Malmjakt i skyddad natur

För den som blir sjuk av mobbing på jobbet, väntar ofta en lång process om man vill söka ekonomisk ersättning. Veckans Kaliber handlar om höga beviskrav och bristande utredningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Psykiskt lidande och år av kamp när ord står mot ord - Skolministeriet från UR och Kaliber handlar idag om höga beviskrav och brister i utredningar, när någon har blivit sjuk av mobbning på jobbet. – Här står en hel flyttkartong. Så, och här ser du, den är fylld upp till bredden. Och det här är ungefär en tioårsperiod bakåt. – Det är ju sorgligt att man ska behöva ha något sådant här. Det är ju hemskt, det är ju fruktansvärt... Läkarutlåtanden, dagboksanteckningar, rättegångsprotokoll och oräkneliga dokument från Försäkringskassan. Vi står i köket hemma hos Cajsa , som egentligen heter något annat, och tittar i en kartong full med papper. – Här ska du få se. I de läkarintyg som Cajsa plockar fram från åren som har gått, står diagnoser som utmattningssyndrom och posttraumatisk stressyndrom. Det här är sjukdomar som Cajsa menar att hon har drabbats av, efter att hon har utsatts för det som hon själv kallar för kränkande särbehandling och mobbning på jobbet. Har man blivit sjuk av mobbning på sin arbetsplats, har man rätt att söka arbetsskadeersättning eller så kallad livränta. Men ord står ofta mot ord, och beviskraven är höga - för höga menar röster vi möter i det här programmet. Skolministeriet från UR och Kaliber har granskat Försäkringskassans beslut om livränta i mobbingsärenden, och vi kan se brister i flera utredningar. Men vi tar det från början. – Jag tror att jag var för rak, det kan hända att det handlade om det. Då för 10 år sedan, var Cajsa en kvinna mitt i karriären som jobbade som upphandlingsansvarig inom Landstinget. Men efter en tid av högarbetsbelastning gick hon i väggen och det är när hon ska komma tillbaka, som hon menar att utfrysningen från chefen börjar. Vi vet inte vem som har gjort rätt och fel på Cajsas jobb, men det här är hennes version av vad som hände. – Då tänker man att, det där att man inte får gå äta lunch med någon, eller med de andra, och man får inte dricka kaffe och det tisslas och tassas. Det är ju inte bara det som är mobbning och kränkande särbehandling, Det är mycket mer subtila saker än så. Cajsa beskriver hur hon plötsligt börjar uteslutas från viktiga möten och hur chefen tar åt sig äran för jobb som hon har gjort, hur Cajsa undanhålls information och blir fråntagen flera kundkontakter – utan att få någon förklaring varför. – Det är klart att det blev ju inte roligt det här. Att dom… alltså vad var de ute efter med mig? Jag förstod att han sakta försökte ta över det här. Eller kränka ut mig. Det är klart jag började ju må dåligt av det här, och jag var ju väldigt rädd också. Ett och ett halvt år senare kallas hon till ett möte. Hon får veta att hennes tjänst ska upphöra och att det handlar om besparingsåtgärder. Och det Cajsa har befarat besannas – att chefen nu kommer att ta över hennes roll och hon själv får andra uppgifter. I Försäkringskassan utredning, uppger arbetsgivaren att syftet var att effektivisera verksamheten. Men Cajsa känner sig överkörd. – Det var hemskt. Och jag kände det som att ja, nu har jag inget jobb mer. Det här var mitt arbetsliv. Fanns det nåt som du gjorde fel?– Jag ska absolut inte säga att jag var felfri på något sätt, så är det ju inte. Vi hade ju samarbetsproblem, han som var chef närmast över mig. Men det var ju därför att organisationen var fel, den var felriggad. Och det var ju hans ansvar. Men det ville han ju absolut inte, det påtalade jag för honom gång på gång att det är för lite personal. Cajsa förmår inte jobba kvar under den chefen som hon anser har kränkt henne, och vill flyttas till en annan avdelning. Men av dokumentationen vi tar del av, framgår att chefen i alls håller med om att Cajsa har kränkts, och ger henne inga alternativ. – Jag såg ju en krok i taket, jag sa det till läkaren. Jag hade ju en källare och så. Det var så hemskt en period, det var nog lite illa ett tag. Men det hände ju ingenting. Men tanken fanns där, det vet jag en period. Jag såg liksom ingen framtid då. Cajsa är inte ensam om att ha känt sig mobbad på sin arbetsplats. Mellan fem och nio procent av alla anställda, uppger att de har utsatts för någon form av mobbning eller trakasserier, enligt Arbetsmiljöverkets årliga undersökningar. – Det här skulle jag vilja beteckna som kanske det mest allvarliga arbetsmiljöproblemet vi har idag i alla kategorier i Sverige idag. Om man ser till vilken ohälsa det producerar och den dödlighet som också finns kopplat till den här ohälsan. Stefan Blomberg är psykolog på Arbets- och miljömedicin vid Linköpings Universitets sjukhus, där man utreder arbetsskador. De senaste åren har kan han se en ökning av patienter med erfarenhet av mobbning. – Jag brukar skrämma folk och säga att vem som helst kan bli utsatt. Och jag menar verkligen det, vem som helst kan bli utsatt. Om man hamnar på fel plats vid fel tillfälle och har lite otur, så kan den mest stabila, välfungerande och starka person bli utsatt för sånt här. Den vanligaste utsatte jag möter är en duktig, drivande person med lite moral eller rättspatos. En person som vågar säga ifrån, en whistleblower kanske, eller någon som vågar säga att men så här kan vi väl inte göra i verksamheten, som står för något. Och som i det kanske uppfattas som ett hot av någon eller några i verksamheten, chefer kanske eller andra informella ledare. Hur vet man vad som är mobbning och en vanlig konflikt? – Det är ju svårt, men en konflikt då handlar det i regel om parter som är ganska jämbördiga i styrka eller status, och det skiljer ut mobbning från konflikter. Att mobbning då handlar om en starkare part mot en svagare part. En konflikt kan blossa upp och bli jättekraftig här och nu. Medans mobbning är något som är systematiskt och pågår över tid. Varje år gör ungefär 700 personer en arbetskadeanmälan som handlar om mobbning, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. Den största gruppen, 40 procent av de som anmäler, arbetar inom omsorg och sociala tjänster. Anmälningarna handlar om allt från förtal och hot, till att känna sig utstött och marginaliserad. Precis så som Cajsa gjorde. Tillslut är situationen på Cajsas arbetsplats så låst och Cajsa mår så dåligt att facket gör en anmälan till Arbetsmiljöverket – som hotar Landstinget med ett vite om 250 000 kronor om inte Cajsas situation utreds. Utredningen kommer fram till, att Cajsa är i så dåligt skick att det inte är möjligt för henne att jobba kvar under samma chef, men arbetsgivaren ger inga alternativa lösningar. Och efter trettio års anställning blir Cajsa utköpt för två årslöner. – Och vad har jag gjort, jo jag har gjort det att jag kunde inte underkasta mig de som har kränkt mig så otroligt mycket. Att bli underställd dom och fortsätta arbeta där. Det kunde jag inte. Jag klarar inte det, och det var ju det som dom också sa då att vi tror inte på utredningen här utan vi har en annan uppfattning. Och jag sa igen att jag klarar inte det. Och jag var nog ganska gråtmild och ledsen när jag sa det och vädjande. Jag klarar det inte. Ja då säger vi upp dig av personliga skäl. Jag känner att det är jobbigt att tänka på. För det blev aldrig något jobb mer för mig. Cajsa säljer sitt hus och flyttar långt bort. I läkarintygen tillkommer diagnosen posttraumatiska stressyndrom och 2008 blir hon förtidspensionerad. Under åren har hon förlorat mycket pengar. Och det är nu Cajsa ansöker om arbetskadeersättning, så kallad livränta. Och det än nu nästa kamp börjar. För tillskilland mot om du till exempel är en kassörska som får ont i en axel, är det väldigt svårt att bevisa att det är mobbningen på jobbet som har gjort att du mår psykiskt dåligt. Det säger Monica Svanholm som är verksamhetschef för arbetsskador på Försäkringskassan. – Vi ifrågasätter inte att man upplever sig kränkt, det vi behöver är att få det styrkt. När försäkringskassan utreder en arbetsskada gör dom en så kallad exponeringsutredning för att ta reda på hur sjukdomen har uppkommit. Och i mobbningsärenden är det extra komplicerat, säger Monica Svanholm . – Ställer man frågan till en chef, har du uppträtt kränkande mot en medarbetare så svarar dom ju nej och då måste man titta på hur kan det här ha yttrat sig, vilka situationer har det här hänt och är det någon medveten handling ifrån någon annan person som har uppträtt klandervärt som man brukar uttrycka det. Gör ni alltid en exponeringsutredning?– Ja det gör vi alltid. Sen gör vi den på olika sätt den kan vara större eller mindre. Den kan bestå av att man har skickat in papper själv. Att försäkringskassan har kompletterat. Vi avgör vad som är tillräckligt för ärendet. Enligt Försäkringskassan statistik, har antalet godkända arbetskador minskat med 80 procent de senaste fem åren. Och när det gäller psykiska arbetsskador som uppstått av mobbning – eller kränkande särbehandling som det heter i lagtext – är det väldigt svårt att få rätt. Det säger Sara Stendahl som är docent i offentlig rätt vid Handelshögskolan i Göteborg. – Om man har blivit sjuk på grund av kränkande särbehandling så har man rätt till livränta. I detta finns inget som är otydligt. Men bevissvårigheterna eller hur man förstår det som ska bevisas, har gjort att det är väldigt svårt att utkräva den här rättigheten då, det skydd som försäkringen ska ge. Vi ska komma tillbaka till Sara Stendahl och hennes forskning. Men först ska vi titta lite närmare på vad det är för beslut vi pratar om. Skolministeriet från UR och Kaliber har fått tillgång till ny statistik från Försäkringskassan. Mellan Februari och Oktober i år har 44 personer ansökt om livränta och angett kränkande särbehandling eller mobbning som orsak. Och vi begär ut dem. De sökande är ungefär lika många kvinnor som män, och många har allvarliga diagoser, som posttraumatiska stressyndrom eller utmattningssyndrom. Psykolog Stefan Blomberg vid Linköpings Universitets sjukhus. – Men den allra vanligaste diagnosen är Posttraumatisk stress. Och det är en oerhört allvarlig diagnos som vi i regel ser efter tortyr, krig våldtäkt, överfall svåra olyckshändelser. Situationer där man på något sätt har varit rädd att förlora sitt liv eller bli allvarligt svårt skadad. Den typen av symptom som dessa mäniskor har ser vi också bland dem som har varit utsatt för långvarig och svår mobbning. Mardrömmar , lätt aktiverad ångest, väldigt mycket flashbacks, minnesbilder som dyker upp, lättaktiverad stress och rädsla. En väldig skörhet. En röd tråd genom ansökningarna är beskrivningar av en dålig psykosocial arbetsmiljö, här finns exempel på hot och förtal, rädsla och oro, stress och hög arbetsbelastning. Så här kan det låta: Kvinna född 1969, chef på äldreboende: ”Jag kommer aldrig kunna vara den person jag var innan det här hände. Allt mitt själförtroende har knäckts och alla förolämpningar och kränkningar har gjort att jag aldrig mer kommer att kunna släppa in någon i mitt liv. ” Man född 1956, driftstekniker: ”Jag blev utfryst från gruppen från start. Första dagen i lunchrummet gjorde man klart för mig att det inte fanns plats för en till vid matbordet där alla andra satt. ” Kvinna född 1953, förskolärare: ”Det var när jag kom tillbaka efter en sjukskrivning, som min chef inte vill ta emot mig. Hon anklagade mig för att samarbetsproblem och att mina kollegor inte vill ha mig tillbaka. Det gick så långt att jag inte vågade gå till jobbet. ” Det sista citatet, ska visa sig tillhöra Christina. Vi har stämt möte, på halva vägen var, och vi sitter i en bil på en parkeringsplats utanför Jönköping. – Du är kränkt på din arbetsplats och från början så tror man ju då att Försäkringskassan spelar i samma lag som en själv. Och då blir man ju chockad här försäkringskassan sen i sin tur börjar med nya kränkningar som är värre än de man var med om tidigare. Det är fruktansvärt. Christina, som egentligen heter något annat, hade jobbat i tjugo år på samma förskola, när en ny skolledare tillsattes. Kort därefter blev hon sjukskriven. Och det var när hon skulle komma tillbaka som mobbningen började, enligt henne. – Och på ett möte tillsammans med min rektor och den här personalkonsulenten så vill hon inte ta emot mig, och vi sitter i cirka tre timmar och pratar tror jag och då kommer hennes anklagelser att jag har samarbetssvårigheter och att mina arbetskamrater inte vill att jag ska komma tillbaka och jag skulle ha en konflikt med någon specifik lärare. Det här blir starskottet på en flera år lång och infekterad konflikt. I sin arbetskadeanmälan från 2004 berättar Christina bland annat om utfrysning, undanhållande av information och förtal. Men arbetsgivaren håller inte med om att Christina har kränkts. När Försäkringskassan utreder ärendet, utgår man från de inlagor som Christina själv skickar in, men undersöker aldrig djupare vad som hände på arbetsplatsen. I avslaget konstateras att det Christina har upplevt inte kan kallas för mobbning. Och i nära tio år nu har Christina kämpat för att Försäkringskassan ska göra en sådan utredning. – Som människa har det ju kostat mig hela mitt psyke och jag märker alltså jag lider av sån Posttraumatisk stress. Jag klarar inte minsta lilla motgång som kan göra att jag blir hypernervös och stressad. Det går som en autostradare på noll komma tio sekunder i kroppen att… Huvudet fungerar, minnet fungerar inte, ja kroppen fungerar knappt inte heller, allt hänger på något vis ihop. Kraven för att överhuvudtaget få söka livränta är hårda. Av de 44 ärenden vi granskar, gallras över hälften av dem bort direkt, eftersom de inte kan styrka att deras arbetsförmåga kommer att vara nedsatt över ett år framåt i tiden. Av dom ärenden som återstår har fjorton fått nej till livränta och fem har fått ja. De som fått nej har två saker gemensamt– att en chef eller arbetsgivare utpekats som mobbare. Och att ord står mot ord. I avslagen menar Försäkringskassan att det inte går att bevisa att är mobbningen som har gjort personen sjuk. Och i hälften av fallen anser man inte att det den försäkrade beskriver handlar mobbning, utan om vantrivsel eller en vanlig konflikt. Så var det också när Cajsa fick avslag. – De menar ju att det här var upplevelsebetingat att jag hade mått så dåligt. Det hade ingenting med sakförhållandena att göra. Och det var ju helt absurt. I den här undersökningen kan inte ta ställning till om Försökringskassan fattar rätt eller fel beslut. Men vi frågar oss om man har gjort tillräckligt för att ta reda på hur det ligger till, när ord står mot ord. I Försäkringskassans vägledningar, läser vi, att om det uppstår meningsmotsättningar, så ska parterna höras på nytt. I fyra av de fall vi granskar, kan vi inte hitta dokumentation som visar att det har gjorts. Och precis så var det i Cajsa fall. – Det är ju skandal att de gör så, så kan dom då stå och säga att alla får göra en exponeringsutredning. För tillslut så, måste man ju sätta stopp någonstans, det kan ju inte bli en brevväxling mellan parterna, men alltså man måste ju få komma sin version av det. Och den måste värderas lika mycket som arbetsgivarens svar. Utredingen av Cajsas ärende baseras på de skiftliga inlagor som hon själv har samlat ihop. Men Cajsa får aldrig svara på några frågor. Hennes arbetsgivare däremot, får tio skriftliga frågor av Försäkringskassan, om det som hände på arbetsplatsen. Men det är inte chefen som svarar, utan en av hans kollegor. Av svaret vi tar del framgår tydligt att arbetsgivaren inte anser att Cajsa inte har utsatts för kränkande särbehandling. Men när Cajsa tar del av materialet upptäcker hon flera sakfel. Men till det tar inte Försäkringskassan någon hänsyn i sitt beslut. Vi ringer upp Monica Svanholm på Försäkringskassan för att fråga hur det kommer sig att man inte följer sina egna riktlinjer, att om det uppstår meningsmotsättningar så ska man höra parterna på nytt. -- Alltså man kan ju göra en bedömning att man inte tror att nån ska tillföra någonting mer. Men när du säger så här så känner jag att jag skulle vilja titta lite djupare på det här, för så vitt jag känner till så följer man det, när du säger så här skulle jag vilja kika lite djupare på det. Som det ser ut här så ligger det nära tillhands att tänka att arbetsgivarens röst väger tyngre än den försäkrades?