Svenskt stål viker sig? Kaliber om stålindustrin

Vad händer när studenter med allt sämre baskunskaper i matematik och svenska, möter en högskola med ekonomiska incitament att godkänna så många som möjligt? Kaliber handlar den här veckan om tillståndet i den svenska högskolan - om korrumperade lärare, sämre studenter och en skola som behöver se om sin krympande ekonomi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Krisen i den svenska skolan har nått högskolan. I dagens Kaliber berättar universitetslärare om studenter med låga förkunskaper, om krav som sänks och om ett ersättningssystem som ger mer pengar ju fler studenter som godkänns. – Lärare har ju i alla tider klagat på att studenterna är svaga att de kan inget och sånt, men det som har hänt nu är någonting helt annat, att det är så många som har så påtagliga svagheter i sina förkunskaper och färdigheter. Humanekologen Ebba Lisberg Jensen är en av de universitetslärare som gått ut offentligt och talat om högskolestudenter som ligger på 13-åringars nivå när det gäller att läsa och skriva. Hon sitter på sitt rum på Malmö Högskola med en bunt tentor framför sig. – När man ser vad de som skrivit, de som har problem och det har inte alla, men allt fler, då blir det ofta så påvert att man som lärare inte kan utläsa vad som står, alltså man fattar inte vad det står. Kan du läsa upp nåt exempel? – ”Moralisk expansionism ligger i moralen och etiken…” alltså det är så vagt, ”att expandera vad som är rätt och fel till alla levande varelser…” så att som lärare så kan man ofta sitta och tänka att man kanske kan tolka in nåt man kan förstå, men samtidigt så är det ju inte meningen att man ska tolka in nåt man kan förstå. Det finns både svenska studier, internationella jämförelser och diagnostiska prov som visar att svenska ungdomars kunskaper i bland annat matematik och svenska har sjunkit under senare år. Så vad händer då när allt sämre förberedda gymnasister möter en högskola med ekonomiska incitament att godkänna så många som möjligt? Om det berättar universitetslärare i dagens Kaliber. – Förvånansvärt ofta är det studenter som man kanske har uppfattat som väldigt aktiva i föreläsningssituationen och mycket intelligenta i samtalet, så det är absolut inget fel på deras förstånd, det är viktigt att betona, utan det är en oförmåga att handskas med text. – Jag har några här som tex inte alls har system mellan versaler och gemena bokstäver och då är det ju väldigt svårt att som lärare kunna… ska vi se här: “befolkning, explosion, den industrialism, är många orsaker som förstör jorden”. Hur behandlar du en sådan här tenta, sådana här svar? – Jag skriver oftast kommentarer, vi ger väldigt mycket feedback, vi ägnar oss väldigt mycket år det, och tyvärr är det så att ju fler studenter som har svårigheter med språket, desto mer tid går till att ge feedback. Och det är inget vi är ensamma om vid Malmö Högskola utan jag har fått säkert hundra mejl, föst var jag med i Obs och sen fick det lite större spridning och jag har fått enormt mycket respons från andra lärare. Lars Pålsson Syll är professor i samhällskunskap och undervisar bland annat blivande lärare i statistik. Sedan han började undervisa för 30 år sedan har antalet högskolestudenter mer än fördubblats. Lars Pålsson Syll poängterar att det fortfarande finns lysande studenter, men att genomsnittet tycks ha sjunkit. – De kommer med mindre i bagaget än vad jag och andra universitetslärare förväntar oss, de har gått i skolan, kraven för att man ska komma in på lärarutbildningen och bli samhällslärare är att man har matte B, samtidigt märker man att de inte verkar förstå ens elementa som de borde ha lärt sig i matematiken redan på högstadiet. Hur hanterar ni det här? Är det då fler som blir underkända eller sjunker kraven, eller vad händer? – Ja, om man skulle vara politiskt korrekt skulle man helst svara att vi tacklar det genom att underkänna fler studenter, men verkligheten är nog inte riktigt så panglossiansk, det är inte så vi ofta gör, utan jag tror, även om vi inte medvetet gör det så blir det nog så att får vi ett sämre material att jobba med så anpassar man ju kraven lite grann efter det materialet. Det är inte så rimligt att tro att en lärare vill underkänna 9 av 10 studenter och hålla kvar vid en kravnivå som vi hade för kanske 20-30 år sedan. Men det är klart att det är ingen som säger att vi sänka kraven för att få igenom de här studenterna, men de facto tror jag att vi gör det, och ett av de oroande skälen till att vi gör det är ju också den typen av ersättningssystem som vi har inom högskola, där genomströmningen av studenter syns i vår budget. Det är upprop på kursen i Praktisk engelska vid Uppsala Universitet. Universitetet får en viss summa av staten för varje student som skriver in sig på kursen och en annan summa för varje student som blir godkänd. Det är så grundutbildning finansieras i Sverige. Ju fler godkända, desto mer pengar. – Och då har du ett incitament att frångå kvalitetskraven. Jens Stillhof Sörensen är freds- och utvecklingssforskare, Lena Widding Hedin är sociolog och medicine doktor. Kaliber har intervjuat ett tjugotal lärare från olika högskolor och universitet som säger ungefär samma sak: ja, studenternas förkunskaper har försämrats och för att tillräckligt många ska bli godkända måste vi antingen jobba mer än de har betalt för - eller sänka kraven. Lasse Ekstrand undervisar i ekonomi vi högskolan i Gävle – Om man nu fick välja sina studenter kanske det skulle se annorlunda ut men kan ju inte sänka examinationsgraden allt för mycket eftersom ekonomin är uppbyggd på att vi examinerar… Marja Kaikkonen, sinolog: – Lärarana känner sig pressade ibland till att godkänna på nåder och hitta på alla möjliga kompletteringar som äter upp vår forskningstid. Lena Widding Hedin, igen: – Jag får vara lite uppriktig och säga att jag har själv hjälpt ett antal studenter att komma igenom faktiskt genom att lägga ner extremt mycket arbete. Och idag finns det på en del utbildningar som jag har varit på så finns inte underkänt, det finns komplettering. – Jag ser ju hela tiden en ganska svårt sjuk patient framför mig, en patient som ska få en bedömning om man klarar att utföra ett visst arbete… Åsa Cider undervisar blivande sjukgymnaster och arbetsterapeuter i fysiologi vid Göteborgs universitet och arbetar också själv som sjukgymnast. Hon menar att sjunkande förkunskaper och sänkta krav är ett hot mot patientsäkerheten. – Vi har ju jätteviktiga uppdrag när vi jobbar i våra yrken, som kan påverka en människas hela liv, vi gör intyg vad man klarar och inte klarar… bilkörning… och då måste man ju veta, det går ju inte bara att tycka. Åsa Cider har gett fysiologikursen i 10 år. Hon upplever att studenternas förkunskaper i matematik och fysik har försämrats under den tiden. I våras var det bara 35 procent av de blivande arbetsterapeuterna som klarade tentan. Efter omtentan ville studenterna byta examinator. – Och då blev jag inkallad till ledningen och så sade de att det var ju fel på tentan, de sade att studenterna ska inte behöva kunna det här, att det är alldeles för svårt. Och det är ju inte för svårt, det är ju det som vi haft hela tiden. Åsa ville inte skriva en lättare omtenta, kompromissen blev att man delade upp nästa omtenta i två delar så att studenterna kunde välja att skriva den i två omgångar. Och från och med den här terminen har man gjort om kursen i fysiologi. Åsa menar att man anpassar nivån efter sjunkande förkunskaper, men programansvariga Kajsa Eklund säger att det inte handlar om att sänka krav utan om att skräddarsy kursen efter arbetsterapeuters behov. – Arbetsterapeuter ska ha en god kunskap i fysiologi, men det betyder inte att de ska ha precis samma kunskaper som sjukgymnaster. Olika professioner behöver olika kunskaper och det är ju för att de ska kunna komplettera varandra. Upplägget kommer att bygga mycket mer på förståelsekunskap, inte faktainpluggning utan att förstå sammanhangen. Litteraturvetaren Helene Blomqvist vid Karlstads Universitet undervisar bland annat svenska för blivande lärare. Hon menar att kraven har sänkts. – I praktiken ja, det finns liksom inga möjligheter - annars skulle ju alla lärarstudenter få tillbringa en massa extraterminer innan de blev färdiga med sin utbildning och det funkar ju inte med studiemedelssystemet, så man är ju bara piskad rent praktiskt att sänka kraven. Och det känns som att det blir en ond cirkel som man fasar för, att studenterna kommer med lägre kunskaper från grundskola och gymnasium och så är de lärarstudenter och så utexamineras de med mindre i bagaget än vad tidigare generationers lärare hade och då sänks väl kunskapsnivåerna ytterligare i grundskola och gymnasium, jag vet inte var det ska sluta det hela. Det känns ju djupt bekymmersamt. Ersättningen per student varierar mellan utbildningarna. Medicin, teknik och konstnärliga ämnen får mer och samhällskunskap och humaniora får mindre. Ersättningen för en godkänd Operastudent är tio gånger större än den för en språkstudent. Under senare år har regeringen skjutit till extra pengar till de fattigaste ämnena, men enligt svenskläraren Helene Blomkvist har det inte märkts. Anslagen räcker bara till två lektioner i veckan, vilket är alldeles för lite menar hon. – Om vi nu kommer in på genomströmning så säger det sig självt att studenter som inte klarar tentamina får men tentera om, det klarar mer tid, mer resurser, och klarar de inte det kommer de igen…. vilket kräver mer resurser. Och även om vi får höra hela tiden att vi måste sätta kvaliteten före genomströmningen så är det i realiteten väldigt svårt att göra det när man hela tiden arbetar på gränsen av sin förmåga för att man vill ge studenterna en fullgod utbildning, och det är egentligen omöjligt med den nuvarande studentpengen, så då det blir så att man till sist kanske mer eller mindre låter nåd gå före rätt och släpper igenom studenter som man kanske egentligen inte borde släppa igenom därför att man helt enkelt inte har mer resurser att lägga på dem, inte mer tid och inte mer ork. Kan ni inte då underkänna på hela kursen? – Jo det är klart och det är klart att vi måste, det finns ju studenter som inte är skickade att bli tex svensklärare, eller som inte lägger ner tillräckligt jobb för att klara det och det är klart att vi måste underkänna och det gör vi ju också. Nytt för i år är att högskolorna inte får nån ersättning alls för de studenter som inte tar några poäng. De kallas inaktiva studenter, men ibland handlar det om studenter som är aktiva och kräver mycket lärarstöd men som ändå inte lyckas. – De som så småningom faller igenom och som kanske inte lyckats ta ett enda poäng, de har vi slitit mycket med, man sliter mer med de som har det svårt, men det får vi ingenting för. Ersättningssystemet, som alltså innebär att lärosätena får betalt för varje registrerad och godkänd student, infördes 1993. Ann Fritzell var huvudsekreterare i utredningen som tog fram för förslaget. Hon berättar att universistetslärarnas fackförbund SULF framförde oro när förslaget presenterades då, för drygt 20 år sedan. – SULF:s företrädare när vi träffade dem sade de att “det här systemet kommer att uppmuntra lärare att lättvindigt godkänna studenter” och då sade någon av oss: “Nämen nog är väl era medlemmar mer professionella än att de skulle godkänna någon bara för att man får mer pengar?” Och det visar väl kanske hur aningslös åtminstone jag var. Sedan ersättningssystemet infördes har anslagen per student minskat i faktiskt värde. När anslagen varje år skrivs upp med hänsyn till inflation och löneökningar så görs också ett avdrag för den tänkta produktivitetsökningen. Lärosätena har nämligen krav på sig att öka produktiviteten lika mycket som den privata tjänstesektorn. I år blev ökningen noll procent. – Då jämför man med banker och försäkringsbolag och detaljhandel och det vet ju alla att i alla de verksamheterna så är det bara självbetjäning som har gällt, och för varje år så blir det mer och mer så. Och så kan man inte rationalisera högre utbildning. Det kan inte bli självstudier, då blir det något annat. Krav på ständigt ökad produktivitet gäller för hela den offentliga sektorn, men Ann Fritzell menar att det är extra olyckligt när det gäller högre utbildning. – Man kan inte lägga studenter på hög vilket rättsväsendet kan göra. de kan lägga ärenden på hög som de inte hinner med och så blir det balanser och så kan man peka på dem säga, nu hinner vi inte med, vi behöver mer resurser. Men högskolor kan inte lägga studenter på hög, de måste utbilda fler och fler för att få samma värde av pengarna. På det viset är det ett djävulskt system och det är därför som systemet nu är korrumperande för kvalitén. Ann Fritzell arbetade under den senare delen av sin karriär på just universitetslärarfacket SULF. I fjol räknade hon ut att urholkningen av studentpengen har gjort att lärosätena förra året skulle ha behövt tillföras nästan 7 miljarder kronor för att få samma köpkraft som när systemet infördes. – Den här ständiga urholkningen av resurserna och det mer komplicerade utbildningsuppdrag som breddningen, expansionen har inneburit har gjort att lärare har fått ett mer komplicerat uppdrag men med mindre resurser per student, och då är det naturligtvis så att risken är stor att man kan sänka kraven. I takt med att anslagen per student urholkats så har den lärarledda undervisningen per student också minskat. Enligt en studie som TCO gjort uppger nästan varannan heltidsstudent idag att den har mindre än nio timmars lärarledd undervisning i veckan. Det verkar vara lärarna som hamnar i kläm mellan studenternas sjunkande förkunskaper och institutionens ekonomiska krav. Administrativa uppgifter har tillkommit, och alla lärare som Kaliber talat med berättar om en växande arbetsbörda. Sören Nordlund är adjunkt i psykologi vid Högskolan Dalarna. – I takt med att tentorna blir sämre och sämre, ger jag mer och mer kommentarer – det är en rätt studenten har, en kundrättighet. Men i takt med att tentorna blir sämre och sämre, för det blir de, så ger jag mer och mer kommentarer, för studenten har rätt att få kommentarer, det är en kundrättighet, det är en kund som ska kunna gå vidare med hjälp av min information och ibland känner jag att vem är det som skriver tentan? Du kallar studenterna för kunder, varför det? – Det har blivit så, det är inte bara jag, det är hela högskolan, jag ser hur de behandlar studenten, man vill ha fler kunder för då får man fler och fler kunder, det genererar en ekonomi. Man betraktar studenten som en kund som genererar en ekonomi, då vill man inte stöta den ifrån sig. Men det är väl bra att skapa nöjda studenter? – Ja det är väldigt bra att skapa nöjda studenter, men problemet är att det blir färre och färre som har förmåga att leva av egen kraft. Men akademin är ju ett ställe där man prövar förmågan, det handlar om att ha den förmågan men också att använda den förmågan, det är det som genererar den goda akademikern. Det är en av mina viktigaste uppgifter att se till att de bästa kommer fram. Men det här kund ser inte jag inte med tillförsikt på framtiden när det gäller den akademiska kvalitén i högskolan. Nu börjar det bli deprimerande i dagens Kaliber. Här måste nog inflikas att studenternas förkunskaper skiljer sig mycket mellan olika utbildningar och olika lärosäten. Fortfarande finns det många toppstudenter. Flera lärare framhåller också att studenterna blivit bättre på tex muntlig framställning, engelska och att själva söka information. Fredrik Lundell som är prisad lärare vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm menar att dagens studenter kan saker som de inte kunde när han började undervisa för 20 år sedan. – Till exempel är det så att nästan alla studenter som börjar högskolan kan redigera film, vilket var en exklusiv sak förut, högskolan utnyttjar inte all kunskap och den kunskapsredovisning som vi efterfrågar på universitetet är dåligt matchat efter gymnasieskolans sätt att kontrollera och verifiera kunskap. Du talar inte om minskade utan ändrade förkunskaper? – Ämnesmässigt är det tveklöst så att , till exempel i matematik har vi på KTH sett att kunskaperna har minskat, de som börjar idag är i mindre grad förmögna att klara uppgifter som de i högre grad var förmögna att lösa för 10 år sedan, det ser vi som fastställt. Men jag vill också säga att bilden är betydligt bredare än så. Betyder det att ni lärare måste arbeta mer för att få studenterna godkända? – Det är ju två delar i det där, att utveckla kunskap tar ju tid och om man börjar på en lägre nivå så hinner man inte lika långt. För att kommer så långt som möjligt gäller det att möta på rätt ställe, att man börjar där studenten är och inte där man tycker att den borde vara, och det gäller att använda den pedagogik som är anpassad till den kunskap som studenten behöver ta till sig och träna de färdigheter som studenterna behöver. Behöver de träna sig i att resonera kring ämnet så behöver man aktiviteter som tränar resonemang snarare än faktainpluggning. Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg vid Uppsala universitet forskar om New Public Management, det vill säga de typer av styrsystem som infördes inom den offentliga sektorn i början av nittiotalet. Ersättningssystemet i högskolan, där de ersätts för varje godkänd student, är ett exempel på New Public Management och Ahlbäck Öberg berättar att det fått liknande effekter i högskolan som inom exempelvis vården. – Genomströmning är ett jätteviktigt mått plötsligt i NPM-system, att man levererar som man ofta hör, att producera, att folk klarar av kurser och så och det kan komma i konflikt med våra professionella normer där hög kvalitet kan innebära att man inte alls släpper igenom alla. Och så fort man diskuterar det här, när vi säger att det här är ett problem, för oss är det viktigt att upprätthålla kvalitén och inte sänka ribbor, då tittar de oss i ögonen och säger: tycker du att du själv sänker ribbor? Och det vill man ju inte tro att man gör. Men det är klart att det är en fara i det. NPM bygger också på en idé om ständig effektivisering och till slut har man nått en punkt där det inte finns något fett i verksamheten och då får det konsekvenser för verksamhetskvalitén och det är då folk börjar reagera och det är då vi får läkaruppror och även att lärare inom ungdomsskolan, och jag tror att en stor anledning till att man diskuterar det nu är att man har man nått vägs ände när det gäller rationaliseringar. Även inom högskolan? – Ja det tycker jag absolut, och särskilt när det gäller våra studenter på humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, de har ju väldigt lite lärarledd undervisning per vecka faktiskt. I dagens Kaliber har en rad lärare berättat om studenter som kommer till högskolan med sämre förkunskaper än tidigare generationer, och om hur de tvingas sänka kraven för att inte för många ska bli underkända. Flera har kopplat problemet till dålig ekonomi och ett ersättningssystem som ger mer pengar ju fler som godkänns. Lars Haikola är Universitetskansler och ansvarig för tillsynen av högskolan. Han säger att det å ena sidan är svårt att mäta om förkunskaperna verkligen har sjunkit, men att han å andra sidan tar problemet på allvar. – Nu kom det här nya ersättningssystemet 93 då va jag själv aktiv lärare och jag upplevde väldigt tidigt i min kollegiala roll att svenska universitetslärare har en sådan yrkesstolthet att de inte låter sig tubbas till att sänka kraven för att ledningen säger till dem att nu måste du släppa igenom fler så att vi får in mer pengar i systemet, svenska lärare fungerar inte på det sättet. Det är mitt absoluta grundsvar på den här frågan. Men det finns en grundrisk inbyggt i systemet, det är självklart. Sen dess har ju också anslagen urholkats reellt och då menar många att det har ökat den här faran… – Ja så är det, så är det, den svenska högskolan har expanderat kolossalt mycket, den är ju nu den största statliga arbetsplasten, det är en halv miljon studenter, det betyder också att den är en helt annan högskola än när jag trädde in i den 1966, då var det 8 procent av en kull är det 43-44 procent av en högstadiekull. Det som kan motverka sjunkande kvalitet menar universitetskanslern, är högskolans kvalitetsutvärderingssystem. – Motkraften till detta är ju just utvärderingen av utbildningen, och det är ju motkraften mot att man sänker kraven. Reportrar: Anna Iversen och Maja Lagercrantz

