite eller ingenting. I Riksrevisionens båda granskningar kom det också fram att det är stora skillnader i hur tillsynen sköts i olika delar av landet. För att förbättra kontrollen slogs därför länsstyrelsernas tillsynsverksamhet i juli 2012 samman till sju större enheter, men enligt en undersökning som Justitiekanslern, JK, har gjort har tvärtom antalet kontroller i landet minskat efter sammanslagningen. Lagen säger att länsstyrelserna ska kontrollera alla överförmyndare en gång per år, men förra året var det bara en av sju enheter som levde upptill det kravet enligt JK. Det var Dalarna. I Boden gjorde länsstyrelsen ingen tillsyn förra året. Det berodde enligt länsstyrelsen i Norrbotten på tidsbrist. Man var tvungen att prioritera så kallade riskkommuner - och till dem hör inte Boden, trots den kritik som har riktats. En rundringning som Kaliber har gjort till de sju länsstyrelseenheterna visar att länsstyrelsernas kontroll inte ledde till mer än en polisanmälan under 2013. Istället är det ofta precis som i Karolinas pappas fall en anhörig som slår larm. - Det var jag som var tvungen att börja granska det här för att det skulle komma fram. Och det är skrämmande att veta att, hade jag inte varit där och då och pratat med pappas kontaktperson så kanske det inte hade kommit fram. Det kanske hade fått fortgå i flera år till. Han har struntat i att betala min pappas hyra till exempel. Han har en hyresskuld på över 21 000 kronor. Vad hade hänt då, hade han kunnat bli utslängd från sitt boende? Man vet inte. Det är skrämmande att tänka hur långt det hade kunnat gå. Personlig konkurs. Jag vet inte. Jag vågar inte ens tänka tanken. Under arbetet med den här serien har vi hört talas om mängder av liknande fall och vi har inte stött på en enda person som tycker att systemet fungerar bra som det ser ut idag. Men trots Riksrevisionens två rapporter och trots att det gjordes en stor utredning av systemet med godmanskap och förvaltarskap redan år 2004 har inte mycket hänt sen dess. Snart väntas regeringen komma med ett nytt lagförslag på området, men ingenting tyder så här långt på att systemet kommer att förändras i grunden. Jurist Bengt Wahrolén går så långt som att systemet som det ser ut idag riskerar att urholka förtroendet för rättsväsendet i stort. - Tilltron till samhället skadas. Vi andra som ser på, även om vi inte just nu berörs, vi drabbas ju också för att vi undrar hur blir det när jag blir gammal och tappar förmågan? Kommer mina släktingar att kunna se efter mig eller kommer kommunen att ta över kommandot? Och vad gör de med det kommandot? Nu väntar Karolina Ahlström på att polisens utredning ska bli klar. Kommunens omsorg däremot har hon helt tappat förtroendet för. - Det känns som att det finns ju inget skydd för de svaga och utsatta. Det är ju de som ska finnas till för de utsatta, om de inte går att lita på vem ska då hjälpa? Om inte ens överförmyndarnämnden ska vara de som hjälper, gör det? I nästa vecka fortsätter vi vår granskning av förvaltarskap – då frågar vi oss varför ansvariga politiker inte har tagit tag i de här bristerna trots alla varningssignaler. Reportrar: Micha Arlt och Anna Berg Producenter: Micha Arlt och Anna Berg Exekutiv producent: Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

9 Mar 201429min

Tänk dig att du en dag inte längre har tillgång till dina egna pengar och att din namnunderskrift inte längre gäller. Att du inte får åka på en resa utan att först fråga om lov. I Kaliber idag hör du hur det kan gå till när en människa förlorar rätten att bestämma över sitt eget liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. - Nu är vi i Erikslund då, Gubbyn. Det är många som tycker det är fint här, säger Martin Granlund, som är på väg till brevlådan för att hämta posten. - Jag har varit och hämtat och posten… roliga räkningar och lite sotning… En helt vardaglig rutin för de flesta av oss, men inte för Martin – för Martin är det frihet. För att ta reda på varför kommer vi att behöva gå tillbaka till en dramatisk händelse för snart 27 år sen. Vi kommer att rota igenom tre stora kassar fyllda med fakturor och räkningar och vi kommer att förstå hur svårt det kan vara att göra sin röst hörd. Och vi kommer att fråga oss hur det står till med den svenska rättssäkerheten. Det här är den första delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som fram till år 1989 kallades för omyndigförklaring. Den stora skillnaden nu mot då är att man idag behåller sin rätt att rösta. Förvaltarskap är en åtgärd som kom till för att skydda samhällets svagaste, men som också är ett av de största ingrepp samhället kan göra i en enskild människas liv. Bengt Wahrolen är jurist och jobbar med förvaltarärenden och han beskriver vad ett förvaltarskap innebär rent juridiskt. - Det innebär att man kan inte själv faktiskt göra några giltiga rättshandlingar, man kan inte göra avtal, inte köpa en bil, ta upp lån eller låna ut pengar. Det är ju en större inskränkning än vad någon annan råkar ut för någonsin. Den som får ett straff fortsätter ju att ha sitt personliga liv, även om han fysiskt begränsas då. Att förvaltarskap behövs är de flesta överens om, vi blir allt äldre, och många psykiatriska institutioner har stängt igen. Allt fler behöver hjälp med att klara vardagen. Men hur noggranna utredningar görs innan någon sätts under förvaltarskap? För att ta reda på det har vi åkt till Ånge. - Nu är vi på loppis. - Oj, här är det grejer! - Ja, och här fylls det på hela tiden. Det är alltifrån gamla plåtleksaker till gamla fönster, det har jag sålt hur mycket som helst av, berättar Martin Granlund. Ungefär mitt i Sverige i den lilla byn Gubbyn strax utanför Ånge bor Martin Granlund i ett ljusgrått hus tillsammans med sin katt Gubben. Här har han också en gårdsloppis som han håller öppen på lördagar och söndagar. - Det är mycket som inte jag vill ha men som alla andra vill ha. Och det är jag väldigt glad för. Vi lämnar loppisen och går in i Martins hus, tar varsin kopp kaffe och sätter oss i soffan i vardagsrummet för att prata om den händelse för snart 27 år sen som förändrade Martins liv över en natt. Det var en sen och riktigt kall novemberkväll år 1987 som Martin olovligen tog sig in på SJ:s banområde i Sundsvall. - Ja, 16 år var jag och tjyvlånade en bil som jag körde i ganska hög fart och jag sladdade in i en stoppbock så att bilen gick av. Flög ut från bilen cirka 20-30 meter. Och så blev jag kraftigt medvetslös då. Martin fick allvarliga skallskador och hölls nedsövd i flera veckor. När han vaknade visste han inte var han var, knappt ens vem han var. Så efter olyckan blev det lite som att börja om på nytt med allting. - Ja, lära mig att prata. Träna upp musklerna i både ben och armar och ja, börja om helt enkelt från början då. Medan Martin kämpade med att komma tillbaka till livet började det trilla in försäkringspengar på hans bankkonto. Ofta kom de i klumpsummor det kunde vara 20 000 kronor en gång och 100 000 en annan. Martin, som aldrig hade haft så mycket pengar förut och inte heller hade någon närstående som kunde hjälpa honom, tog kontakt med Örnsköldsviks kommun, där han bodde då för att få hjälp med ekonomin. - Jag tyckte att det var det enda vettiga jag kunde göra det så att jag kunde lära mig lite om ekonomin då. Hur man hanterade så stora pengasummor. Kommunen ansökte om en god man till Martin. Hur många det är som har en god man eller förvaltare idag är det ingen som riktigt vet. Men en undersökning som Kaliber har gjort visar att så många som 15 000 ansökningar kom in till tingsrätterna förra året – och de allra flesta går igenom enligt tingsrätterna. Det är en ökning med 15 procent på fem år. Allra mest ökar antalet ansökningar om förvaltare. Om man enkelt ska beskriva skillnaden mellan en god man och förvaltare kan man säga att en god man är en person som går bredvid och hjälper till, medan en förvaltare är en person som träder in istället för. Det krävs ingen utbildning för att bli varken god man eller förvaltare. I princip kan vem som helst åta sig uppdraget. Lagen säger bara att personen ska vara ostraffad, rättrådig, erfaren och lämplig – och uppdraget bygger till stor del på att människor ställer upp ideellt. Det här systemet är grundat på lagar som började gälla mellan 1917 och 1924 och som kom till för att skydda den som inte kan klara sig själv i samhället. Och även om justeringar har gjorts att par gånger så kom den till i en tid då samhället såg helt annorlunda ut. Då bodde många kvar på orten där man hade vuxit upp, man kände varann och när man blev gammal eller var sjuk flyttade många in på äldre boende eller institution. Från det att lagen skrevs till att Martin fick sin gode man hade det hunnit gå nästan 100 år. Martin var till en början väldigt nöjd med den hjälp han fick av sin gode man. Hon tog hand om nästan allt som rörde hans ekonomi under rehabiliteringen och hon gjorde det bra. Men med åren, när han började känna sig bättre och själv ville ha mer kontroll över sin ekonomi uppstod det slitningar mellan dem. Något som kulminerade när Martin år 1998, utan att fråga, bytte upp den bil han hade till en nyare modell. - Och då tyckte jag att jag kanske inte behövde säga till min gode man för ett bilbyte, utan jag gjorde det ändå. För pengar finns det ju. Det var då det vart ett riktigt bombnedslag i huset. Det vart en ordentlig diskussion ”men Martin, du ska tala om det här för mig, hela tiden, oavsett. Nu tänker jag bestämma möte med Ö-viks kommun om förvaltarskap” och jag visste inte ens vad det var för nånting. Strax därefter kallades Martin till ett möte hos kommunens överförmyndare. Det är överförmyndaren som ska se till så att den som behöver en god man eller förvaltare ska få det. En överförmyndare behöver inte heller ha någon särskild utbildning och är ofta politiskt förtroendevald. När Martin kom till mötet visste han inte mycket mer om vad det handlade om än att hans gode man var väldigt arg. - Ja, och då tog de bara ett papper, typ så här, säger Martin och visar. Då kan du kolla här och så kan du skriva under här. Gör det här nu på en gång så har vi det här avklarat. Så godtroget så skrev jag på det här pappret. - Visste du då vad förvaltarskap innebar? - Nä, de förklarade inte. De sa inte jag kunde sparka en god man ens en gång. Det papper Martin hade skrivit under utan att förstå vad det handlade om var ett medgivande om förvaltarskap. Och efter mötet skickades en ansökan om förvaltarskap för Martin in till tingsrätten. Förutom det medgivandet som Martin hade skrivit på bifogades ett kuratorsintyg och ett läkarintyg. Hur många som har förvaltare idag vet man inte, men undersökningen som Kaliber har gjort visar att tingsrätterna fick in 2000 ansökningar förra året. Det är en ökning med 25procent på fem år. Och när tingsrätterna ska fatta sitt beslut är det läkarintyget som väger tyngst. Innan vi tittar närmare på vad det stod i Martins läkarintyg vill vi veta hur det går till när en läkare gör bedömningen av om en person ska sättas under förvaltarskap eller inte. Vi åker och träffar Karin Sparring Björkstén. Hon är specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm. Till henne ringer många läkare med frågor om just intygen för förvaltarskap. - När det gäller förvaltare är min erfarenhet att man lägger ner mycket arbete och försöker få ordentliga läkarintyg. Problemet är ju att det finns ju inga regler för vad man ska skriva i intygen. För många andra intyg, till exempel om jag skulle sjukskriva dig för nån krämpa så finns det ju ganska noggranna anvisningar som Försäkringskassan har utfärdat vad man ska skriva och hur man ska formulera sig. Man kan få intygen i retur om de är dåliga. Eller patienten får inte sjukpenning. Men här finns det inga rekommendationer. - Så hur ska läkarna veta hur de ska skriva sina intyg? - Nej, men det gör vi ju inte. Vi vet inte det. Vi gör så gott vi kan. - Men innebär det då att det är upp till varje läkare hur noga det här blir? - Ja. Karin Sparring Björkstén säger att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur de här intygen ska skrivas och att det skulle behövas tydliga riktlinjer – och hon är också noga med att betona att förvaltarskap behövs i vissa fall. - Det finns ju en del människor som är maniska eller får andra mycket allvarliga psykiska sjukdomar. Speldjävulen till exempel och då kan man ju sätta sprätt på allt de äger och har. Då måste vi ju skydda de människorna. Man kan tillsätta en förvaltare akut och det ska man göra i vissa fall. - Men hur kan man tänka sig att det påverkar en människa som inte bör ha förvaltare att bli satt under förvaltarskap? - Ja, det måste ju vara fruktvärt kränkande. Man fråntas ju sin rättshandlingsförmåga. Man får inte bestämma över sina pengar eller sitt liv, man kan inte ingå avtal. Det är väldigt mycket man inte kan. Man är inte en fri människa längre. Vad stod det då i Martins läkarintyg? Jo, läkaren som är en vikarierande distriktsläkare på vårdcentralen skriver att Martin själv vill ha förvaltare. Han skriver också att Martin har en funktionsnedsättning som antagligen är kopplad till trafikolyckan. Men orsaken till att han behöver förvaltare är enligt läkaren framför allt hans svårigheter att hushålla med pengar, som exempel på det tar läkaren upp att Martin gått i borgen för ett lån som en kompis har tagit på 25 000 kronor och den där bilaffären Martin hade gjort. Han skriver också att Martin har hamnat i skuld på grund av bilköpet, vilket inte stämmer. Martin har vid det här tillfället inga skulder. Hans ekonomi är tvärtom bättre än de flestas. Han har en stadig månadsinkomst i form av både pension och försäkringspengar. Men även om han hade haft en skuld är ju frågan var gränsen innan samhället träder in för att skydda någon. Jurist Bengt Wahrolen säger att det finns reglerat i lagen att man ska ha rätt att leva efter sina tillgångar. - Förvaltarskapen är i stort sett förbehållna de fall där någon förstör sin ekonomi. Och då kan jag säga dessutom att: det räcker inte med att man slösar pengar utan att förstöra sin situation ska ju handla om att man inte klarar sig i framtiden. När rätten ska fatta beslutet om Martins förvaltarskap blir Martin aldrig kallad. Det står i lagen att den som kan höras ska göra det, men om en person har skrivit under ett medgivande är det inte nödvändigt. Det görs ingen kontroll av att det verkligen var vad personen ville. - Det är lag på att man ska få yttra sig, om man kan, när det gäller att utse god man, för det är ju mer fråga om en hjälpreda. Men när vi går till den starkare inskränkningen nämligen att ha en förvaltare, då säger inte ens lagen att man ska fråga den som berörs. Det blir helt upp till Vårdsverige att beskriva den här personens behov och sen föreläggs det tingsrätten som ofta tar det bara på handlingar. I lagen står det tydligt att inskränkningen i en persons liv aldrig får vara större än den behöver vara. För att se till att det blir så är också förvaltarskapet indelat i tre områden: att bevaka personens rätt, förvalta egendom och sörja för person, det vill säga ansvara för att personen får den omvårdnad han eller hon behöver. Den 6 april år1998, en vecka innan Martin ska fylla 27 år, sätts han under förvaltarskap och han fråntas rätten att bestämma över sitt liv på samtliga tre områden. - Jag fick inte sköta nånting. Förvaltarskap innebär alltid begränsningar. Det är som att skriva dit med stora bokstäver på väggen: NEJ! Du har alltid den här förvaltaren inpå dig hela tiden. Så det är oroligt hela tiden. Det är hur jobbigt som helst. För Martin börjar nu en lång period av vad han beskriver som ett fängelse. Förvaltaren sätter in pengar på det enda konto Martins har tillgång till varje torsdag. Han fått mellan 700 och 1500 kronor i veckan, lite beroende på vilken förvaltare han har haft, de pengar han har vill ha utöver det får han fråga om. För att dryga ut veckopengen ägnar han sig åt sin hobby, loppisverksamheten. Och så köper och säljer han prylar på auktionssajten Tradera. Men han känner sig hela tiden låst och vill bli av med förvaltarskapet. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller. - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen säger att ett förvaltarskap ska omprövas varje år – i praktiken går det till så att förvaltaren fyller i en blankett där han eller hon kryssar för ifall behovet av förvaltare kvarstår. Blanketten skickas sen till kommunens överförmyndare som ska göra en bedömning. Men systemet är uppbyggt så att överförmyndaren sitter på stolar. För samma personer som ska sörja för Martins bästa har också anlitat den rättrådiga peson som är Martins förvaltare. Den överförmyndare som ifrågasätter förvaltarens omdöme ifrågasätter alltså samtidigt sin egen rekrytering. År 1999 flyttar Martin från Örnsköldsvik till Sundsvall, men innan flyttlasset går tar han kontakt med överförmyndaren där och berättar att han vill ha sitt förvaltarskap upphävt. Men ingen ny läkarutredning görs. Åren går och Martin ber gång på gång om att förvaltarskapet ska upphävas – och han mår sämre och sämre. Och när han 2012 får besked av sin förvaltare om att han inte längre får ha kvar sitt användarkonto på Tradera, eftersom han inte får ingå några som helst avtal, blir allting svart. - De här dagarna för nåt år sen när jag också försökte med att upphäva förvaltarskapet. Jag har pratat med den här förvaltaren då, jag vill ha ett avslut på det här. Jag har hållit på i 14 års tid men ni lyssnar inte. Då hade jag fixat en strypsnara av en vajer då. Jag var just på väg när en kompis dök upp. Han hade inte tänkt komma men han gjorde det ändå. Han frågade vad i helsike jag höll på med. Jag ska hänga mig sa jag. Jag orkade inte prata och sen brast jag i gråt då. Då fick jag åka ambulans ner då. Då fick jag vara där då och prata om det här. Att jag ville bli fri det här förvaltarskapet och det är ingen som lyssnar sa jag. Martin blir inlagd på Sundsvall sjukhus. I ett intyg skriver läkaren att Martin lider av en depression och har tydliga självmordsplaner – och att de enligt Martin är helt hållet kopplade till den kränkning han upplever av att ha en förvaltare. - Ja, det var antingen eller. Det var ingen som lyssnade så det var antingen eller. Jag hade förberett mig för döden och hade inte han kommit så hade inte jag heller suttit här. I soffan. Med dig. På Sundsvalls sjukhus hjälper personalen Martin att skriva en ansökan om att bli av med förvaltarskapet, direkt till tingsrätten. Ungefär samtidigt ringer telefonen hemma hos Eva. Eva känner inte Martin särskilt väl. Men nu ringer Evas gamla kollega och berättar att Martin har hamnat på sjukhus och mår väldigt dåligt. Och där och då fattar Eva ett beslut – för hon har känt till Martins situation och vet att han länge har försökt bli av med sitt förvaltarskap. - Men jag har ju mitt företag och jag har två barn och jag hade ju mitt. Inte förrän då, när han satt på sjukhuset tänkte jag, nää, under alla dessa år, det är så många som känner Martin, nu ska jag lägga min hand på han och hjälpa han. Och det har jag gjort för det har ju varit tokigt allting. Eva som själv har haft uppdrag som god man och dessutom driver eget och är van vid att göra ekonomiska redovisningar bestämmer sig alltså för att hjälpa Martin. Eva sätter sig och ringer runt, hon bokar tid för en ny läkarundersökning på vårdcentralen och hon ringer till överförmyndarkontoret och bestämmer möte. - Det är fruktansvärt. Det gör ont i hjärtat på en, Hur kan man få leva så där? Det är ju bedrövligt. Martin får ett möte på överförmyndarkontoret, men överförmyndaren avstyrker ännu en gång hans önskan om att bli av med förvaltarskapet . I sin skrivelse till tingsrätten uppger de att Martin fortfarande har svårt att hushålla med pengar, förvaltaren säger att han kommer med förslag till köp han inte har råd med och att hon fått avstyra dåliga affärer. Dessutom ska Martin en gång ha lyckats ta ut pengar från sitt eget sparkonto utan att fråga om lov. Nämnden hänvisar också återigen till det nu 15 år gamla läkarintyget och bilbytet han gjorde då. Men hur länge håller ett läkarintyg för förvaltarskap? För att ta reda på det återvänder vi till Karin Sparring Björkstén, överläkare i psykiatri. - Man ska ju ompröva förvaltarskapet en gång om året. Och om patienten eller huvudmannen, som man säger, inte vill ha det så är det ju väldigt rimligt att man gör en ny läkarbedömning och tar ställning igen. Läkarintyg är ju färskvara och det händer väldigt mycket i en människas liv, både åt det bättre och åt det sämre hållet. Med Evas hjälp genomför Martin den utredning överförmyndaren inte gör. Martin går till vårdcentralen och träffar två olika läkare. Han utreds också grundligt av en psykolog som också genomför en mängd tester. I psykologutlåtandet står det: ”Patientens på sin höjd lindriga begränsningar att hantera sin privatekonomi på ett bra sätt, förefaller för undertecknad ej på långa vägar stå i proportion till det stora ingrepp i den personliga integriteten som ett förvaltarskap innebär. Det är för undertecknad inte ens tydligt att han totalt sett och vid en jämförelse med ett befolkningsgenomsnitt, har några sådana begränsningar.” Och i läkarintyget står det: ”Av patientens berättelse förstår man ju också att han vid skadan 1987 ådrog sig en ordentlig skallskada med en lång rehabiliteringsperiod. Detta i ett skede då vuxenlivet inte ens hade börjat. Hans omdöme och erfarenheter är självklart annorlunda idag, både på grund av ökad livserfarenhet och till följd av att rehabiliteringen efter en så omfattande skada tar många år i anspråk. Utifrån det material vi får fram i dagsläget och min personliga bedömning vid besöket finner jag inte att Martin uppfyller kriterier för att ställas under förvaltarskap. Jag skulle heller inte intyga att Martin Granlund skulle vara i behov av god man”. Den 11 januari år 2013 kommer Martins ärende upp i Sundsvalls tingsrätt och den här gången är Martin närvarande – och han berättar sin historia. - Och vi satt där och de här nämndemännen eller vad det var som frågade mig vad jag skulle vilja göra med mitt liv? Ja, jag skulle vilja vara mig själv och sköta allting själv. Huvudsaken är att jag blir av med det här förvaltarskapet. Och blir jag inte fri det här då vet ni vart jag ska nånstans. Då kommer jag till himlen, sa jag. - Och sen satt de väl och skrev och hade sig och då sen då sa de det att vi tar en paus. Sen gick vi in igen och då vart det klart då att vi förklarar Martin fri ifrån förvaltarskapet. Pang sa det bara! - Och den som skrek högst det var väl egentligen Eva, hon klappade händerna och så fick jag en kram av Eva och av min advokat och sen gick vi ut. Då var det över. Bara den känslan är fruktansvärt skön. Att man äntligen få vara sig själv och inte behöva ringa varje torsdag eller få pengar varje torsdag. Planera och allt det där, det är borta nu så att jag är så, jaa, jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan resa jorden runt om jag vill, utan att fråga, ja, jag kan leva mitt liv och det är det jag gör nu. Rätten beslutade att Martins förvaltarskap skulle upphöra med omedelbar verkan. - Så gick vi ut och firade! Och åt pizza tror jag att vi gjorde. Men, alltså det var en lycka liksom. Här har man kämpat och kämpat och allt det här skedde på bara ett halvår så var det klart, minns Eva. Nu har vi mängder av frågor vi vill ställa till de som haft ansvar för Martins förvaltarskap: överförmyndarkontoret i Sundsvall som har handlagt hans ärende och överförmyndarnämnden Mitt som har det övergripande politiska ansvaret. Vi undrar varför det aldrig gjordes någon ny utredning av Martins förvaltarskap? Vi vill vet hur de tycker att de har skött Martins ärende? Och vi undrar hur de har tänkt efter tingsrätten upphävande av förvaltarskapet? Martin vill också ha ersättning från kommunen för den skada han har åsamkats under de här åren. Vi har fått en fullmakt där Martin tillåter alla inblandade att uttala sig fritt till oss. Överförmyndarkontoret i Sundsvall har fått en ny chef sen Martins förvaltarskap upphävdes. Hon heter Cecilia Aspholm och vi ringer till henne och blir lovade en intervju. Men några timmar innan avbokar Cecilia och skickar istället ett mejl med ett skriftligt svar. I det står det att nämnden inte har någonting att anmärka på hur förvaltaren har skött sitt uppdrag. Cecilia Aspholm skriver också att hon efter att ha gått igenom Martins akt kan konstatera att ärendet har handlagts efter gällande lagstiftning och de rutiner som arbetats fram på överförmyndarkontoret. Med stöd av de uppgifter som finns i akten har det varit nämndens uppfattning att förvaltarskapet bör kvarstå. Men vi får ingen möjlighet att ställa följdfrågor. Vi ringer till överförmyndarnämnd mitts ordförande, moderate Bertil Swensson – och vi ringer igen – vi pratar in på hans telefonsvarare och vi mejlar – och till slut ringer han tillbaka, men då har han inte tid. - Ja, tyvärr så är min tid väldigt begränsad just nu så att jag har inga tider för närvarande. Vi säger att vi har en mängd frågor vi vill ställa om Martin Granlunds ärende och att vi har en fullmakt, men Bertil Swenson hänvisar till att han som myndighetsperson inte kan diskutera enskilda fall. - Om någon har klagomål på nämnden då ska huvudmannen anmäla det till länsstyrelsen, säger han. Och någon allmän intervju om nämndens arbete när det gäller förvaltarärenden hinner vi heller inte få till, eftersom Bertil Swenson hänvisar till vecka 13. Efter samtalet gör vi nya försök att nå både Bertil Swenson och Cecilia Aspholm. Vi skickar ett mejl till båda där vi förklarar att fortfarande vill höra deras syn på saken. Vi får ett nytt mejl från Cecilia Aspholm, där hon nu skriver att hon kan konstatera att det finns anledning att se över överförmyndarkontorets rutiner vad gäller omprövning av förvaltarskap. Hon skriver också att hon även kommer att se över den utbildning som idag ges till förvaltare och gode män. Är Martins fall unikt? Eller är det som överförmyndarkontoret skriver, att det är så här rutinerna för förvaltarärenden ser ut? Vi kan inte veta om fler befinner sig i Martins situation – men under arbetet med den här serien har vi stött på flera fall där tingsrätten, ofta efter anhörigas protester, har upphävt förvaltarskap. Och även vi kan konstatera att det kan vara svårt att få tag i någon ansvarig. Numera går Martin med lätta steg till brevlådan och hämtar sin egen post. Den 24 april öppnar han en liten antikvitetsaffär. Den ska heta Martins butik. - Jag älskar ju att hålla på med det här med antikviteter, träffa nytt folk och träffa nya kompisar. Det är hur kul som helst. Sen han fick tillbaka rätten att ta hand har han inte varit orolig över sin ekonomi. - Nej, det är jag inte. Absolut inte, jag är en fri människa nu och jag gör ju som jag vill så att självklart måste jag ju betala räkningar annars så går det åt pipan. I nästa veckas program går vi vidare med vår granskning om förvaltarskap och då kommer det att handla mer om hur noggrann kontrollen är av dem som är satta att skydda samhällets svagaste. Reportrar: Anna Berg och Micha Arlt Producenter: Anna Berg och Micha Arlt Exekutiv producent: Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

2 Mar 201429min

Olyckorna ökar i samband med färdtjänstresor. I Kaliber idag om Lennart som fick amputera benet efter sin olycka och de funktionshindrade barnen som får åka till skolan i trasiga bilar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är tidig morgon på Kannebäcksskolan i västra Göteborg. Taxibilar anländer med förskolebarn och skolbarn till parkeringen där skolans taxivakter och personal tar emot. Många av barnen här har speciella behov. De är döva, hörselskadade, har talsvårigheter, diagnoser eller andra behov. 