– Nej absolut inte, Försäkringskassan är en part som ska vara helt opartisk i det här sammanhanget, så det är absolut ingen som har företräde. Vi ska tillbaka till Sara Stendahl vid Handelshögskolan i Göteborg. Hon har granskat samtliga mobbningsärenden som överklagats i Kammarrätten mellan åren 2005 och 2012. Och vår bild av att Försäkringskassans utredningar kan ha brister stämmer väl överens med det hon har sett. – Jag tycker ändå att man alltför mekaniskt avfärdat en del av problematiken genom att säga att här krävs väldigt höga bevis. Och liksom landa i en bevisfråga där man påstår att det finns väldigt höga beviskrav. Och därmed kan man föra bort dom innan det var rimligt att göra det då. Av de 48 ärenden som Sara Stendahl har granskat, har bara nio fått rätt. Att inte fler får rätt handlar om hur lagen är konstruerad, förklarar hon. I många av de fall som hon har granskat stupar den försäkrade på att Försäkringskassan inte anser att det som har hänt handlar om mobbning, utan bara är en vanlig konflikt. Nåt som hon tycker Försäkringskassan gör på ett schablonmässigt sätt. Och Sara Stendahl tycker att systemet borde ändras. – Det jag är ute efter är att man mer ska titta på den här frågan som en arbetsmiljöfråga än som en så att säga straffprocess närmaste där man ska peka ut den skyldiga mobbaren för då blir bevisläget mycket svårare och möjligtvis handlar det inte om det utan detta är en arbetsmiljöfråga och att det är den typen av fakta man ska leta efter och där har ju Försäkringskassan en stor utredningsskyldighet. Stefan Blomberg på Arbets- och miljömedicin vid Linköpingsuniversitetssjukhus, håller med om att mer fokus borde riktas mot arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön. – För det är så otroligt vanligt att man som arbetsgivare gör det enkelt för sig och säger att det här handlar om en udda och speciell individ som är omöjlig att ha att göra med. Och därmed har man ju också sagt att arbetsgivaren själv inte behöver göra något åt situationen och har inget ansvar och har inte gjort något fel. Och det är ju jättebekvämt för blir man då av med Kalle eller Lisa som är utsatt så har man ju löst problemet. Men det är i alla lägen, i hundra procent av alla fall, så är det ett helt felaktigt perspektiv för det finns alltid något i organisationen som antingen har orsakat eller försvårat processen. Kan det inte vara så att det handlar om personer som är udda och konstiga och knepiga att ha att göra med?– Det är klart att det kan. Jag tror att alla som har jobbat med dom här frågorna har stött på individer som ibland kan vara ganska speciella. Men det är ju en försvinnande liten minoritet. Men sedan ser vi ju också att ju längre mobbnigen pågår desto mer udda och speciella blir dom som är utsatta. Så även om en person är udda och speciell så behöver ju personen inte va sån från början utan det kan mycket väl va ett resultat av att ha varit utsatt under flera årstid. Av vår undersökning återstår nu bara fem ärenden, och de är dom som har fått rätt till livränta. Men när vi granskar de här besluten närmare, visar sig att bara två av dem har fått rätt till ersättning direkt. De andra tre har först tvingats att överklaga sina beslut i domstol. Kommer ni ihåg Christina som vi träffade i bil på en parkeringsplats. I nära tio år har Christina kämpat för att få en grundlig utredning och överklagat i alla instanser. Men februari i år kom vändpunkten, när förvaltningsrätten kräver att försäkringskassan ska göra en grundlig utredning. Och när den väl är gjord får Christina rätt till livränta. Nu anser Försäkringskassan att det Christina har varit med om handlade om mobbning. Vi ringer upp Monica Svanholm på F-kassan igen och frågar vad hon tänker om att det tog tio år för Christina att få en utredning. – Jag reagerar så att det här är väldigt ovanligt och jag kan konstatera att det här har inte varit någon självklar brist som man har pekat på eftersom det här är prövat tidigare. Eftersom Christinas ärende har prövats i flera rättsliga instanser, menar Monica Svanholm att ärendet har behandlats på ett rättsäkert sätt. – I den rättsäkerhet vi har som följer av att man kan överklaga , om Försäkringskassan anser att man har gjort allt, att man har ett tillräckligt beslut. Då kan man alltid överklaga. – Det är som ett mantra, du kan alltid överklaga, du kan alltid överklaga. Hela min tid mellan femtio och sextio år har gått åt till att överklaga era beslut. För Christina har processen mot Försäkringskassan fått stora ekonomiska konsekvenser. Hon har lagt ner hundratusentals kronor på advokatarvoden och egna läkarutredningar. – Det här har varit så förnedrande jag kan fortfarande inte fatta att jag går så här utan arbete. Jag har fem år kvar till 65 till pension och jag tänker fortfarande att jag kanske hinner läka ihop och skaffa mig ett jobb innan jag går i pension. Det är vad jag hoppas och vill. Tillbaka hemma i köket hos Cajsa, och kartongen som står på matbordet. – Så, tror vi får fylla på lite mer, svag kaffe kan man ju inte dricka. Cajsa överklagade sitt ärenden i Förvaltningsrätten. Och domslutet slår fast, att Cajsa har blivit utsatt för kränkande särbehandling, och ger henne rätt till livränta. Men Försäkringskassan överklagar i Kammarrätten – som säger nej. Man anser inte att det går att bevisa att hennes sjukdom posttraumatisk stressyndrom har uppkommit av händelserna på jobbet. Men Cajsa har inte gett upp. Nu väntar hon på prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen. – Man lever ändå på något slags hopp om att få rätt. Kanske är det det där ursprungliga när jag satt framför den där läkaren som försökte få mig att inse att du får aldrig någon upprättelse Och man kanske inte får det. Man får det inte av de som utsatt än personligen för det och man får inte det i det rättsystem eller försäkringssystem som finns i Sverige. Man kanske inte får det. Reporter: Hanna Larsson

10 Nov 201329min

Konkurrensen om funktionshindrades gunst är hård bland de företag som erbjuder personlig assistans. För ett assistansföretag kan ett påskrivet kontrakt med en ny klient betyda nya vinster på hundratusentals kronor per år. Men hur långt får ett assistansbolag gå i sin jakt på nya kunder? Kaliber och Skolministeriet granskar assistansbolagens marknadsföringsmetoder. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jakten på assistanspengarna Assistansbolag som efterforskar kontaktuppgifter till personer med funktionshinder, erbjuder gratisresor och söker upp personer i rullstol på stan. Skolministeriet från UR och Kaliber granskar hur assistansbolagen raggar kunder. Vi är hemma hos Pontus. Det luktar nybakat. – Det är kärleksmums eller kladdkaka, finns ju tusen namn på den kakan. – Kärleksmums är bra. Pontus är en av ungefär 16 000 assistansberättigade . Det betyder att han får hjälp av en personlig assistent för sina grundläggande behov. Idag är det assistenten Elsa som jobbar. – Massa saker som dom hjälper mig med så utan mina assistenter skulle jag inte klara mig. – Man kan säga att det är den personliga hygienen och det som en vanlig, som man gör varenda dag. – Nu ska jag öppna dörren bara … Nu kom din mamma här… Idag tittar Skolministeriet från UR och Kaliber närmare på dom metoder som en del assistansbolag använder sig av för att locka till sig kunder. Ett område där myndigheterna saknar insyn och kontroll ska det visa sig. Pontus är nämligen en högintressant kund för dom 1700 privata assistansbolag som finns på marknaden. Ett enda påskrivet kontrakt kan generera stora vinster till assistansbolaget. Inspektionen för socialförsäkringar har räknat ut att ett assistansbolag i genomsnitt kan göra 300 000 kronor i vinst på ett år för en enda brukare. – Jag kan till och med bli påhoppad på stan om man har otur av assistansbolag numera. Och hoppa på en och berätta att ta det här bolaget det är så bra så! Vad tycker du om det då? – Det tycker jag inte om. För jag tycker att om man har assistans ska man kunna välja själv och inte bli påverkad vilket bolag man ska välja. Förenklat kan man säga att när Försäkringskassan räknat ut hur många timmar per dygn du har behov av assistans får du en påse med pengar att köpa assistans för. Och som assistansberättigad har du tre olika alternativ. Antingen kan du välja att kommunen skall sköta din assistans, eller så kan du vara arbetsgivare själv, eller så kan du anlita ett privat assistansbolag. Det är det vanligaste. Pontus har haft assistans i 15 år. Just nu sköter han assistansen själv men han vill gärna slippa eftersom det är mycket att hålla reda på, så nu letar han efter ett privat assistansbolag igen. Och det är i det här läget han blir uppvaktad. – Fortfarande poppar det upp dom här bolagen som inte är seriösa… Pontus mamma. – Och det stör mig, därför att, du behöver ett seriöst assistansbolag som du kan lita på och känner förtroende för. Och alltihop det här va… – Precis, men det är inte lätt att hitta… – Den ena bjöd ju över den andra och det är det jag tycker är så fruktansvärt oseriöst. Vad är det man bjuder då? Vad är det man använder som…? – Men det är precis som med telefonförsäljare. Dom frågar, hur har du det här idag med din assistans? Och det spelar ingen roll vad man säger, det bolaget man pratar med kan alltid göra allting bättre. Det är konstigt. Och dessutom när man är på stan då är ju inte det första man har i tanken assistans och hur man vill tänka över sin assistans. Då är det inte lätt att ta ett sånt livsavgörande beslut som det är. På två sekunder. Så det är fult att ragga upp folk på stan. Vi ska återkomma till Pontus. För det finns något som gör honom ännu mera upprörd än att bli kontaktad på stan. Något han tycker är värre. Men först ska vi träffa Arne Prembäck på Bosse Råd, Stöd och kunskapscenter i Stockholm, en oberoende icke vinstdrivande organisation dit personer kan komma när dom har problem med sin assistansanordnare. Arne var med redan när assistansreformen infördes1994 och har sett hur marknaden förändrats på nära håll. – Det är ju en väldigt, jag tycker man nästan kan beskriva det som en aggressiv marknad. Det är ju bara att titta på handikapptidskrifterna som kommer ut. Hur man målar ut guld och gröna skogar och verkligen försöker locka med det som man säger är unikt. Det är ju en explosionsartad utveckling. Jag tror att det ekonomiska incitamentet har gjort det har blivit det. Man har sett att det är ett lätt sätt att tjäna pengar. Samtidigt som, jag menar det är ju bra att det finns valfrihet. Det är ju inget snack om saken. Men man måste också ha förutsättningar att kunna välja. Att kunna se klart. – Så är du kvar? Ja, jag är kvar. – Perfekt… Vi kan kalla henne Cecilia. Hon har precis som Pontus vid flera tillfällen blivit uppsökt av påstridiga försäljare som vill att hon ska byta assistansbolag. – Det är vissa bolag som är väldigt på fluga när man är ute i offentligheten och kommer fram och säger att ”åååh titta det här har jag att erbjuda”! Och jag är jättebra och du får det här och det här. Och pratar bara på om det hela tiden. Fast jag säger kanske en tredjegång att nej jag är inte intresserad och jag kontaktar dig när jag har behov av att göra det. – Det kan också vara om man återgår till dom här assistansföretagen när dom kommer hem till än. Nu säger jag inte att alla är så, definitivt inte, men många kanske trycker på, till personen tackar ja fast man egentligen inte vill det för man orkar inte står emot. Och så tänker man att jag säger ja så jag blir av med dom. Det kan vara så i många fall tror jag. Kan det inte vara något positivit också, att man konkurrerar och vill överträffa varandra, för dig som kund kan väl ändå det vara något positivt för då får du det bästa som du kan få? – Ja, det kanske det är i vissa avseenden, men sen är det ju faktiskt så att pengar är ju inte allt. Både du som kund och dina assistenter ska ju vara nöjda. Och bilden av att personer som har assistans känner sig påhoppade av gränslösa försäljare bekräftas av flera brukarorganisationer som vi talat med. Maria, är mamma till ett funktionshindrat barn och blev så upprörd när hon blev kontaktad av ett assistansbolag att hon bestämde sig för att anmäla företaget till Konsumentverket. – Dom ringde och sa att dom ringer från ett företag som jobbar med att lämna information och informerar om att funktionshindrade barn ska få det dom har rätt till. Och jag hade då blivit uppring en gång tidigare av samma företag. Jag blev irriterad. Sa att dom inte får lov att ringa på mobilnummer för att sälja sina tjänster för att det strider mot etiska regler om marknadsföring. Och då sa dom - vi säljer ingenting. Och när jag tittade på personen som hade ringt så var hon försäljningschef på det här företaget. Men ändå säger hon, nej vi säljer ingenting. Det blir jag irriterad på att man låtsas att man inte säljer tjänster, att man inte är ärlig med sin avsikt. Och sen förstås då att dom ringer mig, jag vill ju veta hur dom fått reda på mitt nummer och att jag har ett funktionshindrat barn. Ja