15 Sep 201329min

200 mord per år - i en stad stor som Göteborg. I den tredje och sista delen i Kalibers granskning av ungdomskriminalitet reser Kaliber från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. SPRINGPOJKARNA 3 – BALTIMORE Mord är vardagsmat, sjuåringar med i gäng och kriminaliteten har tagit över hela stadsdelar. Kaliber reser från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore - för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de. Vi går omkring på Greenmount Avenue i Baltimore, USA, och James MacArthur berättar om ett av flera dödsskjutningar här. En ung man kom ut från den koreanska take awaykuren när de började jaga honom upp för gatan medan de sköt honom i ryggen. Det var mitt på dagen på en lördag och fullt med barn här på gatan. De hann ifatt honom här vid bensinmacken. James har bott här i området i tio år och han beskriver gatan vi står på som en ”drogartär” som spränger genom det här knark- och gängtäta området, så det brukar bli strid om affärerna här. Polisbilar krypkör hela tiden gatan upp och ned – med saftblandarna långsamt blinkande – för att visa sin närvaro. Det har gjort att den öppna droghandeln flyttat till sidogator. En liten bit upp på gatan sköts en kille nån dag före, totalt har det skett åtta mord senaste veckan 90 hittills detta år. Det är början av juni och redan klibbigt hett här, varmare och fuktigare blir det under sommaren. Vi stöter ihop med en restaurangägare James känner som konstaterar att våldet eskalerar i värmen. Vi lämnar Greenmount avenue. Jag åker runt med journalisten Stephen Janis som rapporterat om Baltimores kriminalitet i många år. Vi kör genom områden där det ser bedrägligt lugnt ut. Men där två män skjutits ihjäl på morgonkvisten. Lokaltidningen pratar med en kvinna här som stod och tvättade blod från trottoaren. Det skulle vara husvisning i området den här dagen nämligen. Det är ett stort problem i Baltimore att så många hus överges för att de boende flyr undan våldet. Det är jättemycket igenbommade hus, folk som har flyttat här ifrån helt enkelt. Otroligt mycket övergivna hus. Och så kyrkor, folk som är ute och går, allt är lågt byggt. På vägen mot down town passerar vi områden där kriminaltv-serien The Wire utspelades. Men – höghusområdena och ”The pit” där småkillar ömsom dealade med knark och sköt varann har jämnats med marken nu. Serien baserades på verkliga problem i stan och till stans politikers förtret har namnet Baltimore blivit synonymt med mord och gängkriminalitet. Det är just därför vi har åkt hit. Jag sitter i bilen med Stephen Janis för att få perspektiv på situationen i Sverige. Kaliber har ju berättat att unga från 11-årsåldern används som ”springpojkar” av äldre kriminella i stora delar av Sverige. De förvarar knark och skjutvapen och bränner bilar på beställning t ex. Ingen vet hur många springpojkarna är – och polisen har svårt att få koll på dem. Vi har också kunnat visa att succébilden av regeringssatsningen mot rekrytering till kriminella nätverk vilade på bristfällig utvärdering och felaktiga siffror. Och att projektet i en pilotfas nådde ett drygt 90-tal med varierande resultat – av uppskattningsvis 5000 unga som riskerar rekryteras in i gängkriminalitet. Och även om det finns skillnader mellan hur det fungerar här så har svenska gäng enligt forskning också likheter med amerikanska. Samtidigt som problemen har ökat hemma hos oss de senaste åren, så är problemet här på en nivå när man har goda chanser att stävja utvecklingen. Situationen i Europa jämförs med gängsituationen i USA på 1940- och 50-talen. Vi gör först ett snabbt stopp i Inner harbour, hamnen i centrala stan. Baltimore några timmar från New York på USA:s östkust - har två helt olika ansikten: här finns välrenommerade universitet, toppsjukhus och miljontals turister kommer hit för förkovra sig i amerikansk historia. Samtidigt brottas man med stora sociala problem som kommer av arbetslöshet, drogmissbruk och fattigdom. Flera industrier har lagt ner, samtidigt har heroin flödat in sen 90-talet. Stan har dryga 600 000 invånare, ungefär som Göteborg, och ändå sker har 2-300 mord om året. I hela Sverige dör under hundra varje år av dödligt våld. Vi rör oss runt bukten Inner harbour för nästa anhalt till den särskilda ungdomsarrest som finns här i Baltimore. Alla unga – gängmedlemmar och andra - som grips för brott förs hit och Sgt Louis Hopson och hans personal möter upp med fast hand. Han hade just fyllt sju år. Han var pytteliten, så liten att fötterna inte nådde ned till golvet, utan dinglade i luften när han satt på stolen här i arresten. Sgt hopson jobbade den här kvällen – och såg till att handfängslet direkt togs av honom. Sjuåriga Gerard Mungo hade suttit på sin pappas elektriska moped utanför huset – när han greps av polisen. Enligt Hopson var den avstängd och bakgrunden att polisen gjorde det för att de egentligen ville gripa mamman men inte hade något lagligt skäl. Nyheten om ingripandet spred sig som en löpeld i stan och folk kom till arresten. Han var så ung att han inte skulle kunna förstå konceptet med brott, suckar Hopson, han fick snabbt släppa honom. Men historien om den sjuårige pojken i arresten spred sig viralt i media utanför delstatsgränserna. Det har nog kommit in andra som har varit ungefär samma ålder, men jag drar nog gränsen vid de som har blöjor i alla fall, säger Hopson. Fallet med Gerard Mungo visar också på den allvarliga förtroendeklyfta och rivalitet som finns mellan Baltimorebor och polisen här, säger Hopson. I Sverige är det 15-årsgräns för att sättas i arrestcell när man väl kommer till polishuset. Här kommer ungdomarna in med handlederna fängslade med vitt buntband. Den här cellen skäms jag nästan för att berätta om, säger han. Cellen är för 9-13 åringar. Det kommer in många såna, ofta för sexbrott och poliserna här försöker hålla ett öga på dem dygnet runt och ser till så att de inte skadar sig och tar ut dem då och då. Vi går igenom arresten: I de små cellerna står killarna upptryckta mot glaset, det kanske är för att de hör att vi kommer och hoppas bli släppta. Här finns en kille med blont ganska långt hår, han ser ut att vara 12-13. Det visar sig sen att han höll på att skjuta ihjäl sin mormor när han sköt genom golvet hemma och träffade fåtöljkarmen där hon satt. Sen knark, knark, väpnat rån - han slog en kvinna i ansiktet och stal hennes telefon. Den pojken står med smala axlar och armarna innanför t-shirten och ser orolig ut. Cellerna har toastol, handfat och en bänk av rostfritt stål o de är från drygt två till knappt sex kvadratmeter stora. Totalt finns oftast 9-10 barn och unga här. Så fort några går kommer nya in säger Hopson, dygnet runt. I cellerna finns kameror och barnen och ungdomarna övervakas hela tiden via monitorer. Vi går in i Hopsons lilla kontor – bland fotona i bokhyllan finns Obama, Mohammed Ali – och bordsfläkten surrar. Han har jobbat som mordutredare och knarkspanare förr, sen några år håller han till här. Sgt Hopsons grundtes är att hårda tag från rättsväsendets sida förvärrat – om inte skapat – gängproblemet här i Baltimore. Ungdomsarresten brukar ibland kallas för the ”baby booking” – men han gillar inte alls det. Han menar att kallar man det för baby booking, så blir det stället där barn kriminaliseras. Han – som själv är polis och föreståndare för en ungdomsarrest - tycker att för många barn och unga grips - det måste finnas bättre sätt. Man låser in ungdomar för allt mellan himmel och jord, säger han. Ofta mindre och vaga förbrytelser enligt lokala föreskrifter i stan – som förargelseväckande beteende och ”conspiracy” – konspirerande till att göra vadå – säger han. Han menar att härstammar från gamla tiders slavlagar – upprättade för att kontrollera människor. Vad det leder till är att ungdomar kriminaliseras och med ett brottsregister stoppas de från att få jobb och stipendier sen. Det blir en ond cirkel som leder till mer och grövre brott. Systemet gör Sgt Hopson arg – nån måste bryta cirkeln säger han. Bakgrunden till Baltimores stora problem med ungdomskriminalitet ser han i segregationen – nästan två tredjedelar av befolkningen är här har afroamerikanska rötter och bland dem finns många av stans fattiga. För de fattiga barnen blir det som att se in i en akvarium när de åker ner till stan - de som har och inte har. Vi måste ha jobb till de här ungdomarna, annars kommer de hitta det på drogmarknaden säger han. Och det börjar tidigt, han ser 12-13-åringar som begår skjutningar och rån. Kalibers kartläggning av problemet med springpojkar visar att i Sverige börjar en del göra tjänster i 11-årsåldern. Här i Baltimore kan man gå med i gäng redan som 7-8-åring, berättar Sgt Hopson. De rekryteras lätt. De vill ha mat trygghet. Jag säger det till min personal – ”glöm aldrig att ni har med barn att göra”. Vad ska vi göra då för att inte hamna i det här frågar jag honom? Använd oss inte som förebild, USA som fängslar flest människor i världen, unga med, säger han. Det är en tillfällig lösning som inte tar hänsyn till de bakomliggande problemen. Lösningen finns i utbildning och få folk att förstå vilka de är – lära sig historia. Innan vi ska gå kommer ett nytt gäng med ungdomar in. De skrattar och tjoar och ser inte särskilt tagna ut av stundens allvar. Det visar sig att de stoppats i en stulen bil, alla sju. Hos knarkarna på gatuhörnen kan man köpa en stulen bil för 30-40 dollar, under tre hundra kronor. Du kan förresten köpa vadsomhelst där – ett barn om du vill - säger han. Ungdomarna skrattar och stojar – än så länge. Hopson har lättare att hålla sig för skratt. Det här kan förstöra deras framtid säger han. Men ikväll ska han göra allt han kan för att få in dem någon åtgärd som gör att de slipper åtal och en dom i belastningsregistret. Vi kör en sväng upp från arresten mot Lower Park Heights. Ett slitet område med rader av övergivna hus och igenbommade affärer. Nästan allt är stängt – skoaffären, chineese wok, barnershop. Det som är öppet är pantbanken. På en sidogata där unga killar, så kallade corner boys, står och säljer knark helt öppet. Baltimore har varit en stor inkörsport för heroin sen 90-talet. Enligt uppskattningar ska det finnas 60 000 narkotikamissbrukare i Baltimore. Motsvarande var tionde invånare alltså. Det blir också tydligt när jag pratar med folk på stan jag möter – hur våldet verkar beröra de flesta vanliga människor i stan. Mannen i souvenirbutiken i Inner harbour stannar i minnet, han som var från en annan del av landet och intet ont anandes råkade flytta in i ett hus – där de lokala knarkhandlarna höll till på hans veranda och inte var det minsta intresserade av att flytta sin verksamhet. Nästa stopp på vår road trip är ”city hall”, stadshuset – mäktigt med vita kolonner på utsidan, tänk dig en miniversion av capitolium i Washington, men rätt så åldrat på insidan. Här har det lagts mycket tid åt att grubbla över problemet med ungdomar som dras in i gängkriminalitet under årens lopp. De har ingen som sätter värde i dem, de måste göra det för att äta, få kläder. Ibland uppmuntrar föräldrarna det. Det säger lokalpolitikern Brandon Scott, som är demokrat och jobbar mycket med frågor om bland annat ungdomsbrottslighet i Baltimore. Han är själv uppvuxen i lower Park Heights, där vi just körde igenom och representerar den väljarkåren. Nu är han 29. Om du ser till mig – så växte jag upp i ett av de värsta områdena under en av de mest våldsamma perioderna, berättar han. Han hade en trygg familj, far duktig på sport och hade läshuvud. För vissa kompisar gick det sämre berättar han. Baltimore har varit som ett stort experiment med vad som händer med helt olika kriminalpolitik. För att hantera kriminaliteten satsades under 00-talet på nolltolerans, genom att gripa man människor för mindre allvarliga brott, skulle även grövre brott förebyggas. Det funkade inte alls menar Brandon Scott. Nåt år gjordes omkring 100 000 gripanden i en stad med drygt 600 000 invånare. Sen ändrades politiken och man har jobbat mer riktat mot de grövsta brottslingarna. Man har fått bättre koll på ungdomsbrottsligheten efter nolltoleransen säger han, det har också satsas mer på insatser för ungdomar och familjer, på skolan. Han brukar ta sig själv som exempel när han träffar ungdomar i utsatta områden. Att oavsett vad tv-serien The wire säger – så kan ni komma från ett tufft område – och komma så långt som jag gjort. Mycket handlar om att belöna ett bra beteende – att ge stipendier till dem som presterar bra i skolan. Att ordna filmvisningar på sommarkvällar för att hålla ungdomarna borta från personer med dåligt inflytande. Det största misstaget man gjort i Baltimore är att inte vilja se problemet med ungdomar som dras till gäng, säger han. Men också att man jobbat fel mot gängen, tycker Brandon Scott. fokuserat på kriget mot droger i USA. I skuggan av det har gängen kunnat sprida sig. Istället för att ersätta gängen med positiva satsningar från regeringen och lokalsamhället. Det finns forskning som bekräftar den bilden – att gängexplosionen i USA föregicks av att man förnekade gängproblemets existens och omfattning. Vad säger det om situationen i Sverige undrar jag där jag sitter med Brandon Scott i City hall. Den kartläggning vi på Kaliber gjort av fenomenet 11-åringar och uppåt som gör kriminellas grovjobb visade att dessa unga löper stor risk att rekryteras till gäng och att det finns brister i vilken koll polisen har på det här. Han vill hellre prata om hur vi kan lära av det som varit lyckat i arbetet mot ungdomskriminalitet. Hur de jobbat mot gäng. Men också program för avhoppare, hur vi gör efterskolanaktiviteter, sport är ett viktigt sätt att få folk hålla sig borta från brott. Man ska angripa det här ur ett helhetsperspektiv. Vi rullar vidare till en ombyggd industribyggnad där stödprojektet the Intersection håller till. Dawnya johnson är 16 år. När hon var 14 tänkte hon gå med i samma gäng som kusinen, the crips. Mamman är narkoman, pappan satt i fängelse så hon tydde sig till honom. Men han blev ihjälskjuten – och för bara några månader sen stötte Dawnya på det här projektet via skolan – och bytte spår. Även om vi varit i såna områden och hört berättelserna hela tiden här – så känns det lätt overkligt när vi sitter i projektledarens kontor med dörren stängd ut mot verkligheten att den här goa och vältaliga tjejen pratar om att gå med i gäng som det naturligaste i världen. Det är ett projekt där mentorer hjälper unga med tuff uppväxt genom highschool. Samtidigt jobbar gruppen förebyggande mot samhällsproblem i stan som de själva känner starkt för, just nu en kampanj mot ”gun violence” – våld genom skjutvapen. 16-åriga Taikira White vill helst se framåt nu, men även hon har en tuff uppväxt i baggaget, familjen var hemlös i perioder. I hennes klass i skolan var tio personer med i gäng redan som 9-10-åringar berättar hon. Gängen ger skydd, pengar, du slipper svälta och kan betala räkningar så du kan ha en bostad förklarar hon men det kostar också, när som helst dör någon nära eller du själv. Men hon ska bryta cirkeln, berättar hon. Vi på Kaliber har berättat om hur ungdomar i Sverige själva söker sig till gäng för att de vill ha pengar till prylar eller droger, men också att man söker status och gemenskap. Här i USA kan gängmedlemskap ärvas i släkten. Fattigdomen här i Baltimore är så påtaglig att gänget alltså kan vara en nödvändig utväg för att få mat och husrum. Men det har också mycket med förväntningarna på unga att göra säger de. Jag har levt i misslyckande – ingen sa att jag var bra på nåt alls – jag blev som det som förväntades av mig, säger Dawnya. Nu har hon förstått att hon kan klara av nästan vad som helst: både skriva och hålla tal, och hon vill hon plugga statskunskap och senare juridik. Flera av de vuxna vi pratat med har varit inne på att det är fel att fängsla barn och ungdomar. Taikira håller helt med. Istället för att låsa in folk – ge dem nåt konstruktivt att göra, ge dem en mentor, som vi har här. Ge dem nåt att vara stolt över. Det finns en inställning att Baltimorekids är dåliga. Men hur vet de det? – vem har ens pratat med oss? Samtidigt blir att vara våldsam och otrevlig är enda sättet att synas säger hon. Taikira blir glad när vi frågar henne vad orsakerna till gäng och ungdomsvåld är här. Hon har tänkt mycket på hur våldet normaliserades i området hon växte upp i. Det är vardagsmat, kommer alltid hända. Så tänker folk. Det är viktigt att ändra folks mentalitet – att få dem att förstå att det finns nåt mer i livet än att dö. Det finns inte bara en orsak till att det är så mycket våld – det är så mycket. Men hon och Dawnya nöjer sig inte med att försöka väcka områdena de själva kommer från. Genom antivåldskampanjen de gör med the Intersection nu håller de tal för beslutsfattare, träffar polismästaren, går ut i media. Nu har de för första gången i livet känt hur de kan göra nytta. Och innan vi går skickar Dawnya med att det är viktigt att vara uthållig i insatser för unga, att de kan känna att de har nåt att hålla fast vid, som inte är gänget, nåt pålitligt, som påminner lite om en familj. För många barn här är vana vid att inte kunna lita på saker och människor omkring dem, så det här kan betyda hela skillnaden. Vi lämnar tjejerna på the Intersection, som ju betyder vägkorsning, Dawnya och Taikira som var inne på samma sak som flera andra här i stan: man måste våga se problemen för att börja bearbeta orsakerna till gängexplosionen bland barn och unga. Och samtidigt har vi på Kaliber kunnat visa att barn över stora delar av Sverige dras till gängkriminalitet, dras in i en kriminell livsstil av äldre. Och hur polisen tycker det är svårt att ha koll på dem. Hur den största regeringssatsningen som gjorts mot det här hittills – nått långt ifrån alla. Vi är tillbaka hos James MacArthur vid Greenmount avenue. Ett område som haft dåligt rykte så länge någon minns. Jag frågar hur han trivs här? Jodå folk är trevliga och det finns viss sammanhållning säger han. Exempelvis har folk gemensamt samlat ihop bidrag för att öppna brandstationen här igen när stan stängde den för att spara pengar. Men – det är också så att han investerat i ett hus när han flyttade hit. Han trodde att det skulle lugna sig i området. Det har det ju inte gjort än så säljer han nu – gör han en stor förlust. Han har helt enkelt inte råd att flytta. Nån snabb eller enkel lösning ut ur våldet och ungdomsgängen i Baltimore finns inte. Hur man har kommit hit är enklare att se menar han. Bakgrunden finns i ekonomin, arbetslösheten, drogmissbruket, vilket ger att unga söker sig till gäng och blir föräldrar i unga år. Han liknar det vid att stan är full av mygg. Alla försöker vifta bort dem. Men ingen vill prata om att stan är byggt på ett träsk. Så länge man inte vill se problemen och inte pratar om dem – kommer inga stora förbättringar att kunna ske, menar han. Vad tycker han vi ska akta oss för i Sverige? Ekonomi har mycket att göra med gängs födelse menar James MacArthur. Han ser hur medelklassen flyr stan och det skattefinansierade skolsystemet fallerat samtidigt som gängen rekryterar mer än nånsin. När samhällets basfundament börjar krackelera – utvecklas ett alternativ. Allt du ser här i Baltimore är gräsrotsalternativ som utvecklas, säger han, även män med belastningsregister har familjer vars munnar måste mättas – och då säljer man droger. De skapar jobb för att de inte kan få jobb, de har bara en förälder och hittar familj i gänget. Reporter: Kina PohjanenProducent: Lisa HelgessonExekutiv producent: Eskil Larsson