120 av de 200 eleverna har skolskjuts eller färdtjänst för att komma till skolan. Vi har åkt hit för att skolans namn ofta dyker upp bland klagomålen på färdtjänst i Göteborgs stad. Det handlar om förskolebarn som släppts av på parkeringen istället för till en vuxen, men också om olyckor och allvarliga incidenter. Varje år skadar sig hundratals personer i samband med en färdtjänstresa och andra samhällsbetalda resor som till exempel sjukresor och transport för barn med funktionshinder. Kaliber har granskat skaderapporteringen i Sveriges storstadsregioner. Trots att färdtjänstcheferna där säger sig jobba aktivt för att minska olyckorna inte minst genom nya tekniska lösningar, kan vi idag avslöja att både olyckorna och personskadorna ökar. I Kaliber idag söker vi svaret på varför olyckorna ökar och om det kan ha ett samband med den prispress som hela taxibranschen är utsatt för. Jag sitter i en rullstolstaxi tillsammans med Lennart Wilde. Föraren kopplar loss banden som håller fast rullstolen under färden. Det var här utanför radhuset i Sollentuna i Stockholm som olyckan hände. Olyckan som kostade Lennart hans ena ben. – Som tur är har jag ju ingen känsel i benen för att annars mer eller mindre bryta och krossa två ben det måste ju kännas en hel del. Det blödde kraftigt för det ena brottet, de benen var av. Lennart är förlamad efter en ridolycka för mer än 40 år sedan och sitter i elrullstol. Vi har gått in i radhuset och Lennarts dotter Mia kokar te. Den 11 mars 2013 skulle Lennart Wilde åka hem till radhuset i Sollentuna efter ett par dagars vistelse på Danderyds sjukhus. – Han öppnar luckan där bak, fäller ut en liten ramp och jag har för mig att han sa "backa försiktigt". Och det går inte att göra något annat med de här rullstolarna de rör sig väldigt långsamt bakåt, däremot så är ju motorn väldigt stark. När den börjar på att åka bakåt och banden, låsningen fortfarande sitter fast, så blir det en spänning som gör att stolen tippar framåt. Det var som en blixt, jag åkte framåt. Jag åkte framåt mot väggen så jag nästan hade kunnat bryta nacken. Lennart har suttit i utrymmet längst bak i den minibussliknande bil, en Wolksvagen Caddy, som taxibolaget använder. Rullstolen är fäst med flera utdragbara remmar längst fram, som fungerar lite som ett säkerhetsbälte. Men när Lennart ska backa tar det stopp. Lennart faller framåt och den mer än 100 kilo tunga rullstolen krossar hans ben. Chauffören får med hjälp av en förbipasserande granne upp Lennart i rullstolen igen, men båda Lennarts ben är krossade. – Men trots att jag inte hade ont så blev jag väldigt omtumlad och just när han skulle försöka lyfta mig upp i stolen, jag trodde att han skulle krossa mig. Jag vet inte om han sa något om att ringa efter ambulans. Jag har inget minne utav det. Enligt chaufförens egen redogörelse för händelseförloppet har olyckan skett för att Lennart kört snabbt och ryckigt och haft bråttom att backa ut. Han skriver även att han frågade Lennart om han skulle ringa en ambulans men att Lennart säger nej till det så han kör in Lennart i hans hus och lämnar honom där. När Lennarts dotter Mia kommer hem efter en stund hittar hon sin pappa blödande i rullstolen. – Då när jag kommer hem så ser jag att väskorna är slängda utanför ytterdörren och sedan så öppnar jag och då hittar jag min far som sitter i sin rullstol utan kudde och med benen liksom släpande efter sig och han är hysterisk. Då ser jag att det blöder. Byxorna är fulla med blod så jag ringer direkt 112 och pratar med dem där och säger att detta verkar allvarligt. Medan ambulanspersonalen lägger Lennart på en bår och tar in honom i ambulansen så ringer föraren. – Då säger jag att vi är på väg med ambulans och det här ser allvarligt ut och vi får hoppas på det bästa. Jag försöker lugna både pappa och mig själv och det blir även färdtjänstkillen också som jag lugnar på något sätt. Och sen så åker vi iväg. Enligt taxichaufförens skriftliga redogörelse för händelseförloppet har Mia sagt till honom att han inte ska ta på sig skulden för det som har hänt, att det är en olycka. Det blir sedan rubriken för denna händelse i färdtjänstens händelsedatabas. ”Dottern anser att det var en olyckshändelse och inte förarens fel”. – Vad som hade hänt innan jag kom det vet ju inte jag, jag är inte en sådan som vill anklaga någon. Jag vill bara ha en utredning om vad som har hänt. En ärlig utredning där man inte bara försöker skydda sitt eget skinn. Varför tror du att det här hände med din pappa? – Jag tror att det beror delvis på stress. Jag tror att färdtjänsten är väldigt stressade när de ska av och på med folk. För att de har ofta en annan kund som sitter och väntar. Jag tror också att det var därför han fattade ett dåligt beslut, att inte ringa till ambulans när pappa behövde det. Jag är helt övertygad om att han inte är någon elak eller dålig människa, han verkar vara en hygglig kille och de flesta jag haft kontakt med som kör färdtjänst är hyggliga killar och tjejer så det är inte det, men jag tror de är rätt så pressade ibland. Just när det gäller tid. I Kaliber förra veckan kunde vi berätta att klagomålen på färdtjänsten och andra samhällsbetalda taxiresor ökar i storstadsregionerna. Flera av problemen kunde härledas till en stor personalomsättning bland förarna, i ett system där framförallt priset styr vem som vinner upphandlingen hamnar både förare och färdtjänstresenärer i kläm. Vi ville se om även olyckorna, de fall där folk faktiskt skadar sig fysiskt ökar. Genom att begära ut kommunernas och trafikbolagens skaderapportering och granska den kan Kaliber idag avslöja att olyckorna och personskadorna ökar i Stockholms län, i Skåne och i Göteborgs stad. Från 91 olyckor för fem år sedan till 140 olyckor förra året. Minst 123 av olyckorna förra året ledde till personskador. Västtrafik sköter färdtjänstresor för 41 kommuner i Västra Götaland. De har tidigare inte sammanställt de här uppgifterna, men förra året inträffade 22 trafikhändelser där någon blev skadad. Totalt rör det sig om minst 145 fall av personskador i storstadsregionerna förra året. Antalet trafikolyckor har ökat, men de flesta olyckor sker när fordonet står still. Så här kan det till exempel stå i rapporterna. ”När hon skulle kliva in i bilen i baksätet så fick hon inte med sig sin högra fot in i bilen utan föraren stänger dörren och foten kommer i kläm. Resenären hör ett krasch när han försöker stänga dörren. Då ser föraren att hennes fot sitter i kläm. Det är en komplicerad fraktur på foten och att det kommer att ta minst nio veckor för rehabilitering.” ”När resenären kommer ner och försöker sätta sig i bilen så ramlar resenären utanför bilen med halva kroppen i bilen. Hemtjänsten ringer ambulans. Föraren ber resenären att sätta sig på rullatorn så att han kan åka iväg och hämta andra resenärer. Resenären åker ambulans till Danderyds sjukhus.” ”Resenären och hennes assistenter märkte att föraren var stressad och han frågade hela tiden hur lång tid resan skulle ta. När föraren skulle spänna fast resenären i bussen glömde han fälla ner skydden på rullstolens baksida och han spände inte fast ordentligt. Bara efter några meters körning tippar rullstolen bakåt och resenären slår i sitt huvud och sin arm.” ”Föraren låste inte rullatorn så när resenären skulle gå så ramlade resenären och slog i ansiktet. Resenären Blödde kraftigt i ansiktet.” ”När föraren skulle köra in resenären i rullstolen i bilen tippade han inte bak rullstolen för att underlätta, utan körde bara rakt fram. Detta resulterade i att rullstolen hårt träffade bilen och resenären ramlade ur rullstolen. Fallet var så hårt att hon bröt benet. Hon fick åka in med ambulans till sjukhuset.” Det här är bara några exempel på olyckor som inträffade 2013. Anders Wretstrand lektor vid institutionen för teknik och samhälle vid Lunds universitet är en av de få personer som studerat förekomsten av personskador i samband med samhällsbetalda taxiresor i Sverige. Han är oroad över utvecklingen. – Det är bekymmersamt därför att anledningen till att vi gjorde den här forskningen var att den var efterfrågad av vår forskningsfinansiär och vi deltog också i olika sammanhang för att sprida resultaten för hur färdtjänsten ska kunna bli säkrare. Och en hel del har gjorts för fordon har i ökande omfattning blivit låggolvfordon vilket har minskat risken för vissa typer av olyckor, men om det nu är så att olyckorna inte tycks minska utan snarare öka så tyder det på någon typ av systemfel. Anders Wretstrand gjorde tillsammans med flera andra forskare en studie som beräknade samhällets kostnader i samband med skador vid samhällsbetalda taxiresor. Deras beräkningar visar att kostnaden för skadorna kan värderas till en kvarts miljard kronor för hela landet. – Det vi observerade var det att antalet olyckor är inte så många men relaterat till hur många resor som görs så förefaller det som att färdtjänsten är en olycksdrabbad transportform. Enligt Anders Wretstrand är färdtjänsten extra utsatt för olyckor eftersom resenärerna är skörare än andra resenärer och att själva systemet är så komplicerat upplagt. Ofta är flera företag inblandade i en och samma resa och information om resenärens behov når inte alltid föraren. – Och de skador som vi noterade då det var förhållandevis många allvarliga skador som dessutom uppstod när fordonet stod stilla, alltså inte under färd. Han berättar att redan för 10 år sedan när han gjorde sin studie var personalomsättningen stor och många förare visste inte hur de skulle spänna fast en rullstol. – Det kunde tillexempel vara så att jag följde med på ett antal resor och i vissa fall var det så att det kom en förare då som kanske inte har fått så mycket utbildning utan till och med att det var hans första pass. Då fick jag själv hjälpa till och instruera hur rullstolarna skulle sättas fast, trots att min roll egentligen bara var att observera och intervjua resenärerna. Tillbaka till Lennart Wilde och hans krossade ben. När Mia och Lennart kommer fram till sjukhuset så säger läkaren att Lennart har öppna frakturer på bägge benen och efter ett par dagar står det klart att Lennarts ena ben måste amputeras. – Då kunde jag inte tala om det här och en lång tid efter kunde jag inte tala om det här och jag blev väldigt deprimerad utav det här. Det var en mycket svår tid. För mig var det ju en mycket besvärlig händelse som gjorde att våren och sommaren inte blev…och eftersom man är så gammal som jag är man ju rädd om tiden. Man kanske inte har så många somrar kvar. Lennart är trött och ledsen efter att ha förlorat benet och spenderar våren och sommaren med det andra benet i gips. Han orkar inte anmäla händelsen till färdtjänsten direkt och när han väl gör det visar det sig att taxibolaget och färdstjänsten i Stockholm redan har bestämt sig för vad som hänt utan att någon gång ta kontakt med Lennart och kontrollera de uppgifter som föraren lämnade. I köket i Sollentuna läser vi igenom vad som står i förarens rapport. Det man märkte innan inlastningen var att kunden körde mycket snabbt och ryckigt i sin elrullstol som var smal och ganska hög. Gjorde du det? Körde du snabbt och ryckigt? Kan du visa hur snabbt kan du köra? – Ja. Du kör rullstolen med den där lilla spaken. – Det går inte att komma fortare. Det är svårt att köra den särskilt fort faktiskt. Men Lennart Wilde var i sitt yrkesverksamma liv ombudsman på organisationen DHR och tänker att det som har hänt honom inte får hända andra, så han tar själv kontakt med färdtjänsten och kräver en oberoende utredning. Färdtjänsten, rullstolsresor och sjukresor i Stockholm sköts av Trafikförvaltningen på Stockholms läns landsting. De är de som upphandlar och beställer resorna från taxibolagen. Vi är på väg till deras huvudkontor för att träffa den ansvarige chefen Kenneth Svärd och prata om det som hände Lennart. – Den här frågan som du skickade en fråga om, en benhändelse, den är ju fruktansvärd tragisk i sig men problemet med den händelsen är ju i stort sett att det är inte fordonet som det har varit fel på utan det är själva rullstolen. Och där har vi en svårighet, vi påverkar inte hjälpmedlet. Hur kan du säga att det är rullstolen det är fel på? – Hur kan en rullstol välta inne ett fordon så att säga när det står stilla på vägen? Det är liksom inte görligt om inte rullstolen är så stark vilken den är att den drar omkull sig själv. En elrullstol är ju byggd för att vara otroligt stark och köra till exempel ute i trafiken, upp för trottoarkanter och upp för små höjder. Så den är oerhört stark och har ett kraftigt vridmoment, om då brukaren är lite vårdslös eller kör för snabbt då kan ju tyvärr sådant här hända. Det här är första gången vi har råkat ut för det och det är tragiskt, i synnerlighet för den brukaren, men vi har väldigt svårt att påverka, är rullstolen lämplig i fordonet. Menar du att ansvaret för det som hände ligger på Lennart? – Man kan inte få en rullstol att välta i ett fordon om man inte kör rullstolen eller gasar för mycket. Hur har ni kommit fram till den här slutsatsen? – Det är ju med beprövad erfarenhet som det så vackert heter. Har ni träffat Lennart och testat hans rullstol? – Nej vi har inte träffat någon brukare och diskuterat frågan av det skälet att vi kan ju inte påverka själva hjälpmedlet. Det ligger på annan part. Vi kan inte träffa alla 12 000 brukare av elrullstolar och godkänna deras stolar. Det är inte vår roll. Men ska ni inte ha fordon som de hjälpmedel som brukarna använder fungerar i? – Vi har ju fordon där alla hjälpmedel kan resa med, men sen om hjälpmedlet är lämpligt att resa på i bilen, det är någonting vi inte äger bedömningen utav, utan det måste den förskrivaren av hjälpmedlet göra om det är att lämpligt att resa på eller sittande i så att säga. Jag har träffat Lennart och testat hans rullstol och den har ju bara ett sätt att åka bakåt och det är långsamt. – Ja, men om man kör när rullstolen sitter fast då är den stark nog att vrida omkull sig själv. Men Lennart menar ju att han har fått instruktionen att backa? Och det är väl inget som föraren säger emot eller? – Nja, man ska ju backa sakta ut ur bilen så att föraren lossar de främre fasthållningsanordningarna. Kör man för fort i det läget och inte ger dem möjlighet att lossna, då kan sådant här hända. Men hur kan man köra för fort när det bara finns ett sätt och det är långsamt? – Jag känner inte till rullstolar som bara har ett läge så att säga. Det låter märkligt. I så fall är det ett tecken på att den här rullstolen inte är lämplig i fordonet för den här typen av fasthållning finns över hela världen. Fordonet har det inte varit något fel på. Kenneth Svärd hänvisar till att färdtjänsten i Stockholms län har varit med och tagit fram bilmodellen och att utrustningen är testad av tre oberoende testinstitut och därför vet han att fordonet inte har några felaktigheter. Om rullstolen satt fast så borde Lennart ha märkt det. Det är alltså Lennart eller rullstolen som enligt Kenneth Svärd har orsakat olyckan. Ord står mot ord, men färdtjänsten i Stockholm har aldrig tagit kontakt med Lennart för att höra hans version. Kaliber har också varit i kontakt med det aktuella taxibolaget och inte heller de har sett någon anledning att ifrågasätta förarens redogörelse av händelseförloppet. Men klart är att Lennarts ben krossades när han skulle ur bilen och att han lämnades blödande i sitt hus. Men däremot medger Kenneth Svärd att kontakten med Lennart kunde ha skötts på ett bättre sätt. Och att olyckorna i Stockholms län har ökat från 46 till 60 på fem år beklagar han men påpekar att det är få i förhållande till hur många resor som görs. I materialet från Sveriges storstadsregioner hittar vi 145 fall av personskador under förra året. Det kan röra sig om lättare skador som klämda fingrar och sårskador på händer och ben, men bland skadorna hittar vi också flera allvarliga fall av benbrott och skallskador som ger bestående men och leder till långa sjukhusvistelser. Tillbaka i köket hos Lennart. Han får lyssna på de svar vi har fått från färdtjänsten i Stockholm och det aktuella taxibolaget. – Det känns ju inte bra när de mer eller mindre talar om att jag själv har förorsakat en olycka som gjorde att jag blev av med ena benet och sedan att de inte vill göra en utredning så att man i framtiden kan undvika sådana här olyckor. Det tycker jag är, det är nästan brottsligt. Åter till Anders Wretstrand, en av forskarna bakom den enda vetenskapliga studie av olyckor inom färdtjänsten som gjorts i Sverige. Vi berättar för honom om Lennart och vilka åtgärder som färdtjänsten i Stockholm och taxibolaget har tagit. – Det är en förfärlig händelse det måste man ju säga. Samtidigt är den inte så förvånande för det är den typ av incidenter som vi också har stött på i våra studier. Anders Wretstrand tycker inte att färdtjänsten i Stockholm har gjort en bra utredning av Lennart fall. – Efter vad jag förstår tycks det vara brister i uppföljningen av detta. Man bör ju rimligtvis fråga resenären som blivit skadad och få resenärens version av detta för att sedan kunna utesluta vilka orsaker som kan ha varit möjliga. Man ska inte skuldbelägga föraren här, men