för du frågade rakt ut var dom fått numret ifrån? – Ja det gjorde jag och då hävdade dom att dom hade ett samarbete med statistiska centralbyrån. Och då i den vevan var jag i kontakt med Statistiska centralbyrån för jag var upprörd över att man spred information om vilka som har funktionshinder. Då tittade Statiskiska Centralbyrån på det och återkom sen och förnekade att dom hade såna uppgifter som dom lämnat ut och att det inte finns något samarbete. Så då ljög dom ju. Och när du sa att du inte trodde det var så sannolikt, vad fick du för svar då? Nej bara undviker att ja det kan jag inte svara på. Nej men så är det osv. Jag fick inget bra svar. Marias anmälan till konsumentverket blev aldrig mer än en anmälan. Konsumentverket prioriterar inte detta ärende. – Och sen är det ju också det här naturligtvis att man bekymrar sig över vilka uppgifter är det egentligen som cirkulerar där ute? Vad finns det mer? Ja var får egentligen assistansbolag som objudna ringer hem till personer med funktionshinder uppgifterna ifrån? Vi kontaktar VD:n på företaget som ringt Maria för att fråga hur dom fått tag i hennes hemliga mobilnummer. VD:n hänvisar då till att dom nu satt igång en egen internutredning om saken och att dom inte vill kommentera kritiken förrän den är klar . Uppgifterna om vem som har rätt till assistans ska vara sekretessbelagda hos myndigheterna. Men det finns ett sätt att få uppgifterna via myndigheter – domar som blir när personer överklagar till exempel försäkringskassans beslut är offentliga handlingar. Och alldeles nyligen begärde ett annat assistansbolag i Malmö ut 30 domar i förvaltningsrätten, och fick då serverat namn och adress till potentiella kunder. Det här är VD:n Peter Kärnefeldt. – Vi skickade ut 30 stycken brev där vi inte pratade om alls om domar eller grejer eller någonting utan rent bara vi har startat ett assistansbolag i sportenstecken. Om man var intresserad av att byta assistansbolag så kunde man ringa oss. Vi tänkte inte på det som att dom skulle se det som något negativt. Och det är jättebeklagligt. Men jag kan samtidigt så här i efterhand förstå dom. Pontus igen. – Jag har haft bolag som velat att vi ska ut och ragga på stan. För det ser ju bättre ut om kunderna som sitter i rullstol är ute och markandsför på stan. Som att du skulle jobba? Ja. 500 spänn per kund var det. Så får vi 500 per kund som skriver på för dom som vi rekommenderar. Dom ville till exempel att vi skulle åka ut på Frölunda torg och sitta där en hel dag och dela ut foldrar. Jag var där en gång tror jag och då såg jag ingen funktionshindrad överhuvudtaget så jag tror inte det gav så stort resultat. Men du åkte till Frölunda torg för att se om du hittar någon? – Ja, men det var helt meningslöst. Jag vet inte, dom tyckte väl att då slipper vi göra jobbet själva. Men man tyckte ju om bolaget så man gjorde det ju. – Marknadsföring ska ske på ett propert sätt. Och man ska inte utnyttja personers svagsinne eller bristande förmåga att fatta beslut, sunt förnuft helt enkelt. Fredric Käll är ordförande i Bransch Personlig assistans inom Vårdföretagarna och representerar drygt 230 assistansbolag. Han känner väl till att personer med funktionshinder blir kontaktade av försäljare på assistansbolag och säger att den typen av marknadsföring är något som organisationen tar starkt avstånd ifrån. – Den kanske mest flagranta marknadsföringsmetoden som vi tar definitivt avstånd ifrån är ju när man hämtar ut listor och på så sätt knackar dörr hos personer som har till exempel färdtjänst. Man har tagit ut färdtjänstlistor, och erbjuder dem pengar för att antingen söka assistans eller för att komma över till assistansbolaget. Fredric Käll känner till två fall där adresser till personer med funktionshinder har läckt ifrån taxibolag som kör färdtjänst. Uppgifter som är olagliga att lämna ut. – Och dom få tillfällen det har hänt brukar det gå ganska fort larmklockor genom hela systemet. Att nu är den och den igång dom gör så och så. Ganska fort så blir det nästan en lynchstämning över dom här personerna som knackar dörr. Så i det hänseendet så är det ganska självmarkerande. Eller oftast självmarkerande. För folk blir upprörda och irriterade. Varigenom syftet med att göra så förfelas. För vad dom vill är ju att få kunder och det får dom inte den vägen. Det vet du händer att man hämtar färdstjänstlistor? – Yes. Men det är ju sekretessbelagda uppgifter? – Precis. Och vi vet inte hur dom får tag i dom. Jag önskar jag visste och för varje gång det händer så börjar det efterforskas ganska ordentligt. Var dom kommer ifrån men… Finns det andra marknadsföringsmetoder som ni tar avstånd ifrån? – Att man betalar att för att en kund ska komma över genom olika typer av ersättningar eller erbjudanden om man väljer att skriva på. Direkt avstånd ifrån. Sen finns det säkert en uppsjö andra. Som tur är kommer man inte kontakt med dom så ofta. Vi är hemma hos Pontus igen. För precis som Fredric Käll på Vårdföretagarna antyder, finns det företag som inte bara vill åt kontaktuppgifter och ringer hem. Och det är det som gör Pontus mest upprörd. Han rullar fram till skrivbordet och plockar fram ett papper han sparat. Ett reklamblad ifrån ett assistansföretag på orten som damp ner genom brevinkastet. Ett hösterbjudande står det. – Fick en lapp i brevlådan att jag skulle få 3000 kronor i porslin av ett assistentbolag om jag valde dom som kund. Vet inte vad dom tyckte jag skulle ha 3000 kronor porslin till men det tyckte dom. Har även blivit erbjuden utlandsresor. När jag var utomlands för några år sen så träffade jag en svensk kille där som hade ett assistansbolag i Örebro tror jag att det var. Han såg ju att jag var funktionshindrad så han kom fram till mig när jag var på semester och han presenterade sitt assistentbolag och att han hade lägenheter på Teneriffa och att jag kunde få komma dit när jag ville och dom betalar min resa och assistentens resa utan problem hur ofta jag vill och ha rekreation som han sa. – Sen är det så också att dom flesta handikappade människorna lever på så låg ekonomisk standard, naturligtvis. Lovar dom då guld och gröna skogar eller som du till och med sa att någon skulle betala en halv hyra eller vad sjutton det var. Eller fixa det eller ordna det. Det är klart som sjutton då. – Klart man kan blir lockad av sånt om man har det dåligt ställt. – Det är dom svagare människorna som råkar ut för det här och kan bli så lätt förledda. Enligt Fredric Käll på Vårdföretagarna strider alltså assistansbolag mot branschens etiska riktlinjer när de ger brukarna gåvor, men är det olagligt? Susanne Moverare, sakkunnig på Försäkringskassan säger att assistansersättningen skall användas till assistans. Om de används till att betala till exempel nöjen kan den försäkrade bli återbetalningsskyldig. Men det gäller bara om man anställer sina assistenter själv. Privata assistansbolag får nämligen ge brukaren gåvor om de betalas med den beskattade vinsten. Men om pengarna till gåvor verkligen tas från vinsten, kontrolleras inte av Försäkringskassan. Något som bekymrar Tomas Agdalen, jurist på Inspektionen för Socialförsäkringar som har tillsynsansvar för försäkringskassan. – Vår erfarenhet är att det här följs inte upp riktigt. Det finns ingen riktig kontroll över hur assistansanordnare använder ersättningen. Utan det flyter nog på. Man betalar ut assistansersättningen och sen så kommer det in redovisningar, så betalas det ut ny assistansersättning. Så ingen kontrollerar liksom till vilka konstader assistansersättningen använts. Det verkar inte så nej. Men är det rimligt? Det handlar om väldigt stora summor pengar som man betalar ut av skattemedel och så har man inte kontroll på hur dom används? – I ett optimalt system så är det ju viktigt att veta hur dom allmänna medlen används och till vilka kostnader dom har används. Här vet vi bara att dom har använts till något abstrakt. Som personlig assistans. Faktiskt har vi jättelite kontroll på hur pengarna används. Egentligen ingen alls. Men även om försäkringskassans regelverk tillåter gåvor till personer med assistans tycker Fredric Käll, vårdföretagarna att valet av anordnare bör baseras på kvalitén på assistansen och inte grundas på någon typ av belöningssystem. I det långa loppet så riskerar det att urholka förtroendet för reformen, säger han. Så vi blev nyfikna på om det finns fler assistansbolag som har liknande erbjudanden som det som Pontus fick om fint porslin och bestämde oss för att ringa till ett tiotal assistansbolag. Vi hittade på en fiktiv person. Ida Andersson , för att se vad företagen var beredda att ge henne som blivande kund. Ja hej jag heter Ida. – Hej Ida. Hej jag ringer åt en vän som är på jakt efter en assistansordnare. Vad gör er speciella så? – Vi har nöjdast kunder, det är det som gör oss speciella… När vi ringer runt till olika assistansbolag och frågar varför vi ska välja dem, lyfter många fram att de ger gratis juridisk hjälp i kontakt med myndigheter. Men vi får även erbjudanden som handlar mer om att brukaren – kunden – skall få förmåner. Nej men det är några som har haft asså så här att man kan få extra förmånligt som man blir kund. Något välkomsterbjudande. Har ni något sånt? Ida Andersson kunde i vår rundringning få till exempel gratis danskurs och prova på dyk. Ett företag säger att dom kan subventionera en utlandsresa för brukaren som en början på ett gott samarbete. Och ett annat assistansbolag kan bjuda på en veckas gratis boende i Thailand för kunden. Vi ringer också företaget som hoppades att Pontus skulle nappa på en fin servis. Maja Koppfeldt som äger bolaget förklarar att dom ser välkomstpaket som ett vanligt sätt att marknadsföra sig i branschen – Nej jag kan se att när jag blir kund i många olika företag så får jag ett välkomstpaket. Det är som Siba har om du köper en tv får du cykel. Det är ju inte ovanligt att man arbetar utifrån någon form av välkomstpaket när man startar. När man blir brukar hos ett assistansföretag så är det ju väldigt mycket pengar det kanske är en affär på upp till en och en halv miljon och när man då ger ett välkomstpaket så är det av ringa värde. Det är ju inte därför man väljer ett assistansbiolag. Det är ju så många bitar som ska stämma om det ska kännas rätt. Men varför väljer ni att marknadsföra er med den typen av erbjudanen då? – Vi marknadsför oss på många olika sätt. Välkomstpaket av något slag har vi haft ända sedan början. För att vi vill tacka för förtroendet och det är också där man sätter igång ett nytt samarbete och det känns viktigt att man gör det korrekt från början. Att vi vill visa vår uppskattning helt enkelt. Det är det vi gör. Men kan ni se att det finns en risk för att en kund blir lockad av ett sånt här erbjudande och väljer det på grund av den gåva man får och inte pga av kvaliteten på assistansen? – Nej det gör jag inte Enligt försäkringskassans riktlinjer ska assistansersättningen gå till assistans. Hur får ni in den här gåvan i assistansen? – Det här tar ju vi av våran vinst i bolaget. Fredric Käll, Vårdföretagarna igen. – Vi är otroligt kritiska till den typen av beteende, så där gör man inte. Vilket ansvar har ni för att branschen följer de etiska riktlinjer som ni har och så? – Vi har ett stort ansvar. Vi jobbar hela tiden och kontinuerligt med att informera våra medlemmar om våra etiska riktlinjer för i slutändan om man bryter mot dom kan leda till uteslutning. Förutom att betona sitt eget ansvar anser Fredric Käll på Vårdföretagarna att även försäkringskassan har ett ansvar för att assistansersättningen inte används till olika typer av lockerbjudanden. – Det finns ingen gemensam benämning över vad vi ska förse kunderna, brukarna med. Och det saknar vi. Fredric Käll får medhåll ifrån Anders Westgerd, verksamhetsledare på GIL, ett brukarkooperativ i Göteborg. På senare år har det uppmärksammats mycket fusk inom assistansbranschen och det har talats om att kostnaderna har skenat. Försäkringskassan har genomfört en rad regeländringar och det har blivit svårare att få assistans. Samtidigt sockrar vissa assistansbolag kontrakten. Det rimmar illa tycker Anders Westgerd. – Man har stramat åt tillvaron allt mer, medans man har egentligen överhuvudtaget inte ifrågasatt hög vinstutdelning och oskäliga marknadsföringsmetoder. Och det är någonting som gör mig rent ut sagt förbannad. Att man avhändar makten för dom assistansberättigade och gör livet betydligt mer problematiskt och man inskränker i lagstiftningens intentioner men man låter det mer eller mindre vara vilda västern på marknadssidan. Att man mer eller mindre kan bete sig och plocka ut oskäliga vinster och där tycker jag dom ska lägga fokus istället. Susanne Moverare, försäkringskassans sakkunnige inom assistansersättningen. – Försäkringskassan har möjlighet att kontrollera om man är egen företagare och anställer sina egna assistenter, där är man skyldig att redovisa precis vad man använder ersättningen till. Men bolagen kan ni inte gå in och titta på kvitton och vad dom använt pengarna till i praktiken? – Nej, det kan vi inte göra om man väljer att köpa sin assistans av ett privat bolag så har vi inte den möjligheten idag. För många organsationer och brukare som jag har pratat med dom är upprörda över att man skärper till kontrollen bland dom som är assistansberättigade. Man kollar att man gör sina timmar att man får sin assistans som man har sagt, men sen finns det inget som kollar att bolagen använder deras pengar på rätt sätt. – Nej, bolag och vinster det är en politiker fråga och det är inget som vi idag har möjlighet att gå in och titta på. – Men vi ser fram emot en utredning som pågår just nu och se var man landar i för eventuella lagförslag i februari 2014. – Vi står här och så brukar vi alltid bara ”tog du nyckel”? Och så frågar vi varandra, ”tog du nyckeln”? Nej jag tog nyckeln. Då kan vi stänga. – Vem är assistent åt vem? – Ja, exakt. Det går några veckor. Pontus och Elsa, en av hans personliga assistenter är på promenad med Pontus hund. – Utan assistansreformen så hade det varit jätte många som inte hade klarat sig, överhuvudtaget. Så assistansreformen behöver en uppryckning. Den är i grunden asbra. Det är det bästa som har hänt funktionshindrade människor någonsin. Nu har Pontus efter många turer bestämt sig för ett assistansbolag som han tycker verkar seriöst och bra. – Det finns bolag som det jag ska ha nu, som bryr sig om både personal och brukare. Usch jag hatar ordet brukare, men finns inget… – Det gör jag med men vad ska man kalla det? – Finns en del som säger kund men jag gillar inte det heller – Inte jag heller, brukare känns så stelt – Vad sägs om människa? – Ja, min människa säger man då! – Ja! Jag vet inte. Hopp, hopp! Får du åka tullstol en stund din lilla lata hund. Reporter: Lovisa Haag