8 Sep 201329min

Det är den största riktade satsningen regeringen gjort mot ungdomsbrottslighet på många år - Sociala insatsgrupper för unga kriminella. När pilotprojektet avslutades förra hösten talades det om "remarkabla resultat" och att "nästan alla har ändrat sin livsstil". Kaliber har gått tillbaka och granskat vad projektet egentligen resulterade i. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är den största riktade regeringssatsningen mot ungdomsbrottslighet på många år. Projektet med sociala insatsgrupper har framställts som en succé. Kaliber granskar och finner felaktiga siffror, bristfällig utvärdering – och tveksamma slutsatser. – Känner du igen Fredrik här?– Du var i bibilioteket…– ”Bad boys, bad boys”… ”polis, polis, potatisgris”…– Snälla, du ska ju sjunga ”Ett, ett två – farbror blå, vad händer då” – 112 Aina ju, säger Fredrik Malm. Fredrik Malm är polis i området Vivalla i Örebro – ett av ställena som var med i försöket med sociala insatsgrupper – och ”på pappret ett problemområde”, säger han. I ett hörn av Vivalla centrum öppnade ett lokalt poliskontor för några år sen. – Jobbar man lokalt så är man inte bara polis – utan de säger mitt namn. För att kunna påverka måste man har relationer. Det räcker inte med uniformen för att få respekt, man måste visa vem man är. – I början kunde de få skit när jag gick runt i uniform och hälsade. Alla i sällskapet kanske inte pratade svenska, – ”vad pratar de om, golar han eller?”. Vi flyttar oss bakåt i tiden, till hösten 2012. Det är presskonferens på Rosenbad i Stockholm. Två ministrar, rikspolischefen och höga tjänstemän står på podiet inför församlade media. Beatrice Ask, justitieministern, inleder:– …ett arbete med det som vi kallar för sociala insatsgrupper, som handlar om konkreta insatser visavi ungdomar som riskerar rekryteras till kriminella nätverk eller har svårt att ta sig ur kriminella gäng. Men låt oss backa bandet ännu lite till. I Kaliber förra veckan kunde du höra om hur unga från runt 11-årsåldern utnyttjas för att göra äldre kriminellas grovjobb som stjäla, hota, förvara skjutvapen och stora mängder narkotika. Vår granskning visade att de så kallade ”springpojkarna” utgör en rekryteringsbas för kriminella nätverk – och att fenomenet är spritt i stora delar av landet. Och för att försöka hejda utvecklingen med kriminella gäng tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå åtgärder för att strypa rekryteringen. 5000 unga i Sverige – riskerar rekryteras till kriminella nätverk. Den bedömningen görs i utredningen. Ur utredningen kom också idén med att bilda sociala insatsgrupper på lokal nivå av socialtjänst, polis och skola. Regeringen skriver på sin hemsida att projektet med sociala insatsgrupper är ”den största riktade satsningen mot ungdomsbrottslighet som regeringen gjort på många år”. Samarbetstanken är inte ny: sedan 1940-talet har olika regeringar pekat på att socialtjänst och polis bör jobba närmare varann med att förebygga ungdomskriminalitet. Men ett stort hinder är att det finns stark sekretess mellan myndigheterna. Det innebär till exempel att socialtjänsten inte kan säga till polisen vilka åtgärder de sätter in mot en ungdom. Det nya i SIG-projektet är att den som tackar ja går med på att sekretessen bryts mellan inblandade parter. Är man under 18 år ska föräldrarna också göra det. Rikspolischef Bengt Svensson på presskonferensen: – Det som är det annorlunda i det här är att man utgår från individen. Här är det explicit vad ”Kalle” behöver. Tillsammans med ungdomen ska polis och socialtjänst och eventuellt andra myndigheter som kopplas in komma fram till en åtgärdsplan – och vem som ansvarar för vad. En åtgärd kan till exempel vara att en ungdom inte ska röra sig ute efter en viss tid på kvällen, eller jobba med sitt bemötande mot polisen. I pilotprojektet, som riktade sig mot 15 – 25-åringar, var totalt ett drygt 90-tal ungdomar med. Försöket pågick juni 2011 till september 2012 på 12 utvalda platser, i Örebros Vivalla – men också från Boden i norr till Malmöstadsdelen Hyllie i söder. Ingen penningspåse följde med satsningen. Maria Larsson, barn- och äldreminister: – Rikspolischefen uttryckte sig som ”banbrytande” när vi hade vår dragning här innan på förmiddagen. Jag tror att det kan bli det. Än så länge har det inte pågått så länge – ändå är det remarkabla resultat. Rikspolischef Bengt Svensson, intervjuas av Sveriges Radios Ekot samma dag: – Det har gått väldigt bra. Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott. Justitieminister Beatrice Ask flaggar för att projektet kommer fortsätta: – Det blir en fortsättning, jag är oerhört engagerad i detta. Det visas statistik också, tårtdiagram. Projektledaren på Rikspolisstyrelsen tar upp Linköping som exempel. 17 deltagare var med i piloten. Under pilotprojektet har bara fem anmälts för nya brott, medan tolv inte gjort det, säger hon. I samband med presskonferensen om projektet har rikspolischef Bengt Svensson haft en debattartikel införd i Svenska Dagbladet. Rikspolischefen skriver att han vill att arbetet med sociala insatsgrupper sprids. Han tar – Linköping – som exempel och att statistiken visar att 12 av totalt 17 ungdomar inne projektet inte misstänkts för nya brott och de fem som gjort det – har märkbart minskat sina kriminella aktiviteter: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. (...) Även om givetvis andra faktorer kan ha bidragit i dessa fall, tror vi oss ändå kunna påstå att de sociala insatsgrupperna har betydelse och ger effekt.” Återigen Linköping alltså. Såväl i presskonferensen som i debattartikeln refereras det till Linköping. Och alla tycks vara eniga – pilotprojektet med de sociala insatsgrupperna är en framgång. En kille vi kan kalla för ”Affe” är en av dem som det här verkligen handlar om. Han är 20-25 år gammal och har haft social insatsgrupp bara i några månader när vi träffar honom. Pilotområdena fortsatte att arbeta på det här sättet när projektet var över. Vi träffar honom i en svensk storstad. Han berättar att han kom in i kriminaliteten som 13-14-åring när han började sälja mindre mängder knark. – Såg man en jacka som kostade 500 så kunde man inte gå till föräldrarna för de hade det inte. Det var så det började. Med åldern blev allt tyngre, mängderna man sålde och fängelsedomarna blev tyngre. Sen tidiga tonåren har ”Affe” haft kontakt med socialtjänsten och han har dåliga efterenheter av bland annat ett ungdomshem som han menar var som en skola i brott. – De borde inte ha låst in mig när jag var 15 i tron att jag skulle komma ut som en bättre ungdom. För låser du in en ung kille med massa unga som har ett destruktivt beteende – inte fan kommer han bli bättre. ”Affe” avancerade i den kriminella världen. Tills det en dag bara tog stopp. Han avtjänade ett fängelsestraff när han fick ett religiöst uppvaknande. När han muckade hade han själv bestämt sig för att lämna det gamla livet bakom sig. Sen, efter att han kom ut och efter att han själv hoppat av gänget, kom han i kontakt med socialtjänsten och den sociala insatsgruppen. Eftersom han är så missnöjd med den hjälp han fått tidigare har han inte skyhöga förväntningar på sociala insatsgruppen. Men han vet vad han vill hjälp med. – Från deras sida att kunna hjälpa med det man är hjälpt utav och inte vad de anser man är i behov av. Att de lyssnar och förstår vad man behöver hjälp med. Skulle det ha sett annorlunda om du inte haft den här kontakten? – Ja, det tror jag nog. Eftersom för att kunna nå dit jag nått nu, så först måste man ändra sin mentalitet. Alla gör det på olika sätt. För mig var det religionen som fick mig att ändra mitt levnadssätt. När man gjort det behöver man hjälp på många sätt. För jag vet inte hur man söker till utbildning till exempel, jag har aldrig gjort det. Ekonomi – hur fan klarar jag mig på en viss mängd pengar varje månad? – Generellt, är att det är segt i alla system. Men de gör sitt bästa. – Jag skulle säga att det är lite bättre trots allt. De är snabbare att hjälpa än vanliga soc. Har du fått mer insatser än vad du skulle haft annars?– Nja, vet faktiskt inte… Jag skulle säga att inte som det ser ut just nu har ingenting ändrats. Men eventuellt i framtiden. För att trots allt – det är ganska nytt ändå. Du lyssnar på Kaliber – om de sociala insatsgrupperna – den största riktade satsning mot ungdomskriminalitet som regeringen gjort på många år. Det här projektet som killen vi kallar ”Affe” hoppas ska hjälpa honom i framtiden – har politiker och Rikspolisstyrelsen, redan höjt till skyarna. Vi vill se vilka belägg som finns för framgångsbilden. Vi börjar med att titta närmare på siffrorna från Linköping, de som Rikspolisstyrelsen valt att lyfta fram flera gånger. Det som RPS presenterade då var att bara 5 av de 17 som deltog i projektet hade misstänks för nya brott under tiden de var med i pilotprojektet. Vi på Kaliber begär att Linköpingspolisen ska ta fram anmälningsstatistiken igen – fast åt oss. När vi granskar den ser vi att det är 10 av de 17 deltagarna som under pilotprojektet misstänktes för nya brott. Alltså inte fem som Rikspolisstyrelsen hävdade utan dubbelt så många. När vi borrar djupare visar det sig att förklaringen är att Rikspolisstyrelsen fått ut felaktiga siffror från pilotprojektet i Linköping. Och att Rikspolisstyrelsen inte dubbelkollat dem. RPS har stått på presskonferensen och pratat och Bengt Svensson har skrivit i Svenska Dagbladet – om siffror som var fel. Siffror som visade ett avsevärt tydligare – och bättre resultat än hur det verkligen ser ut. Men det slutar inte där. Rikspolisstyrelsen valde också att presentera siffror från endast ett av de 12 pilotområdena. Och innan de gick ut och berättade om resultatet, visar vår granskning, att de inte hade skickat ut nån förfrågan till alla pilotområden om liknande uppgifter. Så, det gör vi. Och när vi frågar tar fyra pilotområden till en jämförbar sammanställning åt oss. Låt oss påminna oss om vad rikspolischef Bengt Svensson sa: – Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott. På de fem ställena vi haft möjlighet att granska har sammanlagt mer än hälften av deltagarna misstänkts för nya brott från att de gick med i social insatsgrupp och till då pilotprojektet formellt tog slut. Talen är så små att det är svårt att dra slutsatser av dem, men det är inte alls som de resultat Rikspolisstyrelsen presenterade. Vid presskonferensen har alltså Rikspolisstyrelsen har berättat om anmälningsstatistik som inte stämde och valt att inte ta med siffror från andra. En annan sak som man valde att inte ta upp under presentationen på presskonferensen är att Rikspolisstyrelsen faktiskt beställt en oberoende utvärdering. Ersta Sköndals högskola i Stockholm levererade den i god tid inför presskonferensen. Forskarna konstaterar att samarbetet mellan socialtjänst och polis har utvecklats i pilotområdena. Men att ”det är svårt att utläsa ett tydligt utfall för den sociala insatsgruppens påverkan på deltagarnas kriminalitet. De delgivna misstankarna pendlar upp och ned under hela uppföljningsperioden. Det går där med inta att koppla arbetssätt till utfall i kriminalitet” skriver de. I Vivalla i Örebro visar statistik över anmälningar vi begärt ut att efter att de kom med i en social insatsgrupp har alla de fyra deltagarna anmälts för nya brott – två av dem under pilottiden. Och Vivallapolisen Fredrik Malm är han inte nöjd med det. – Det konkreta resultatet – jag tycker kanske inte vi nådde fram till några bra för individerna då. Det mest positiva var att vi lyfte fram behovet att samverka mycket, mycket tydligare. Vi har ett bra samarbete med soc och skola, men måste kunna spetsa till det när det gäller de ungdomar som är kriminella. Han räknar upp en rad problem de stötte på: Polisen och soc hade olika syn på projektet, olika tidsperspektiv, både polis och socialtjänst hade hög personalomsättning. När det gällde deltagarna valde man i vissa fall ut fel personer. Och så har det varit vissa problem med att få folk att vilja gå med – att ge samtycke till att sekretessen bryts. – Det är klart att jag hade nog hoppats på mer. Man är obotlig optimist och att det här var lösningen – att får man bara komma med i SIG så går allt bra… men så enkelt kanske livet inte är alla gånger. Även om Fredrik Malm inte tycker de sociala insatsgrupperna har varit en succé här – så hoppas han det blir bättre med tiden. Efter att ha gått på sparlåga ett tag ska Örebro nystarta SIG nu till hösten i omstöpt form. – Jag tror på själva idén och ser inte hur vi skulle kunna göra på ett annat sätt. Beatrice Ask besökte ju Örebro. Varför skrattar du?– Ja, men det är ju så. Det är ju politik också…Hur framställdes projektet för henne?– Jo, men i det läget gick det ju bättre då. En kille från projektet var med och då gick det ju bra. När man räknar siffror och avhållsamhet från brott – det är väl en sanning med modifikation. Men som projekt och hur vi ville jobba och så – det kan jag väl var ärlig med tycker var bra. De involverade ministrarna och rikspolischefen var ju väldigt positiva. Minns du, kände du igen dig i den bilden?– Nej, det gjorde jag kanske inte utifrån det lilla perspektivet jag hade. Så att underlaget vi hade var nog för litet för att göra en jättebra bedömning på om själva projektidén är bra eller dålig. Professor Johannes Knutsson har specialiserat sig på utvärderingar av polisens arbete. Han är i dag verksam vid Politihögskolen i Oslo. Och han är skarpt kritisk till att projektet med sociala insatsgrupper framställts som framgångsrikt. Det finns det nämligen inga belägg för, menar han. – Mycket av det här är någon form av ganska enkel retorik. Men vad är substansen i det hela? Enligt Johannes Knutsson går det inte med underlaget som finns att utvärdera om det är den sociala insatsgruppen som påverkat deltagare som inte begått brott under projekttiden. Man borde lagt upp det som ett experiment hos ett antal kommuner istället, menar han, med jämförelsegrupper som inte haft insatsgrupp. Enligt honom är det det enda sättet att ta reda på om en metod fungerar. Man har tagit upp Linköping som ett exempel… – Man kan inte dra slutsatser från sifforna.– Att skriva på det sättet, det är ju inte seriöst. Får jag läsa högt? Man skriver: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackade ja till att delta finns flera som helt avhållit sig från kriminalitet under projekttiden”. Det är inte seriöst. De kan inte se det. Det är inte möjligt som det här är upplagt att säga någonting sånt. Alla verkar överens om att det är bra om polis och social samarbetar. – Ja, det är väl bra. Men fortfarande vet vi ju ingenting om substansen – samarbete är inget mål i sig, det är ju vad samarbetet utmynnar i som är det centrala. Det har beskrivits som en framgång av ministrar och rikspolischef?– Jag tror att skulle kräkas på mig själv om jag skulle säga någonting sådant efter att ha läst de här publikationerna. Jag kan inte se det vare sig när jag läser Rikspolisstyrelsens rapport eller Sköndalsrapporten. Det verkar ju finnas flera kommuner som är jättenöjda med det här arbetssättet?– Ja, men det är väl dokumenterat i forskningslitteraturen att upplevelser kan man inte lita på. Man måste ha mycket strikta bedömningskriterier för att kunna säga någonting. Vad har det här gått ut på?– Min tanke är att det var fråga om att skapa en slags positiv bild av att man gör något åt ett svårt problem. Det är ganska allvarlig kritik?– Ja. Du tycker att du har belägg för det?– Det är de tankar jag får när jag ser hur det här genomförts. Professor Johannes Knutsson tycker dessutom att det är ett stort problem med metoden att bara de som självmant gått med på att vara med i projektet omfattas av det. – Kriminalitet innebär att vi har människor som drabbas. Vi har offer, lidande, ungdomar med stor risk för socialt elände och förtidig död. Att vi inte har dokumenterade metoder att bryta det här tycker jag är väldigt allvarligt. I vår granskning kommer vi fram till att Rikspolisstyrelsen har dragit slutsatser på ett bristfälligt underlag och framställt projektet som en framgång. Och så var det ju det där med att siffrorna från den ort man valde redovisa inte ens stämde. Rikspolischefen Bengt Svensson vill inte ställa upp på intervju. Istället får vi prata med Anders Hall, som är chef för polisavdelningen som håller i projektet med sociala insatsgrupper. Bengt Svensson säger att väldigt väldigt många slutar med brott, är det så?–Av den rapportering vi fått från pilotområdena så är det så, eller låter så. Vad baseras det på siffror ni fått in från pilotområdena?– Nej, vi har inte begärt in siffror. Vi har frågat pilotområdena vad deras uppfattning är. Sifferunderlaget för att säga att väldigt väldigt många har slutat begå brott är inte så stort?– Nej, men det sifferunderlaget finns ju i så fall hos varje pilotområde. Varje pilotområde har ju förhoppningsvis en uppfattning om hur det gått hos dem. Då säger de till oss att ”vår uppfattning är att många minskat eller upphört med sin kriminalitet”. När vi får en likartad bild från alla pilotområdena så drar vi den slutsatsen. Men det behöver följas upp med en utvärdering med kontrollgrupp enligt konstens alla regler. Vi har ju kunnat begära in uppgifter från fler ställen. Hade inte ni kunnat göra det också?– Det var begränsat med tid som stod till vårt förfogande när vi skulle sammanställa rapporten Det var det sätt vi gjorde på då. Med det ni vet idag – är det så att väldigt väldigt många slutar med brott som rikspolischefen sagt?– Inte helt och hållet. Och det har inte föresvävat oss att så skulle vara fallet heller. Men han sa ju så?– Han sa inte att de för all framtid slutat att begå brott. Det här är en svårbearbetad… Jo, han säger att ”och väldigt väldigt många har slutat att begå brott”.– Så såg det ut på den tiden vi hade presskonferensen. Att de därefter begått brott – du kan inte begära att han ska ha kunskap om framtiden. Men han kanske ska ha belägg för det han säger då?– Det hade han också, det byggde på den bild vi hade fått från pilotområdena. Om det i efterhand framkommer information som ger en annan bild, så kan vi ju rimligtvis inte lastas för att vi inte kände till information som inte fanns. Polisforskaren Johannes Knutsson ser det här som ett politiskt beställningsjobb. Har ni känt er pressade av regeringen att presentera goda resultat?– Nej. Anders Hall medger att de inte säkert vet om det är sociala insatsgrupperna som påverkar personer som inte anmälts för nya brott under projektperioden. Borde ni inte haft ett mer noggrant underlag sett i backspegeln?– Den helhetsbedömning vi gjorde grundade vi på de omdömen och de erfarenheter vi fått in från pilotområdena och den utvärdering vi fått in från Ersta Sköndals högskola. Sen använde vi i en debattartikel ett sifferexempel från Linköping, om det i efterhand visat sig att det fanns fel i det sifferexemplet så är det naturligtvis olyckligt. Hur väl tycker du att de siffror ni redovisade beskriver hela pilotprojektet?– Jag tycker att de i allt väsentligt ger en rättvisande bild av pilotprojektet. Erfarenheten var att vi fick unga människor med en tungt kriminell historik att i bästa fall avstå från brott eller i annat fall minska sin brottslighet. Justitieministern, Beatrice Ask, var ju också med på presskonferensen i november och har besökt alla pilotområdena. – Det är ingen tvekan om att samhället måste bli bättre på att samordna insatserna. Vi kan inte ha det på det sättet att skola, socialtjänst, polisen och andra jobbar i liksom på sitt eget sätt och inte pratat med varann för det gör att vi misslyckas med de här ungdomarna. Det här kallas den största satsningen som regeringen gjort på många år mot ungdomskriminalitet. 5000 unga riskerar rekryteras in i kriminella nätverk och den här satsningen nådde ett 90-tal med varierande framgång. Vad ska ni göra åt problemet nu?– Vi har gjort väldigt många olika saker när det gäller ungdomar och ungdomskriminalitet. Men underskatta inte att man tar tag i problemet med de ungdomar som är allra mest riskbenägna. Vi måste hitta bättre arbetsmetoder och då måste man börja någonstans. För de här ungdomarna riskerar annars i längden en väldigt tråkig framtid. Kommer det här projektet verkligen åt de tyngsta, de som verkligen är på väg åt fel håll? – Ja, tillräckligt många för att vi ska ha fullt upp att arbeta med. Någonstans måste man börja. Enligt Beatrice Ask förs konkreta diskussioner om att följa upp metoden mer seriöst som hon säger – hur ska hon återkomma till. Men innan dess – nu i september ska det hållas uppstartskonferens, ett 30-tal nya kommer och stadsdelar tar över projektet med sociala insatsgrupper. Tillbaks till Vivalla och polisen Fredrik Malm. Det var stökigt här helgen innan och ungdomar kastade sten mot polisen, tände på bilar och en del av en skola. – Vårt nya fönster som kom. Håller det för sten nu? Jag har några inne på rummet så jag kan testa. – Det ska vara säkerhetsglas det här. Det kastades inte bara sten på polisens fönster – utan också mot Fredrik. Många kommer fram den här dagen och frågar hur läget är. – Träffa dom dig?– Nej, jag klarade mig. – Varför gjorde de så?– Slog de dig?– Nej, de träffade inte. Wallah, gud var med mig! Vad kände du då?– En stor ilska, jättearg, besviken, ledsen. Du sa själv att du är en romantiker? Hur är det att jobba här, är det lite tröstlöst ibland?– Jo, men ibland – man lägger ner engagemang och så går det ändå snett. Visst kan det kännas tröstlöst – men man får inte ta sig själv på för stort allvar heller. Hur många minuter i livet träffar vi de här ungdomarna? Det är bara att se till att de minutrarna blir positiva. Handlar det om brott ska de ingripandena var tydliga också. Det är det svåraste här – att skapa relation och sätta gränser. Det är att vara en tydlig vuxen egentligen. – Tjenare!– Tja!– Ute och fingår? Reporter: Kina PohjanenProducent: Lisa HelgessonExekutiv producent: Eskil Larsson