det är viktigt att utreda orsaken till detta för att det inte ska upprepas igen. Men om det är på det här sättet som olyckorna utreds är det då konstigt att olyckorna ökar? – Det är ju ingen bra process att minska olyckorna, om man följer upp det på ett så ensidigt sätt. Vi åker tillbaka till Kannebäcksskolan i västra Göteborg. Idag har det snöat. Barnen är rejält påpälsade när de kommer ur taxibilarna och pulsar fram i den djupa snön. Alexandra Gahrn arbetar som elevassistent på skolan och hon är också taxisamordnare. Hon ägnar en stor del av sin arbetstid åt att hantera klagomål som rör elevernas resor till och från skolan. – Igår hade vi en som hade sommardäck på bilen, han kom inte långt kan jag säga. Så ibland får man stå här och skälla lite. Det gör man väl varje dag. När du skäller vad skäller du då om? – Det kan vara som när du kom nu till exempel. En bil som inte hade några lampor där fram. De var trasiga. Då får man inte köra. De har inga skolskyltar när de kommer hit eller att de sitter kvar i bilen och inte är aktiva. Eller så kan de inte svenska. Det är ganska vanligt. Vi går in på skolans expedition där Alexandra skriver in morgonens händelser och skickar in till färdtjänsten. Att färdtjänsten och skolskjutsarna fungerar är viktigt för skolans elever, där de flesta har speciella behov. Under det senaste året tycker Alexandra Gahrn att det blivit allt fler tillbud och incidenter att rapportera in till färdtjänsten. Men vissa chaufförer är fantastiska mot barnen. – Vi har några fasta chaufförer och en utländsk kille är så underbar, han går och lär sig teckenspråk frivilligt. Det är för att kommunicera med barnen. Och sådana människor är otroliga och sådana vill man verkligen behålla. Vissa är helt underbara. Trots att det finns goda exempel bland chaufförerna så rapporterar Kannebäcksskolan ändå in ett 100-tal incidenter varje år. Oftast rör det sig om att chauffören inte haft en tydlig skylt att det är en skolskjuts, att bildörrarna där barnen sitter inte varit låsta eller att förarna inte hjälper till eller att det är något fel på bilen. Men ibland sker också allvarligare händelser berättar Alexandra Gahrn. – Förra året, det var en elev på eftermiddagen när de åkte hem. Jag tror det var i Tingstadstunneln så krockade de. Och det var inget vi fick reda på från taxibolagen utan vi fick veta det från föräldrarna. Och då visade det sig att bilen kört alldeles för fort. Hur mycket för fort då? – Enligt föräldrarna så körde de ungefär 50 kilometer för fort. Och det är väldigt mycket. I våras, vid ett annat tillfälle, fick en pojke fick sitta och hålla en bildörr hela vägen från Hisingen där han bodde till Tynnered där Kannebäcksskolan ligger, en resa genom hela Göteborg. – Och när våra taxivakter kommer ut sitter ett barn på den sidan där dörren är öppen och håller i dörren för att den inte ska åka upp. Och då berättar barnet att han har suttit och hållit i den här dörren hela vägen hemifrån och hit för att den inte ska åka upp. För det sitter ju andra barn i bilen också och i mitt fall anser jag att då ringer man in en ny bil. Kan man inte stänga en dörr så kör man inte. Det är ju livsfarligt, det kan ju hända vad som helst. Peter Norling är trafikchef för färdtjänsten i Göteborg. Han tar emot på färdtjänstens kontor i Högsbo. Vad säger du om de här händelserna, just när det gäller de här barnen som har speciella behov? – Det är fullständigt oacceptabelt. Sådana saker får över huvudtaget inte inträffa. Jag blir bara arg när jag hör det. Det finns inga försvar för den typen av saker överhuvudtaget. Kan man inte stänga en dörr då ska man inte köra. Göteborg sticker ut när det gäller olyckor å det sker mer än dubbelt så många olyckor nu som för fem år sedan. – Vår vision det är att vi inte ska ha några olyckor alls, det ska inte behöva ske något överhuvudtaget. Sen är det ju gudskelov så att de flesta händelser leder inte till jätteallvarliga händelser efteråt. Men det är ändå viktigt att vara observant på det för äldre människor kan få bensår som inte läker så man får absolut inte nedvärdera några typer av skador utan det är otroligt viktigt att vi faktiskt verkligen följer detta. Peter Norling menar att en del av den kraftiga ökningen kan förklaras med att det skedde ovanligt få olyckor i Göteborg 2008. Men han har tänkt mycket på hur färdtjänsten borde förändras för att passa resenärerna. – Göteborg är stort, vi upphandlar vår trafik utifrån ett väldigt stordriftstänkande har det varit. Jag tror vi måste hitta små småskaliga lösningar för att komma till rätta med den här problematiken. Kaliber har idag kunnat visa att olyckorna ökar när det gäller samhällsbetalda taxiresor som till exempel färdtjänst. När första delen av den här granskningen sändes var det många taxichaufförer som hörde av sig till oss och ville berätta om upphandlingar och beställningssystem som gör arbetsvillkoren för chaufförerna orimliga. De säger att det handlar om tid, tid man inte har för att man jobbar på provision, och om dålig planering av beställningscentralerna, att man kan få en körorder som är omöjlig att klara av. En av dem förarna är Johan i Örebro. Johan, som egentligen heter något annat, berättar om den trafikolycka som hände i Örebro i början av februari, där en färdtjänstchaufför från hans taxibolag enligt vittnesuppgifter körde för fort, vilket kan ha orsakat den olycka där både föraren och den 80-åriga passageraren skadades allvarligt. – Jag känner bara att det är tragiskt. Det visar bara hur pressad branschen är i och med att de flesta sitter och kör på provision. De måste hinna köra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Därför blir man stressad. – Säg att du ringer till beställningscentralen och säger att du behöver 20 minuter till. Då kommer de så att säga planera om körningen. De plockar bort nästa kund som du ska hämta vilket betyder att du i slutändan får en kund mindre. Du får mindre betalt på passet. Och eftersom de allra flesta sitter och kör på provisionslön så betyder det ju mindre pengar i plånboken. Johan vågar inte vara med sin egen röst, därför har vi låtit en annan person läsa in hans svar. Han säger att kollegor till honom som har pratat om den här stressen i lokala medier har förlorat sina köruppdrag. Vi kontaktar det taxibolag där Johan jobbar, liksom länstrafiken i Örebro som är ansvarig för färdtjänsten och den beställningscentral som lägger ut uppdragen på förarna. Ingen av dem känner igen bilden av de stressiga körningarna, eller att förarna går miste om betalning från färdtjänstresor på grund av det stressiga arbetstempot. Statistiken som Kaliber har tagit fram visar att antalet trafikolyckor med färdtjänstfordon har ökat under de senaste fem åren. Och nu när ett nytt billigare taxibolag snart ska ta över en del av färdtjänstresorna i Örebro tror Johan att olyckorna med färdtjänsten kommer att öka. – Det är bara en tidfråga innan det kommer ske en allvarlig dödsolycka någonstans med ett taxifordon eller ett färdtjänstfordon inblandat. Beroende på framförallt stress. Att man ska hinna så mycket som möjligt. För ska man leva i dag på att köra taxi, måste man vara ganska tung under högerfoten om man vill köra in en vettig lön. Så är det. Så jag tror olyckorna kommer öka. Reportrar: Maria Ridderstedt maria.ridderstedt@sverigesradio.se Karin Wettre karin.wettre@sverigesradio.seProducent: Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

23 Feb 201429min

Tobias försvann på vägen till fritids och 83-årige Gustav kom aldrig hem efter sin resa med färdtjänsten. Kaliber den här veckan har granskat resor med färdtjänst, skolskjuts och sjuktransport och kan berätta om de som lämnats på fel plats eller på fel sätt och chaufförer som vittnar om tuffa arbetsvillkor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Färdtjänst är särskilt ordnade transporter för personer med funktionshinder och varje kommun ansvarar för att kvaliteten är god. Men hur påverkas kvaliteten av prispressade upphandlingar och taxiförare som arbetar 70 timmar i veckan? Det undersöker vi i Kaliber idag. Vi är i Hörby i Skåne i den nybyggda sim- och bowlinghallen. Hit skulle Tobias ha kommit med färdtjänst från sin skola. Tobias som är född med Downs Syndrom åker från särskolan hit flera gånger i veckan för att bowla eller simma. En onsdag förra hösten åkte då 17-åriga Tobias som vanligt hit, men han kom aldrig fram. Fritidsledaren Jessica Edvinsson stod och väntade i dörren. – Och det dök aldrig upp någon. Först och främst ringer vi Skånetrafiken för att kolla var de blev av och då får vi meddelandet att han är avsläppt och då tycker jag nej, för här ingen, för han skulle bli avsläppt i entrén och här är inget barn och då ringer man upp chauffören och jo, han har blivit avsläppt. Efter upprepade samtal till Skånetrafiken får fritidspersonalen till slut reda på att Tobias inte har släppts vid entrén utan vid infarten till parkeringen ett par hundra meter därifrån. – Någonstans har det brustit med kundcentret och taxichaufförens kommunikation, eftersom de har fått en fast adress från början och det är utanför entrén till badet. Den tiden som det varade kändes som en hel evighet. Den som liksom Tobias, har en funktionsnedsättning, exempelvis stora svårigheter att röra sig på egen hand och därmed har svårt att använda vanlig kollektivtrafik, har rätt att få färdtjänst. Varje kommun har ansvar för att organisera detta. Många kommuner har valt att lägga över ansvaret för själva resorna på ett regionalt trafikbolag som i sin tur köper in resorna från taxibolag. Tillsammans med andra samhällsbetalda resor som till exempel sjukresor och skolskjuts för barn med funktionsnedsättning står de för hälften av alla taxiresor som görs i Sverige. Kaliber har granskat klagomålen som rör färdtjänst, skolskjuts o sjukresor i 95 svenska kommuner runt Stockholm, Göteborg och Malmö. Och vi kan se att klagomålen i Sveriges storstadsregioner ökar kraftigt. Från 14 300 klagomål 2008 till 26 000 klagomål 2013. Tydligast märks detta i Stockholmsregionen och i Göteborg. Där lämnas det i dag in dubbelt så många klagomål som för fem år sedan. En ökning märks även i Västra Götaland och Skåne. I förhållande till hur många resor som görs är det Skånetrafikens resenärer som klagar mest. Och en av de saker resenärerna klagar mest på är punktlighet och bemötande av förarna. Men gång på gång stöter vi även på berättelser om personer som liksom Tobias lämnats av på fel plats eller på fel sätt. Tobias mamma Karin Gren var på jobbet på Folktandvården i Hörby när hon fick det där samtalet som är varje förälders mardröm. – Och då ringde de och sa att Tobias var försvunnen. Och de var ute och letade efter honom. Så blev jag lite orolig så jag ringde flera gånger till dem och då var de ute och letade efter honom. När Tobias pappa Lars Gren kommer till sim- och bowlinghallen har Tobias varit försvunnen i en och en halv timma. – Ingen visste var han var någonstans. De visste inte var han blivit avsläppt. Bara att han hade följt med någon. Det var det de visste. Så vi fick ut och leta. Vi åkte runt med bil med fritidspersonalen runt i byn. Vi var på hemadressen och fritids och lite olika ställen där vi kunde tänka att han kunde vara. Men vi hittade inte honom. Vi står vid platsen där Tobias blev avsläppt. Det är bara 200 meter till badets entré, men Tobias har Downs Syndrom, svårt att tala och behöver tydliga instruktioner vart han ska gå. Taxichauffören har sagt till Skånetrafiken att någon som Tobias kände mött honom vid bilen, men pappa Lars har svårt att tänka sig vem det skulle kunna ha varit och blir bara mer orolig. – Det var ju väldigt oroligt att veta var han tagit vägen, om han hade följt med någon annan eller om någon hade tagit med honom i en bil. Lite sådana tankar. Tobias mamma Karin var kvar på jobbet, men hade nu hunnit bli riktigt orolig – Jag blev ju ledsen, jag började gråta. Jag var helt förtvivlad och sa nu måste jag gå för de har blivit av med Tobias. Då gick jag. Då cyklade jag hem. Då började jag tänka att fan det har hänt någonting mer allvarligt. Det tror man ju. Det är folk som kan ta honom. Jag vet inte om du har hört om det som hände med Helén? Hon bodde ju här i Hörby. Det Karin pratar om är mordet på den tio-åriga flickan Helén som fördes bort från Hörby 1989. Sex dagar efter att hon försvann återfanns hennes kropp i en plastsäck. Mordet lämnade ingen i Hörby oberörd och nu dyker det upp i Lars och Karins medvetande. – Sådana tankar kommer ju. Så fort man inte hittar dem så blir man ju jätte orolig. Det har nu gått mer än två timmar sedan Tobias försvann och man börjar prata om att koppla in polisen. Men då är det plötsligt någon som ringer från en gruppbostad i närheten och de säger att de har hittat en pojke som ligger och sover i en soffa. Och det är Tobias. – Ett grustag föll från axlar och hjärta och alltihopa. Det är klart man blir jätteglad, säger Karin Gren. Karin gjorde en anmälan till Skånetrafikens kundtjänst dagen efter att detta har hänt. Efter nästan tre månader fick de ett brev från där det stod att Skånetrafiken tagit emot deras anmälan och beklagade om det hade blivit ett missförstånd. – Det är inte mycket till ursäkt tycker jag faktiskt. Och det tar för långt tid också innan man får detta, säger Lars Gren. Vi sitter i köket och pratar om vilka problem de har haft med Tobias resor. Chaufförer som kommit för tidigt eller för sent och konstigt samplanerade resor där någon annan skulle köras till en annan kommun på vägen. Karin berättar att på sista tiden har de haft en fast förare och nu fungerar allt lite bättre. Då dyker plötsligt färdtjänstbilen med Tobias upp utanför fönstret. Men han ska inte hit. Han ska ju till bowlingen idag. Taxichauffören har åkt förbi hemma hos Tobias bara för att berätta för föräldrarna att han ska sluta som förare nästa vecka eftersom ett nytt taxibolag har vunnit upphandlingen om Tobias resor. Han berättar också att det står fel adress i bokningen av Tobias resor idag. Mamma Karin ringer upp Skånetrafiken för att fråga varför de inte fått någon information om att de ska få en ny förare. – Jag frågade varför och de sa att det inte skulle påverkas. Men det gör det ju. Att det blir ny chaufför och så. Och det är ju skitbra att få reda på innan, så man kan förbereda Tobias på det. Och framför allt att vi vet om det. De kunde väl skicka ut ett brev eller någonting. Hon sa att det inte påverkar att det är en ny upphandling, vad säger er erfarenhet? – Det gör det ju. Då vet vi att då kan det strula den dagen. Och någon dag till innan de lärt sig hitta slingan, var vi bor någonstans, vem som ska med, hur vi ser ut. Back in business igen! Nu hade det precis börjat fungera? – Ja, jag tycker det. Och då ska det bytas? – Ja. Men vems fel är det att det strular så här mycket med Tobias färdtjänstresor? Jag sätter mig i bilen. Jag ska träffa Lars Hellström, ansvarig för färd- och serviceresor inom Skånetrafiken. – Det är jätteallvarligt. Varje