3 Nov 201329min

Mögel- och fuktskadade lokaler har visat sig vara vanliga på Sveriges största arbetsplats - i skolan. Lärare som måste byta jobb och elever som upplever problem med huvudvärk, eksem och andningssvårigheter. Inte sällan år efter år, utan att problemen åtgärdas. Kaliber har granskat den svenska mögelskolan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Huvudvärk, näsblod, eksem och andningssvårigheter av mögel fukt och dålig luft. Skolministeriet från UR och Kaliber om brister i skolors inomhusmiljö – som pågår år efter år. Saxofonen, och friidrott, är nog det som David gillar mest. Hemma, i rummet blänker hans medaljer. De hänger i rader på väggen. – Jag har den här som jag fått på Lunds idrottsplats. Det är kula, höjd, längd, 60 meter, 100 meter, 400 meter och 800 meter. David går i trean och idag har han det bra på sin skola. Första skolåret när han gick på skolan Munspelet tycker han inte riktigt om att prata om. Hans mamma, Kristina Stenberg sitter i soffan i vardagsrummet, hon minns – då var David sjuk nästan hela tiden. – Han började bli småsjuk. Du vet så där när man inte riktigt vet om man ska skicka iväg till skolan eller inte. Lite småförkyld, inte feber men påverkad helt klart. Det var många gånger de ringde och sa kom och hämta honom. Det accelererade under hösten. Under den här perioden klagade han jämt. Han hade ont i huvudet, ont i magen. Han var inte sitt vanliga glada jag, energiska. Mellan höstlovet och jullovet det året var det trettio skoldagar, David var bara var frisk och i skolan nio av dem. Läkare tog halsprover och blodprover på honom och de misstänkte borrelia och andra virussjukdomar men de fick inget riktigt svar. När David blev bättre de dagar han åt antihistamin mot sin pollenallergi, började Kristna Stenberg misstänka att de andra symptomen kunde ha med inomhusmiljön på Munspelet att göra. I flera år hade personalen på skolan talat om att det luktade mögel, särskilt på morgnarna i en del av byggnaderna och i några förråd. Det fanns en oro både hos personal och föräldrar. – Det syntes inte några mörka fläckar på väggarna eller så, då hade vi nog reagerat tidigare. Det var den här lukten som kändes. Skolan är Sveriges största arbetsplats brukar man säga. Och det är en arbetsplats där många får stå ut med dålig inomhusmiljö. Enligt siffror från Boverket har nästan 40 procent av Sveriges förskolor och skolor underkänd ventilation i de obligatoriska ventilationskontrollerna, OVK. Och beskrivningar av fuktskador i lokaler, av mögel och ventilation som inte fungerar kommer också in till Arbetsmiljöverket. Vi ska snart titta närmare på dem, men först tillbaka till Kristna Stenberg i Lund, – I den här pärmen har vi samlat all dokumentation. Kristna Stenberg reser sig och tar fram en tjock pärm ur ett skåp. – Det var en stor grej här i Lund det var det. Pärmen är fylld med rapporter och artiklar och anteckningar från möten med Lunds kommun. Kristina Stenberg minns särskilt ett möte, 2011. – På det mötet frågade jag panelen två gånger, när de inte var beredda att ge några klara besked om det var farligt eller om de skulle stänga, är ni beredda att själva sitta och jobba i den här miljön eller låta era barn eller barnbarn gå där. Det var ingen som svarade på den frågan så jag ställde den två gånger. Den andra gången var det någon i publiken som ropade ”svara på frågan då”. Men de ville inte svara på den. Då hade Kristina precis flyttat David och hans bror till en annan skola. Det var tydligt för henne och Davids pappa att David var mer sjuk när han var i skolan än när han inte var det. Och eftersom David blev av med sina symptom i den nya skolan drar de slutsatsen att de hade att göra med lokalerna på Munspelet. Men Kristina ville ändå veta mer. Därför satt hon där på mötet och tog del i diskussionen om lukten i skolan, om undersökningar som hade gjorts och påbörjade saneringar. Men fortfarande var frågorna; fukten och möglellukten – är det bara äckligt eller är det faktiskt ohälsosamt att vara på Munspelet. – Här är bakgrunden också. Det står att ledningen för Munspelts skola och förskola har upprepade gånger de tre senaste åren påtalat för Lundafastigheter att lokalerna är fukt- och mögelskadade. Mätningar har gjorts men skolledningen anser inte att de har fått resultatet förklarat för sig. Poängen med mötet den måndagen var att få raka tydliga besked om barn och personal utsätts för hälsorisker när de vistas i lokalerna. Några rum har gjorts vid men fortfarande är flera fuktskadade. De är de fackliga skyddsombuden på skolor som kan begära ingripande enligt 6:e kapitlet, paragraf 6a i Arbetsmiljölagen. Man kan säga att de här så kallade 6.6a anmälningarna är en sista utväg när man anser att de kommunala eller fristående huvudmännen för skolan inte har löst problemen. Skolministeriet från UR och Kaliber har gått igenom alla 6.6a-anmälningar till Arbetsmiljöverket som gäller förskolan till gymnasieskolaskolan åren 2010 till och med augusti 2013. De handlar till exempel om psykosocial arbetsmiljö, om hot och våld, om hög arbetsbelastning för lärarna och om klagomål på förändringar i verksamheten. Men av de 301 inkomna anmälningar handlar 125, eller drygt 40 procent om just inomhusmiljön. De handlar om fukt, mögel och dålig ventilation. Anmälningarna kommer från hela landet och har rubriker som ”dålig lukt”, ”mögliga lokaler”, och ”risk för ohälsa”. Så här kan det stå : Örnsköldsvik: ”Skolan har under lång tid haft problem med fukt och eventuellt mögel i källarlokaler. Det syns tydligt hur vatten och fukt tränger fram ur både väggar och golv. De åtgärder som har vidtagits har inte löst problemen. Personal och skyddsombud har vid flera tillfällen och olika mötesformer påtalat problemen för ansvarig chef.” Norrtälje: ”Lukten av kräk och bajs i F-korridoren är ett stort arbetsmiljöproblem. Lukten orsakar tappad matlust, huvudvärk och illamående. Luften från fettavskiljaren ska inte släppas ut så nära friskluftsintaget. Felet är meddelat ett otal gånger under åren. Men har inte blivit permanent åtgärdat.” Kalmar: ”Vi som skyddsombud vill att fastighetsägaren en gång för alla utreder att den lukt som finns i fastigheten inte är hälsofarlig att arbeta i. Vi har påtalat det många gånger och utredningar har gjorts, men problemet kvarstår. Personalen går hem med huvudvärk och kläder som luktar.” Arbetsmiljöverket kallar innemiljön ett av skolans riskområden och de satsar på att öka sina inspektioner i skolor från och med i höst. – Allt för många skolor har för dålig inomhusluft. Adam Jansson är branschsamordnare för skolan, och inspektör på Arbetsmiljöverket. – När det gäller fukt, mögel och de frågorna – det stöter vi på av och till. Min erfarenhet är att det är klart ovanligare. När de finns är de finns är de allvarliga och då är åtgärdskraven än mer långtgående än om det enbart är dålig luft. Men det finns de sakerna och det kan kräva omfattande åtgärder om man har ”sjuka hus-problematik”. Ett tegelhus bakom en bensinmack i Borås. Långa korridorer och klassrum med barn mellan sex och tolv år. Bland de anmälningar till Arbetsmiljöverket som Skolministeriet från UR och Kaliber har tittat på hittar vi också den om Kristineberskolan i Borås. Vi är i skolans tillfälliga lokaler. I andra änden av stan fladdrar höstlöven på en öde skolgård runt en utrymd skola. Lärarna som jobbar här kan berätta om flera år av slit och kamp för att komma bort från den. Det började för ungefär sju sen. Det var så många började må så dåligt på Kristineberskolan, den som nu står öde. Ett sjuttitalsbygge som såg ganska okej ut på utsidan, men i lokalerna var det obehagligt varmt och fuktigt. Håkan Sevholt och Jessica Sundqvist är lärare. – Det var väl lite färg som var avflagnad. Den blir ju sliten med så många år. Men det märktes i luften. Man blev väldigt tung i huvudet när man kom in i skolan. Det var många som sa det. – Ja, det här hade varit ett allmänt samtalsämne i många år. Det måste hända någonting. Lärarna sa att de var bastuliknande temperaturer, ibland regnade det in. Luften i klassrummen tog liksom slut och lärarna fick till och med bryta sina scheman, det gick inte att undervisa längre stunder i lokalerna. – Man får ta mer raster. Ibland går det bra men ibland kan det va svårt att ta raster och splittra upp dagarna för mycket och springa ut varje halvtimme. Det är inte så effektivt. Och man kände nu går det inte att bedriva verksamhet, nu är luften så dålig så nu måste vi gå ut en stund. Det var flera lärare på Kristinebergskolan som klagade på att de inte mådde bra i skolan. Jessica Sundqvist hade precis fått den tjänst som lärare i svenska som andraspråk som hon länge velat ha. Hon trivdes väldigt bra med eleverna och kollegorna, men så började hon känna sig så konstig i kroppen. – Det började med att det kliade på huvudet och på kroppen. Sen fick jag fick eksem som vandrade över allt, stora eksem. Sen började det rinna och klia i ögon, det kliade i näsan. Det svullnade upp i munnen ibland när jag var i vissa klassrum. Hostade mycket. Och sen började det pipa i bröstet då. Jessica Sundqvist tänkte inte direkt att hennes symptom hade med skolan att göra, men efter omfattande provtagningar hos företagshälsovården och analyser från Arbets-och miljömedicin på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg gav företagshälsovården besked. – Beskedet var att jag inte skulle jobba där överhuvudtaget. Att jag blev sjukskriven. Jag fick inte vara i lokalerna. Det var ju något tokigt därifrån, det konstaterade läkaren. Man orkade jobba på jobbet, sen orkade man inget mer. Det var ju familjen som blev drabbad. Så kämpade man på ändå. Sen försökte vi hitta lokaler i närheten så jag kanske kunde träffa barnen. Men i de lokalerna var det också fuktskador så det klarade jag inte att vara i. Vad säger du till den som säger det där kan bero på stress eller vad som helst? --Jo, men när man känner reaktioner när man går in i olika rum kan det inte vara stress. Då har man ju symptomen hela tiden. --Vi ställer oss bakom den samlade vetenskap som finns inom området. Inklusive Världshälsoorganisationens sammanställningar. Gunnel Emenius är miljöhygieniker i Stockholms läns landsting och hon forskar på inomhusmiljöns påverkan på människor på Karolinska institutet i Stockholm. Hon säger att det finns klara risker med att vistas länge i lokaler med fukt och mögelskador. – Fukt- och mögelskador ska åtgärdas snarast möjligt. Och det finns också en tydlig riskskattning på vistelse i fukt- och mögelskadade miljöer som framförallt är säkerställd när det gäller ökad besvärsfrekvens av astmasymptom. – Man ska inte vistas i de här byggnaderna i onödan. Är det svårt skadade byggnader är den absoluta fördelen att skaffa ersättningslokaler så fort som möjligt. Är det mer begränsade skador kanske man kan vänta. Om man konstaterar dem idag kanske man kan vänta med den totala åtgärden tills skolan stänger för säsongen men då måste man anpassa verksamheten efter det. Det är inte så att man kan säga det har vi inte råd med nu, det ligger i femårsplanen. Skador ska åtgärdas och skadat material ska bytas ut. Man ska säkerställa att inte nya skador återkommer. Därför att det finns så starka uttryck för att fukt och mögel är uttryck för en ohälsosam miljö som kan påverka vår hälsa. Vad blir det för hälsoeffekter av det då? – Hos barn är astmasymptom och ökad infektionskänslighet de vanligaste besvären. Hos vuxna är det mer diffusa problem. Det kan vara astma och rinit, hösnuva eller trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter och liknande. Hudbesvär. Men det tydligaste symptomet på vuxna i studier är också astma och luftvägsbesvär. – Vår allra tydligaste effekt av att det är en bristfällig inomhusmiljö som påverkar hälsan är att den som har besvären mår bättre när de lämnar byggnaden. I de 125 anmälningarna om bristande inomhusmiljö som kommit in till Arbetsmiljöverket mellan 2010 och augusti 2013 uttrycker nästan hälften, 53 av skyddsombuden, oro för att innemiljön ska göra elever och personal sjuka. ”Under många år har det varit och är problem med inomhusklimatet på skolan. De vanligaste symptomen hos personalen ögon- näsa – halsirritation, hudrodnad, känsla av torr hud eller torra slemhinnor m.m.” ”Efter tre terminer i nuvarande lokaler har ett stort antal personer drabbats av besvär relaterat till inomhusmiljön. Personalen är inte beredd att vara försökskaniner igen!” ”Lokalen för undervisning i ämnet hem-och konsumentkunskap på skolan är undermålig och hälsofarlig sedan flera år tillbaka. Under diskbänkarna tränger en unken lukt fram och sprider sig i hela lokalen. Råttavföring återfinns i skafferiet.” Och det är vanligt att problem med inomhusmiljön som anmäls till Arbetsmiljöverket har pågått en längre tid. Av de 125 anmälningarna som vi har läst innehåller var femte uppgifter om att problemen har pågått i mer än två år. I en skola har dålig luft varit ett fråga som skyddsombuden drivit i sex år, i en annan har ventilationsproblem påpekats i elva år. Också Adam Jansson som är inspektör på Arbetsmiljöverket ser att det är vanligt att skolor dras med dålig inomhusmiljö år efter år. – En vanlig kommentar man hör är att de problemen har vi dragits med i flera år. Och det kan ha varit lång tid, förvånansvärt lång tid. Jag tycker det är synd för det är många som drabbas. All personal och alla elever som vistas i de här lokalena har ju det här varje dag i så fall. Tillbaka till Borås och Håkan Sevholt och Jessica Sundqvist. Situationen på Kristineberskolan började bli ohållbar. Fler elever och lärare klagade på att de mådde dåligt. Skolledningen och Lokalförsörjningskontoret i Borås var överens om att skolan behövde renoveras. 