1 Sep 201329min

De får gömma vapen, transportera knark och hämta upp pengar - och de är i vissa fall inte mer än 11 år gamla. Kaliber har granskat ett ljusskyggt fenomen - de kriminellas yngsta hantlangare, springpojkarna som gör grovjobbet för att deras ledare inte ska riskera att hamna i fängelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De eldar bilar, bär på knark och förvarar vapen. Springpojkarna är från elva år gamla och utnyttjas av äldre kriminella. Kalibers granskning visar att kriminella springpojkar finns i stora delar av landet - samtidigt har polisen svårt att få koll på dem. ­– Det var typ hämta pengar och sånt. Typ ringa upp en person och säga kom hit med si och så mycket så tog man dem. Det var inte små summor, 13 lax och sånt. Det var folk som var skyldig honom. De kallar dem småbröder, springpojkar, hundar, horor eller åsnor. Småkillar som gör äldre kriminella olika tjänster. När de bär på skjutvapen, narkotika, pengar från brott – så riskerar de inget eller ett lägre straff än vuxna. Det är en vedertagen metod i kriminella nätverk för att skydda de äldre. Och samtidigt en skola i brott för de unga. Kaliber har granskat ett ljusskyggt kriminellt system där barn och ungdomar utnyttjas och löper stor risk att rekryteras in i en kriminell livsstil. – Vi träffades ute där det inte var så mycket folk. Typ hamnar och sånt. Man gick dit. Snackade. Tog pengar och sen drog därifrån. Sen dagen efter så åkte man och lämnade dem. Han som pratar är en kille vi kan kalla ”Sami”, fast vi har låtit en annan person läsa in vad han sagt. Han är en äldre killes så kallade ”lillebror”, i dag är han 15 år, men han började göra tjänster för två-tre år sen när han var runt 12-13 år. Springpojke, det är inget ord med positiv klang. Inget han direkt vill bli förknippad med. Men i flera års tid hjälpte ”Sami” en några år äldre kriminell med tjänster. De kallar vandra ”bröder”, fast de inte är släkt. – Han är som min storebror. Kött och blod – det finns ingen skillnad alls. ”Sami” går på högstadiet i dag. När han var nio-tio började han och några kompisar stjäla mobiler, mp3-spelare, kläder i butiker. Som 10-åring åkte han dit för inbrott. Då var han rädd att soc skulle ta honom, men det hände aldrig någonting. Det som hände istället – var att en ny figur dök upp i ”Samis” liv. Vi kan kalla honom ”Kevin”. – Ja, jag har alltid sett upp till honom sen jag träffade honom första dagen. ”Sami” var 12-13 år då. Den här killen ”Kevin” var äldre och hade på sig tröja den dagen, berättar ”Sami”, alltså en med gängemblem på. Han och några kompisar gick fram, men ”Sami” var den av dem som höll kontakten och fortsatte träffa honom. Varför ville du prata med honom? – För att han var medlem i nåt. – Ja, frågade honom om en cigg kommer jag ihåg. Han frågade hur gammal är du – jag berättade och vi började snacka hit och dit. ”Sami” fick nya idéer när han snackade med den äldre killen. Som att man kunde råna såna som sålde knark. För de kunde ju inte gå till polisen och anmäla det. Han och en kompis valde ut någon, gick fram, så drog de kniv och rånade dem. – Han kan ju inte gå till polisen och säga att han blev rånad på 20 gram. Vad gjorde du av alla pengarna?– Kommer inte ihåg. Köpte cigg och sånt. Är det för at du inte vill tänka på det? – Nej – jag har inte skuldkänslor eller nåt. De du rånade då?– Vad ska man göra – man drog fram kniv och tog deras saker. Man är där för att ta deras saker – inte för att skada dem. Knarket sålde han vidare sen. ”Sami” säger att han själv varken röker cannabis eller dricker alkohol. Det här är hans egen berättelse, eftersom han inte är dömd för någon av de här sakerna, så kan vi inte kolla uppgifterna. ”Sami” fipplar med sin coca colaburk, leker med tändaren – eller röker – under stora delar av intervjun. På många frågor svarar han säger att han inte minns. Killen vi kallar ”Kevin” började ge honom pengar, och ”Sami” gjorde tjänster åt honom. Som att hämta pengar, stora summor, berättar han. Däremot bar han aldrig vapen åt honom till exempel. När han frågade om något – kan du hämta de där pengarna?– Det känns ingenting. Jag fick alltid pengar av honom. Så om en ställer upp åt mig, så ställer jag upp tillbaks. När du träffade andra i din ålder – visste de att du hade honom bakom dig? – Ja, det är klart. Han känner de flesta – han känner nästan alla och alla vet vem han är. Ville du bli som honom när du blev äldre?– Vänta en sekund… [Telefonen ringer] Det är en klasskompis som vill ha hjälp att reda ut nåt tjafs mellan två killar i klassen. Jag blir påmind om att ”Sami” faktiskt är väldigt ung. Du lyssnar på Kaliber – om springpojkar – unga som utnyttjas är äldre kriminella. Vi har frågat landets alla polismyndigheter – och problemet med unga som utnyttjas för att göra tjänster åt äldre kriminella visar sig vara spritt i stora delar av landet. Linköping, Uppsala, Malmö, Gävle, Jönköping, är några exempel. Vid de allra flesta polismyndigheter – 17 av 21 – finns personer som kan bekräfta att det här förekommer hos dem. Ofta hör det ihop med något kriminellt nätverk – och ibland handlar det om enskilda kriminella som använder minderåriga. Jag ber om att få tips på domar och polisens förundersökningar för att kunna läsa om det. Men ofta finns inga såna. Poliser ser saker, hör saker från tipsare och avhoppare – de vet – men det går inte att bevisa. Men de kan ge exempel på vad de misstänker att springpojkar som finns i deras område fått göra. Först ut här Jörgen Karlsson, närpolischef i Kista/Akalla/Hjulsta. – Vi har ett antal ungdomar, alltifrån 12-13 år upp till 15-16 som agerar springpojkar åt äldre kriminella och då pratar vi om åldersgruppen 18-23 år ungefär. Mats Rosenqvist, kommissarie polismyndigheten i Jönköping, chef brottsförebyggande funktionen: – Det jag först tänker på är det här med narkotikaförsäljning. Det är väldigt bra för den kriminelle att använda någon som inte är straffmyndig för det här arbetet. Är de inte straffmyndig blir det inget straff utan samtal med socialen tillsammans med vårdnadshavare. Joana Ciurana är ungdomspolis i västra Göteborg: – Mycket är väl att jag tror, men de äldre vill inte längre hantera, det handlar inte bara om droger – de har även fått ha vapen. För det är väldigt sällan att man kroppsvisiterar 12-13-åringar. – Vi har sett hur man stjäl bilar, förvarar vapen, tar hand om mobiltelefoner efter brott och kör omkring för att ge alibi. Skjutvapen gömda hemma som man får ett telefonsamtal och då får man komma till en viss plats med de här skjutvapnen för då behövs de användas. Sist där Anders Göranzon, chef för spaningsroteln i Södertälje. Vår kartläggning visar att det här inte bara är ett storstadsfenomen. Fenomenet med ”springpojkar” – eller svansar, bärare, lärlingar, eller utförare – som polisen kan kalla dem – kan också dyka upp på mindre ställen som Tierp och Enköping i Uppland. Men det verkar kunna variera hur välorganiserat polisen uppfattar det. Åldrarna på springpojkarna polisen stött på skiljer sig också åt lite i landet. På mindre orter verkar ”springpojkarna” vara lite äldre än vad de är i storstäderna. I enstaka fall kan ”springpojkarna” vara i 11-årsåldern. Oftare från 12-13. Men de kan vara uppåt 18-19 år och göra den här typen av tjänster. För - en som är under 20 år kan räkna med ett lägre straff än en över. Vanligt är en kartellstruktur där en vuxen kriminell har springpojkar i 16-årsåldern – som i sin tur bossar över yngre springpojkar – vilket minskar risken ytterligare för den äldre att knytas till en större mängd narkotika till exempel. Några exempel på fenomenet som vi fått höra: I Dalarna tog en kille i 16-årsåldern tåget med vapen på tåget till Stockholm. I Göteborg jagade polisen en vuxen och såg hur han kastar över en väska till ett barn som springer undan. I Örebro tog en äldre med sig en kille under 15 år för att hota en person – blir det polisanmält har den vuxne ryggen fri. I Uppsala berättar en exkriminell om att en springpojke gömde vapen, sprängdeg och granater åt honom i sina föräldrars förråd. Så det här är något som pågår runt om i landet. Samtidigt säger poliser vi pratar med att det här är något som de har dålig koll på. Att upptäcka springpojkarna är svårt av flera skäl menar de. Innan de åker dit för brott utmärker de sig sällan. Och det första en ”springpojke” får lära sig är att inte gola, alltså tjalla, absolut inte säga vem du jobbar för och inte polisanmäla om de själva råkar ut för nåt. Dessutom finns de som gör någon enstaka tjänst – och de som lever med det här hela tiden under flera års tid. De flesta av dem vi når säger att de inte vet hur många såna här springpojkar man har i sitt område. Jörgen Karlsson närpolischef Kista/Akalla/hjulsta igen: – Det är svårt att säga ett exakt antal. Det har förekommit länge, det har det. Känslan av att det ökar litegrann, ja. Det gör det. Men det kryper också ned i åldrarna. Du heter Sofie Holmqvist, du är rotelchef på Nova? – Ja det stämmer. Nova är ju en rotel vid länskriminalpolisen i Stockholm. Huvuduppdraget för vår del är att jobba med grov organiserad brottslighet och även förhindra att rekrytering sker till kriminella nätverk och ja, jobba med avhoppardelar och sådär. Hur många sådana här springpojkar har ni i Stockholm vad ni vet? – Stockholms län är väldigt väldigt stort så ett antal är väldigt väldigt svårt att sätta sådär. Kan det vara 500 det finns i Stockholm ungefär?– Jättesvår fråga. Men det är inte omöjligt, absolut inte. Skulle det kunna vara 5000 springpojkar i Stockholm?– Med tanke på att vi inte kartlägger dem på det viset, så kan jag inte sätta ett antal över huvud taget. Men hur ser du på att ungdomar, 11-15-åringar får förvara vapen och narkotika – och ni vet inte riktigt hur många de är som gör det? – Ja, alltså mörkertalet här är ju jätteolyckligt. – Jag kan inte prata för hela Göteborg. Men i vårt område, i västra Göteborg då, så skulle jag uppskatta till i alla fall ett 20-tal springpojkar, 20-25 där. – Jag är ledsen att säga att jag vet faktiskt inte. Men vid varje gängkonstellation så finns ett antal såna, springpojkar, eller hundar som de kallas i Södertälje. Mellan 5-7 stycken per konstellation. Sist här Anders Göranzon, spaningschef Södertälje, dessförinnan Joana Ciurana, ungdomspolis i västra Göteborg. Men - någon samlad bild av problematiken går inte att få. I en storstad - sitter en annan kille på kafé med mig. Vi träffas i en finare stadsdel på ett lummig bakgård - där finns det ingen risk att nån känner igen honom och undrar vad han gör med mig menar han. Han är i 20-25-årsåldern. Vi kan kalla honom "Affe" och han har haft en hög position i ett av Sveriges kriminella gäng. Nu har han kapat skägget - låtit håret växa - men de många tatueringarna berättar om hans livsval. Han är en av dem som själv använt springpojkar. Men han gillar inte ordet. – Jag skulle inte kalla dem springpojkar utan yngre bröder. I deras huvud trodde de att de gjorde mig en tjänst och på så sätt ville de skapa band mellan oss, de ville visa sig lojala och allt det. Men i mitt bakhuvud var det utnyttjande, att de fick ha saker hos sig och inte hos mig. Just därför att de kanske är lite yngre än mig, får lägre straff och polisen har mer koll på mig än på dem. Var skulle de ha grejerna? – De fick vara lite kreativa, vissa hemma, vissa kanske hade nåt stasch. De hade ansvaret. Hur gick det till? – Man bad om en tjänst, men man visste att de skulle gå med på det för att inte vara en fitta. Så man visste att de skulle gå med på det. Men man la fram det lite snyggt, så att de inte skulle känna att de blev utnyttjade: ”Broshan jag har lite knas nu, kan du ha det här.” De ställde upp för att visa lojalitet. ”Affe”:s erfarenhet är att de som söker sig till gängmedlemmar ofta är killar som saknar manliga förebilder, till exempel inte har någon närvarande pappa. Han vet att han själv fungerat som förebild för yngre killar. Om du tänker tillbaka – du hör av dig och ber om tjänsten? – De kunde, jag visste ju att de kunde. Det är en period när de visar upp sig självmant. De tänker att de visar upp sig. De visar att de är lojala och går att lita på. Vissa sket ju i om de åkte in, satt inne. Det var som grädde på moset. Då har de både hållit nåt, suttit och inte golat. De har skyndat på processen till tilliten. I mc-gäng finns ofta regeln att medlemmar i undergrupper ska vara 18 år. ”Affe” hävdar att han aldrig haft nån yngre än 18 som gjorde tjänster åt honom. I domarna mot ”Affe” kan man inte läsa nåt om springpojkar, men han har inget emot att berätta om sina egna erfarenheter. Men han säger inte ett ord om vad någon annan gjort eller gör. Fast han verkar tycka att det är lite konstigt att jag fastnat för just det fenomenet, för honom är det så självklart. ”Affe” dricker svart kaffe ur en skir kopp och tar upp att han tycker han är bra på att läsa av folk. Han letade och såg dem som sökte. Killar som varit mobbade och ville visa sig. Han testade och såg vilka som var effektiva. – Vissa gillade man lite mer. Vissa gillade man inte alls, men man visste de bra och bidrog mycket. Så länge han bidrog var han ok, sen var han som en trasa man kastade iväg. Själv kom ”Affe” in i kriminaliteten som 13-14-åring. Familjen hade dåligt med pengar. Han hade börjat röka på och ville ha pengar till det och till kläder. De var ett litet kompisgäng i ungefär samma ålder där alla hade dåligt med pengar. De började sälja påsar med gräs för att tjäna pengar. Ibland hade någon en äldre kompis eller brorsa som bad dem sälja. Då var du en springpojke också? – Jag gjorde det för min egen skull. Men med åldern, med tiden – när man gick med - ställde man upp på tjänsterna. Minns du hur man kände?