sådan avlämning på fel ställe är ju en katastrof för den enskilde. Så vi ser jätteallvarligt på detta. Varför gör ni inte grundligare undersökningar då? Jag tänker med det här fallet med Tobias till exempel. Ni har fått reda på att han inte dök upp där han skulle vara, att han var försvunnen under två och en halv timme, det finns i anmälan till kundtjänst, och sedan så har beställningscentralen frågat föraren vad han gjorde och sen är det slut. Ingen mer kontakt med familjen, inget mer telefonsamtal med familjen utan ett brev tre månader senare där ni ber om ursäkt om det var ett missförstånd. – Nu relaterar du till ett ärende från 2012. Jag hoppas ju verkligen att vi har en kvalitet idag som är bättre på de sakerna. Det ärendet känns ju som vi har misslyckats i hur vi kommunicerar med kunden. Och hur vi också kommunicerar när detta upptäcks. Det är ju helt uppenbart. Lars Hellström anser att en del av förklaringen till problemen beror på den stora omställning som Skånetrafiken gjort 2012 då två beställningssystem slogs ihop till ett. Det märks också i mängden klagomål som kommer in till färdtjänsten just då. – Det är alltid så när man byter taxibolag eller man byter beställningscentral eller man gör en såpass stor omorganisation som vi har gjort så blir det stora störningar. Det är tyvärr så. Ibland går det fel. Och visst har bytet av beställningscentral skapat en hel del problem för färdtjänstresenärer i Skåne och vi hör flera berättelser om det. Men det är trots allt ett och ett halvt år sedan och folk lämnas fortfarande fel och inte bara här utan på flera andra ställen i landet. När vi går igenom händelsedatabaserna hos beställarna av färdtjänst, skolresor och sjukresor i Skåne, Västra Götaland och Stockholms län hittar vi fler fall. Det handlar om funktionshindrade barn som lämnas på fel plats och inte till en vuxen som beställningen anger. Synskadade personer som släpps vid helt fel adress eller vid fel ingång vid sjukhuset. Vi hittar närmare 1300 fall med personer som lämnats på fel plats eller på fel sätt och inte enligt instruktionen bara de senaste två åren. De här fallen baseras på nio miljoner utförda resor årligen. I förhållande till det kan antalet fellämningar tyckas litet. Men för den enskilde kan varje fellämning få stora konsekvenser. Eftersom anmälningarna kodas på olika sätt på de olika platserna i landet har vi inte kunnat få fram alla anmälningar. Vi vet dessutom att det finns ett stort mörkertal - det vittnar flera av färdtjänstcheferna om. Alla anmäler inte vad som hänt. Så här kan det stå i de dokument vi har fått fram. Föraren hade lämnat kunden ensam på trottoaren med packningen utan att ha följt med henne in, vilket det står i bokningen att han ska göra. Kunden är dement och var mycket ledsen när grannen hittade kunden ute på gatan. Innan de var framme så sa föraren jag hittar inte adressen och det är ditt fel att jag missar flera bra körningar, jag lämnar dig här, jag har inte tid att leta efter din adress. Resenären uppger att hon blev lämnad nedåt vattnet. Hon irrade omkring med sin rullator och till slut ringde hon på hos en privatperson och bad om hjälp. Privatpersonen körde henne till sjukhemmet. Resan var bokad med extraservice men det hade inte nått föraren och han lämnade henne i entrén där hon tydligen har suttit fast i sin rullstol i flera timmar och nu blivit inlagd på sjukhus efter detta. Chauffören släppte bara av damen. Damen hittas gående ute på stora vägen mot Limhamn. Någon känner igen damen och tar hem henne. På grund av sin demens talar hon inte så bra. Det är mycket viktigt att instruktionerna följs. Kunden kommer in i bilen och letar efter sitt kort i sin väska och föraren blir irriterad att det tog lite tid. Han bad henne gå ut ur taxin och släppte av henne mitt på gatan och åkte iväg. Hon förstod ingenting. Kunden är synskadad, rörelsehandikappad och förståndshandikappad. En av de vi hittar i materialet är 83-årige Gustav som aldrig kom hem. För drygt ett år sedan hade han varit på ett korttidsboende ett par dagar och skulle hem till sin fru. Färdtjänsten körde honom dit. Men någonting gick fel på vägen. Vi åker till platsen där det hände. Det är en liten by, lantligt belägen i Västra Götaland. Gustavs fru vill själv inte berätta om händelsen i radio och Gustav heter egentligen något annat. Istället möter vi familjens vän Ove Severin, som är medlem av samma församling. – Det var ju en väldigt trevlig herre. Lugn. Påverkad av åldern självklart. Det är ju naturligt. Ganska lång ståtlig herre. Han hade gjort ett långt kärnfullt liv som lantbrukare. Gustavs by är en fin liten by på landet med öppna fält, några hus och en gammal missionskyrka. Det var kallt ute den där dagen, minus fyra grader, och det hade snöat hela dagen. Gustav som bara skulle åka från dörr till dörr med färdtjänsten, hade keps och handskar men var för övrigt tunt klädd. – Den här gården här nere är det då. Där har han bott tidigare. Det är rätt så många år sedan som han flyttade härifrån. Av någon anledning körde de hit ändå. Med äldre personer som det är ibland så har de inte riktigt komihåg. Närminnet försvinner ju först. Så han reagerade väl inte på det viset ordentligt. Egentligen var det några hundra meter längre bort som han skulle svängt av och kommit upp till det stället där han bodde nu då. Tyvärr så följdes ju inte instruktionerna heller, som de hade då att de skulle lämna tillsammans med anhörig som tog emot då. Utan de lämnade av honom här någonstans på vägen. Och efter en stund, jag vet inte efter hur länge så var det grannar runt omkring som fick se honom ute då och han var ju inte klädd för att vara ute egentligen eftersom han skulle åka från dörr till dörr. Så blev han nerkyld och förmodligen på grund av det då, när han hade blivit omhändertagen utav grannar som såg honom ute, så klarade han sig inte. Han föll ihop och dog tyvärr inne hos grannarna. Hur tog man emot det här i bygden? – Det blev en viss chock över att det hade hänt på det här viset. Tragiskt givetvis när han har gått bort. En person vi känt i många år. Också en viss ilska då över att inte färdtjänsten följt instruktionerna utan det ska behöva gå på det här viset då. Sluta så illa. 83-årige Gustav dog där inne vid kaffebordet hos grannarna efter att ha varit ute i kylan i en halvtimme. Det var inte första gången Gustav blev avsläppt på fel ställe. De anhöriga hade hört av sig till färdtjänsten och det ansvariga trafikbolaget Västtrafik flera gånger tidigare av samma anledning - att Gustav blivit avsläppt på den adress där han bodde för mycket länge sedan. Ändå hände det igen. Ove Severin har engagerat sig i det som hände Gustav. Han berättar om fler händelser där medlemmar i hans församling inte fått den hjälp de behövt av färdtjänsten. – Chauffören har helt kommer in i kyrkan och bett oss hjälpa till att hjälpa de gamla ur bilen då. Och det är också någonting som man kanske borde haft utbildning på. Hur man tar hand om och hjälper en person som är delvis rörelsehindrad att komma ur en bil. Det är inte paket man kör, det är människor som har vissa speciella behov. Det ska ju en färdtjänstchaufför ha den kunskapen. Det tycker jag. Vad tycker du om det? Att du då får hjälpa till. Att inte färdtjänstföraren kan sitt arbete? – Jag tycker det är bristfälligt helt enkelt. Det är väl billigast så. Släng in någon bara som kan köra en bil. Gustav bodde i en av de 41 kommuner i Västra Götaland som lagt över ansvaret för färdtjänsten på Västtrafik. Kaliber träffar därför Gunilla Wicktor, kundansvarig för Anropsstyrd trafik hos Västtrafik, för att höra hur de ser på händelsen med Gustav. – Nu är det ju så att det här var en väldigt tragisk historia som fick ett väldigt tråkigt slut. Därmed kan man inte säga att det beror på att vi släppte av personen på fel ställe, men det är oerhört tragiskt det som hände i alla fall. Att Gustav blivit avsläppt på fel ställe flera gånger tidigare trots att de anhöriga hört av sig till Västtrafik i frågan, förklarar Gunilla Wicktor med att förarna har trott på Gustav när han sagt var han har bott och att beställningscentralen inte får skicka ut upplysningar till förarna om att en person är dement. – I det här fallet var det en talför man som hävdade med bestämdhet att han bodde där och att föraren skulle absolut släppa av honom där. Vilket föraren gjorde. Det är inte acceptabelt. Det får inte gå till så. Det står på körordningen att han skulle lämnas inne i hemmet och det står ju så av en anledning. Borde inte färdtjänstens chaufförer veta om det? – De vet om det. De vet om det. Och jag kan inte förklara. Den här föraren var djupt olycklig efter detta. Det här har ju hänt andra personer att de blivit släppta på fel ställe flera gånger efter det här. Hur ser du på det med tanke på den kundgruppen ni kör, alltså de svagare i vårt samhälle? – Det är ju inte acceptabelt. Och därför är vi så noga med att följa upp varje enskilt fall. Det är människor som arbetar med människor och ibland blir det fel. Tillbaka till Hörby och Tobias som har Downs syndrom och som var försvunnen i mer än två timmar efter att färdtjänsten släppt av honom på fel ställe förra hösten. Den här gången kom han fram till bowlinghallen. – Jag har varit här länge nu. Vad ska du göra nu? – Jag ska spela bowling. Tobias mamma Karin frågar sig varför färdtjänsten inte kan fungera så bra som den gjorde förr. – Det funkade ju bra när det var hörbykillarna som körde. Chaufförerna som körde kände Tobias, de kände oss. De visste var de skulle köra, de hittade ju i Hörby kommun och skulle de komma utanför och de inte kände till det så hade de ju tagit reda på det. De visste att de kunde ringa till oss. Det är en helt annan….ja. Men lilla Hörby Taxi kunde inte erbjuda ett lika lågt pris som de större taxibolagen i Skåne och kör inte längre färdtjänst på det sättet. Det bud som vunnit den senaste upphandlingen som trädde i kraft den 1 februari i år ligger som lägst på 64 kronor milen. Redan för 15 år sen tog Hörby taxi mer än så. Det här är en historia som vi stöter på om och om igen. De samhällsbetalda resorna, alltså färdtjänst, skolskjutsar och sjuktransporter står för cirka hälften av taxibranschens omsättning. Taxibolagen slåss om rätten för att köra dessa samhällsbetalda resor. När det kommer till upphandling konkurrerar taxibolagen och pressar därmed priserna. Samtidigt är det allt fler kommuner som lägger över hanteringen av färdtjänsten på en central organisation. Till exempel upphandlar och sköter Skånetrafiken färdtjänsten i 24 av Skånes kommuner. De finns så klart en mängd chaufförer som utför sitt arbete på ett mycket bra sätt och har en enorm yrkesstolthet. Bäst verkar det fungera när man fått en fast förare som lär känna resenären, men det är förstås dyrare. Och har man väl fått det att fungera kan upphandlingssystemet göra att ett nytt billigare bolag tar över körningarna och chauffören byts ut. Och varje gång ett nytt bolag med nya förare tar över ökar klagomålen på nytt. Det säger flera av färdtjänstcheferna vi talat med. Lars Hellström är den som är ansvarig för Skånetrafikens upphandling av färdtjänst. Och på Tobias mamma Karins fråga om varför Hörby taxi inte kunde fortsätta köra färdtjänst, svarar han så här. – Vi kan aldrig garantera att det blir ett lokalt taxibolag utan det är ju faktiskt de som lägger anbud. Vi får inte lov att begränsa på ett sådant sätt att vi förhindrar att aktörer lägger anbud. Det vi ställer krav på är att man ska ha en kunskap i de områden man har lagt anbud på. Han säger att det som avgör vem som vinner upphandlingen är till 80 procent priset och 20 procent kvaliteten. Lars Hellström menar att de inte kan ställa vilka krav som helst på de företag som kör. Henry Freij är expert på färdtjänsten i Sverige. Han menar att man borde kunna ställa högre kvalitetskrav på färdtjänsten än vad som görs idag. Han har en bakgrund som socialchef och han har suttit i flera statliga utredningar om färdtjänstens villkor. Och Henry Freij menar att när man centraliserar färdtjänsten förändras något på vägen. – Det har blivit i allt större utsträckning en fråga om att ekonomin styr. Man måste som det heter effektivisera och orsaken till det är att man vill ha ner kostnaderna. En konsekvens blir då ofta att den personliga kännedomen, det personliga engagemanget, det försvinner i verksamheten när den blir stor och omfattande. Vad leder det till för den enskilde individen som är beroende av att färdtjänsten fungerar? – Man får inte den hjälp som man kanske behöver via färdtjänsten. Man betraktas som en resenär vem som helst, som om man inte hade några behov och verkligheten ser ju inte ut så. Vad tycker du är de största problemen idag som du i ditt arbete har stött på och är kritisk mot till hur färdtjänsten sköts? – Det blir ju fler och fler utförandefrågor som blir aktuella. Att man gör stora upphandlingar, resenär och chaufför okända för varandra. Och det hänger ju naturligtvis ihop med att fler och fler kommuner och regionala kollektivtrafikbolag överlåter färdtjänsten till nya, okända bolag och där prispressen kommer in i bilden där lägsta pris är avgörande för vem som får uppdraget istället för kanske en hög kvalitet då. Flera av färdtjänstcheferna Kaliber talar med tar upp enskilda förares bristande kompetens och lämplighet för yrket som förklaring till en del av klagomålen. Men är det några enskilda förares fel att det har blivit så här? Idag finns runt 25 000 taxichaufförer i Sverige, enligt Transportförbundet, som också vittnar om en svagare löneutveckling för taxiförare, i jämförelse med exempelvis bussförare. Det är en stor personalomsättning bland förarna och många har osäkra villkor, enligt Transportförbundet. Kaliber talar med femton taxiförare som också kör färdtjänst. Några av dem har fått anmälningar på sig och för dem är arbetsvillkoren själva skälet till att färdtjänstresorna får en sämre kvalitet. – Det ser väldigt hemskt ut för våra kunder som har färdtjänstkortet. Kvalitet är väldigt lågt i botten. Vi inom servicebranschen måste serva dem. Men vi får ingen moral på grund av orättvisor, dåligt betalt. Vi jobbar 65-70-75 timmar i veckan. Då är man helt slut, som en småbarnspappa som jag, dålig ekonomi, jag som ensamarbete i hemmet. Vi bråkar med våra kunder och med våra arbetsgivare också, säger Metin. Metin började köra taxi för tio år sedan. Han säger att han gärna vill berätta om sin arbetssituation, men då under ett annat namn. Han är alltför rädd att förlora jobbet. Vi har därför låtit en skådespelare läsa in vad han säger. – Jag jobbar 70 timmar i veckan, sex dagar i veckan. Jag menar hur kan jag bli en människa? Metin säger att han för att hinna till körningarna ibland inte följer trafiklagar och regler. Att han och hans kollegor jagar efter körningar. Eftersom de jobbar utifrån provision. Och för en färdtjänstresa får han mellan 30 och 50 procent mindre betalt beroende på tidpunkten. – Det blir inte alls bra, jag tycker synd om dem. I min kultur vi måste respektera våra äldre. Men när jag inte vill visa respekt genom att inte svara till dem i bilen, genom att inte komma ut från bilen och öppna deras dörr, det krossas, min kultur, min service framför allt. Men ändå, jag kan inte hjälpa till, jag är slutkörd. Vi pratar med ett tiotal förare från Taxi Kurir som har en liknande bild som Metin. Vi söker därför upp Magnus Klintbäck, VD för Taxi Kurir i Stockholm som är ett av de företag som utför en stor del av färdtjänstresorna. Han är även vice förbundsordförande för Taxiförbundet. Magnus Klintbäck känner inte igen den beskrivning som Kaliber fått från förarna som är missnöjda med arbetssituationen. – Jag känner inte igen den bilden. Klart att på 3000 förare som vi har i Taxi Kurir Stockholm kan det säkert finnas en eller två eller några stycken som är missnöjda, det är det ju alltid. Och du har intervjuat tio av 3000. Hade det varit som du beskriver hade jag inte haft 3000 anslutna förare. Magnus Klintbäck känner inte heller igen bilden av att klagomålen ökar – trots att klagomålen på färdtjänsten fördubblats i Stockholms län de senaste fem åren. Men föraren Metin, menar att han på grund av arbetsvillkoren inte kan ge resenärarena det han vill och att det påverkar hela hans person. – Jag känner mig jättedåligt, det är emot min karaktär. Jag tappar mig själv, jag blir helt annan människa även hemma. Man gör en sak mot sig själv. Reportrar Maria Ridderstedt maria.ridderstedt@sverigesradio.se Karin Wettre karin.wettre@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