2009 gjorde Statens provningsanstalt en undersökning av skolan åt Borås kommun, den visade att det fanns fukt både under mattor och i skolans väggar. Den obligatoriska ventilationskontrollen visade på flera punkter att ventilationen inte var bra. Kommunens planer började handla om att bygga om skolan istället för att renovera den eftersom bristerna var så omfattande. Men planerna drog ut på tiden och 2011 var skolan, trots en del försök att förbättra bristerna fortfarande i samma skick, eller värre. En enkät som skolhälsovården gjorde då visar att 30 procent av skolans elever uppvisade symptom på huvudvärk en till flera gånger i veckan, att 57 procent kände sig onormalt trötta flera gånger i veckan. I ett klassrum var siffran för trötthet så hög som 93 procent. Två personer på skolan hade konstaterad mögelallergi enligt företagshälsovården. Läraren Håkan Sevholt igen. – Då blev det så att man la in ombyggnad av Kristinebergskolan i investeringsplanen på ett antal miljoner för 2012. Då trodde vi att vi skulle få hjälpa att lösa våra problem. Men när det kom till skarpt läge beslutade man att skjuta på det och då surnade vi till och gjorde en anmälan till Arbetsmiljöverket om bristande inomhusmiljö. Och Arbetsmiljöverket gjorde en inspektion och fann att Borås stad fick driva skolan som längst till sommaren 2013, annars hade de fått en ett vite på en miljon. Då blev det lite bättre fart på gubbarna härinne. Det är tomt på parkeringen utanför den gamla Kristinebergskolan, men på skolgården står en vit skåpbil med texten ”energi, miljö, inneklimat” på dörren. Den tillhör en firma som ska ta tillvara på det som finns kvar av ventilationssystemet på skolan, det berättar Falco Güldenpfennig han är ordförande i lokalförsörjningsnämnden i Borås, den som har ansvaret för kommunens lokaler. Vi går runt skolan som är byggd i ett plan med platt tak, typiskt 1975. – Mina barn har gått här och det var inga konstigheter. Sen dök det upp på något sätt, runt 2005, 2006. Då började man prata om att renovera och rätta till. Det har smugit sig på. Så jag kan mycket väl tänka mig att det är en sak som man måste lära sig ta mer på allvar. Så fort det dyker upp, gå till botten. Och det var just det att gå till botten och ta problemen på som Håkan Sevholt och Jessica Sundqvist och deras kollegor inte tyckte att lokalförsörjningsnämnden riktigt gjorde. Även om det gjordes vissa förbättringar under åren såg ju de ingen annan utväg än att göras en 6.6A-anmälan till Arbetsmiljöverket. – Då måste vi vidta åtgärder. Men jag kan nämna att vi har en skola som ligger i andra änden av stan, Bodaskolan, med exakt samma problem och nu byggs den om. Men om vi håller oss till Kristineberg nu då. Det var ju först när ni fick hot om vite som det rullade på riktigt snabbt. – Därför att vi utifrån nämndens underlag så gjorde vi den bedömningen att detta skulle kunna rulla den tid som det har rullat med de åtgärder som vi gjorde. Men lärare som jobbade här då, under de här åren, säger att de började känna obehag redan så tidigt som 2005, 2006. De tycker ju att den här processen har tagit väldigt lång tid. – Ja. Det kan man ju hålla med om eller också kan man förklara det. Vi har ju ingen obegränsad källa att ösa pengar ur. Det har ingen kommun. Man har velat försöka så långt det har gått att driva verksamheten för det har funnits andra projekt som har varit viktigare. Sen när det blev akut då fick man lägga andra objekt åt sidan och nu är vi där. Hade det kunnat gå fortare? – Ja absolut. Det hade kunnat stå en färdig skola. Om vi hade insett detta tidigare. Om vi dessutom hade kunnat enats om att vi insåg att det fanns ingen annan väg att gå och vi hade tagit det beslutet. Så snart firman med den vita skåpbilen som står på skolgården har fått med sig det som går att rädda, kommer grävskopor rulla in på skolgården istället. Kristinebergskolan ska rivas. Ett slags kvitto på att personalen på skolan hade rätt, det var ingen dräglig arbetsmiljö på Kristinebergskolan. Och alla de där åren när elever och lärare mådde dåligt i skolan, hur ska man se på dem? Jag frågar Falco Güldenpfennig. – Jag tycker naturligtvis alltid att det är ett misslyckande om det är en skola där elever eller lärare inte mår bra. Men vi har motsvarande problem i våra äldreboende och Lss och solboenden som vi kallar det. Det är den byggteknik som var då på 70- till 80-talet. Det får vi betala ganska dyrt för idag. Men jag kan ta andra exempel där vi om något år också kan ställa samma fråga, kunde det gått fortare, och då är svaret: Ja, det är klart det kunde. – Ni kan vänta utanför. Jessica Sundqvist, som inte kunde jobba på Kristinebergskolan hon jobbar på en annan skola i Borås idag. – Och går jag går i lokaler som har fukt eller mögel så känner jag det direkt. Det är viktig att kommunerna underhåller sina skolor och verkligen tar tillvara på arbetsmiljön och lyssnar både på elever och personal som arbetar där. Man försöker ju alltid se positivt. Men det är klart man är lite bitter. – Så det är den nya skolan som ska byggas. I Lund, på Munspelets skola, slutade kampen om innemiljön precis som i Borås, med rivning av skolan. En ny byggs på samma plats, bara några minuters gångväg från hemifrån David och Kristina Stenberg. Vi stannar och läser på skylten utanför byggarbetsplatsen. Serviceförvaltningen Lundafastigheter utför nybyggnad av skolan Munspelet för barn- och skolnämnden. Färdig sommaren 2014. – Ja. Kristina Stenberg tycker att processen som ledde fram till stängningen av Munspelet var alldeles för lång. – Under hela min tid som politiker är det nog det ärende som har behandlats snabbast över huvudtaget. Som jag har sett. Lars Hansson, som är ordförande i barn- och skolnämnden i Lund tycker precis tvärtom. Han säger att beslutet att bygga en ny skola togs väldigt snabbt från att de fick signaler om att det var en ohälsosam miljö på Munspelet. – Det fick vi i januari, februari. 2011? – 2011 ja. Det fanns ju klagomål på miljön på den här skola flera år tidigare. – Från tid till uppstår underhållsbehov, det gör det på alla fastigheter. Det görs utredningar och de åtgärdas. Att det skulle vara ett genomgripande fel på hela huset var det ingen som kände till och det var inget i de signalerna som vi fick som antydde det heller. I ett inspektionsmeddelande från Arbetsmiljöverket som är ställt till skolförvaltningen i Lunds kommun står det att under flera års tid har verksamheten påtalat lukter och vattenskador på skolbyggnaden, från 2007/2008. Munspelets inomhusklimat har inte upplevts som tillfredställande och personal och barn har upplevt hälsobesvär. Förstår du dem som tycker att det tog lång tid från den tidpunkten? – Alltså de problem som har anmälts på skolan från 2007, de har åtgärdats löpande. Men skolan kan ju inte ha varit bra då 2011 eftersom ni beslutade att ni skulle riva den. – Alltså, så här med facit i efterhand, kan man ju säga att det borde ha gjorts en grundligare genomgång av skolans tillstånd. Hur kommer det sig att det inte gjordes det då? – Bra fråga. Jag har ju inte ansvar för själva fastighetsunderhållet. Där har vi en fastighetsförvaltande nämnd. Det är ju ett delat ansvar på det sättet att vi har arbetsmiljöansvar för både personal och elever och den fastighetsförvaltande nämnden har ju ansvaret för byggnaderna och byggnadernas underhåll. Det finns ju en risk att ett delat ansvar blir ingens ansvar. Men jag tycker ändå att de rutiner vi har är det bästa man kan göra i en sån här organisation. Adam Jansson, inspektör på Arbetsmiljöverket känner igen bilden att delat ansvar kan bli ingens ansvar när det gäller underhåll och åtgärder som ska förbättra skolors inomhusmiljö. – Det kan vara en fastighetsförvaltning i en kommun som har det här på sitt eller i annat fall kan det vara verksamheten. Det kan vara oklart vem som ska betala de här åtgärderna som ska göras, och vem ska driva frågan. Är det verksamheten eller är det fastighetsupplåtaren som ska ha det här huvudansvaret? Trots att det finns risk för personal och elever blir sjuka är det vanligt att problem med skolors inomhusmiljö tar lång tid att åtgärda. Skolministeriet från UR och Kaliber har berättat att av de anmälningar som kommit in till Arbetsmiljöverket om brister i skolors innemiljö sen 2010 uppger en femtedel att de har haft sina problem i mer än två år. En förklaring till det är att ansvaret för skolors innemiljö ofta är delat mellan olika kommunala nämnder. En annan är att det saknas pengar eller som lokalförsörjningsnämndens ordförande i Borås uttrycker det: Att ingen kommun har nån obegränsad källa att ösa pengar ur. Läraren Håkan Sevholt på Kristinebergskolan i Borås, han kan inte låta bli att peka på ännu en möjlig orsak. – Hade detta varit en arbetsplats för tvåhundrafemtio vuxna så hade det säkert inte tagit så lång tid en arbetsmiljö som är okej. Nu handlade det om barn mellan sex och tolv år. Alla kanske inte tycker att det är lika bråttom. Skolministeriet från UR och Kaliber är slut. Nästa vecka handlar det om det här. – Du behöver ett seriöst assistansbolag som du kan lita på och som du känner förtroende för. Men den ena bjöd ju över den andra och det är det jag tycker är så fruktansvärt oseriöst. – Och så tänker man att jag säger ja så jag blir av med dem. – Och sen är det också så här att man bekymrar sig för vilka uppgifter är det som cirkulerar där ute. Vad finns det mer? Reporter: Anna Maria Höglund

27 Okt 201329min

På någon timme kan du få snygga, välsvarvade naglar till ett lågt pris. Men Kaliber kan avslöja hur företag inom nagelbranschen erbjuder låga löner och vill ha stora summor pengar i utbyte mot ett svenskt arbetstillstånd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jag står i ett köpcentrum. Bredvid mig har jag Meis som nyss har kommit ut från en nagelsalong. Hon sträcker fram sina fingernaglar – de har precis blivit dekorerade med skimrande plast. – Ja, jag har fixat mina naglar med glitter lite. För det är roligt. Jag tycker det är roligt att fixa naglar, för jag har inte långa naglar, det är därför jag fixar dem. – Brukar du gå och göra det ofta eller? – Ja, varannan månad. – Går du alltid hit? – Ja. – Jag heter Ylva. Jag har varit på nagelverkstad som jag säger. Det är där man lämnar in naglarna medan man går och shoppar, om man då får vara lite lustig. Nej, jag tycker att det är en bra investering eftersom jag aldrig kommer ihåg att kamma mig. – Aha, okej, så då är det bättre att fixa naglarna då? – Ja, om man då har håret på ända så ser man i alla fall inte ut som en utesovare i fall man har fina naglar. Nu har de då lagt akryl på precis som när man lagar bilar. Och sen så är det en väldigt fin nagel som har en snygg färg. Det som förut kanske sågs som en dyr lyxbehandling har numera blivit något som många människor unnar sig till vardags. Och att döma av artiklar och bloggar är det en trend som växer sig allt starkare. Det handlar om naglar som tvättas, filas, penslas med härdplast och torkas i maskiner. En del sätter på lösnaglar, andra vill ha originella mönster. Tidigare förknippades manikyr och annan nagelvård kanske mest med enmansföretagare som hyrde in sig i hörn av frisörsalonger. Idag kan du gå på nagelbehandling i särskilda nagelstudior runt om i hela Sverige, där affärsmodellen liknar den som länge har funnits i till exempel USA. Snabba behandlingar. Billiga priser. Och i många fall: arbetskraft som flyttat hit från andra delar av världen. – Var kommer de ifrån, de som jobbar här? – Jag tror det är från Thailand...jag vet inte. – Känner du dig säker på att de har bra lön och har det bra de som jobbar här? – Jag vet inte. Idag undersöker Kaliber vilka det är som får betala, när du vill ha snygga naglar till ett billigt pris. Det är sen eftermiddag, och människor rör sig mellan butikerna i stadskärnan. – Jag letar efter en nagelsalong som ska ligga här. Den här berättelsen börjar med att vi hittar en hemsida med platsannonser, där nagelsalonger från hela Europa söker efter personal. – Och med mig här har jag en utskriven version av den här hemsidan. Där finns det annonser från Tjeckien, Tyskland, Frankrike, Schweiz…ja, hela Europa egentligen. Alla annonserna på hemsidan är skrivna på vietnamesiska. Ofta står det att arbetsgivaren kan hjälpa till med att ordna boende och de juridiska papper som är nödvändiga för att komma in i landet och jobba. Och vi hittar också annonser från Sverige. – Här har vi en annons där det står att man söker kvinnliga arbetstagare som kan jobba i Sverige. Det står ett telefonnummer här också. Här har vi en annan annons. Det står ingen lön men det står att bostad ska ingå. Juridiska papper ska ordnas av arbetsgivaren. Så vad jag tänkte nu är att jag ska gå besöka några av de här nagelsalongerna för att höra lite mer om hur upplägget här egentligen ser ut. Vi har bestämt oss för att ta reda på mer om de här annonserna. Till vår hjälp har vi en kollega som talar vietnamesiska. Hon ringer upp numren i de svenska annonserna i rollen som arbetssökande nagelterapeut från Vietnam. Hon ställer frågor om lön, arbetsförhållanden och vad som krävs för att få komma till Sverige och jobba. – Hallå? Vilka svar hon fick ska vi återkomma till lite senare i det här programmet. Den första nagelsalongen jag besöker är möblerad med massagestolar, fotbad och arbetsbänkar. Några anställda är i full färd med att tvätta, fila och lacka naglarna på avslappnade kunder. – Det ser rätt bekvämt ut Jag har bokat en intervju med ägaren, som visar mig runt i lokalen. Och vi ska säga att rösten vi hör här har vi förvrängt. – Hos oss vi har allting från topp till tå. Vi gör nagel…naglarna, fötterna, pedikyr, ögonfransar, sen hårförlängning, hårklippning, hårstyling. Vi har allting från topp till tå, säger ägaren. Vi gör nagelbehandlingar, pedikyr, ögonfransar, hårförlängning och hårstyling. Han berättar att de börjar bygga upp en allt större kundkrets – och att det är svårt att hitta en salong där man kan få en nagelbehandling till bättre pris. – Vi är stans billigaste. Hälften, kan vi räkna. Normalt de tar tusen kronor men vi tar…här de tar 500 kronor. Mindre. Stans billigaste säger han. Hälften så dyra som andra salonger. – Hur kan ni vara så mycket billigare? – Vi har bra kvalitet och duktiga och ny teknik… – Tekniken är billigare? – Ja. Och duktiga folk som kan jobba. De låga priserna beror på billigare teknik och duktig personal, säger ägaren. Han berättar att hans anställda kommer från olika länder – bland annat från Vietnam. Men han säger att de får samma löner som om han hade anlitat en svensk. – Eftersom vi har…ehm…kan man säga…kollektivavtal. Så det är samma. Vi har kollektivavtal, så det är inte skillnad. Att betala ut lön minst enligt kollektivavtal är ett krav för att få tillstånd att få hämta hit personal från länder utanför EU. Det gäller också försäkringar och andra villkor. – Är det verkligen så att alla här får lön enligt svenskt kollektivavtal? – Ja, det är alla. Men svaren låter helt annorlunda när vår kollega ringer upp ägarens mobilnummer i rollen som arbetssökande nagelterapeut från Vietnam. Vi får här höra att lönen ligger på 1000 dollar i månaden, för heltidsarbete. Det motsvarar ungefär 6500 kronor – långt mindre än de 21 000 som ägaren talade om när jag träffade honom. Vår kollega blir också lovad att boende kommer ordnas till henne. Hon kommer få bo tillsammans med andra anställda. Lunch får hon på salongen. Vi vill ta reda på om det här förekommer på fler ställen, och ringer runt till ytterligare sju nagelsalonger. Vi ringer till företag som antingen aktivt annonserat efter utländsk arbetskraft eller som vi vet har tagit in personal på arbetstillstånd via Migrationsverket. När vi går igenom de tillstånd som utfärdats av Migrationsverket de senaste tre åren hittar vi omkring 80 personer som har fått rätt att komma till Sverige för att arbeta på nagelsalong. Av de totalt åtta nagelsalonger vi ringer till, så är det fyra som på rak arm säger att de är intresserade av att anställa vår kollega. De uppger alla att lönen ligger på 1000 dollar i månaden –ungefär 6500 kronor. Dessutom säger de att de ska hjälpa till att ordna boende, tillsammans med andra anställda. Arbetstiden kan vara så mycket som 60 timmar i veckan. De salonger som inte är intresserade av att anställa vår kollega säger antingen att de har tillräckligt med personal, eller att de bara anställer släktingar och vänner. Men de flesta av dem svarar ändå på frågor om hur lön och villkor generellt sett ser ut i Sverige. Och de bekräftar våra uppgifter: lönen som man får som nagelterapeut ligger vanligtvis på omkring 6500 kronor i månaden. Det är Migrationsverket som fattar beslut om arbetstillstånd. Deras krav för att bevilja ett tillstånd är att lön, försäkringar och andra villkor ska ligga minst på samma nivå som kollektivavtal eller annan branschpraxis. Om man inte jobbar heltid så finns det ett krav på att man måste tjäna minst 13 000 kronor i månaden. – Om en arbetstagare får tusen dollar i månaden, alltså motsvarande runt 6500 kronor…hur skulle Migrationsverket se på det? – Du menar den lön man får ut? Fredrik Martinsson är jurist på Migrationsverket och expert på frågor som rör arbetstillstånd. – Ja, då kan jag konstatera direkt att det är alldeles för lågt för att man skulle bevilja tillstånd om man hade vetat det från början. Det grundläggande är att lön, försäkringar och andra villkor ligger på minst på den nivå som kollektivavtalen ligger på för yrket i fråga. 