– Jag blev stolt faktiskt - fan han frågade mig. Man var liten också, så man tänkte inte riktigt, man lite trög när man var liten. ”Affe” har berättat att många blev förvånade att just han hoppat av gängkriminaliteten. Han hade rykte om sig att vara mycket våldsam. Var det någon av de yngre som var rädd för dig av de här yngre? – De var nog nojiga över att säga till mig om att de inte ville hålla på. Visste inte hur jag skulle reagera, hur jag skulle ta det – så de höll det för sig själva. Det gjorde de. Vi har fått höra ”Sami” och C:s berättelser inifrån. En polis som har tillbringat mycket tid med tränga in i och förstå kriminella nätverk är Anders Göranzon, chef för spaningsroteln i Södertälje och en ledarna för insatsen mot grov organiserad brottslighet där. Han har jobbat med den här typen av kriminalitet i 20 år. Anders Göranzon menar att hans erfarenhet är att det här finns över hela landet. Alla ställen där det finns hierarkiskt uppbyggda kriminella nätverk. Och det finns överallt. – Unga gärningsmän som finns i periferin av den inre kärnan. De som vill komma upp sig i den här hierarkiska organisationen. De som är mellan 13 och uppåt kanske 17-18 år. Det har också att göra med att om det är yngre personer som åker fast med vapen eller narkotika så blir straffet inte lika kännbart som om det var en äldre människa. Det ligger ju i den inre kretsens självbevarelsedrift. De vill inte bli tagna och exponeras på samma sätt. Därför låter man då yngre medlemmarna ta hand om de här grejerna. – Och de är också mer utbytbara. Skulle någon av de här människorna åka fast, så finns det kanske flera stycken till som kan ta deras platser till exempel. Men att 13-åringar har vapen och håller dem till äldre kriminella tills de ska användas – det låter ganska extremt? – Ja men det är ju inte extremt om det är normalt i den miljö du lever i och verkar i. Det som är extremt för dig är normalt för de här människorna och vice versa. Det är ju det vi måste förstå. Fler poliser och andra som har insyn i de kriminella nätverken bekräftar bilden som Anders Göranzon, Sami och "Affe" gett: Det behövs ingen värvningskampanj till de här grupperingarna. Unga rekryterar sig själva som springpojkar, de vill bli sedda, vara en del av nåt. För äldre kriminella är det naturligt att använda yngre för tjänster - de har ju gått den vägen själva. En exkriminell säger att: "De här killarna skiter i det, de vet att de är springpojkar men de tycker det är koolt, de får den här respekten, kärleken, fel sorts kärlek. Det är fördjävligt". En annan förklarar hur hans krets är som en stor familj, där småkillar umgås med äldre och vissa begår brott, andra inte. Ju äldre man blir desto tydligare blir rollerna och den som begår brott får högre status. Ofta finns pengar med i bilden för springpojkarna, men sällan stora summor. Ibland handlar det mer om att visa vad man går för. Det finns exempel på att "springpojkarna" blir tvingade till saker, för att betala av påhittade eller verkliga skulder t ex. Men det verkar vanligare är att det bygger på lojalitet - risken är större att en tvingad springpojke vittnar om han grips. Poliserna jag pratar med runt om i landet pekar ofta på att det här med att använda yngre inte är nåt nytt fenomen. Några menar att polisen riktat mer fokus mot springpojkar de senaste åren - och därför upptäcker fler. Andra menar att de faktiskt blir allt fler, som polisen Anders Göranzon i Södertälje: – Jag tycker att det här har funnits hela tiden, men det går hand i hand med att det finns fler och fler organiserade kriminella konstellationer eller gäng. Och i och med att det finns fler och fler sådana så är det också så att det blir fler och fler springpojkar. Och jag tycker att det ökar, det gör det. – Lever vi i en sådan värld där individualismen och profithungern står i centrum så hittar vi olika vägar att nå dit. Bor man i förorten och är en outbildad yngling i 15-16-årsåldern med en diagnos i någon form – ja vad fan ska han göra? Han dras till sina polare. Det är inte så att ”jag skulle vilja det här” och så. Han vet ju ingen annan väg. Tillbaks till det lummiga kaféet och killen vi kallar Affe. Han är ju ett exempel på vad som kan hända med en springpojke. Han blev själv grovt kriminell i gäng – och skaffade egna springpojkar. Hade du mycket pengar – var det ett skönt liv?– Nej. Så länge jag hade pengar i fickan och mina droger var det lugnt, jag sket i allt annat faktiskt. Men hade jag slut på nåt var det bara att skaffa. Åkte jag in var det som men käftsmäll. Då var det bara att gå ut igen och försöka undvika att torska. Det var väldigt, väldigt stressigt. Jobbigt. Känslan att man inte ville svika de andra. Han gick på ”tjack”, alltså amfetamin, i stort sett varje dag. Förutom om han skulle göra en stöt för då behövde man vara klar i huvudet. Ibland var det konflikter. Då bar han skyddsväst och gick inte ut ensam: – Man tänkte inte på det, det var självklart. Jag var inte rädd, för jag hade den mentaliteten: ”Dör jag så dör jag”. Anders Göranzon tar ett exempel från de år han jobbat mot grov kriminalitet som polis: – Jag tog en 14-åring en gång i Husby med en Kalasjnikov. Han fick en Kalasjnikov var tredje eller fjärde dag för att göra rent dem och fick betalt för det, alltså ta bort oljan och sådär. För att det sen skulle gå vidare till en annan 14-åring som skulle förvara de här sen. Ledarna skulle behålla fem och 25 skulle gå iväg till försäljning. Jag vet inte hur räddar man den där 14-åringen? Han är grovt kriminell idag. Jag vet inte - vad skulle du sätta in för åtgärder? Poliser på flera håll är frustrerade över att det inte finns något avhopparsystem som underlättar för springpojkar att komma bort från kriminaliteten, någon nämner att de fått lämna ungdomar på gatan i väntan på åtgärder från soc flera veckor fram i tiden. Poliser och exkriminella säger att det ofta görs ett vägval i sextonårsåldern – där en del springpojkar blir kvar och fortsätter med en kriminell livsstil. Och det finns forskning som bekräftar att tonåringar som håller på med så pass avancerad kriminalitet som springpojkar gör löper stor risk att fastna i en kriminell livsstil. Trots detta säger flera poliser vi pratar med om att de har dålig koll på springpojkarna. – Det är därför man har springpojkar, för att det ska vara svårt. Men däremot kan man nog skönja vilka som är springpojkar när man börjar jobba i grupperna. Alltså när man börjar gripa individer. För de går ju inte bara runt och gömmer vapen, de begår också brott som rån, stölder, inbrott i lägenheter, hälerier och så vidare. I samband med att vi griper de här människorna så genomför vi husrannsakningar och har förhör och i de lägena så kan man också få en bild av att de är springpojkar och tillhör en hierarkisk organisation. Har polisen generellt tillräckligt bra koll? – Vi vet vilka det är, men sen är vi olika duktiga på att de facto lagföra dem. Vad kan det leda till att det är olika på den punkten? – Problemet är ju att är vi inte duktiga på att först identifiera och sedan lagföra dem, om vi undviker att agera på den information vi har, då innebär det att de här killarna – nån gång tjej - växer och till slut kommer de in i den inre kretsen – blir grovt kriminella. Där har också andra myndigheter ett jätteansvar – sociala myndigheter, skola och så vidare , men framförallt föräldrarna har ett jätteansvar också. Men om polisen nu känner till det här – vad gör de åt det? Polisen runt om i landet ger en massa exempel när jag ringer runt. Framförallt försöker samverka med socialtjänsten, med skolan, fritidsaktiviteter. Poliser har projekt i mellanstadieklasser, flera testar nu modellen med social insatsgrupp där sekretessen bryts mellan olika instanser och man kan prata specifikt om en enskild person. De flesta påpekar också att polisen varken kan eller ska lösa det här på egen hand. För ”Affe” som gick från springpojke till ledare med egna springpojkar blev ett fängelsestraff vändningen. Inne i fängelset blev han frälst och sen han kom ut har han lagt av med droger och kriminalitet. – Jag vet att jag inte kommer hålla på med brott, det jag inte vet är vad jag vill plugga till eller vad jag ska arbeta med. Men människor och religion vill jag jobba med, de två sakerna. Hur tänker du om det att du rekryterat folk?– Jag är religiös ju så att jag vänder mig till de yngre. Och en sak jag använder mycket är min religion, islam. ”Affe” hoppas nu kunna använda sina egna erfarenheter till att hjälpa unga att komma ur kriminalitet. När han själv bestämde sig för att kliva av tog han med sig en av sina småbröder som han kallar det ut. – Den här grabben är lite yngre än mig, han var lojal till mig och han såg upp till mig och tyckte det var tufft att vara kriminell. Han var lojal till mig och så han sa att lämnar du så lämnar jag. När jag väl kom ut så tog jag med honom och sa att ingen ska ha nåt med honom att göra. Han är med mig nu och de accepterade att han var som min lillebror. – Jag får honom att skärpa sig i skolan, hjälpa sina föräldrar. Jag känner att kan jag göra det för honom kan jag göra det för andra också. Jag önskar jag hade haft någon sådan som hjälpt mig när jag var yngre. Jag hade ingen, tyvärr så hade jag de som var äldre men som gick fel väg. Hur ska det bli för den andra killen ”Sami” som vi träffade början av reportaget? För ett tag sen var ”Sami” på att bli medlem i ett kriminellt gängs undergrupp. Nu har han träffat en flickvän och lyckats bryta med sin gamla livsstil. Han har hunnit fungera som springpojke i flera år – och faktiskt hunnit sluta vid 15 års ålder. Han har haft tur säger han, har inget brottsregister. Det nya livet är bättre säger han. – Jag vill bli fordonsmekaniker, jag gillar inte att sitta på kontor, jag vill jobba med händerna, det är mycket roligare. När du tänker på framtiden, ser du fram emot den eller känns det svårt? – Det känns svårt. Skolan och betygen och sånt. När du var uppe i det här hände det ju saker hela tiden, tycker du inte att det blir långtråkigt nu? – Det är bättre nu, man slipper gå på förhör. Det är inte bra att behöva gå till polishuset hela tiden med sin mamma. Det är pinsamt. När du var mitt inne i smeten och gjorde brott. Hade du någon dröm eller plan vart du ville nå? –Jag ville bli en av de högsta, så man kunde bestämma över folk. Ha mycket pengar. Jag ville ha deras bilar och sånt. Var det mycket status och respekt du var ute efter med kriminaliteten?–Alltså jag var inte kriminell, kriminell, kriminell. Inte som jag ser på det. Kriminell det är de stora – när man har typ bilar, respekt, man bestämmer över folk, såna grejer… När alla vet vem du är – då är man kriminell. – Om jag har varit kriminell? Nej det tycker jag inte. Reporter: Kina PohjanenProducent: Lisa HelgessonExekutiv producent: Eskil Larsson