16 Feb 201429min

Safaridagar och turistande när politiker och tjänstemän åker på biståndsresor och det blir få konkreta resultat av arbetet. Kaliber granskar svenska kommuners och landstings arbete med biståndsprojekt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är strax före jul och vädret gråmulet och regnigt. På folkpartiets expedition i Växjö håller man på att duka upp kaffe och pepparkakor när dörren slås upp och in kommer gästerna: fem politiker från Sydafrika. 2006 inledde Kronoberg ett biståndssamarbete med sydafrikanska Tlokwe. Sedan dess har det blivit många resor och många projekt. Just nu är de sydafrikanska politikerna i Växjö för att få en bild av hur politiken fungerar i Sverige och diskutera nya samarbetsområden. – So please welcome to the liberals here in Växjö…We have a very small office here.. Alla har bänkat sig och folkpartisten Annika Stacke börjar berätta om sitt parti. Snart går man över till att diskutera likheter och skillnader mellan kommunerna. Efter åtta år känner man varandra väl. Kronoberg i form av Växjö kommun, Regionförbundet Södra Småland och Landstinget Kronoberg har sedan 2006 bedrivit nära 30 biståndsprojekt i Tlokwe varav fyra pågår just nu. Det gör deras samarbete med den Sydafrikanska kommunen till ett av de mer omfattande inom den speciella form av bistånd som kallas kommunala partnerskap. Just nu bedriver cirka 70 kommuner, landsting och regioner drygt 100 projekt i Afrika, Asien och Östeuropa. En del har något enstaka projekt, andra har längre samarbeten med en eller ett par orter. Errol Temanie är projektledare från Tlokwe och har varit med från början. Efter arbete med allt från sjukvård till jämställdhet, vatten- och avloppsfrågor till budgetarbete känner han sig hemma i Sverige, det har blivit många besök för hans del. – Coming to your country gives us hope. You know we have many stories about how Sweden struggled. How poor swedes were at a particular point in time. Ni har gett oss hopp – ni har varit fattiga och arbetat er ur det. Det kan vi också göra säger han och berättar att ekonomiavdelningen i Tlokwe har börjat arbeta annorlunda efter att man har studerat hur man gör i Växjö och att man har fått en ny hemsida. – Obviously if you go to our website and if you look at that website today it is very different from the website we had before. Riksdagen har beslutat att kommuner, landsting och regioner ska vara en del i Sveriges biståndsarbete. Varje år anslår SIDA - den myndighet som hanterar svenska biståndspengar - cirka 40 miljoner för de kommunala partnerskapen. Det övergripande målet är som i all SIDA:s verksamhet fattigdomsbekämpning. Det handlar också om att utveckla den lokala demokratin och bidra till att kommuner i samarbetsländerna fungerar effektivt. Tanken är också att de svenska kommunerna ska ha något att vinna på samarbetet – att man ska arbeta kring frågor där bägge parter kan utvecklas. I Kronoberg, där man bedrivit en stor mängd kommunala partnerskapsprojekt genom åren, säger Roland Gustbée, ordförande för Regionförbundet Södra Småland och fullmäktigeledamot i Växjö kommun att projekten ger mycket tillbaka. – Det ger oss i att vi har en omvärldsbevakning, men också att vi bidrar till Sveriges nationella mål på biståndssidan. Den främsta vinsten är helt enkelt att de som reser ner, vidgar sina vyer och upptäcker att man kan göra saker på ett annat sätt. Roland Gustbée är också medlem i den politiska styrgrupp som ansvarar för projekten. Varje projekt innebär minst två resor, en för sydafrikanerna till Sverige och en för svenskarna till Sydafrika. Och det har blivit många resor genom åren. Ett 100-tal kronobergare – främst politiker och tjänstemän - har besökt Tlokwe på sammantaget 40-talet resor. – Man kommer ner till Sydafrika, tjänstemännen träffas och går igenom och de har alltså ett ganska tight schema från åtta på morgonen till fem på eftermiddagen. För det mesta handlar det om kunskapsutbyte att diskutera hur man löser olika problem i de två länderna. Tight schema mellan åtta till fem säger Roland Gustbée. Men när jag tittar närmare på Kronobergs resor under de åtta år som biståndssamarbetet varat framträder en annan bild. Jag går igenom 27 reserapporter och scheman som visar hur man har använt dagarna i Sydafrika. I genomsnitt, under vistelsen, är mindre än häften eller 45 procent av tiden av det som normalt räknas som arbetstid mellan åtta på morgonen och fem på eftermiddagen schemalagd till arbete, möten eller studiebesök. Resten av tiden på plats går till ankomst- eller avresedagar där man oftast inte har några aktiviteter förutom kanske en middag eller ett besök på något museum. Nära en tredjedel av tiden går till aktiviteter som inte har någon tydlig koppling till projektet. Ibland står det ledigt och shopping men mer vanligt är utfärder som safari eller en hantverksmarknad. Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med och filmande. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen. Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Morgonen därpå samlas alla för att inleda arbetet. Man jämför arbetssätt mellan de olika kommunerna och diskuterar om hur man bäst använder internet för att kommunicera med medborgarna. Man besöker också den lokala tidningen och radiostationen. En av deltagarna föreläser på universitetet och man besöker ett barnhem för Hiv-smittade barn. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskarna en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm. Där får man också möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i Pilanesberg National park på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer. Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök och enligt reserapporten hinner man sista dagen med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka på det inhemska ölet, innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. Tillbaka till Växjö och Regionförbundet Södra Småland där Roland Gustbée är ordförande. Jag går igenom resan dag för dag med honom, och han säger att man ofta lägger resor över en helg eftersom det gör att man får billigare flygbiljetter – och då är man ju ändå ledig. Men han tycker ändå att det är för lite med tre och en halv dagars arbete. – Det är för lite arbete kan jag tycka. Och jag kan ju säga att i våra kontaker med Sydafrika har vi hela tiden försökt ligga på för att det ska vara mer arbete och mindre av, ska vi säga, turistiska saker. Sydafrikanerna säger också att det är mer arbetsintensivt när vi är här. Men vår granskning visar alltså att den här resan inte på något sätt är unik. Visserligen har den genomsnittliga arbetstiden ökat något under åren som gått, men en veckolång resa innebär i genomsnitt tre dagars arbete möte eller studiebesök efter en ankomstdag då man sällan har något på schemat förutom en lunch eller välkomstmiddag. Två dagar går till sociala eller kulturella aktiviteter som safari eller andra utfärder. Vistelsen avslutas sedan med en avresedag som ibland innebär ett besök på ett museum eller kanske någon timmas slutdiskussion. Och just safari är en aktivitet som återkommer på flera resor. I 19 av de 27 resor Kaliber granskat har deltagarna åkt på en halv- eller en heldags safaritur. Ofta men inte alltid förlagd till en helg. Roland Gustbée igen. – Jag tycker att det är inte konstigt om folk vill passa på att se något av landet när man är där nere och just safari är ju något vi absolut inte kan erbjuda här hemma. Det viktiga är ju att arbetet blir gjort och jag har inget emot att man får en safaridag, att den kan ingå i resan, men det är viktigt att vi får ut någonting av projekten också naturligtvis. Ibland har man bekostat safarin själv, och ibland har den sydafrikanska kommunen bjudit på safarin. Och det är inte första gången som svenska kommuner åker på safari på biståndsresor, och då låter sig bjudas av samarbetskommunen. 2011 uppmärksammade Sydsvenskan att Staffanstorps kommun åkt på flera resor till Namibia, resor som oftast innefattat en safari och som kommunen i Namibia bjöd på. Det ledde till att Staffanstorp blev hårt kritiserat. Bo Gertsson är utvecklingschef i Staffanstorp. – Efter den kritiken framfördes har vi vid våra besök inte låtit oss bjudas på några safari. ICLD – Internationellt centrum för lokal demokrati - är den organisation som hanterar de biståndspengar som SIDA varje år anslår till de kommunala partnerskapen. Dåvarande generalsekreteraren för ICLD sa att det är orimligt att kommuner låter sig bjudas, och slog fast att kommunerna är på plats för att arbeta – inte för att bli underhållna. Staffanstorps kommun har fortsatt åka på safari – men efter kritiken betalar man allting privat säger Bo Gertsson. Deltagarna tar semester och betalar såväl utfärden som övernattningen. – Det har då bekostats privat. Inte av Mariental och inte av Staffanstops kommun. Men så har Kronoberg inte gjort. På de resor man har gjort från Kronoberg ligger safarin inom ramen för resan, och resa, övernattningar och traktamente betalas med biståndspengar. Det gör också lönen för den projektledare som är med. Men till skillnad från många andra kommuner och landsting har man valt att själv bekosta arbetstiden för deltagarna. Vissa av safaritillfällena har deltagarna betalat privat, men ofta har den sydafrikanska kommunen stått för den kostnaden. Och Roland Gustbée, som sitter i den politiska styrgruppen för kronobergsprojekten tycker att det är okej att den sydafrikanska kommunen bjuder. – Jag tycker att det kan ligga inom det rimliga, inom en rimlig nivå. Det är en dagstur, det är inga övernattningar på dyra hotell. Man åker en minibuss i två och halv timme och sedan är man en dag och sen åker man hem på kvällen. Sun City är ett hotell- och kasinoområde cirka två och en halv timmes bilväg från Tlokwe. Därifrån har de flesta safariresorna utgått till Pilanesberg, den närmaste nationalparken - vi ringer dit och frågar vad en rundtur i nationalparken kostar. – It costs 460 rand per person for the safari. Ja, hade jag bott på Sun City hade det kostat mig 460 Rand eller drygt 250 kronor för en två och en halv timmes tur i buss tillsammans med 20 andra. För de som åkt på biståndsresa från Kronoberg har safarin ibland varit en heldagsutflykt i en egen minibuss. En av deltagarna som Kaliber pratar med och som har betalat safarin på egen hand berättar att det då kostade mellan 800 och 1 000 kronor. En genomräkning av de 19 resor där det ingår en safari visar att cirka 90 personer har deltagit. Och för varje person handlar det alltså om en kostnad på mellan 250 och 1 000 kronor. Lite längre bort i korridoren på Regionförbundet Södra Småland sitter Annika Ström som är en av projektledarna som jobbar med Sydafrika. Hon säger att den sydafrikanska kommunen bjuder på safari på de resor som politikerna gör. På tjänstemännens resor händer det däremot att deltagarna betalar själva. Och hon säger att man ofta ber om att få betala själv. – Ofta säger vi att vi vill åka dit och att vi vill betala för det själva då. Och vid flertalet tillfällen har vi fått betala själva, och ibland får vi inte det. Men om man nu vill betala för safarin - hur kommer det sig att man inte alltid gör det? – Vi försöker alltid minimera och säga att vi inte vill bli bjudna men samtidigt är det ju en balansgång. Man kan inte säga nej helt och hållet. För det är ju nästan som att liksom…hur ska de kunna få visa att de är glada och tacksamma om det inte får göra något tillbaka. Och Annika Ström betonar att safarin ofta ligger på en helg, då man ju normalt är ledig, samtidigt tycker hon inte att man ska se den eller andra utflykter som enbart ledighet eller nöje. – Då har ju vi oftast i stort sett med oss antingen hela den sydafrikanska gruppen eller deltagare från teamet eller andra från kommunen som är med vilket gör att det finns en möjlighet för oss att prata på vägen dit, när vi sitter i bussen, när man äter, ja under hela den här resan så umgås man ju också och då skapar man ju relationerna som gör att vi sen när vi arbetar har lättare att ha de samtalen man kanske inte har med vem som helst om sitt arbete. Och det blir en annan stämning. Så jag ser det inte riktigt som helt ledigt. Annika Ström tycker inte att vårt sätt att räkna ger en rättvisande bild av hur man använder tiden på biståndsresorna. Att bara se på dagtid mellan åtta och fem är missvisande tycker hon och menar att studiebesök även kan ske på kvällstid och att vi borde räkna in middagarna i arbetstiden. – Jag upplever ändå när vi är där att vi har ett program alla dagar som är ganska intensivt dagtid och sedan så har man oftast även på kvällen en middag tillsammans och det är ju liksom också jobb för vi sitter där och pratar om vad vi gör. Det är ju liksom inte en nöjesmiddag alltid. Kaliber idag handlar om när kommuner och landsting åker på biståndsresor med målet att minska fattigdom och utveckla demokrati. Vi har tittat närmre på 27 resor som politiker och tjänstemän från Kronoberg gjort till Tlokwe i Sydafrika. Resor där en tredjedel av tiden gått till aktiviteter som safari och andra utfärder och där politiker och tjänstemän flera gånger låtit sig bjudas på safarin av den sydafrikanska kommunen. Det är biståndspengar från SIDA som finansierar projekten men de som granskar slutrapporterna och betalar ut pengarna är Internationellt centrum för lokal demokrati, ICLD, som Sveriges kommuner och landsting, SKL står bakom. 