6 500 kronor i månaden för ett jobb som nagelterapeut är alltså på tok för lite för att Migrationsverket ska bevilja ett arbetstillstånd – lönen ska vara kollektivavtalsenlig. Samtidigt har myndigheten väldigt få möjligheter att kontrollera att arbetsgivarna lever upp till det kravet. När Migrationsverket fattar beslut om arbetstillstånd, så begär de att få se ett anställningserbjudande. Där den svenske arbetsgivaren uppger bland annat vilken lön och vilka försäkringar som ska gälla. Men Fredrik Martinsson poängterar att det är just ett erbjudande om anställning, och ingenting annat. – Det är ju alltså inte något avtal eller något kontrakt emellan arbetstagaren och arbetsgivaren. Det är inte bindande i en arbetsrättslig konflikt, utan det är ju ett anställningserbjudande och att det är det vi kräver, det beror ju på att lagstiftningen ser ut så. – Så i praktiken så kan man inte vara säker på att det är de anställningsförhållandena som kommer råda när personen har kommit till Sverige? – Nej, det kan man inte vara. – Vad har Migrationsverket för möjligheter att följa upp det här då? – Enligt lagstiftningen och regelverket som det ser ut nu så…så har vi möjlighet att göra det när arbetstagaren kommer in med en ansökan om förlängning. Det är först då som vi verkligen kan kontrollera att man har fått den lön som är utlovad och att försäkringar har tecknats och så vidare. Så det är framförallt i förlängningssituationen som vi kontrollerar. – Och om det inte blir någon förlängning? – Ja, då blir det ju inte någon kontroll i just det fallet, om det inte kommer in någon ny ansökan. Vi har hittills hört om hur vietnamesiska nagelskulptörer blir erbjudna löner på motsvarande 6500 kronor. Långt mindre än vad Migrationsverket kräver för att bevilja ett arbetstillstånd. Och vi har också hört att verkets möjligheter att kontrollera det här är små. Men det här är inte det enda som vi får reda på under vår rundringning till nagelsalongerna. – Hallå? De som är intresserade av att anställa vår kollega vill nämligen inte bara att hon ska arbeta för en låg lön – de vill dessutom ha betalt för att hjälpa henne att ordna ett arbetstillstånd till Sverige. – Det viktigaste är att vi måste få en summa pengar. – Är det pengar som man betalar i förskott? – Ja. Det är det som är det viktigaste. – Får jag fråga, hur mycket ska jag betala i förskott? – Det är 22 000. – 22 000 dollar? – Ja. 22 000 dollar kostar det att ordna ett arbetstillstånd, säger den här personen. Det motsvarar ungefär nio årslöner för en genomsnittlig statsanställd vietnames. – Ungefär hur mycket kommer jag få i lön varje månad? Jag behöver veta hur lång tid det tar för mig att få tillbaka mina 22 000. – Om jag säger till exempel att du får tusen dollar i månaden. – Då tar det mig ungefär två år att få tillbaka, eller hur? – Ja. – Det är inte så mycket? – Det är svårt, förstår du. Du kan fråga andra om hur mycket det kostar att få papper för att få komma till Sverige och Skandinavien. Då förstår du. Ett arbetstillstånd för 22 000 dollar. Det motsvarar närmare 140 000 kronor svenska kronor. Med en lön på 6500 kronor, så innebär det att man måste jobba nästan två år för att få tillbaka sina pengar. – Om du vill komma hit och jobba och få hög lön då ska du jobba svart. Då betalar du inte skatt och när tillståndet går ut då ska du återvända hem. Eller så kan du stanna kvar här och gömma dig. Det går också bra. Nagelsalongen som vi ringde till här ligger i ett köpcentrum. Jag beger mig dit för att fråga ägaren om det som sades under telefonsamtalet. Vi slår oss ner vid receptionen, och jag berättar för honom om samtalet som vår kollega har ringt, där vi fick höra att det skulle kosta motsvarande 140 000 svenska kronor att komma till Sverige. – Och 1000 dollar i månaden kommer man få om man kommer hit och jobbar. – Nej, jag tror inte att jag har sagt något sådär alltså. Det är svårt att förklara till de som är i Vietnam alltså. Så jag vet inte…det. Hur ska jag säga. – Men du…när du tar hit folk från Vietnam, får de betala för att komma hit då? – Nej…faktiskt…men måste man spela in så här? – Det är bra om du får svara. För jag har en bandupptagning där du säger att det kostar 22 000 dollar för en person att komma till Sverige och jobba här. – Asså. Nej på vilken band alltså? – Jag kan spela upp den för dig om du vill. Telefonnumret vi har ringt till är registrerat på ägaren. Personen som svarar uppger samma namn som ägaren vid två tillfällen, och refererar till annonsen på internet, där vi hittade hans kontaktuppgifter. – Känner du igen det här samtalet nu? – Ja, jo…får se alltså…men det står inte något nummer på det alltså…ibland det är svårt alltså…faktiskt, jag har jättemånga samtal. Nej men du behöver inte spela in eller hur? – Nej men det är viktigt att du får berätta nu, du sa… – Jamen, kolla…såhär va…måste jag prata med dig? – Du måste inte prata med mig. Du väljer om du vill prata med mig. – Nej, nej…jag ska inte prata med dig. Ägaren säger att han inte är säker på om det är han som pratar på inspelningen eller inte, eftersom han får så många telefonsamtal. Sen vill han avbryta intervjun. – Så det är inte du som pratar där? – Jag tror inte det. – Du tror inte att det är du? – Nej, nej. Jag tror inte det. – Men det här numret som står här på den här annonsen då? Är det där ditt nummer? – Ja, jo, det är mitt nummer. – Det är du som har lagt ut den här annonsen. – Ja, det är jag som har lagt ut den annonsen, ja. – Vi ringde det numret. – Hur ska jag veta att du har ringt på detta numret? Eller hur. Det är svårt att veta. Jag kan inte veta att du har ringt på detta nummer. – Jamen vi vet att vi har gjort det. – Jamen, du vet att jag visste att jag har inte svarat på några samtal på såna sätt. Efter att först ha varit osäker så nekar nu ägaren till att det är han vi pratade med. Men han har inte förklaring till att någon svarar på hans mobiltelefon, uppger hans namn och talar om anställningsvillkor på hans salong. Också de andra tre personerna som är intresserade av att anställa vår kollega säger att det kostar stora summor pengar att ordna ett arbetstillstånd till Sverige. Här nyss hörde vi en av dem uppge ett pris på ungefär 70 000 kronor. De andra två säger att det kostar omkring 100 000 respektive 120 000 kronor. Två av dem säger att hela summan måste betalas i förskott. De andra säger att delar av den kan betalas genom avdrag på lönen. – Om det skulle uppdagas att en arbetsgivare har tagit betalt av den sökande för att ordna det här arbetstillstånden eller ge den sökande ett anställningserbjudande – hur skulle det påverka er bedömning? Fredrik Martinsson på Migrationsverket igen. – Om vi fick reda på det i ett ärende så skulle vi ju inte bevilja något arbets- och uppehållstillstånd i det fallet. För det vore ju i så fall ett tecken på att det här är…det här är inte en anställning, en vanlig anställning såsom den ska se ut. Alltså regelverket är ju tillkommet för att bevilja arbetstillstånd för riktiga anställningar på en arbetsmarknad som…där man följer regler och lagar givetvis. – Jag har i min undersökning hittat exempel på arbetsgivare som tar mellan 70 000 och 140 000 kronor för att erbjuda någon en anställning. Hur allvarligt är det här tycker du? – Ja, det är ju mycket allvarligt för det är ju enligt min uppfattning och enligt verkets uppfattning ett missbruk utav lagstiftningen. – Vad kan det få för konsekvenser för arbetsgivaren då? – Ja, för arbetsgivaren så får det ju egentligen inga konsekvenser, utan konsekvenserna drabbar ju i det fallet arbetstagaren som riskerar att inte få sitt tillstånd förlängt. Det drabbar ju i och för sig indirekt arbetsgivaren också givetvis men det som kan hända då är ju att Migrationsverket avslår den här nya ansökan. – Det låter ganska tandlöst. – Ja alltså den nuvarande lagstiftningen innehåller ju inte någon…några möjligheter att lägga sanktioner på arbetsgivaren eller så, utan det vi gör, det är ju att pröva ärendena ärende för ärende och det är klart att…det vi…det vi…noterar och de erfarenheter vi gör, de väger vi givetvis in men det finns ju inte något…något…sanktionssystem eller några direkta åtgärder som drabbar arbetsgivaren på det sättet. Vi har ringt till åtta nagelsalonger. Det finns många fler, och hur anställningsvillkoren ser ut där, det kan vi inte veta. Men de nagelsalonger som har varit intresserade av att anställa vår kollega, när hon ringt runt i rollen som arbetssökande vietnames, erbjuder löner som är mycket lägre än vad Migrationsverket kräver för att godkänna ett arbetstillstånd. Och de vill dessutom ha stora summor pengar för att erbjuda en henne arbete i Sverige. Migrationsverket kallar det här för ett missbruk av lagstiftningen. Men på en del nagelsalonger förekommer det också arbetskraft som helt saknar tillstånd att arbeta i Sverige. Det säger Jerk Wiberg som är gruppchef vid gränspolisen i Stockholm. De har på senare tid gjort ett tiotal inspektioner av nagelsalonger i Stockholmsområdet. Vid hälften av tillfällena har de hittat personer från Vietnam som jobbar på salongerna, men som saknar arbetstillstånd. – Vanligtvis har det handlat om människor som har haft uppehållstillstånd i något annat Schengenland. Men deras rätt i Sverige så att säga har begränsat sig till en turistvistelse. Ofta handlar det om personer med arbetstillstånd från Tjeckien, som inte är giltiga i Sverige, enligt Jerk Wiberg. Och den här bilden bekräftas också av vår egen undersökning. Flera av de nagelsalonger vi är i kontakt med säger att många av de vietnameser som kommer för att arbeta i Sverige först har skaffat papper i Tjeckien. Det är straffbart för en svensk arbetsgivare att anställa en person som saknar uppehållstillstånd, men enligt Jerk Wiberg är det svårt för polisen att skaffa bevis som är tillräckliga för att få till stånd en fällande dom. Ofta hävdar arbetsgivaren att personen som arbetar är under utbildning eller bara är där och provjobbar, säger han. – I mina ögon handlar de om att de arbetar där, och att man vet ju mycket väl reglerna att de inte får arbeta. Men man tar ju chansen naturligtvis och slinker ur det här om man kan. Vi är tillbaka på nagelsalongen som vi besökte i början på det här reportaget. Nagelsalongen där ägaren sa att hans anställda – även de från Vietnam – får kollektivavtalsenliga löner. – Det är svensk politik och vi gör som de säger. Det är svensk politik och vi gör som de säger, berättar ägaren. Men när vi ringde till hans nummer och låtsades söka jobb, då fick vi höra att lönen låg på ungefär 6500 kronor. Dessutom skulle det kosta 11 000 dollar, motsvarande 70 000 kronor, att få komma till Sverige och jobba. – Du tar inget betalt för att ta hit folk? – Nej, absolut alls. – Ingenting alls? – Nej. – Och alla får lön enligt kollektivavtal? – Absolut. Jag berättar vad vi fick höra när vår kollega ringde till hans nummer och att vi har det inspelat. – Nej, jag vet inte vad du snackar om. – Och att man ska få tusen dollar i lön. – Nej. – Är du helt säker på det? – Hundra procent. – Vi kan lyssna på den om du vill. – Absolut. – Kommer du ihåg det samtalet? Jag spelar upp ljudfilen och frågar om han minns samtalet. Men den frågan får jag inget svar på. Ägaren reser sig för att svara i telefon. Sen ber han mig att följa med in i personalrummet. – Du kan intervjua en annan gång. Jag tror du kommer hit för att göra intervju sen du frågar om något annat. Så du behöver inte komma hit. – Tack och adjö. Du ska gå härifrån. – Men vänta lite nu… – Nejnejnejnej. – Men så här är det bara. Jag kommer använda det här. Det kommer vara i vårt program. – Tack och adjö du ska gå härifrån nu. – Okej, jag går härifrån. Jag går härifrån om du vill det. Jag kommer höra av mig till dig sen. – Kom inte hit. Kom inte hit! – Jag kommer ringa till dig sen för du måste få kommentera.. – Kom inte hit. Efter intervju hör vi av oss fler gånger till ägaren via telefon, sms och post, för att han ska få chansen att kommentera vår bandinspelning – men han vill inte svara på några frågor. – Hej – Hej jag jobbar med ett program på Sveriges Radio som heter Kaliber. – Vad vill du? – Jag skickade ett brev till dig förra veckan. Jag vet inte om du… – Din fucking, din fucking. Ring inte hit. – Ursäkta? – Ring inte hit. – Men du har fått brevet? – Ring inte hit. – Jag tänkte bara berätta.. – Ring inte hit. – Jag tänkte bara berätta lite för dig vad som kommer i det här programmet som vi sänder på söndag…….Hallå….hallå? Reporter Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.seProducent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

20 Okt 201328min