25 Aug 201329min

Arla avbryter klimatprojekt i Mocambique efter Kalibers granskning. Fler sjukhus använder magsårsmedicinen Cytotec vid förlossningar. Och chilenska vinarbetare är fortfarande missnöjda, trots Systembolagets kontrollresa.Vi återvänder vi till några av våra tidigare granskningar, för att se vad som hänt efter att programmen har sänts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

16 Jun 201329min

Familjer som splittras, barn som får arbeta och lämnas sjuka utan att någon bryr sig. Kaliber har granskat den växande industrin där barnhemsbarn har blivit en turistattraktion. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jag är på ett barnhem i staden Siem Reap i Kambodja. – Och nu sitter jag här helt själv med en väldig massa ungar som har samlats runt omkring mig och klänger på mig. Och sträcker sig efter mikrofonen som jag precis har tagit fram här. Barnhemmet ligger på en gata som leder bort till de stora turistattraktionerna i staden. Det står med i reseguider som Lonely Planet och Tripadvisor, och besöks regelbundet av turister på chartersemester. På en vägg sitter bilder på hundratals före detta volontärer. De kommer från England, Australien, Kanada, Italien, Holland, Irland, Luxemburg, Frankrike, Schweiz… ja, många länder. Och har jobbat alltifrån bara någon dag till flera månader. Att arbeta som volontär på barnhem i fattiga länder har blivit en växande trend inom den globala turistnäringen. Det finns till och med resebyråer som är specialiserade på att sälja resor till människor som vill kombinera sin semester till spännande platser med att göra gott. Samtidigt har antalet barnhem i Kambodja ökat lavinartat. Många har sett möjligheten att använda barn för att tjäna pengar på turister och volontärer. På det här barnhemmet erbjuds besökare att – mot en avgift på 10 dollar om dagen – ta hand om barnen och undervisa dem i till exempel engelska. Vad är det för musik vi hör här, Markus?– Det är barnhemsbarn som håller på att öva inför ett framträdande. Jag sitter på en scen och framför mig finns rader med fastskruvade teaterstolar. Här ordnar barnhemmet dansföreställningar för turister varje kväll klockan halv sju. Och det är barnen som dansar. Det här är Kaliber i P1. Det här är andra delen i vår granskning av barnhemsturismen. Idag om barnhem som splittrar familjer och tvingar barn att arbeta. Förra veckan hörde vi om hur jag kunde åka iväg med en av världens största volontärresebyråer, Projects Abroad, och börja jobba på ett barnhem här i Kambodja utan att företaget gjorde några som helst kontroller av min bakgrund innan de skickade iväg mig. Jag har rest hit under ett annat namn och struntat i att skicka in det utdrag från belastningsregistret som Projects Abroad säger att de alltid kräver av sina volontärer. Precis som många andra volontärer som reser ut i världen nu förtiden, har jag betalat för att få komma hit och jobba. Tolvtusen kronor kostar mina två veckor på barnhemmet. Och då är inte flygbiljetten inräknad. Jag har hand om barnen, leker med dem och undervisar i engelska. Hela tiden bär jag en dold mikrofon för att dokumentera det jag är med om. En dag får vi besök. Ett kinesiskt par i semesterkläder, med kameror dinglande från axlarna. De har kommit för att hälsa på barnen. Paret berättar att de kom till Kambodja igår. Barnhemmet har hittat på nätet. Som många andra barnhem, har mitt ställe en egen hemsida där det står att de ”alltid välkomnar besökare när som helst”. – I searched “orphanage in Cambodia”, this is the first one. In Chinese Google. Söker man på barnhem och Kambodja på kinesiska Google så kommer det här tydligen högst upp på listan. Så då bestämde de sig för att åka hit. De delar ut godis och pennor och kritor. De kinesiska turisterna går omkring på området, tar kort och leker med barnen. Efter tjugo minuter är de klara. Och de säger att de ska resa vidare och besöka fler barnhem under sin tid i Kambodja. På barnhemmet där jag jobbar bor tjugofyra barn, i åldrarna fyra till arton år. Trots att det kallas för ett hem för föräldralösa – ”orphanage” på engelska – visar det sig att många av barnen som bor här har föräldrar i livet. Föreståndaren för mitt barnhem berättar att han har hittat barnen genom att åka runt till olika byar och prata med fattiga familjer och lokala ledare. Sen erbjuder han sig att hjälpa de som har det svårt genom att ta barnen till barnhemmet. – Most of the kids, I go myself to find them at their home land. Jag får se en förteckning över de barn som föreståndaren uppger bor här på barnhemmet. Där står det listat vilka som är föräldralösa, och vilka som är här för att de kommer från fattiga familjer. Men när jag frågar närmare får jag reda på att några av barnen på listan i själva verket bor hos sina mor- eller farföräldrar på nätterna. Och jag ser också att föreståndarens egen dotter står listad som barnhemsbarn från en fattig familj, trots att både föreståndaren och hans fru bor i ett av rummen på barnhemmet. Vi är ute på den kambodjanska landsbygden. Runtomkring brer en jättelik skog ut sig. Sprikraka rader av gummiträd. Jag är här för att träffa en familj som har lämnat bort sina barn. Bredvid mig går Chan Hong, en man i sextiofemårsåldern, som större delen av sitt liv har försörjt sig och sin familj genom att arbeta på gummiplantagen i området. Vi har precis kommit fram till hans hem – ett traditionellt kambodjanskt hus, byggt på pålar. I huset finns ett enda stort rum. Här bor Chan Hong och hans fru tillsammans med sex barn och sex barnbarn. Chan Hong berättar att hans dröm hela tiden har varit att hans barn ska få det bättre. Att de ska få en ordentlig utbildning. Han fick höra om möjligheten att placera sina barn på barnhem. Barnhemmets föreståndare berättade att barnen skulle få bra utbildning och mat, säger Chan Hong. Och familjen beslutade att skicka iväg fyra av sina barn dit. Kosal var ett av barnen som flyttade till barnhemmet. Han var då femton år gammal. Först kändes bra att jag skulle få studera och hjälpa familjen, säger han. Men efter ett tag så insåg jag att barnhemmet inte skulle ge oss den hjälp som de lovat. Skolan låg så långt bort att vi inte kunde åka dit, berättar han. Det hände att personalen slog oss, och vi fick så lite mat att vi jämt gick hungriga. Ofta kom det volontärer till barnhemmet och lekte med oss, berättar Kosal. Då fick vi stränga förhållningsregler av personalen. Vi fick inte säga något dåligt om barnhemmet. Hong Sophea, som är mamma till tre av barnen som skickades iväg, berättar att hon först inte vill tro på vad barnen sade, när de hörde av sig per telefon. Hon trodde att de hade hemlängtan och sa åt dem att inte klaga. Barnhemmet hade ju lovat att allt skulle vara bra. Men efter tre år insåg familjen att situationen var ohållbar. Barnen var undernärda och ett av dem låg sjukt i denguefeber men fick ändå inte fick åka till sjukhus.Så de bestämnde sig för att hämta hem sina barn Barnhemmet hade ljugit totalt, säger Hong Sophea, och det värsta är att jag hade tipsat mina grannar om att skicka dit sina barn också. Och när de ville hämta tillbaka sina barn, så ville barnhemmet ha betalt. För att ha råd blev grannarna tvungna att sälja sitt hus. Chan Hong får dåligt samvete när han tänker på vad barnen fått gå igenom. Jag trodde att de skulle få en bra framtid, säger han. Men nu vet jag inte. Under vår tid i Kambodja jobbar jag på ett barnhem som volontär i två veckor. Men vi åker också runt till flera andra barnhem i både Phnom Penh och Siem Reap. Då gick jag fram till första bästa tuktuk-chaufför och frågade om han kunde ta mig till lite barnhem, och han sade att han kände till alla barnhem i hela stan. Och han skulle ta mig till två, tre stycken här nu för åtta US-dollar. I Seim Reap ligger många av dem längs turiststråken, på väg mot det världsberömda templet Angkor Wat. Trots att vi bara kommer in från gatan, välkomnas vi med öppna armar. Alla besök följer samma mönster: vi möts av gladatillrop, får träffa föreståndaren, sen en rundtur. Och vi får både fota barnen och leka med dem. Ofta får vi frågan om vi vill volontärjobba. Och inte sällan går det att köpa souvenirer som barnen gjort. Men på ett av stoppen är det inte bara dukar och korgar som barnen tillverkar. Här syr och fållar barnen tygvimplar med tryck på åt ett lokalt företag. Varje dag gör de över hundra stycken. De färdiga produkterna packas sedan i stora, en och en halv meter höga säckar. De får betalt för varje säck de fyller, får jag höra. Av de tolv barnhemmen vi besöker är det bara ett ställe där vi inte får komma in – eftersom besökstiden för turister är över för dagen. Antalet föräldralösa barn i Kambodja har sjunkit stadigt sedan 90-talet, enligt officiell statistik. Ändå har antalet barnhem i landet ökat kraftigt. I vår jakt på en förklaring till det här, får vi tag på en person som vi kan kalla för Fong. – They are there to make money. To attract people to donate money. Han har tidigare arbetat på barnhem, men lämnade det i protest mot korruption och vanvård av barn. Och han säger att de allra flesta barnhemmen är där av en enda anledning – att tjäna pengar. – The main thing is that they expect that the volunteer will bring in, tell the people in the world that this orphanage need money, this orphanage have something that they need. Han berättar att barnhemmet som han jobbade på tjänade mycket pengar på att ta dit volontärer. De betalade för att vara där, och fortsatte sedan ofta att samla in pengar till barnhemmet efter att de åkt. Fong berättar att han sökte sig till barnhemmet eftersom han ville hjälpa föräldralösa, men att han snart märkte att saker inte stod rätt till. -- I found that a lot of strange things happened in the orphanage Det visade sig att många av barnen hade familjer trots att föreståndaren sagt både till honom och utländska besökare att barnen var föräldralösa. – Like they say it’s an orphanage, but it’s not exactly hundred percent orphan children in the orphanage. Och det hände att det kom föräldrar till barnhemmet för att hämta tillbaka sina barn, men de blev bryskt avvisade, med hänvisning till att de skrivit på ett kontrakt. För att få in mer pengar så ordnade ägaren också dansföreställningar där barnen uppträdde för turister. – They dance in the orphanage, they perform for tourist people. Allt det här, säger han, innebar att barnen fick arbeta hårt. – Too much work for kids. Förutom att de gick i skolan på förmiddagarna, och blev undervisade av volontärer på eftermiddagarna, så skulle de både träna och framföra traditionell dans. Och på kvällarna fick de dela ut flygblad till turister, med reklam för dansföreställningarna. – At night they come to give leaflets to other people. Det blev arbetspass som sträckte sig till sent på kvällen. – It seem like they bought the time. For example the kid is sleeping, and when they came, they have to perform to them and some of manager wake up the kid for perform to them. Och om det kom in turister när barnen låg och sov, så väcktes de av barnhemspersonalen för att dansa. – It means they buy child labour. Besökarna köpte barnens tid, säger Fong. Alltså köpte de barnarbete. Och han säger att han är orolig över att antalet barnhem som är där för att tjäna pengar på volontärer och turister bara växer och växer. How do you feel when you think about this? – Crazy…I feel crazy. Och det här är inte enda gången vi får höra om barnhem som vill använda barnen för att få in pengar. Nej, också på mitt barnhem finns uttalade mål om det. Det upptäckte jag när jag gick in på föreståndarens kontor. – På väggen finns stora plakat, fem stycken, som är handskrivna där det står lite om barnhemmets vision, uppdrag, huvudsakliga aktiviteter. Och så står det att barnen, förutom att plugga ska tränas i att skulptera och karva i trä och sten för att kunna sälja skulpturer för att få in pengar till barnhemmet. Och de ska också läras i traditionella khmer-danser för att visa upp för turister och då kunna få in donationer till barnhemmet. När jag pratar med föreståndaren om det här, fortfarande som volontär med dold mikrofon, säger han att skulpturer som barnen gör är ett bra sätt att få in pengar. Dels kan de låta sälja de på marknaderna i stan, dels kan de ha de på barnhemmet så turister som kommer på besök kan köpa. – Because when tourist come in orphanage or we can send to the market. De inte gör så mycket dansuppvisningar som han skulle vilja. Men han säger att han funderar på att bygga en scen på barnhemmet så turisterna kan komma och kolla. You can have a stage at the orphanage? – Yes, we can do. Två av killarna som bor på barnhemmet kommer inåkandes på en moped med kärra efter. Där ligger fyra 25-kilos säckar med fiskmat. De är till ägarens privata fiskfarm där han odlar fisk som han ska sälja när de vuxit till sig. Maten har två av killarna som bor på barnhemmet varit och handlat på marknaden. Jag hjälper till att lasta av tre av säckarna. Den sista flyttar vi över till mopedsadeln. Så sätter sig den ena killen bakom styret. Den andra hoppar upp ovanpå säcken. Fiskarna ska matas varje dag. Och föreståndaren berättar att han är där själv två gånger i veckan, resten av veckans dagar är det barnen som åker ut och matar hans fiskar. – The more you promote orphanage tourism, the more you make an industry out of orphans. And the fact that we have a growing number of orphanages when the need is reducing, tells you the equation is wrong. Det här är Rana Flowers. Hon är landchef för FN:s barnorganisation UNICEF i Kambodja. Antalet barnhem i Kambodja blir fler och fler trots att antalet föräldralösa barn har minskat. Och det här är ett tydligt tecken på att någonting är fel, säger hon. Barnhemmen har blivit en industri som exploaterar barn. – We have an exploitation going on that we need to adress. För några år sedan gjorde FN:s barnorganisation UNICEF en undersökning som visar att de allra flesta av barnen som bor på barnhem i Kambodja, omkring 75 procent, inte är föräldralösa. Och Rana Flowers är oroad över att barnhemsbarn rekryteras från fattiga familjer til barnhem som har till syfte att tjäna pengar på utländska besökare. – Tourist organizations, agents who are promoting, and who are contributing the orphanage tourism, as we now call it, should be challenged. And need to understand that they are contributing to the abuse and exploitation of children. De företag som sysslar med barnhemsturism, som vi numera kallar det, måste inse att de bidrar till övergrepp och exploatering av barn säger hon. Barn är inte djur på ett zoo. – And I think that the clear message would be that children are not animals in a zoo Vi har sett barn som dansar, tillverkar souvenirer, syr och poserar med turister på bild. Jag frågar henne om det här kan betraktas som barnarbete. – It is absolutely child labour in some instances. Det är det definitivt barnarbete i vissa fall, säger hon. Barnhemsvolontärer bidrar inte bara till att stödja barnhem oseriösa barnhem ekonomiskt, menar Rana Flowers. Deras närvaro gör också att barnhemmen framstår som mer legitima. Hon tycker inte att volontärföretag borde skicka volontärer till barnhem överhuvudtaget – In our view they should not. För att ta reda på mer om hur ekonomin fungerar på mitt barnhem så säger jag till föreståndaren att jag funderar på att donera pengar, men att jag vill vara säker på att saker fungerar som de ska. När man registrerar ett barnhem i Kambodja måste man ha en styrelse, en revisor och en bokföring. Ja, men det visar sig att mitt barnhem bara består av en person – föreståndaren själv. – Oh, no it’s just me. Just you are the NGO? – Yes. Och någon bokföring över ekonomin finns inte heller. – We never do the book. You never do the book? – Yeah. So there’s no book of transactions? – Yeah, yeah, no book. We did before but we never had any people who wanted it, so we never do. So now, we have, but not enough information. Vi brukade ha en bokföring, säger föreståndaren, men vi slutade, eftersom det ändå aldrig var någon som kollade i den. Jag bestämmer mig för att prata med den lokala personalen på volontärresebyrån jag åkt hit med. Fortfarande i rollen som volontär. Jag sätter mig med Projects Abroads ansvarige på plats i Siem Reap för att fråga hur han tycker att barnhemmet jag jobbar på fungerar. Av de tolvtusen kronor jag har betalt för att få volontärjobba i två veckor, berättar han, går knappt sjuhundra till barnhemmet. Men Projects Abroad köper också ris ibland och bistår med andra saker som kan behövas. – If we give them all, they use this money in not good way. Ah, they do? – Yes What happens if you would give them more money? – Sometimes they spend useless, sometimes they spend wrong direction. Om vi skulle ge mer i pengar så skulle barnhemmet använda dem på ett dåligt sätt, säger Projects Abroads ansvarige på plats. Det händer att pengarna används till fel saker, att de går till föreståndaren själv eller till den egna familjen istället för till barnhemmet. – Still bad. Still bad system. One person control one system is not good. So other people they don’t know De har ett dåligt system – att en person kontrollerar allt är inte bra för då kan andra inte veta hur ekonomin sköts. Vi hört om hur barn rekryteras från fattiga familjer med falska löften om att de ska få det bättre, till barnhem som är där för att tjäna pengar på turister och volontärer. Och vi har själva sett barnhem som låter barnen sy åt företag, tillverka souvenirer och uppträda för turister. FN:s barnorganisation talar om barnarbete. På mitt barnhem hjälper barnen till att sköta om föreståndarens privata fiskfarm, och han har som uttalad ambition att barnen ska tillverka hantverk och uppträda för turister för att få in pengar. Eftersom det varken finns någon revisor, eller någon bokföring, är det svårt att se hur mycket pengar som kommer in och vart de går. Projects Abroads lokala personal säger själva att verksamheten inte fungerar som den ska. Volontärresebyrån Projects Abroad som jag rest iväg med har är en av världens största. Huvudkontoret ligger i Storbritannien, och där sitter också företagets grundare och ägare Peter Slowe. Peter Slowe avfärdar helt och hållet UNICEF:s kritik om att företag inte borde skicka volontärer till barnhem. Våra volontärer gör stor nytta och vi kommer fortsätta skicka iväg dem, säger han. Om UNICEF tycker att vi inte ska göra det, så håller jag absolut inte med dem. – We’ll continue to do that because it’s good. And if UNICEF is specific that we shouldn’t send volunteers anywhere, then I certainly disagree with them. Peter Slowe håller heller inte med om att deras verksamhet bidar till att det öppnar upp barnhem som vill tjäna pengar på utländska besökare. Barnen bor redan på barnhem, säger han, och vi försöker göra så mycket vi kan för dem genom att skicka volontärer och bistå med saker barnen behöver. Men vi äger inte barnhemmen och det är inte vi som styr dem. – We don’t own or control the orphanages. The kids are organized into orphanages, we don’t own or control them. I ett socialt och ekonomiskt utsatt land som Kambodja så kommer barn alltid att överges av sina föräldrar. Det är ingenting som Projects Abroad kan lösa, fortsätter han. Det måste UNICEF och andra som säger sig kunna de här frågorna förstå. – UNICEF who claims to have great knowledge of these things, they have to deal with this issue. Now, the economic situation in Cambodia is not something which Projects Abroad can solve. Vi kan bara göra vårt bästa för barnen. – We can only deal, as best we can, with the kids. Vi är tillbaka vid Chan Hongs hus vid gummiplantaget. Han säger att han är lycklig nu när han har sina barn hos sig. Även om de är fattiga, så ska det nog gå bra. Hans son Kosal säger att han är glad nu – inte rädd, som på barnhemmet. Reportrar: Markus Alfredsson och Mikael SjödellResearcher: Eskil LarssonProducent: Sabina Schatzl