2011 riktade dåvarande generalsekreteraren för ICLD stark kritik mot Staffanstorp som låtit sig bjudas på safari – och att man blir bjuden är heller inget som nuvarande generalsekreterare Maria Åberg tycker är okej. – Jag skulle absolut avråda det. Om man tänker så här, den sydafrikanska kommunen har sannolikt använt sina egna kommunala medel till att bekosta det här. Och det är ju naturligtvis en aspekt i det hela. Det är ju inte väl använda skattepengar från deras horisont, och det är ju naturligtvis något som man som svensk samarbetspart absolut borde reflektera väldigt mycket på och helt enkelt säga nej till. Maria Åberg säger att hon förstår att man kan behöva en halv dag för att återhämta sig från en resa, och om man förlänger resan för att få en billigare biljett kan det motivera att man ägnar en dag åt mer sociala aktiviteter. Men att en stor del av tiden går till annat än arbete är inget som ICLD står bakom. – Vi är ju intresserade av att se att de här projekten når resultat, alltså att man når vad man är där för att göra. Och går för mycket tid åt - oavsett vem som betalar – till det som du beskriver som turistande så är det naturligtvis inte vettigt, inte klokt, inte ett bra sätt att använda tiden. I sina redovisningar till ICLD har Kronoberg tydligt berättat om vad man har gjort dag för dag. Även aktiviteter som safari, hantverksmarknad och besök på lejonfarm har man beskrivit. Projektledare Annika Ström säger att man aldrig fått något påpekande eller ens en fråga från ICLD. – Så det är ju inte så att vi försöker dölja någonting. Skulle vi inte vilja säga att vi varit på safari till exempel då skulle vi ju inte skriva det i rapporterna. Men vi har ju hela tiden visat det och finansiären ser det och har inte sagt något om det då kan jag tycka att då har de väl gjort samma bedömning som vi att det är okej. ICLD har alltså aldrig varit i kontakt med Kronoberg om vare sig hur man använder tiden på plats, eller när den sydafrikanska kommunen bjuder på safarin vilket emellanåt skrivs uttryckligen i slutrapporten. Men Maria Åberg, generalsekreterare för ICLD, säger nu att man borde ha reagerat. – Ja det borde vi ha gjort. Vi borde ha pratat med dem om det här framgår i redovisningarna till oss. Det finns inget krav på att arbetstiden dag för dag ska redovisas i slutrapporterna till ICLD och det gör det svårt att säga i hur hög grad andra kommuner ägnar sig åt aktiviteter som inte har med projekten att göra. Kaliber har varit i kontakt med ett tiotal kommuner och regioner och tittat på reseberättelser eller scheman för cirka 20 resor. På ett par av resorna redovisar man att all tid på plats gått till arbete, men på de flesta resorna finns en del turistande på programmet, men oftast i mindre omfattning än i Kronobergs fall. Och enligt Maria Åberg är det ganska sällan som ICLD får slutrapporter där man berättar om mycket fritidsaktiviteter och turistande. – Vi ser väldigt få och tror jag färre och färre i våra redovisningar av den här arten som du nu beskriver. Det tillhör inte vanligheten. Men frågor om hur man balanserar arbete och fritid under de biståndsresor som görs och vad som är okej att göra och inte är något som diskuteras bland de kommuner som bedriver kommunala partnerskap. Det visar bland annat en ännu inte färdigbearbetad enkät som ICLD skickat ut till kommunerna. – Vi försöker ju uppmuntra kommunerna att under den förberedelsefasen så ska man stämma av förväntningar och stämma av kulturella skillnader och sätt att vara. Alltså resonera kring saker som gåvor, att det inte är ett investeringsprogram, vad kan låta sig bjudas på och inte. Det är sådant vi uppmuntrar till att ta upp i väldigt tidigt skede, säger generalsekreterare Maria Åberg. Omkring 40 miljoner kronor av svenska biståndspengar går varje år till de kommunala partnerskapen. För ett projekt under ett år beviljas ofta mellan 300 000 kronor och 500 000 kronor. Det övergripande målet handlar som i all svensk biståndsverksamhet till att reducera fattigdom, men det handlar också om att öka den lokala demokratin. Och Maria Åberg säger att ICLD ser goda resultat av verksamheten. – Jag och vi tycker att kommunerna är helt fantastiska i biståndsarbetet. Vi får ibland beskrivningar och ibland resultat som vi blir oerhört imponerade av. Att man lyckats nå så långt på ganska kort tid och med inte alltför stora pengar. När den politiska styrgruppen för projekten i Kronoberg lät göra en utvärdering av sju utvalda projekt för att se vad man nått för konkreta resultat sa några av de sydafrikanska deltagarna att projekten bidrog till att minska fattigdom genom att stimulera den lokala ekonomin. Och från bägge länder poängterade deltagarna att man lär av varandra och att människor utvecklas både som personer och i sitt yrke. Men några av de tillfrågade svenskarna pekade också på risken att det hela bara resulterar i en trevlig resa, som inte tas på allvar utan ses som semester eller belöning. Och när det kom till konkreta resultat kunde man konstatera att de var få. Utvärderingen ger tre exempel på konkreta resultat i de sju projekten. Ett projekt ledde till att Tlokwe började arkivera dokument elektroniskt. I ett jämställdhetsprojekt anordnades en konferens om våld i hemmet och så informationsprojektet som ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida. Men trots få konkreta resultat kommer man ändå till slutsatsen att man väl nått upp till målen att utbyta kunskap och öka förmåga och effektivitet i bägge kommunerna. Roland Gustbée, ordförande i Regionförbundet Södra Småland ser det också som att kommuner har en viktig roll att spela i biståndsarbetet. – Kommuner kanske inte är specialister på bistånd men kommuner är ju de som är bäst på att driva kommun. Och det är ju just det som vi samverkar mest kring. Hur gör man bäst för att vara en kommun. Bo Sjö är nationalekonom vid Linköpings universitet. Han var tidigare knuten till SADEV, en myndighet som hade till uppgift att utvärdera svenskt bistånd men som lades ner för något år sedan. Han tror att det är svårt för kommunerna att utföra ett effektivt bistånd. – Att utföra biståndsarbete på den nivån och så direkt som kommunerna är inblandade i det kräver mycket kunskap och den kunskapen har inte kommunerna. Man tror att man förstår problemen och lösningen men typiskt i sådana här projekt är ju att det inte blir något bra resultat av det. Och att det går mycket tid åt turistande är inget som förvånar honom. – Jag tror att man i det vanliga biståndet är mera effektiv. Man har sin återhämtningsperiod efter en lång resa naturligtvis, men det här allmänna tittandet är nog mycket mindre, utan man försöker vara mer effektiv i sin tidsanvändning. Men är det värt pengarna som han ser det? – Det är svårt att ha någon uppfattning om. Då måste man in och titta på vad kommunerna gör för de här pengarna och hur mycket lägger de ner i arbete på detta. Jag tror att det de kan göra i fråga om utveckling är ytterst minimalt. ICLD lät 2010 utvärdera de kommunala partnerskapen. I utvärderingen hittade man inte mycket stöd för att man uppfyllt de övergripande målen som att minska fattigdom och att det var svårt att mäta vad man faktiskt hade åstadkommit. Utredningen rekommenderade därför att arbetet framöver skulle ha konkreta mål som är möjliga att utvärdera och mäta. Och ICLD har fått nya riktlinjer säger generalsekreterare Maria Åberg. – Och den stora skillnaden det är egentligen målfokus. Att man har ett större krav på ett tydligt resultat. Kanske allra viktigast att de nya riktlinjerna betonar att projeten är lite längre. Treåriga för att det tar lång tid att uppnå ett resultat helt enkelt. Efter att jag träffat politiker och tjänstemän i Kronoberg åker den politiska styrgruppen iväg på ytterligare en resa till Sydafrika inom ramen för det biståndssamarbete man bedrivit de senaste åtta åren. När de kommit hem igen ringer jag upp en annan av de ansvariga politikerna i styrgruppen, oppositionsrådet i Växjö socialdemokraten Charlotta Svanberg. Det visar sig att efter att Kaliber har börjat granska resorna har politikerna börjat diskutera om att sätta upp regler för vad som är okej och vad som inte är det. – De här fallen du har lyft upp där har det varit för mycket turistisk verksamhet på. Och vi har ju också pratat om det nu i styrgruppen att det kanske är nödvändigt att sätta upp tydligare regler på vad som är okej eller inte när man är i Sydafrika. Om det är okej att ta med familjemedlemmar naturligvis till egen bekostande men det kanske ändå påverkar projektet, om det är okej att stanna kvar på semester på egen bekostnad, hur man ska se på de turistiska delarna, hur mycket om är okej till exempel. Vi har inte riktigt haft de tydliga reglerna utan det har varit upp till varje projekt att avgöra. Reporter Lena Pettersson lena.pettersson@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

9 Feb 201429min

Flyktingar som låsts in på Migrationsverkets Förvar nekas vård och när de protesterar, hotas de med att sättas i häkte. Det här vittnar flera intagna och organisationer om i dagens Kaliber. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi är på Migrationsverkets Förvar i Åstorp i Skåne. Vi har hört att de intagna här nekas vård av den vårdpersonal som ska ta hand om de som blivit sjuka. Att de inte blir lyssnade på och att allvarliga sjukdomstillstånd ignoreras. Vi vill träffa de intagna och höra om det här stämmer. En av cheferna här Helena Blessenius har lovat att vi ska få göra ett besök. – Men inte med tolk. Det är det inte förberett för att man ska kunna stanna och prata med någon. Det går inte? – Nej för då måste vi prata med var och en om det och det är inte så vi jobbar. För att vi kan inte göra så. För då måste man gå igenom med var och en att det är okej att det kommer in en journalist. Det är väl mer om någon vill prata med mig, för de måste väl få prata med mig om de vill? – Jaja, absolut. För ni har väl ingenting emot det? – Nej, nej absolut inte. Det är inte så att de inte får berätta. Det är inte det det handlar om. Jag känner bara att de själva ska veta varför är man med. Så tänker jag. Okej, det är hänsyn till dem? – Ja absolut det är hänsyn till dem jag tänker. Det blir alltså inga intervjuer med de intagna. Men den operativa chefen Helena Blessenius vill ändå visa runt i lokalerna. Oj en stor gympasal! – Ja precis här är den stora delen där man äter, har aktiviteter, kan vistas, se på teve till exempel. Men ganska bra, ljus och fin lokal. I Sverige finns det fem förvar varav ett ligger här i Åstorp. Här låser man in människor som ska skickas tillbaka till sina hemländer. De flesta som sitter här har inte begått något brott utan sitter här för att de inte ska gå under jorden innan de har skickats hem. Den som har suttit längst i förvar har gjort det i fem år. Lokalerna är ljusa och fräscha och det är högt i tak, utanför fönstren skymtar den höga muren omsluten av stålstängsel. Här inne finns det plats för 50 intagna och just nu är det fullt. Det finns ett pingisbord, en darttavla, ett gym och ett datorrum. Men de flesta sitter just nu i en soffgrupp framför en stor platt-tv. Men hur fungerar det om det blir sjuka och så? – Vi har tillgång till sköterska som är här ett par dagar i veckan. Och de som är sjuka - får de hjälp när de behöver? – Ja, det är min uppfattning att de får. Vi jobbar mycket med att personerna ska känna att de är hela när de lämnar oss också. Och jag tycker det är ytterst sällan som vi ser att man mår väldigt dåligt när man åker härifrån. Jag tycker inte det, det är inte den bilden jag har faktiskt. Vi lämnar Förvaret och ska skicka in en skriftlig begäran om att få träffa folk därinne. Men vi hinner knappt komma utanför dörren innan vi blir uppringda av en av de intagna. Mannen heter Ivan. – They treat people like animals. When you have problem with your health. You go to doctor and you get recipe to drink more water. What kind of medical problems do you have? – I have epilepsy. And when I came here for 20 days they refused to give me my medicine, and I have recept when I come here. De behandlar oss som djur, säger Ivan på telefon från andra sidan muren. När man har medicinska problem uppmanas man att dricka mer vatten, säger han och berättar att han har epilepsi. Han säger att han hade recept på den antiepileptiska medicinen Iktorivil när han kom, men att ändå han inte fick någon medicin. Why don´t you get any medication? – The doctor here says, I don´t want to give you anything. While I am working here you will not get anything. De vill inte ge mig någon medicin, förklarar Ivan. Han berättar också att en man bara för en vecka sen högg sig själv i handen med en kniv efter att han nekats hjälp av vårdpersonalen. Mannen kördes till akuten och sedan till häktet. Ivan berättar att personalen ofta hotar med häktet för att hålla de intagna i schack så att de inte ska protestera när de inte får vård. – That is everyday threat. If you wish to speak to someone - you will go in häkte. If you don´t calm down, you will go in häkte. Kan det verkligen vara sant att man i Sverige låser in människor som inte begått något brott och sen vägrar att ge dem vård? I väntan på besked från Förvarets ledning om ytterligare ett besök träffar vi Rashidd Ali Weddai som tidigare suttit inlåst på Förvaret. Nu arbetar han på en pizzeria i Malmö. – Jag har diabetes och när jag kom till Förvaret så fick jag inte de mediciner jag behöver. De sa till mig att det finns ingen läkare som kan skriva ut medicin. Mitt sjukdomstillstånd förvärrades mycket, berättar Rashidd Ali Weddai på arabiska. Han berättar att det dröjde en hel månad innan han fick sina mediciner. Men problemen slutade inte här. – Mitt blodsocker var hela tiden väldigt högt. När man mäter blodsockret ska det ligga på runt fem-sex, det är de normala värdena. Men mina värden låg på över 20. Men de sa hela tiden att det är inget fel på dig och dina värden är normala - se dig själv i spegeln så ser du ju att du är frisk sa hon, berättar Rashidd Ali Weddai. – Jag var så rädd för jag kände att jag var nära att dö. Jag skrev flera gånger till Migrationsverket och bad om hjälp, men inget hjälpte, säger han. Enligt Rashidd är det många på Förvaret som nekas vård. Vi tar kontakt med Amnesty som är en av de organisationer som frekvent besöker Förvaret. Madelaine Seidlitz är jurist och ansvarig för flykting - och migrationsfrågor. Hon hör ofta historier om hur de intagna nekas vård på Förvaren. – Det har varit personer som har olika former av värk, olika sjukdomstillstånd. Det vi har fått höra ibland mest är att om man pratar om det får man träffa en sjuksköterska och att man upplever att sjuksköterskan inte tar det man säger på allvar. Och att botemedlet är huvudvärkstabletter. Alltså oavsett vad man har problem med så blir det huvudvärkstabletter. Och hur allvarligt är det? – Förvarstagna ska ha samma rätt till hälso- och sjukvård som asylsökande även om man själv inte har