Föräldrar som vill beväpna sina barn, poliser som vädjar om hjälp och en förening för unga avhoppade kriminella mitt i skottelden. Kaliber om årets våldsammaste månad i Göteborg - med nio skottlossningar, två skadade och ett dubbelmord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg, onsdagen den 18 september 2013. Det är föräldramöte i stadsdelen Biskopsgården. – Hur många ungdomar ska vi förlora tills de börjar göra nånting? – Det är det frågan är? – Det händer ingenting. Ska vi skaffa oss vapen och skjuta mot de som skjuter mot oss? Hur ska vi agera? I en liten föreningslokal på Godvädersgatan trängs boende i området. De föräldrar som lyckats få en stol sitter. Andra står längs väggarna och i hallen. De pratar om att beväpna sina barn. – Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det är bästa sättet. Annars, låt staten komma och göra nånting. Vi lever i det här landet, vi måste ha trygghet. – Sade du att vi ska beväpna våra barn? – Men det är enda sättet, förstår du vad jag menar? – Vi ska samla pengar och köpa vapen. – Nej, nej. Det här är inte nån bra idé. Så långt ner behöver vi inte gå. Så långt ner behöver vi inte gå. Vad är det som får föräldrar att vilja ge vapen till sina barn? Hur hamnade vi här? – Om vi lugnar ner oss. September är en månad då gängstriderna i Göteborg eskalerar. En månad som börjar med sex skottlossningar inom loppet av åtta dagar. Med två skadade och ett dubbelmord. Sent igår kväll sköts två män sköts ihjäl i Biskopsgården i Göteborg. Männen, 17 och 28 år gamla, fördes svårt skadade till Sahlgrenska Sjukhuset där de senare avled. (Ekot, 5 sept.) 4 september. Klockan 21:49. Väderilsgatan, Biskopsgården. Två personer skjuts ihjäl med över 35 skott vid en gångbro. När man kommer över gångbron är det stora klipphällar som sträcker sig upp där någon har skrivit med sprayfärg, Rest in Peace. – Polisen är överallt men de kan inte hitta dem. Vid minnesplatsen vid gångvägen, där dubbelmordet ägde rum, står två killar lutade mot ett järnräcke. Ryggarna mot den trafikerade Sommarvädersgatan som ligger nedanför slänten. Det var där nere, från andra sidan gatan, som skotten avlossades. De två killarna kände ett av offren. – Han var skitsnäll och min bäste vän nästan. – Kanske de kommer döda oss också, vem vet? – Tänker du så? -- Ja, bara jag bor här. – Vi är rädda faktiskt. När det är typ klockan sju vi är inte ute längre, vi är hemma. Det är farligt område. Dubbelmordet blir snabbt en riksangelägenhet. Polisen beskriver det som kulmen på ett gängkrig som började med ett annat mord i området, sommaren 2012. Redan dagen efter går de ut och ber om hjälp från polisen i övriga landet. Mängden brott har ökat och Göteborgspolisen har för många gängrelaterade ärendenpå sitt bord. Både Rikskriminalpolisen och Malmöpolisen skickar resurser. – Igår var det några skottlossningar här också tror jag. Vart jag än vänder mig i Biskopsgården träffar jag folk som på ett eller annat sätt drabbats av skottlossningarna. En kille i tjugoårsåldern talar samlat om för mig att han varit med och begravt fyra vänner. Den senaste ett av offren i dubbelmordet. Jag pratar med i flera personer i området som inte vill blir identifierade på något sätt för att de är rädda helt enkelt. Personerna jag träffar berättar hur de börjat ändra sina vardagsrutiner sedan skjutningarna började nu i september. De går hem tidigare från jobbet. Den ena håller utkik över gatan, medan den andra går ut och startar bilen. De säger att alla vet vilka personer som är inblandade i det här, men ingen säger någonting för att de är själva rädda för sina liv. Och det ligger ju i linje med det som polisen säger också när de går ut och vädjar till allmänheten om att få in tips och vittnesmål om vem eller vilka som har legat bakom de här skottlossningarna och dödskjutningarna. Ännu en skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Det är den fjärde skottlossningen i Göteborg den här veckan och den andra bara idag… (Ekot, 8 sept.) Bara en knapp kilometer söder om platsen för dubbelmordet ligger två längor med hyreshus mot varandra. Emellan dem en öppen gård med träd, bänkar, bord. Lekplatser med sandlådor och gungor. Här var både ungdomar och vuxna ute på eftermiddagen, små barn lekte, när dagens andra och veckans fjärde skottlossning i Göteborg inträffade. En lägenhet besköts med flera skott. Kulhålen syns i fönsterrutan. När jag ringer på där, dagen efter skottlossningen, är det ingen som öppnar. I fönstret våningen nedanför syns ett kulhål. Det var en olyckshändelse. – Hej, ledsen att jag stör. Mikael Sjödell heter jag och kommer från Sveriges Radio. Angående skottlossningen. Var det din lägenhet som blev beskjuten, en av dem? – Ja, precis, den nedre av dem. – Den nedre av dem. Du skulle inte orka visa var det var någonstans? – Jo, det kan du väl få se. Torbjörn släpper in mig. Det är mindre än tjugofyra timmar sedan en kula gick genom ett av fönstren i hans lägenhet. Fyra dagar efter dubbelmordet, en knapp kilometer härifrån. Mindre än åtta timmar efter att en man sköts i benet, två kilometer bort. – Det kom ju en ung man på moped utanför här och ville väl min granne någonting, antar jag. Han stod först och skrek lite grand upp mot grannen. Så sköt han ett antal skott upp mot huset. Ett av skotten gick in i ett av våra rum. Torbjörn delar lägenhet med två kompisar. De var bortresta båda två när det hände. Och tur var väl det – skottet gick in i en av kompisarnas sovrum. I fönstret syns två runda kulhål med sprickor åt sidorna. Ett i ytterglaset och ett i innerglaset. – Kulan har ju gått in snett nerifrån. Den här personen som sköt stod ju ute på gården. Och sen så har den gått in genom fönsterrutan och förmodligen upp i taket. Här ser man lite märken i hörnet där som man väl antar kommer därifrån. – Det är som svarta gnidmärken, ser det nästan ut som? – Ja, ungefär så. – Och det är ju i hörnet precis ovanför sängen. – Ja, precis. När skotten avlossades mitt på dagen, vid halv två-tiden, låg Torbjörn i sin säng. Hans rum har också fönster mot gården, där skotten kom ifrån. När det hände slängde han sig ner på golvet och ringde 112. – Hur många skott hörde du? – Jag räknade inte exakt, men sex, sju kanske. Nått sånt. – Har du reagerat på att det varit stökigt eller bråkigt, är det något som du märkt av tidigare eller var det här första gången? – Nej, jag tycker egentligen inte att det varit så himla stökigt. Och på många sätt så är det nästan idylliskt med barn som leker på gården och så vidare. Naturligtvis så finns det väl här och man har ju bränt bilar och så vidare. Och det har ju förekommit en del grejer under den tiden som jag har bott här, bland annat då den här killen som blev knivmördad för om det är ett eller två år sedan nu, här i närheten också. Några dagar senare hålls en manifestation mot våldet i Biskopsgården. Det är mest ungdomar, några områdespoliser och representanter från kommunen. Få föräldrar är med. Christer Melvinsson är motorcykelpolis. Den här kvällen eskorterar han manifestationen från motorcykelsadeln. – Jo, det har jag också funderat på. Det kan ju vara massor med olika orsaker som gör att föräldrarna inte är här. Många av de föräldrar som bor här uppe, de jobbar obekväma tider och det är skiftgång och det är svårt för dem att få tiden att räcka till helt enkelt. Christer Melvinsson har jobbat på Hisingen i 28 år. – Jag har ju en egen idé om det här och det är att det är inte de som skjuter som vill att det ska skjutas, utan de delar ut orders till yngre förmågor. Som vi upptäckt ett antal gånger. Kommer farande på moped, den bak har vapen. Skjuter, lämnar platsen. Sedan är det tyst. – Som nere här på Sommarvädersgatan i glasrutorna? – Ja, det var ett typexempel. Biskopsgården och Backa är de områden på Hisingen som är mest utsatta för gängkriminalitet, berättar han. Han har lärt sig att känna igen medlemmarna i de olika grupperingarna. – Självklart. Och de här var ju småknattar när jag började som polis. Och en del var inte födda ens en gång. Så det är klart jag känner till dem. – Det är samma människor alltså? – Ja, ja, ja, det är det. – Hur stora är de här grupperingarna? – Ja, det är olika vilket gäng det är. Vi har Backa-gänget och vi har Backa-yngre och vi har Biskopsgänget här uppe då. Och det varierar. Ibland så byter de gäng också. Inte att de går till varandras, men att de byter och kommer upp till andra nivåer. – Tyngre nivåer? – Tyngre, ja. Så är det. – Vad är det för åldrar i de här - du pratar om Backa-gänget och Biskopsgänget, vad pratar vi om? – Det kan komma ifrån fjorton upp till tjugofem, kan vi prata om där. Polisens bild av vilka det är som skjuter på varandra är att det handlar om så kallade territoriella gäng. Lösare grupperingar av kriminella bekanta som bor i samma område. Förr var organiserade gäng som Bandidos och Hells Angels med sina undergrupperingar mer dominanta. Men efter att Bandidos blivit utskjutna från stadsdelen Angered av en mer territoriell grupp sommaren 2008 kommer en brytpunkt. De organiserade gängen drar sig tillbaka och de territoriella växer fram allt mer. Den kanske viktigaste skillnaden är enligt polisen att de organiserade gängen har regelverk för vad man får och inte får göra, vad man behöver fråga om lov att få göra. Sånt finns inte i de nya grupperingarna. Därför har de lättare till att gå ut att göra våldsbrott. Och ju mer man skjuter på allmän plats, desto större risk att oskyldiga drabbas. – Kan det hända igen, fråga vi oss. Javisst. Det är klart det kan hända igen. Det ska vi inte blunda för utan det kan mycket väl vara så. För den gängkriminalitet som vi har i Göteborg idag, kommer vi inte tillrätta med den då tror jag våldet kommer fortsätta, säger Christer Melvinsson. Och våldet fortsätter. Fem dagar senare. Klockan är tio här är Ekot. Det har varit en ny skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Larmet kom till polisen vid sjutiden och efter förhör tror polisen att skotten var riktade mot en man som befann sig på platsen. (Ekot, 17 sept.) 17 september. Klockan 18:42. Fyra maskerade män på två mopeder stannar utanför en föreningslokal på Godvädersgatan och avlossar uppemot tolv skott mot en folksamling. Men ingen skadas. – Och det fortsätter ju smälla och det är massor som drar in sina barn och blir oroliga. Och i adrenalinet så springer jag bara ut och letar efter min dotter alltså. Christian bor i ett av hyreshusen i närheten av platsen där skotten avlossades. Själv var han på väg till den lilla fristående tvättstugan som vetter mot gatan, precis där det skjuts. Det är mycket folk ute. Ungdomar som hänger, föräldrar som tvättar, barn som leker. En av de som är ute är hans sjuåriga dotter. – Så jag vet inte ens om jag sprang emot skotten till exempel. Jag vet inte vad jag gjorde i den situationen utan det vara bara att hitta min dotter. Och jag stod där och tittade på folk och skrek ”var är min dotter? Har ni sett min lilla dotter?” och så visade jag med handen, liksom. Jag fick en sån känsla sen att det kanske är som man har sett på filmer från krigsdrabbade länder att dom springer ut till sina barn som ligger skadade där för att de har råkat fått en kula i sig. Det var en sådan känsla jag hade. Skotten som får Christian att springa efter sin dotter avlossas utanför Neutrala Ungdomsföreningens lokaler. Det är en ideell förening här i Biskopsgården som driver en öppen verksamhet med aktiviteter för ungdomar och har projekt för unga som vill hoppa av gängkriminaliteten. Polisen tror inte att skjutningen var riktad mot föreningen, men går snabbt ut med att det fanns en måltavla bland de som befann sig utomhus. Den personen, vi kan kalla honom för Ali, är däremot anställd av föreningen och jobbar med de avhoppade ungdomarna. Själv säger han att han inte vet varför polisen tror att han skulle vara den gärningsmännen var ute efter. – Nej, jag vet inte faktiskt var de har fått den uppfattningen ifrån. Jag vet ingenting faktiskt. De påstår mycket. Ali har ett tungt kriminellt förflutet. Har varit med i tre olika organiserade gäng och har dömts flera gånger för narkotika, misshandel och olika vapenbrott. Det i sig är inget konstigt att ha det här baggaget när man jobbar med avhoppade ungdomar. Men flera boende jag pratar med blev oroliga när det kom fram att han kanske var måltavlan för skjutningen och när det visade sig att han dömts för brott även på senare tid. – Det är sant, jag blev dömd för två veckor sedan. För grovt vapenbrott och eget bruk narkotikabrott. Det kan jag inte ljuga om. Det är sant. Men detta var nånting som hände för mer än ett år sedan. Det var innan Neutrala [Ungdomsförening, reds. anm.] kom på tal. Och det här med vapenbrott, det var inte ens pistol eller nått, det var ammunition. Fyrtiofem olika patroner och sådant. Och olika magasin. – Det är ändå ganska tätt inpå. Vi pratar om k-pistmagasin och fyrtiofem patroner. Narkotikabrott – det var GHB, amfetamin, dopning. Det är ju inte direkt småsaker direkt vi pratar om? – De gjorde tillslag hemma hos mig och det var vad som fanns hemma hos mig. Men ja, det är sant. Men fortfarande, jag var ändå inte anställd. Jag blev anställd en månad efter. De flesta av brotten som domen bygger på begicks mycket riktigt innan Ali började jobba med ungdomarna på föreningen. Men ett av dem begicks fyra månader in i anställningen. Då blev han tagen av polisen med en kniv i fickan. Själv säger han att det där med kniven var ett missförstånd, att han tagit den från en ungdom som gick och bar på den. Han har klippt banden med kriminaliteten, fortsätter han, och inte tagit några droger sedan han började jobbet med avhopparna. – Finns det en risk – jag tänker nu när du jobbar med ungdomar – att oavsett om du har slutat eller inte, att det förflutna förföljer dig till de kretsar det finns ungdomar som är utsatta? – Vad ska jag svara på det? Det finns alltid en risk med det. Men man får kämpa, man får ta ett steg i taget och tänka sig för vad man gör och vad man inte gör och sådant. – Kan du vara säker på att du inte kommer bli en måltavla? – Självklart så kan jag inte var säker. Jag kan inte vara säker. Handen på hjärtat, jag kan inte sitta här och snacka skit och säga det till dig. Kan inte vara säker. Nej det kan jag inte. För jag vet ingenting, vad det här handlar om eller någonting, men man vet aldrig som sagt. Från Neutrala Ungdomsföreningens sida tror man inte att Ali var måltavlan, men för att tillmötesgå folks oro och i väntan på att utredningen av skottlossningen ska bli klar, får Ali tills vidare inte jobba med de unga avhopparna utan med andra mer praktiska sysslor. Trots att polisen ökat sin närvaro i Biskopsgården under september tar det tolv minuter för den första patrullen att komma till skottplatsen. Det retar upp folk. Den uniformerade närvaron verkar inte ha gett någon ökad trygghetskänsla bland de boende. Bland ungdomarna här snackas det mycket om att skaffa vapen och skjuta tillbaka eftersom man känner att polisen inte gör nått. En ung kille jag pratar med är uppgiven. Han har varit på plats vid fyra av skottlossningarna, berättar han. Bevittnat dubbelmordet. ”Ska jag behöva se min vän skjutas ihjäl? Sen få höra skotten mot lokalen här, där jag sitter? Jag är bara 17 år”. Han pratar högre och intensivare för varje ord. ”Jag vill ha ett eget vapen så jag kan skjuta tillbaka nästa gång och döda de jävlarna. Varenda en”. Christian som sprang ut och letade efter sin dotter, kände likadant den där kvällen. – De kommer hit och skjuter på våra barn, systrar, bröder, pojkar, mammor och pappor. Ser jag någon av dem så dödar jag dem på plats. Kände jag rätt av. Då kände man att nu är det den gamla Christian igen. – Den gamla Christian, vem är det? – De gamla Christian det var väl han som hade kraftigt polishat, mot samhället, och stod utanför samhället helt enkelt. Christians sjuåriga dotter klarade sig bra. Hon hade sprungit hem på egen hand. När Christian själv var i hennes ålder hade det redan börjat gå utför för honom. Först var det oskyldigt – palla äpplen och reta gubben i huset bredvid. Sedan ner på torget och reta andra killar som hängde där, sno nåns keps. Efter det testa hasch. Han minns inte exakt men tror var det nån som snodde en haschkaka från sina föräldrar. Sen kom de på att de kunde sälja det där också och tjäna lite småpengar – Då var det att man villa ha pengar så man kunde gå på diskotek eller gå på Liseberg, för vi hade samma situation, vi hade inga pengar. Och det var ju absolut inget organiserat, men vi såg ju upp till de äldre och då fick vi också för oss att ”ska vi göra ett gäng?”