9 Jun 201329min

Barnhem i Kambodja beskrivs som det nya tillhållet för utländska sexförbrytare. Men när Kalibers reporter åker med en av världens största volontärresebyråer för att jobba med utsatta barn, så gör de inga kontroller av vem de skickar iväg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vad gör vi här? Jag är här för att jobba som volontär på ett barnhem. Det här är något som har blivit jättevanligt, kanske framförallt bland ungdomar som slutat gymnasiet. Många tror kanske att volontärresor bara handlar om att man åker iväg och jobbar gratis. Men precis som när du åker på charter eller en äventyrsresa med safari, är det här nått som idag arrangeras och säljs via resebyråer. Barnhemsvistelser har blivit en av de viktigaste produkterna som säljs. Tittar man på hur resebyråerna beskriver de här resorna på sina hemsidor så står det till exempel ”ta hand om barn i veckorna och lär dig surfa på helgerna” och det finns resor med rubriker som ”barn och lejon” eller ”teach on the beach” – undervisa på stranden. I Sverige har flera stora etablerade resebolag lagt till volontärresor i sina produktkataloger, och det finns specialiserade företag som helt och hållet riktar sig till människor som kan tänka sig att betala för att åka och hjälpa till runt om i världen. Volontärresor har blivit en snabbt växande gren inom den globala turistnäringen. Men bakom den glada marknadsföringen där du som volontär kan kombinera strandhäng med att göra en god gärning för utsatta barn, finns en mörkare verklighet. Med rapporter om övergrepp, där barnhem blivit tillhåll för barnsexturister. I två program granskar Kaliber det som kommit att kallas för barnhemsturism – idag om hur barn riskerar att utsättas för övergrepp när volontärer kommer på besök. Jag sitter i en taxi i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Jag är på väg från flygplatsen och taxin har precis stannat vid ett rödljus, när det börjar komma fram barn till bilen och lutar sig mot fönstret där jag sitter. De trycker ansiktena mot rutan, håller fram händerna som skålar. De vill ha pengar. Det finns många fattiga och utsatta barn i Kambodja, berättar min taxichaufför. Turisterna brukar ger dem några slantar. En dollar, eller två. I taxin finns det en inplastad broschyr med olika tursitmål. Och där, inklämt mellan att skjuta gamla pistoler från inbördeskriget och besöka museum och tempel, så står barnhemsbesök som en självklar turistattraktion. Och det är därför jag är här. För att ta reda på mer om det som har kommit att kallas för barnhemsturism. Mitt första stopp är hos Rana Flowers, som är landchef på UNICEF i Kambodja, FN:s barnorganisation. Hon berättar att antalet barnhem mer än dubblerats under de senaste sju åren, och att det idag finns runt 300 stycken landet. Och hon säger att många av de här barnhemmen utgör en direkt fara för barnen. – Cambodia is now a destination for volunteers. The volunteers move in to the orphanages, they bond with the children. Kambodja har blivit ett givet resmål för volontärer, säger Rana Flowers. De flyttar in på barnhemmen och får kontakt med barnen. Och något som är slående, fortsätter hon, är att de nya barnhemmen dyker upp längs turiststråken. – When we map where these new orphanages have sprung up in the country, it is curious that they mirror the tourist routes. Många barnhem har blivit rena affärsverksamheter som gör vad som helst för att få donationer från turister, berättar hon. Och där är barnsäkerheten satt på undantag. -- We have reports of orphanages where individuals can show up and offer to take the children out for a day and are permitted to do so. And we have orphanages that have been opened by pedophiles, who have later been charged. And that have obviously seen this as an opportunity to get access to children. Det finns barnhem som låter okända besökare ta med sig barnen ut, enligt Rana Flowers, och det finns till och med exempel på barnhem som har startats av pedofiler som ser det som ett sätt att få tag på barn. – A second aspect that troubles us greatly is that volunteers are not vetted. They have access to the children unsupervised and there is no check on the background of the volunteers. Ett annat stort problem är att de utländska volontärer som åker och jobbar på barnhemmen inte kontrolleras av resebyråerna som skickar dit dem. Och, säger hon, bland de volontärer som söker sig till barnhem, så finns det utan tvekan pedofiler som är där för att få tag på barn. – Unquestionably we get a mix of volunteers, some of whom are pedophiles who want to access to children and that causes problems in terms of exploitation and abuse. Vi har bestämt oss för att ta reda på hur bra kontroller som egentligen görs när man vill resa iväg som volontär och jobba med utsatta barn på barnhem. Vi väljer en av de större aktörerna på volontärmarknaden – Projects Abroad – ett brittiskt företag som har kontor även i Sverige. Varje år skickar de runt tiotusen volontärer till olika projekt runt om i världen. Från det svenska kontoret handlar det om ungefär två hundra. Projects Abroad har också samarbetat med barnhem i Kambodja där det kommit rapporter om övergrepp och grova missförhållanden. Jag ringer upp Lars Lindberg på Projects Abroad i Sverige. Vilka krav har ni på de som ska åka iväg? -- Om vi tar det här med barn och ungdomar till exempel, så ska de ha ett utdrag ur belastningsregistret, man får uppge referenser och så vidare. Och det är ju av säkerhetsskäl förstås. Vad är anledningen till det här? – Nej men det är förstås för att vi ska täcka våra ryggar och göra vad vi kan så att vi inte skickar iväg olämpliga personer som jobbar med barn. Och du vet ju själv att det finns ju, och har varit, diskussioner om pedofiler inom barnverksamhet både i Sverige och utomlands, och sexturism och så vidare. Så att det är utifrån det perspektivet. Ok. Så ni hör alltid av er till en referens innan någon åker? – Yes. Så det är inte bara att säga ”hej, jag vill jobba på barnhem”, och så åker man iväg, utan det är en del att fixa? – Ja, det går inte från en dag till en annan. Jag frågar också om hur länge man måste vara borta om man åker på deras projekt. På hemsidan står nämligen allt från två veckor upp till flera månader. – Man kan inte åka på alla projekt i två veckor. Vi är mer restriktiva när det gäller till exempel barnhem och barn och ungdomar och den biten. Varför är man mer restriktiv vad det gäller sådant? – Ja, man tycker att det blir för mycket nya kontakter och för kort tid att lära känna barn och verksamheter på så kort tid helt enkelt. Man får arbetsuppgifter som inte innebär att man kommer i så nära kontakt med de allra mest sårbara och sådär. Så här låter det när jag ringer som journalist. Men i det här reportaget arbetar vi på två fronter samtidigt. Medan du Markus jobbar öppet som journalist, låtsas jag vara en vanlig kund som är intresserad av att boka en resa. Och då låter svaren helt annorlunda. – Projects Abroad, det är Lars. Ja, hej Lars, Kalle heter jag. Jag var lite inne på att åka iväg och volontärjobba i vår/sommar och var inne lite på olika barnhemsprojekt ni har runt om. Jag väljer att ringa under ett annat namn och kallar mig för Kalle. – Det brukar funka så att man ger en fingervisning om vilken slags placering man vill ha, alltså om det är ett hem för föräldralösa eller om det är ett daghem. Man kan ha preferenser ungefär också om man är intresserad av någon särskild ålder, jamen sådär va. Jag berättar att jag vill åka till Kambodja, och är tydlig med att det är på just ett barnhem jag vill jobba. Jag säger att jag är intresserad av att vara borta i två veckor. Och där vi tidigare fått höra att det är en alldeles för kort tid om man ska ha hand om barn, får jag nu höra att det går jättebra. – Även om det bara är två veckor så är det bättre att de här barnen, som annars ofta inte är omgivna av vuxna som bryr sig om dem och som inte blir sedda och, jamen du vet, allt det där, så är det bättre att man kommer dit någon tid så att de får något av det än att det inte blir någonting så att säga. Och där Lars Lindberg tidigare sagt att det inte bara går att åka iväg från en dag till en annan, verkar det plötsligt inte vara något problem att komma iväg med riktigt kort varsel. – Bromsklossen är egentligen inte vi. Det finns ju många länder som man behöver fixa visum till i förväg och som inte har ambassad i Sverige och sådär va, som gör att det kan ta tid. Så var det bara upp till oss så kan vi väldigt ofta skicka iväg i princip nästa dag. Men Kambodja är ju enkelt på det sättet för man behöver inget i förväg. Nej, i Kambodja skaffar man visum på plats. Och bara fem dar efter att jag bokat min volontärresa har jag åkt iväg. Tjugo timmar senare står jag på flygplatsen i staden Siem Reap där jag möts av Projects Abroads lokala personal. För att dokumentera det jag är med om bär jag en dold mikrofon under hela min resa. Två veckor som volontärarbetare på ett barnhem i Kambodja har börjat. FN:s barnorganisation varnar för att bristen på kontroll av volontärer gör att det kan åka sexförbrytare till barnhemmen. Men här står jag mitt bland barnen. Jag har ljugit om vem jag är och ingen har kollat upp mig. Medan du installerar dig på ditt barnhem, åker jag till organisationen Action Pour les Enfants, eller APLE. De fungerar som en slags ideell underrättelseverksamhet som samarbetar med polismyndigheter både i Kambodja och utomlands för att spåra upp och sätta fast sexförbrytare. De består av socialarbetare, jurister och utredare, som utbildas av bland annat Interpol och amerikanska FBI. – If you are a sex offender you say ”oh wow, that’s a good opportunity”. You can easily find a child. Seila Samelang är chef för APLE. Han säger att just barnhem har blivit nya tillhåll för utländska sexförbrytare eftersom det är mycket lättare att få kontakt med barn där än på gatan. – They have changed from making direct contact with children on the street, now go into an orphanage where they could easy also pick up a child from those orphanages. Kambodja har på senare tid skakats av flera skandaler där barnhemsbarn har utsatts för övergrepp av utländska besökare och personal. Jag får se bilder från APLE:s spaningsarbete på personer som hämtar ut barn från barnhem. Jag får höra att de antingen är misstänkta eller dömda sexförbrytare. Kan det verkligen vara så här lätt att ta med sig barn ut från barnhemmen? Jag bestämmer mig för att testa. Och väljer att ta med mig en av APLE:s medarbetare, som låtsas vara min fru. Barnhemmets föreståndare kommer och möter oss vid entrén och visar oss runt på området. Vid ett bord sitter en västerländsk man i trettio- fyrtioårsåldern med ett barn i knät. Han hejar på oss, och sätter sig sen på sin motorcykel och åker sedan därifrån. Det låter som att föreståndaren vill att ni ska köpa något? Ja, eller donera pengar. Vi står vid en liten receptionsdisk där man kan köpa T-shirts med barnhemmets namn, armband och andra souvenirer. Föreståndaren berättar att det är barnen som tillverkat dem. Men jag tackar nej, och skyller på att jag inte hade med några kontanter. Sen ropar han till sig några av barnen. Vi sätter oss och pratar med dem ett tag. De berättar att de sällan lämnar barnhemmet – bara när det kommer turister på besök och bjuder med dem. Några gånger har de fått åka på semester till andra delar av landet. Is it possible that we arrange something for them, like going to the waterpark? – Yes, ok. När vi pratat klart med barnen så frågar vi föreståndaren om vi kan ta med oss några av dem till vattenparken nästa dag. När vi lovar att donera mat och pengar till barnhemmet får vi höra att det är helt ok. – OK, you can call me and then you can chose the kids that you want to bring to the waterpark. Ni fick alltså ta med barnen ut? Ja, och precis det här är ett av sätten som barn riskerar att bli utsatta för övergrepp på, enligt flera organisationer vi talar med. Men när vi väl fått grönt ljus valde vi faktiskt att inte gå hela vägen och ta med dem därifrån. På senare tid har det uppdagats allvarliga missförhållanden på barnhem som Projects Abroad skickat volontärer till. Bara för ett par månader sedan så arresterades föreståndaren för ett av dem, misstänkt för sexuella övergrepp på två flickor under fyra månaders tid. Och i november förra året så stängde Kambodjanska myndigheter ner ett annat barnhem som Projects Abroad har samarbetat med, efter att antitraffickingorganisationen Sisha avslöjat att barnen vanvårdades. Eric Meldrum har tidigare arbetat som polis i Storbritannien, och är nu chef för Sishas utredningsavdelning i Kambodja. – They mentioned a series of physical abuse, sexual abuse and neglect issues as well. Han berättar att volontärer hörde av sig och vittnade om misshandel, sexuella övergrepp och barn som försvann. – And the volunteers were actually complaining to the company and said “these kids aren’t being looked after. We think there’s something wrong here, There are kids disappearing overnight, we don’t know what happened to them”. Kaliber får ta del av mail som volontärer skickat till Projects Abroad för att slå larm om missförhållandena. Av mejlen framgår att företaget ändå valde att fortsätta skicka dit folk. – They just ignored that and continued to send people over. And they were making millions of pounds profit, every year. They still are. Through sending volunteers over at places they’re not checking. Det är uppenbart att resebolagen inte bryr sig om barnen, säger Eric Meldrum, för då skulle de ha koll på barnhemmen de skickar volontärer till. – Whatever they say, they don’t care about the children here, because if they did they would have some standards or checks or monitors or actually think about what they’re doing, but they don’t. Och genom att betala oseriösa barnhem för att ta emot volontärer, pumpar de in pengar i ett system som exploaterar barn, säger han. – They’re sustaining this. They’re sustaining a system of exploitation. Han tycker inte att man överhuvudtaget borde åka hit och jobba som volontär på barnhem. What would you say to people contemplating to volunteer at an orphanage in Cambodia? – I would say don’t, basically. Här är en del av gården med otroligt mycket skräp. Pappkartonger, gamla tomma rissäckar, lådor fulla med plastflaskor, metallskräp och annat. Tillbaka på barnhemmet där jag volontärjobbar i två veckor. Här finns tjugofyra barn som är mellan fyra och arton år. Och det finns fyra sovrum som de tjugofyra barnen delar på. Här har ju inte ens… två av sovrummen till pojkarnas rum har ju inte någon ytterdörr överhuvudtaget. Helt öppet. Det finns tre i personalen. Förutom föreståndaren som bor här med sin fru, är det en anställd och en assistent. Trots att jag aldrig har jobbat med det här förut så är jag den enda volontären som är här och eftersom att ägaren inte har varit här så har jag varit helt själv med barnen här hela dagen. Så du hade själv ansvar för alla tjugofyra barnen? Ja, redan första dagen. Ofta syntes föreståndaren bara till lite då och då, flera dagar var han inte där överhuvudtaget. Vi spelar något spel här, några andra spelar kort. Ägaren syns inte till nu heller. Han var här tidigare men nu har han stuckit iväg tror jag. När jag ringde Lars Lindberg på Projects Abroad som journalist så sade han att de gör vad de kan för att inte skicka iväg olämpliga personer till barnhem. Men när jag åkte iväg som volontär visade det sig att det inte stämde. Efter att jag bokat och betalt min resa fick jag visserligen ett mejl där det stod att jag skulle skicka in cv, referens och utdrag ur polisens belastningsregister. Men det var inte så svårt att komma runt. Jag skrev ihop ett låtsats-cv och hittade på en falsk referensperson som fick heta Lars Larsson. Referenspersonen får en egen mejladress och en kontantkortstelefon som vi ber en kollega hålla koll på. Men trots att Projects Abroad säger att de alltid kollar upp referenser är det ingen som hör av sig. Varken på mejl eller telefon. Utdraget ur polisens belastningsregister struntade jag bara i att skicka in. Och inte en enda gång fick jag någon fråga om det. Varken av Projects Abroad i Sverige eller av personalen på plats i Kambodja. Det var bara att åka ut och börja jobba på barnhemmet. Och jag jobbade direkt med barnen från dag ett. Projects Abroad sade ju till mig när jag ringde att är man bara borta i två veckor så får man inte jobba nära barnen, men det stämde alltså inte? Nej, inte alls. Jag blev ofta lämnad ensam med barnen och det var ingen annan vuxen som hade koll på vad jag gjorde. Vid ett tillfälle var en av pojkarna så smutsig och luktade så illa att jag kände mig tvungen att se till att han fick ett bad. Så de kollar inte upp dig innan och du får komma och jobba ensam med barnen? Ja. Och ofta blev det väldigt tydligt vilken utsatt situation barnen hade varit i om jag varit någon med dåliga avsikter. Precis som du får höra att det inte ska vara något problem att ta med sig barnen att bada i en vattenpark tillsammans med en påhittad fru, kan jag på mitt barnhem själv testa hur lätt det är att komma iväg med barnen – utan uppsyn från någon ansvarig. Trots att det inte är någon som vet något om mig egentligen, min bakgrund, vem jag är, så släpper de iväg mig från barnhemmet med fem av barnen. Nu har vi kommit upp till stora vägen, helt själva. Tidigare i reportaget vi hörde organisationer vittna om att det är just till barnhem som många pedofiler söker sig för att få tag på barn numer och att det är därför som bakgrundskontroller av volontärer är så viktiga. Men det var ingen som tyckte det var konstigt att du gick iväg med barnen på ditt barnhem? Nej, det var ingen som reagerade. Och jag gjorde det här flera gånger. Idag igen så släppte de iväg mig helt själv med fyra av tjejerna från barnhemmet. Två gånger var jag ensam iväg med några av tjejerna, en gång tog jag med mig en av pojkarna över ett fält till en plats där en grupp buddhister samlats till högljud bön. Så, då har jag gått iväg mot ett av buddhisttemplen som ligger bakom barnhemmet. Och då gick jag också ensam med en av killarna som bor på barnhemmet. Det var inga problem att gå iväg. Hemma i Sverige igen. Vi åker till Projects Abroads kontor i Stockholm för att prata med Lars Lindberg. Ett barnhem som stängts ner på grund av missförhållanden. En föreståndare på ett annat barnhem som arresterats misstänkt för sexuella övergrepp. Båda barnhemmen har Projects Abroad skickat volontärer till. Det finns ju de som säger att man överhuvudtaget inte ska skicka volontärer till barnhem för det finns sådana risker, vad tänker du om det? – Ja, jag tycker att det är en bra diskussion. Vi vill ju förstås inte medverka till att förhållanden blir värre eller att barn på något sätt skulle få det sämre genom att vi är närvarande där. Du nämnde ett par exempel. Visst, det händer saker inom alla organisationer där man arbetar med barn och ungdomar och människor överhuvudtaget, men vi tar det på allvar och vi gör vad vi kan för att försöka säkerställa säkerheten. Jag var faktiskt iväg på en av era volontärresor tidigare under våren här, åkte iväg och jobbade på just barnhem… Jag berättar att det inte gjordes några kontroller av mig. I det här fallet gick det oerhört lätt för mig att hitta på en referens för det är ingen som ringer ändå. Jag struntar bara i att skicka in utdrag från belastningsregistret och det är ingen som ställer någon fråga eller ligger på mig om det. – Ja, nej, det låter… nej, jag har inget försvar för det. Det ska funka. Vår personal på plats i Kambodja som tog emot dig skulle givetvis ha sett till att du kom in med de uppgifter som du skulle ha gjort. För vi pratar ju om ett land som Kambodja som är ökänt för sin barnsexturism, och Projects Abroad har haft problem med några av barnhemmen som min kollega Markus nämnde nyss. Ni säger att ni gör vad ni kan, här har ni ju inte gjort någonting? – Nej. Det vi har gjort är att vi informerade dig om vad som skulle krävas av dig för att du skulle kunna åka iväg. Så det har vi gjort. Sedan är det beklagligt att det inte har följts upp så att vi verkligen har fått in de uppgifter som vi ville. För låt oss säga att jag hade mindre goda intentioner med min resa så är det ju direkt svårt att komma runt det som ni säger är att ni gör vad ni kan? – Nej, i det här fallet så har det ju uppenbarligen inte fungerat och jag kan bara beklaga det. Kan du garantera att det här inte har hänt tidigare? Hur vet du vilka du har skickat iväg genom åren? – Jag kan inte garantera det. Det enda sättet för mig att kunna garantera någonting det är egentligen att se på resultaten. Vad som har hänt tidigare, var vi har haft problem, vad problemen har legat i och försöka agera utifrån det. Tidigare har du sagt själv att kort vistelse – då får man inte jobba nära med barn. Jag kommer dit och är helt ensam volontär, med ensamt ansvar, leker och är direkt själv med barnen. Tar dem utanför barnhemmet, helt ensam utan uppsyn. – Mmm… ja, det låter inte som att det är en önskvärd situation. Det ska inte kunna fungera på det sättet och jag måste ta det vidare. Jag kommer givetvis nu efter det du säger att ta upp den här frågan med vår personal, både på vårt huvudkontor i England med också direkt med Kambodja. I det här reportaget har vi kunnat visa hur lätt det gick att utan några som helst bakgrundskontroller åka iväg med en av världens största volontärresebyråer och arbeta med utsatta barn. Jag kunde till och med ta med barnen utanför barnhemmet. Flera gånger, helt ensam, utan uppsyn. Och allt det här trots upprepade rapporter om övergrepp och vanvård i ett land där barnhem enligt flera organisationer blivit det nya tillhållet för sexförbrytare. Vi kontaktar Projects Abroads ägare, Peter Slowe, på huvudkontoret i Storbritannien för att höra hur han ser på de missförhållanden som uppdagats och kritiken om bristande kontroller av barnhemmen de samarbetar med. – When we’ve heard about any complaints or any problems we’ve always reported them both to Childsafe and to ministry in Cambodia. Han förklarar att de följer upp och rapporterar alla klagomål de får in och att de jobbar nära sociala myndigheter i Kambodja. Blir de uppmanade att avbryta vissa samarbeten så gör de det, säger han. – And where we’ve been adviced not to work there, we’ve stopped working there. Reportrar: Markus Alfredsson och Mikael SjödellResearcher: Eskil LarssonProducent: Sabina Schatzl