sökt asyl. I de fall de inte får det så bryter Migrationsverket eller den tjänst som de nu köper upp mot utlänningslagsreglerna. Asylgruppen och Aktion Mot Deportation - är två löst sammansatta nätverk - och har som fokus att hjälpa flyktingar med deras asylärenden. Ulrika Andersson och Lina Myritz är engagerade i nätverken och besöker Förvaret i Åstorp regelbundet. – Alla som jag träffar berättar att de inte får tillgång till den vård som de behöver, säger Ulrika Andersson. Lina Myritz på Aktion mot Deportation är medicinskt kunnig då hon pluggar sin sista termin till läkare. Hon berättar om flera fall där intagna har nekats vård på Förvaret. – En man som har spinal stenos, vilket är ett tillstånd i ryggen som gör väldigt ont. Han hade ischias som gick ner i ena benet så han brukade slå sig själv med en hammare i andra benet för att avleda smärtan när han var hemma. Det kunde han så klart inte göra på Förvaret. Men då gav sjuksköterskan honom Alvedon, vilket inte gör någonting mot den smärta som han hade. Och han hade papper på att det var det här han led av och han hade genomgått flera röntgenundersökningar. Men ändå så krävdes det att vi som utifrån la oss i för att han överhuvudtaget skulle få en tid på vårdcentralen. Först då fick han hjälp då? – Ja, fast han fick ingen vidare hjälp där heller, för då fick han utskrivet starkare medicin som han ju själv inte kunde hämta ut. Utan då krävdes det flera veckor. – Det var ju då jag hälsade på honom och så sa jag hur är det nu medicinen och då hade han inte fått den. Lina Myritz och Ulrika Andersson räknar upp fler exempel. Det handlar om allvarliga sjukdomstillstånd, men också fysiska skador som man menar har ignorerats. Ett av exemplen handlar om en man som fick ett njurstensanfall mitt framför personalen som satt och tittade på teve. – Och njurstensanfall det ger en sådan intensiv smärta att man knappt står ut i sin egen kropp. Så han hade liksom skrikit och gråtit och han beskrev hur han rullade runt på marken och skrek och grät och bönade och bad om att få komma till sjukhuset och få smärtstillande. Men personalen gjorde ingenting och de andra försvarstagna försökte få dem att ringa ambulans för att han var uppenbart i nöd och fortsatte bara och skrika. Men att de bara satt och kollade på teve, och sa att nä han bara spelar, han vill bara komma till sjukhuset och det vill ni allihop, berättar Lina Myritz. Jag har åkt med Rashidd Ali Weddai till vårdcentralen i Örkelljunga. Här ska vi hämta ut hans sjukhusjournal. Det är vårdcentralen här som ansvarar för vården på Förvaret. Enligt Rashidd har den bristande vården som han fick på Förvaret förstört hans liv. Hans diabetes har förvärrats och han är numera tvungen att ta insulinsprutor varje dag. Han berättar också att han tycker att det är jobbigt ifall vi skulle stöta på vårdpersonalen igen. Han säger att han flera gånger blivit osams med dem. Han berättar att en gång blev så frustrerad över att inte få hjälp så att spottade mot personalen, något som han senare dömdes för. Domen blev dagsböter för ofredande. Verksamhetschefen på vårdcentralen som tar emot heter Titti Unosdotter. Det är också hon som har det övergripande ansvaret över den vård som ges på Förvaret. Med hjälp av en telefontolk ber Rashidd om sin journal. – Ni har förstört mitt liv och det är som vanligt - det är ingen fara om man förlorar sitt liv, säger Rashidd Ali Weddai till Titti Unosdotter med hjälp av tolken. – Alltså det kan inte jag svara på för jag har uppgift att lämna ut journalerna så allt det andra… Det bästa är att han läser sina journaler, samlar ihop alla journaler, så att han får en bild utav det och sen utifrån det får han gå vidare i så fall om han hittar någonting som är fel, säger Titti Unosdotter. Vi får ut Rashidds journaler. Och det man direkt kan se är att Rashidds blodsockervärden har varit extremt höga under en lång tid. Man har till slut satt in en tablettbehandling, men värdena har inte förändrats. Jag tar med mig Rashidds journaler till Skånes Universitetssjukhus i Lund. Vi vill veta om insatsen som gjorts på Förvaret var tillräcklig. Magnus Löndahl är överläkare och har specialiserat sig på diabetes. Han har skrivit läroböcker och bedrivit forskning om diabetes. Jag tänkte vi kunde kolla lite på de här blodsockervärdena vad de innebär. Vad är normalt när man ska mäta blodsockret? – Ett normalt värde är som det står här på listan att om man inte har diabetes så har man ett blodsocker före måltid på 5,5 eller där under. Men om man ligger på 20-24 under längre tid, vad kan det innebära för kroppen? – Ja det kan ju leda till nervkomplikationer, det är njurarnas funktion och sen så har vi också en påverkan på de stora blodkärlen, det vill säga kärlen i hjärta och hjärna och då med följden att man kan få en ökad risk att drabbas av hjärtinfarkt och slaganfall till exempel. Magnus Löndahl går igenom journalen och reagerar främst på att man låtit värdena vara höga så länge och att man inte gått in med en kraftigare behandling. Han säger att om det hade varit hans patient hade han gått in med en insulinbehandling. – Det är höga blodsockervärden. Det är blodsockervärden som tydligt indikerar att man ska gå in med behandling, men sammantaget om man ligger på blodsockervärden uppåt mot 25 så mår man inte bra och det är något som kräver en aktiv behandling. Men det här är inga normala värden? – Nej detta är ju kraftigt stegrade blodsockervärden. Och om man fortsätter att ha så här så innebär det de här riskerna som vi pratade om innan? – På det korta perspektivet så innebär det att man mår dåligt och det finns en risk att man utvecklar en akut sjukdom på grund av att man får en rubbning i sina blodsalter, det kan vara så att om detta är en typ 1-diabetes så finns en klar risk att utveckla en ketoacidos med ett akut insjuknande. Vad är det för något? – Det är en ond cirkel helt enkelt och om man inte häver den är den många gånger dödlig. Vi återvänder med frågan om vården till verksamhetschefen Titti Unosdotter på vårdcentralen som hade ansvaret för Rashidds vård. – Jag tycker att vården vi har gett är en god vård. Alltså han har ju fått den behandling som är den vård som vi ger för den sjukdom som han har. Men varför lät man värdena vara så höga så länge? – Det är en läkarfråga så det kan jag inte svara på. Det gäller ju också att patienten är aktiv i sin behandling. Titti Unosdotter säger att Rashidd själv brustit i sin egenvård och inte skött om sin kost. Hon medger att han blivit utan mediciner, men att det bara gått 10 dagar och inte 30 som Rashidd påstår. Hon förnekar också att de sagt att Rashidds blodsockervärden varit normala. Efter många om och men får vi ett beslut av Förvarets ledning. Vi är välkomna att besöka Förvaret, den här gången med tolk och vi får prata med de intagna. Hakim har suttit här sedan augusti. Han ser många brister med miljön härinne. – Especially with healthcare. They don´t help us you know. Hakim berättar att han har kraftigt nedsatt syn och att hans glasögon har gått sönder. Nu kan han knappt se, men han får ingen hjälp med att få några nya. – It´s very bad. Sometimes I feel pain in my eyes. Jag får ofta ont i ögonen och ibland blir de röda. Det har gått två månader nu och jag har ännu inte fått några glasögon, säger han. En bit bort står en man som heter Jackson. Han berättar att han blev misshandlad i Frankrike innan han kom hit. – Since I came from France all the time blood is coming. All the time blood is coming. Do you get any help? – No. No help. Mina sår går upp och jag blöder hela tiden, men jag får ingen hjälp. De säger bara nej, säger Jackson. Vi går runt och pratar med de intagna. Dennis är från Ghana och har ryggsmärtor, men han får ingen medicin, berättar han. – If you are sick and report that you are sick, they have to give you medicine. But they will tell you to go and drink water. Och Wazoume berättar på arabiska att han har ett stort sår i sitt ena öra. Det varar och när han vaknar på morgnarna är det ofta blod på kudden. Innan jag kom hit var jag på sjukhuset i Göteborg. De sa att jag var i behov av operation. Men sedan jag kom hit har jag inte fått någon hjälp överhuvudtaget, säger Wazoume. En annan man - Prosper - visar upp ett kraftigt ärr som löper över hans ena knä. Han säger att har svårt att gå. Men inte heller han får någon hjälp. – Jag har alltid ont och särskilt när jag promenerar. De ger mig Panodil, bara Panodil. Hjälper det då? – Nej. Flera vi pratar med berättar också om att det har växt fram en kultur bland personalen där man hotar med häkte om man protesterar mot att man inte får några mediciner eller vård. En av dem är Armin som lider av kraftig migrän. Flera gånger har inte ens vågat be om hjälp på grund av rädslan för att sättas i häkte, berättar han på persiska. Det händer ofta att de sätter folk i häktet. Många är rädda här, berättar Armin. Asylgruppen och Aktion mot deportation hör frekvent om den här rädslan. Enligt dem händer det ofta att de intagna hotas med att sättas i häkte om de protesterar mot vårdsituationen. – Jag vet folk som har suttit i häkte i ett par månader och då pratar vi i total isolering, och det här ser ju de andra, säger Ulrika Andersson. Och det är folk du har varit i kontakt med? – Ja, flera stycken. Den här rädslan för häktet. Vilket folk är jätterädda för att hamna i isoleringscell i polishäktet. Det gör att man inte vågar protestera eller vågar gå samman i den graden som man egentligen vill. Så den skräcken är stark att det påverkar hur man förhåller sig till sitt eget hälsoläge. Kaliber har begärt ut de incidentrapporter som upprättats på Förvaret. Här kan man läsa om alla häktningar som görs. Enligt de ansvariga på Förvaret sker detta varje vecka. Det finns lagstöd för att häkta förvarstagna, men häktningarna har fått kritik. Bland annat från Justitieombudsmannen som 2011 riktade allvarlig kritik mot Förvaren. Lina Forzelius är byråchef på JO. Hon berättar att kritiken kom efter att man upptäckt att Förvaren uteslutande satte intagna i häktet utan att först försöka avskilja dem på Förvaret. – Det här gjorde man inte utan man gick direkt på att sätta dem i häkte. Sen sa man också att det är principiellt felaktigt att placera förvarstagna tillsammans med personer som misstänks för att ha begått brott. Men i det här fallet handlade det mer om att de inte vågade be om medicinsk hjälp för om de är obekväma kan de sättas i häkte. – Om det är på den nivån. Att man använder det för att tysta förvarstagna som inte vågar be eller yttra sig eller framföra kritik så är det absolut fel om det är så det skulle förhålla sig. Och hur allvarligt är det i så fall? – Det är ju oerhört negativt att vifta med en maktbefogenhet som man inte har för det är klart - man kan inte sätta någon i häkte på grund av att någon ber om medicin. På Vårdcentralen som ansvarar över vården känner man inte till att så många upplever att de nekas vård. Verksamhetschefen Titti Unosdotter tycker inte att ansvaret är deras utan Migrationsverkets. – Alltså vi jobbar på Migrationsverkets uppdrag så prata med dem om det. Ja, ja, men det är ju ni som ansvarar för att ge vård till de förvarsintagna. – De köper timmar av oss. Men de upplever de som är intagna där att de inte får någon vård. De får ingen hjälp. – Och det kan jag inte svara på för den frågan har jag aldrig fått. Ingen har sagt det innan. Så det kan jag inte svara på och i så fall, om det är så att de tycker det så måste de ta det med Migrationsverket. De berättar saker som att när de kommer med allvarliga problem så får de bara Panodil. – Jaha nä, det vet jag ingenting om. Men prata med Migrationsverket för det är de som ger oss uppdraget. Till slut får vi även träffa Förvarets enhetschef Anna Eriksson. Som tar emot i sitt rum. – Vi nekar ingen vård. Ni gör inte det? Men de säger ju det, när man pratar med de intagna så säger de ju det att de ber om hjälp, men de får ingenting. – Migrationsverket har inget vårdansvar. Vi har sjuksköterska. Det är Landstinget som ska ge de asylsökande och förvarstagna vård. Men ni ansvarar ändå för de personer som är intagna här, eller hur? – Vi ansvarar över att de kommer till sjukvården. Men du ser det inte som ett problem då att de intagna upplever att de inte får den hjälpen som de ber om? – Vi förmedlar alltid kontakt med sjukvården. Är det någon som blir akut sjuk när det inte finns någon sjuksköterska här så åker vi till akuten. Men många berättar här att de söker hjälp, de har svåra problem, ibland njursten. En massa allvarliga tillstånd ändå och det enda de säger är här får du huvudvärkstabletter. – Jag pratar med många av våra boende också, man vill prata med chefen och då säger jag att vi tar till sjukvården. Det är ju vårdcentralen i Örkelljunga som har ansvaret. Här på Förvaret skjuter man alltså över ansvaret på vårdcentralen - som i sin tur ju säger att det Förvaret som ansvarar över om de intagna nekas vård. Men hur ser Anna Eriksson på de uppgifter om att personalen hotar de intagna med häkte? – Jag förutsätter att man inte hotar med häkte. Men varför berättar de det att det är så det går till? Av varandra oberoende personer berättar det här. – Det är beklagligt om man har fått den uppfattningen att vi använder en häktesplacering som ett hot. Men att det finns en sådan här rädsla, vad tänker du om det? Kan du förstå vad det innebär för en person? – Jag förutsätter att vår personal inte hotar någon att man ska bli häktesplacerad. Men de säger ju det att det är så det är här. – Jag har fullt förtroende för vår personal och det här är en fråga som vi diskuterar väldigt ofta och jag förutsätter som sagt att man inte hotar med en häktesplacering. Men är du säker på att det inte har hänt att personal här har hotat med häkte? – Jag kan givetvis inte vara säker, men som sagt jag har högsta förtroende för vår personal som gör ett jättebra jobb. Vi tar också upp frågan om vården av Rashidd Ali Weddai. Men Anna Eriksson hänvisar till sekretessen. Men hon säger ändå hon kan uttala sig om ärendet om vi återkommer med en fullmakt där Rashidd godkänner att hon får uttala sig. Vi mailar Anna Eriksson den fullmakt som hon efterfrågat och vill boka in en ny intervju. Men Anna Eriksson vill inte träffas igen. Utan hänvisar till Migrationsverkets presstjänst. När vi vänder oss dit får vi beskedet att Anna Eriksson har lämnat de kommentarer hon kunnat ge och inte vill prata mer. Rashidd Ali Weddai rullar ihop ännu en kebab på den restaurang där han jobbar. – Mitt liv har blivit meningslöst och mina morgnar börjar med en insulininjektion. Det är så mitt liv ser ut idag - fylld av injektioner och sjukhusbesök, säger Rashidd. Och inne på Förvaret fortgår vardagen för de intagna. Ute på rastgården drar Wazoume - han med det varande örat en djup suck. – När man inte får hjälp så ger man upp efter ett tag. Men det är sorgligt, säger han. Reporter Mikael Funke kaliber@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

2 Feb 201429min