2 Jun 201329min

Inlåsning utan att få en advokat, vagt motiverade beslut och ett klent barnperspektiv. Rättssäkerheten brister när ensamkommande barn förvarstas. Det visar en granskning som Kaliber gjort i samarbete med Skolministeriet från UR. Enligt lagen har barn som förvarstas rätt att få ett offentligt biträde. Men när Kaliber och Skolministeriet granskar det knappa 30-tal beslut om inlåsning som fattats under de senaste fem åren, visar det sig att hälften av barnen inte fått något ombud. Det visar sig också att många av besluten är otydliga eller helt saknar motivering till varför barnet ska låsas in. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dåligt motiverade beslut, bristande barnperspektiv och slarv med rätten till advokat. Kaliber tillsammans med Skolministeriet från UR granskar: Hur rättsäkert är det när ett ensamkommande asylsökande barn ska frihetsberövas. Långa korroidorer, dörrar med kodlås och förvaringsboxar i plåt för personliga tillhörigheter. Vi är i Gävle och har precis klivit in på en av Migrationsverkets fem förvarsenheter. – Det finns trettio platser, och jag tror nog att det kan vara antingen fullbelagt eller så gott som fullbelagt. Så nu går vi då in på själva boendet… Niclas Axelsson är Migrationsverkets sakkunnige i förvarsfrågor och visar runt. Ett förvar är en låst avdelning inom Migrationsverket där asylsökande som man misstänker ska hålla sig undan placeras innan en utvisning. Finns det några barn här nu? – Vi kan se, jag tror inte det. Flera vuxna män möter upp vid dörren och vill berätta om sin situation. Och uppgivenheten och desperationen ligger som ett lock över rummet. Att ensamkommande barn blir inlåsta i förvar är ovanligt i Sverige och kraven på rättsäkerhet är höga. Enligt Utlänningslagen krävs det synnerliga skäl för att ta ett ensamkommande barn i förvar. Lagen preciserar inte vad ett synnerligt skäl kan vara, men däremot står det, att för att förvarsta ett barn, ska barnet tidigare har hållit sig undan en utvisning eller på ett uppenbart sätt ha visat att det kommer att avvika. Innan ett förvarsbeslut fattas ska dessutom andra metoder ha prövats, som till exempel att hålla barnet under uppsikt. Det här ställer höga krav på hur förvarsbeslutet ska motiveras, för att det ska anses vara rättsäkert. Så att inte barn riskerar att hamna i förvar på godtyckliga grunder. Men när Kaliber tillsammans med Skolministeret från UR har granskat de förvarsbeslut som har fattats de senaste fem åren, är det en annan bild som framträder. Ett av de barn som har suttit i förvar är 17 åriga Zaher. – Mitt hjärta blev krossat när jag hamnade i förvaret. Det var jättehemskt och fruktansvärt för mig. Och jag var ensam. Jag undrade hela tiden varför polisen var så våldsam med mig och hämtade mig här och bara lämnade mig här. Varför jag var med dom vuxna killarna. Det var fruktansvärt för mig och jättejobbigt. Och jag hade ingen person som satt med mig och var med mig att prata. Det är inte bra för ett barn. Zaher berättar att han har flytt från talibanernas våld i Afghanistan och började en strapatsrik och farlig flykt till Europa redan för flera år sedan. Han berättar om hur han på vägen har tvingats gömma sig i trånga källare, beskjutits av gränsvakter och levt som hemlös – allt det innan han hamnade på ett boende för ensamkommande barn här i Sverige. Men en sen eftermiddag i december förra året blev han hämtad av civilklädd polis och bortförd med handfängsel för att tas i förvar och utvisas. – Jag hade ont mycket i huvudet, och tänkte hela tiden skada mig i det där rummet. Vad var din känsla? – Att jag skulle sluta livet. Jag tänkte på förvaret så. Och hela tiden tänkte att jag kom en lång resa till Europa och att mitt liv skulle bli bra och nu jag hamnade i fängelse och att ingen person lyssnade på mig. Jag var jättebesviken och jättearg. Jag bestämde att jag skulle skada mig. Det är bättre att man dör här. Ingen lyssnade på mig. Det är bättre att dö här, säger Zaher. I motiveringen till varför polisen tar Zaher i förvar står bara två rader, om att han i kontakt med Migrationsverket och polisen uttalat att han är emot att lämna landet. Och fältet där dom synnerliga skälen ska motiveras gapar tomt. Motiveringen i beslutet och Zahers egen berättelse, väcker många frågor. Vad krävs egentligen för att ett försvarsbeslut ska anses som välmotiverat? Vem tillvaratar barnets rättigheter i förvaret? Och hur resonerar beslutfattarna om barnets bästa? Genom migrationsverkets statistik får vi veta att 2119 ensamkommande barn har utvisats från Sverige de senaste fem åren. Och fram till i maj i år är det totalt 29 som har tagits i förvar. Det är polisen som har fattat samtliga beslut och vi bestämmer oss för att titta närmare på hur besluten har motiverats. Som vi tidigare har slagit fast, krävs det uppenbara skäl för att ta ett barn i förvar. Men när Kalibier och Skolministeriet granskar besluten, upptäcker vi att många är otydliga i sina motiveringar till varför barnet ska förvarstas. I ungefär hälften av besluten uttrycks att barnet tidigare har hållit sig undan en utvisning, vilket också är en grund för att ta ett barn i förvar. Men i resten anges bara att barnet på olika sätt har visat eller uttryckt att det inte vill lämna landet. De uppenbara skälen beskrivs inte närmare än så. Vi bestämmer oss för att ta med besluten till en advokat med lång erfarenhet av förvarsärenden, Enar Bostedt. – Generellt sett kan man säga att dom är, tycker jag, bristfälligt motiverade. Dom är ganska korta. Det står ju i förvaltningslagen, om det är i tjugonde paragrafen, alla fall står det där att det krävs en motiveringsskyldighet. Det vill säga att man ska kunna berätta i ett beslut på vilka objektiva grunder som beslutet är fattat. Det anser jag väl brister i flera av de här förvarsbesluten som gäller barn. Typiska exempel är väl då i de fallen att ja barnet visar en vilja att inte vilja återvända. Man tolkar barnets kroppsspråk och så vidare. Eller kanske barnet till och med uttryckligen säger nej jag vill inte åka jag vill inte lämna Sverige. Och det är ju så att kommer man till Sverige och vill söka skydd, så är det självklart att man inte vill lämna Sverige. Men det är definitivt inte samma sak som att barnet tänker gömma sig och hålla sig undan. Men vad ska polisen göra då, för det finns ju barn som ska utvisas till ett annat land, måste inte polisen ta till de här metoderna? – Det måste den tyvärr, det står ju i lagtexten, man har att följa lagen. I dom lägena så är det väl ändå viktigt att besluten är välmotiverade och att det kanske finns någon som kan tillvarata de här barnens rättigheter. Enligt barnkonventionen ska ”barnets bästa komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn”. I Sverige är ännu inte barnkonventionen lag, men frågan utreds just nu på regeringsnivå. Men det betyder inte att myndigheter kan bortse från barnperspektivet. För tre år sedan godkände riskdagen en strategi för att stärka barnets rättigheter, och här står bland annat att ”beslut och åtgärder som rör barn ska följas upp och utvärderas utifrån ett barnrättsperspektiv. Advokat Enar Bostedt igen. – Besluten ska ju fattas i enlighet med barnets bästa. Och här märker man att det är lite rita gissa spring. Det är något man kryssar i. I ett par så är det verkligen graverande tycker jag, men i samtliga ärenden hade det kunnat motiverats bättre. Det här verkar inte finnas några riktlinjer för utan det är något bara man kryssar för och drar till med. Men det borde finnas riktlinjer där man går igenom varför beslutet är till barnets bästa och på vilket sätt. Vi låter även andra ta del av besluten. Vi besöker Röda korset och Rädda barnen, som också ser bristande dokumentation i besluten. Och vi visar dem även för Niclas Axlesson, migrationsverkets sakkunnige i förvarsfrågor. – En del av de beslut jag har sätt lämnar väl övrigt att önska. Det här är min synpunkt och det här är andra myndigheters beslut och det är något som får stå för dom. Men jag vill nog att besluten som rör frihetberövande generellt och i synnerhet barn att dom är välformulerade att dom inte är så grunda. Utan man får verkligen motviera varför, varför ska det här barnet som vi tittar på, varför ska det tas i förvar, varför är det en sista utväg, varför kan vi inte överväga ett annat alternativ uppsikt till exempel. Sen har jag jobbat så pass länge att jag vet att kvaliteten på besluten, det handlar kanske inte bara från polismyndigheten utan även våra beslut om förvar mer generellt sett, att det kan vara lite skiftande kvalitet. Bland besluten vi har granskat hittar vi barn från Ryssland, Syrien och Algeriet men majoriteten kommer från Afghanistan. En av dem är Zaher. Vi träffar honom första gången sent på hösten förra året, innan han blir tagen i förvar. Och vi kommer sen att träffas flera gånger under det närmaste halvåret. Just den här dagen spelar Zaher fotboll med sina kompisar. I pauserna sitter vi på avbytarbänk och Zaher berättar om flykten till Sverige och båtresan över Medelhavet från Grekland till Italien. – Fem dagar var vi i havet, några barn dog i båten, små, små barn. Det var katastrof och ibland jag drömmer om den resan. Den båten och när jag vaknar mitt i natten är jag svettig, rädd mycket. Zaher säger att han har varit med om mycket i sitt liv, men att sitta inlåst i Förvaret i väntan på utvisning är något av det värsta han varit med om. Känslan av övergivenhet och maktlöshet, och så kränkningen att sitta inlåst som en brottsling. Zaher är ett så kallat Dublinärende. Det därför måste han söka asyl i det första land i Europa där han lämnade sitt fingeravtryck Men där berättar Zaher, utsattes han för ett övergrepp i ett flyktingläger. Han beskriver hur han en natt övermannades och våldtogs av flera vuxna män. Men det anser inte migrationsverket vara skäl nog för att få söka asyl i Sverige. Och därför kommer gränspolisen den där sena eftermiddagen i december för att ta honom till förvaret. – Jag var jättemycket rädd. Mitt hjärta var krossat då. Att jag var i bilen och grät mycket. Jag tittade på kompisarna och på personalen. Jag hade ingen tillåtelse att gå ut från bilen och krama dom och säga till dom… – Det är jobbigt. Att säga hej då till dom. Du fick ingen möjlighet att göra det. Bredvid sitter Ella Lundgren, som är Zahers godman. Alla barn som kommer ensamma till Sverige har rätt till en god man som kan företräda dem i ekonomiska och personliga frågor. – Jobbigt. – Det är jobbigt ja, du visste ju inte om ni skulle få träffas igen. Det var ju bara som ett sista… det var ju bara att du skulle iväg. Det var ju det här som var fruktansvärt. Du får inga avslut, du får ingen möjlighet att välja. Och det är ju såna här saker som sätter ärr i själen. Du har haft så många avsked i ditt liv. Mycket som har hänt. Och så blir du behandlad på det här sättet i Sverige. Kunde vara lite humanare att du får säga hej då. Inte ens det får du göra. Det är fruktansvärt. Det är det. – Dom bara lämnade mig i Migrationsverket och sa hej då och lycka till. Sen jag frågade vad händer här, vad vill ni göra med mig. Dom sa att imorgon bitti klockan fyra du ska åka till Italien. Jag var jätteledsen. Jätteledsen. Kaliber och Skolministeriets bild av att polisens förvarsbeslut är dåligt motiverade, stämmer väl överens med en rapport som presenterades av Röda korset förra året. Här har man granskat nära tusen beslut och domar som rör frihetsberövande av asylsökande, mest vuxna. Och precis som vi, hittar de brister i beslutsmotiveringarna. Maite Samacona Aguirre, är rapportförfattare och är överhuvudtaget kritisk till att asylsökande barn sätts i förvar. – En sak vad gäller ensamkommande barn så är Svenska röda korset ganska tydlig med att det borde införas en bestämmelse som uttryckligen visar att ensamkommande barn inte får tas i förvar. Vilka konsekvenser kan det få för ett barn att bli satt i förvar? – Det finns flera rapporter som visar att människor mår väldigt dåligt och far illa, det är många som skadar sig själva när dom sitter i förvar. Så det kan ha absolut stora konsekvenser för barn. Och sen vet vi att många av dessa barn har varit utsatta för väldigt mycket innan dom kom till Sverige eller under resvägen beroende på om dom är Dublinbarn eller inte. Och det gör att om det är en människa som redan är traumatiserad kan ett frihetsberövadeha enorma konsekvenser för deras hälsa, minst sagt. Och det är ju många i vårt samhälle som inte vet att förvarsinstitutet finns. Och att människor som inte begått något brott, inte alla, men majoriteten är inlåsta. Även om det är ovanligt att ensamkommande barn sätts i förvar i Sverige, kan man se en ökning de senaste åren. Och även om detta måste sättas i relation till att antalet ensamkommande också har ökat, är det ett trendbrott. Vi har tagit del av Migrationsverkets statisk fem år tillbaka i tiden, och kan se att de första två åren satt inget ensamkommande barn i förvar. 2010 och 11 fattades 4 respektive 5 förvarsbeslut. Och förra året var vi uppe i fjorton . Och ökningen tycks hålla i sig – redan i maj i år har åtta ensamkommande barn suttit i förvar. Säkerhetsklassade fönster, personal utrustad med larm och en gård för utevistelse. Vi är tillbaka i förvaret i Gävle och fortsätter rundvandringen. – Så när man kommer till förvaret kommer man in här… Och det är oftast antingen Kriminalvårdens transporttjänst eller polisen som kommer med den person som ska förvarstas. Det är personal från förvaret som läser upp beslutet och oftast har man då telefontolk och sen vill man verkligen vinnlägga sig om att personen förstått beslutet så personen vet varför man är här. Men hur kan så allvariga ingrepp som att låsa in ett barn vara så dåligt motiverade? Vi tar med oss besluten till polisen. – ”Avvek efter att migrationsverket beställt resa för överföring” men då har ju barnet visat att han vill inte. Så då finns det grund för ett förvar så då är det motiverat. Uppgivit också att han inte vill överföras till England i det här fallet. Sven-Åke Eriksson är poliskommissarie i Stockholm och är en av dem som arbetar med förvarsbeslut i gränspolisärenden. – Bara ”motsätter sig att bli överförd till Italien” men det framgår inte riktigt om han avvikit eller någonting här. Står bara att han motsätter sig. Lite dåligt motiverat och inget ombud där… Sven-Åke Eriksson tycker att en del beslut är bra och andra mindre bra. Men han återkommer till en sak. Att även om besluten brister i sina motiveringar, kan man inte utgå från att något fel har begåtts i praktiken. För att göra sig en bild av det, måste man gå tillbaka och granska den dokumentation som har föregått det här beslutet. Men i det här reportaget har vi valt att titta på bara besluten, eftersom lagstiftningen kräver en skriftlig motivering till varför det finns synnerliga skäl att ta barnet i förvar. – Jag får en lite skev bild bara. Det kan vara mycket som finns i beslutet men som inte syns. Borde det synas i beslutet? – Ja det blir ju ja på den frågan. Visst är det det. Och det är ju det som jag reagerar på. Jag ser bara några meningar här där man sammanfattar något som är ett stort ingrepp i ett barns liv? – Absolut. Det håller jag med om. Vi måste ta hänsyn till det här men vi måste också få lite riktlinjer uppifrån. Vad vill våra lagstiftare med det här? Vad vill rikspolisstyrelsen? Men det handlar ju om barn och det ska krävas synnerliga skäl? – Ja, det är helt riktigt. Ändå sitter vi och spekulerar i vad dom här formuleringarna bottnar i… – Ja, tack vare att i den här lagstiftningen, svensk utlänningslag finns det inte så mycket matnyttigt i kommentarerna. Det är det som gör det här så svårt. Det här är en av dom svåraste lagstiftningarna att jobba med. Men borde det inte ställa ännu högre krav på motiveringsskyldigheten? – Jo, absolut va. Det är ju en sak som måste komma uppifrån våran ledning. Från rikspolisstyrelsen, från departementet. Att vi är inte nöjd med den här motiveringen utan vi måste förändra oss på ett sätt. Och kanske ta fram ett mönster för att bli bättre på det här. Det kanske är tid nu när ni granskat det här. Det ligger ju något i det här, många av dom motiveringarna som jag tittat på här är inte fullödiga och inte bra och då måste vi kanske göra något åt det. Nationellt. När vi fortsätter granska förvarsbesluten uppkommer ett annat frågetecken. Enligt utlänningslagen har ett förvarstaget barn alltid rätt till ett offentligt biträde, en person som kan tillvara ta barnets intressen och bevaka att förvaret sköts enligt lagar och regler. Men i många av de beslut vi tittat på, saknas information om barnet har haft det eller inte. Poliskommissarie Sven-Åke Eriksson igen. – ”Offentligt biträde…ja”. Det ska fyllas i ett ”ja” där och så ska det på baksidan vara ett namn på det offentliga biträdet. Det ska ju fyllas i. Men så ser det inte ut på dom här blanketterna till stor del? – Nej, här har vi ett så där oklart. Det är inte kryssat någonting och inget offentligt biträde där. Nej jag kan inte svara på varför dom inte gjort det. Det är ju det lagen säger. Vad säger du om att det ser ut så här då? – Ja, okunnighet eller slarv. Det är vad jag kan säga. Kan det vara så att dom har fått ett ombud fast det inte syns på den här blanketten? – Det kan vara så, att handläggaren har glömt att fylla i det bara. Men det ser man ju i själva ärendet i så fall. Och när Kaliber och Skolministeret går tillbaka i dokumentationen i varje beslut, visar det sig att av 29 ärenden har bara 15 fått offentligt biträde. Tre av barnen som inte fick ett biträder blev först inskrivna som vuxna, men släpptes senare ur förvaret när åldern korrigerats. – Du kommer ihåg att du har fått en fullmakt utav mig och nu vill jag att du hjälper mig… När 17-årige Zaher sattes förvar, blev han tilldelad ett offentligt biträde. Men eftersom det var så sent på kvällen, hade ombudet stängt kontoret. Och när vi talar med ombudet får vi veta att han först nästa dag hade möjlighet att ta del av informationen i Zahers ärende, eftersom han inte jobbade på kvällen och natten. Så Zahers godeman Ella Lundgren, som tillvardags arbetar som stressterapeut, fick så gott hon kunde försöka hjälpa Zaher på egen hand. – Jag är ju inte utbildad jurist, och jag kan bara söka hjälp hur jag ska formulera och hur jag ska skriva för att överklaga. Men det är som jag säger att jag trodde inte det var den godemannens uppgift att göra såna saker. Men jag lär mig under tiden. Och det gäller bara att hitta utvägar hela tiden. Visst har det varit jobbigt många gånger och man har legat sömnlös på natten och undrat hur man ska skriva och hur det ska bli rätt, att det ska bli bra. Har du en jurist så sköter dom ju alla dom här frågorna och dom har kontakten och hjälper barnet att leta vilka vägar du ska gå vilka möjligheter du har. Kalibers och Skolministeriets granskning visar att bara 15 av dom 29 ensamkommande barn som förvarstagits har haft ett offentligt ombud. Och genom Zahers historia vet vi också, att även om barnet har fått ett offentligt biträde, är det inte är säkert att biträdet hinner göra något i praktiken. Sören Clerton är chef för den centrala gränskontrollenheten vid rikskriminalpolisen i Stockholm som ansvarar bland annat för att ta fram föreskrifter och anvisningar om hur polisen ska arbeta. – Ja, har dom inte fått ett offentligt biträde så är det ju en brist. Dom har som du sa, dom har rätt att ha ett ombud, ett biträde, och det ska ju polisen också beakta och notera i sitt förvarsbeslut. Sen kan jag ju också inse att ibland så är det väldigt praktiskt svårt, det beror ju på vad det är för tid på dygnet och vilken veckodag och så vidare det är, men oaktat det så har ju barnet rätt till ett ombud och det är viktigt att polisen beaktar det. Kan det vara så att det slarvas med den här frågan? – Jag vet faktiskt inte. Jag kan inte svara på det för det är ingen fråga som vi särkskilt har undersökt. Det handlar om barn som har frihetsberövats? – Ja och just därför så är det viktigt att dom får ett offentligt biträde vilket dom har rätt till. Kan det här vara en signal om att det faktiskt skulle behövas gemensamma centrala riktlinjer när det gäller förvarstagande av barn. – Ja, det är möjligt det är det som vi får försöka bedöma nu. Det kan vara motiverat ha mer riktlinjer från centralt håll. Men jag vill också i sammanhanget understryka att det innebär inte att man kan dra slutsatsen att man inte har beaktat barnperspektivet till exempel och det regelverk som finns men att man inte har redovisat i den omfattning som är önskvärt. Borde det göra det då? – Ja det borde det naturligtvis göra. För att man ska ju kunna utläsa av ett beslut naturligtvis, motiveringen till det och en viss bakgrund. Man kan naturligtvis inte skriva långa uppsatser, det är ju en begränsad blankett vi pratar om, men det finns ju utrymme för att utveckla det här mer. De här frågorna du ställer och det material du visat får ju naturligtvis anledning för mig och mina kollegor att titta närmare på det här. Och sen får vi se vilka slutsatser vi drar av det. Advokat Enar Bostedt igen. – Det är ju absolut inte bra, det handlar ju om barn och det är klart att frihetsberövande är en stor inskränkning av den personliga friheten för vem som helst men när det gäller barn bör man ju vara extra tydlig och noggrann naturligtvis så det är klart att dom bör få ett juridiskt biträde omedelbart. Tillbaka till Zaher i förvaret den där sena kvällen i december förra året. Och hans gode man Ella Lundgren som, utan advokat, försöker upphäva förvarsbeslutet och utvisningen. Hon vet att Zaher har medicinska skäl som enligt smittskydslagen ger honom rätt till behandling i Sverige. Och efter många fax och samtal står det klart att utvisningen skjuts upp. Tidigt på morgonen, en halvtimme innan planet ska lyfta till Italien, och Zaher kan åka hem. Idag har migrationsverket beslutat att ta över Zahers asylansökan från Italien och han väntar just nu på besked. Reporter: Hanna LarssonProducent: Lovisa HaagExekutiv producent: Eskil Larsson

26 Mai 201329min