. Och då var det här i Biskopsgården, de kallade sig Biskopsgårdens Maffia eller nånting. Då kallade vi oss Mini-Biskops Mafia. Skolan gick inte bra. I andra klass hugger han en klasskompis ni handen med en blyertspenna och bryter av så spetsen fastnar i handen. I fjärde klass hotar han en elev med kniv. Slår en förälder med påk så att hon bryter armen. Blir avstängd och får börja i en specialskola. I sjuan amfetamin och rån. Christian och hans kompisar börjar åka och slåss med folk från andra stadsdelar på kvällarna. Och så rullar det på. – Mitt första fängelsestraff där fick jag ju för att jag hade varit i stan och så blev min kompis överfallen. Och jag misshandlade han och blev gripen då, sedan blev jag dömd till fängelse för det. Christian är med i flera olika tunga, organiserade gäng. Under de senaste tio åren har han dömts till totalt fyra års fängelse. Hans senaste fängelsestraff på ett och ett halvt år kom 2011. Då gällde det åtta brott, bland andra narkotikabrott, grovt vapenbrott, våldsamt upplopp och ett förråd med vapen, ammunition och sprängmedel. 2012 åkte han dit för narkotikabrott igen. Och för bara ett par månader sedan, snatteri. Trots att Christian själv under många år varit en del av den kriminella världen pratar han om det som händer i Biskopsgården och runt om i Göteborg nu som något nytt. – Jag har alltid sagt ”Nej, nej. Kriminella sköter det. De vill inte skada en vanlig Svensson”. Men idag? Nej, jag tror inte jag kan säga så riktigt. Tyvärr. Han berättar att det tidigare funnits en kodex bland kriminella att inte skada oskyldiga, folk som står bredvid, men att det verkar vara som bortblåst idag. Det kan vara värt att vara tydlig här: Christians moraliska kompass är inte nödvändigtvis att det är fel att skjuta, utan att skjuta fel personer. – Man tar ju den personen man vill åt. Vad är det för jävla feghet? Att brassa av massa salvor mot folksamlingar där det är barn, där det är unga. Och när jag springer ut där efter min dotter va? Den känslan har jag aldrig haft nånsin i mitt liv. Kanske man också inser att vad fan, det här är ju inte klokt. Utanför Christians lägenhet hålls ännu en manifestation mot våldet i biskopsgården. De flesta av årets fyrtioåtta rapporterade skottlossningar i Göteborg är ouppklarade, precis som så många andra från tidigare år. Under 2013 har så här långt åtta personer skjutits ihjäl. Tjugotre skadats. Personer som blir skadade men överlever väljer oftast att tiga för polisen och istället hämnas på egen hand. Och när det gäller offentliga dödskjutningar är nio stycken under de senaste fem åren fortfarande olösta. När det gäller dubbelmordet den 4 september är polisen fortfarande på dörrknackningsstadiet. Över femhundra dörrar har de knackat på. Tvåhundrafemtio återstår. Efter en dryg månad är de inte framme vid någon form av misstanke mot några gärningsmän. Trots att polisen höjt närvaron för att öka tryggheten, med förstärkning i utredningsarbetet från Rikskrim och Malmöpolisen, och trots att det i Biskopsgården finns stadsdelsvärdar, kvällsvandrare, nattvandrare och samlingsplats som har extra öppet för samtal med oroliga boende, så fortsätter skottlossningarna. Det skjuts till och med utanför en förening som jobbar med ungdomar som försöker hoppa av kriminaliteten. – Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det bästa sättet. Och i slutet av september pratar föräldrar på ett föräldramöte i Biskopsgården om beväpna sina barn. De har fått nog av otrygghet och att inget händer. – Vi pratar, vi har haft möte, vi har krismöte, folk patrullerar här. Och ingenting. De som vill göra sin sak de kommer göra det ändå. Också polisen har bjudits in till föräldramötet. Förtroendet för polisens jobb med dubbelmordet och skottlossningarna är lågt. Folk är arga. – För det verkar som ni inte tar det på allvar? Områdespolis Hans Jörgen Ostler, svarar på kritiken. – Absolut gör vi det. – Ni kommer hit, kör två rundor, ni åker hem. – Nej, nej, nej, nej. Absolut inte. Vi är här nu, jättemånga poliser som är i Biskopsgården. Men de här unga vuxna och ungdomarna som ställer till med det här problemet, de har bra koll på var vi är. De begår inte de här brotten när vi står här. De väntar tills vi har åkt iväg femhundra meter och sedan begår de brottet. Och då ser vi inte vilka det är. Vi vet ungefär vilka det är som är kapabla och det är inte många individer. Vi pratar om ett femton, trettiotal tal unga vuxna och ungdomar som har kapacitet att begå de här sakerna. Och det är inte rimligt att femton till trettio personer ska kunna sätta en hel stadsdel i skräck och få människor att vara rädda för att gå ut. Därför måste vi gå ihop, berätta om det vi ser för oss, så att vi kan hitta de här personerna och ta dem och sätta dem i fängelse om det är de som är skyldiga. – Men folk är rädda för sitt liv! – Exakt, kommer ni skydda oss sen? – Exakt. Det är ju såhär, de här personerna de är ju farliga. Och jag förstår ju att man är rädd att berätta vad man har sett eller vittna emot de här personerna. Men man kan ringa in anonymt tips, det man vet. Och för att det här ska fungera, för att vi ska få tag i de här, så behöver vi eran hjälp och de som bor i områdets hjälp. Jag kan inte gå ut och ta någon på chans och hoppas att det är han. Det är så tyvärr. Samlingsplatsen mellan tvättstugan, sopstationen och föreningslokalerna på Godvädersgatan . Lite längre bort en fotbolls- och basketplan. Här träffar jag ofta flera ungdomar som bor i området och som varken jobbar eller går i skolan. Flera kommer fram och berättar sina egna historier: om brutna löften om fastjobb från praktikplatser, om sina prickar för narkotikabrott i belastningsregistret, om hur lätt det är att tjäna, säg, tjugotusen på att sälja droger. Ungdomar kan strafftider, dagsböter och beviskrav för olika typer av brott på sina fem fingrar. Flera har hunnit börja med kriminalitet, åka fast för olika brott, och sluta – innan de ens fyllt tjugo. – Jag vet inte om de yngre har liksom tagit efter? Tillbaka hos Christian. Han berättar att han själv ofta låtit yngre i området, som inte haft några egna pengar, hjälpa till och sälja droger och stöldgods. – Javisst, det kommer låta jävligt hemskt det här nu, men” här, du får hämta billigt om du säljer där, så kan du göra lite pengar och så”. Det är ju lite så. – Är inte det att väldigt mycket bidra till ungdomars framtidsmöjligheter, eller begränsningar, att låta dem komma in i den världen? – Jo, det är det. Men, då har också situationen varit såhär att de har ju känt sig totalt övergivna. De har inte fått några alternativ till att tjäna pengar på annat sätt. Utan då ser de, när de står och hänger här på torget, kanske ser nån som gör pengar. Vad fan, de vill också ha en ny jacka. Förstår du? Då har jag känt liksom att ”om du vill?” alltså. – Kan du motivera för dig själv att göra så med ungdomar för det kanske det är de som fem år senare, eller tio år senare, sitter där du sitter eller går igenom det du har gått igenom och har gjort det du har gjort? – Det är väl också lite att man… jag kanske inte tänkte så klart just då. Man vill ju ofta hjälpa varandra. Och då ställer man ju upp så gott man kan. Och idag så känner jag ju lite skuld. Jag är ju också en del av att det har blivit så. Jag har också varit med och byggt upp det här samhället, på så sätt. September månad avslutas med ytterligare två skottlossningar på öppen gata. Oktober börjar inte bättre. En man 29-årig man skottskadades i ett ben i Angered i går kväll. (Västekot, 6 okt.) I Göteborg har en man blivit ihjälskjuten under natten. Han hittades i en trappuppgång i Angered. (Ekot, 7 okt.) Strax efter klockan 19 var det dags för ännu en skottlossning i Göteborg (Västekot, 9 okt.) – Jag blir faktiskt lite ledsen när jag ser de här yngre grabbarna. Jag menar, se bara på mig. Jag frågade några killar – kolla på mig. Har jag nån jävla dyr bil? Har jag de där miljonerna? Bor jag i nån villa? Åker jag på semester fler gånger varje år? Har jag den där guldlänken? Nej. Reporter Mikael Sjödell mikael.sjodell@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

13 Okt 201329min

Hur stora är riskerna för de som jobbar med underhåll på våra järnvägar när tågtrafiken ökar och röster höjs om att tågen ska komma i tid. Kaliber; om riskerna för de som jobbar på våra järnvägar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är den första februari 2010 och klockan är tre minuter över fem när Ulf Jonsson ringer in till driftcentralen i Norrköping. Det är ett av de sista samtalen han gör. – Fjärren Norrköping – Ja hej det här var Jonsson Linköping. – Hej. – Det var meningen att vi skulle röja lite snö på perrongen men det har inte kommit någon förare än så jag tänkte om du har problem med några växlar så kan du ju höra av dig i så fall. Jag är ändå här. – Gud så bra, då ska jag skriva upp ditt nummer här. – Jag testar lite växlar här så får vi se då. – Ja det kan du göra. – Ja jätte bra. – Bra – Tack hej. – Hej. Det är snö och is i en växel i Linghem. Det ligger strax utanför Linköping och Ulf och kollegan åker dit med spadar och utrustning för att värma upp växeln. Det är mörkt ute och Ulf och hans kollega har pannlampor på sig. Det var den där vintern för tre år sen när det var så mycket snö. Nyheterna duggade tätt om att tågen var sena – ”tusen sena tåg hittills i år” – ”Kräver åtgärder mot sena tåg” ”Sena tåg blir politik”. Ute på spåren blir det tystare när det är snö, framför allt X2000 som redan från början är ett tyst tåg. Det är mycket att göra den här dagen och Ulf och hans kollega vill åka vidare från Linghem till nästa ställe för att skotta snö. De börjar jobba i växeln och det är meningen att Ulf Jonsson ska hålla utkik efter tåget medan kollegan jobbar. Tåget som går i 140 kilometer i timmen. Det är tre år senare och Ulf Jonssons fru Birgitta Jonsson plockar fram kaffe i Ulfs föräldrahem. – Han var en väldigt jordnära, en väldigt plikttrogen person. Arbetet gick före det mesta. Och punktlig. Kvart i sju skulle han vara på jobbet när han började sju för att han skulle hinna byta om innan han började, det tyckte han var viktigt. Lojal mot företaget alltså var han ju, det var den första känslan jag fick när de kom och talade om det för mig liksom, så jäkla orättvist. Han som var så lojal och ställde upp när de ringde olika konstiga tider och så, och just han skulle då råka ut för det här. Det är ju inte rättvist alltså. Birgitta pillar på duken framför sig när hon pratar, hon rullar upp den och rullar ner den igen och gör det om och om igen. Det är Ulfs föräldrahem, men är det bara hans fru Birgitta som bor kvar. Hon berättar att arbetet gick före det mesta för Ulf. – Ett uttalande som han hade, Ja men idag hade jag lite ont i axeln, då la jag en sten i skon för då kände jag inte det. Då kunde han jobba ändå för då kände han bara sten i skon. Ja men du vet. Jag kunde tycka att om han var väldigt förkyld att var hemma då, men det gick jag ju inte för då kom ju den och den maskinen. Sån var han ju. Så han slet ju på kroppen mycket mer än han borde. Det var vi osams om flera gånger, men inte de sista åren för då la jag ner. Ja men bestäm själv då….ja lite så. Var han aldrig hemma och var sjuk? – Det var någon gång han hade en stålflisa i ögat och då kunde han inte det eller om han hade väldigt hög feber, men då sjukskrev han sig inte, han tog en semesterdag. Han hade inga sjukdagar i protokollet och det ville han inte ha. Du hör han var principfast den här mannen, utan då kunde man ta en semesterdag en fredag eller måndag sådär om man var lite dålig. Då, i slutet av januari för tre år sen, då var det sådär att Birgitta tänkte att nu har det blivit lite för mycket för Ulf på jobbet. – Den helgen innan olyckan hände där, då hade han pratat med sin arbetsledare på fredagen att han skulle vara ledig lördag, söndag, men då ringde de tidigt på lördag morgon och sa att nu har det snöat i natt igen och hej och hå och då åkte han iväg och jobbade då, två långa dagar lördag söndag där. Företaget Ulf Jonsson jobbade på hade hand om underhållet utanför Linköping. Det var där Ulf och hans kollega åkte runt och fixade växlar och skottade snö. – Jag kommer så väl ihåg när han kommer hem på söndagkvällen. Man pratar om att folk är askgrå i ansiktet, men han var så blek och grå i ansiktet och så genomtrött alltså, sen så var det sagt att han skulle börja klockan fem på morgonen, det var ju bestämt sen tidigare. Så han åkte ju iväg till det. Han och kollegan är på plats i Linghem och då ringer kollegan in till driftcentralen som styr tågen. Det går många tåg här och det är svårt att få tid till att röja upp i växeln. – Fjärren i Norrköping. – Det blir väldigt få minuter nu. För jag har ett tåg strax på gång då men… – Men kan jag inte få lokalt efter det alltså. – Jo det går bra. Där är det lite längre lucka där så. – Ja. Tågen ska gå och samtidigt måste snön i spåren röjas bort. Det handlar om minuter att jobba på. September 2013. – Nu får vi vänta till grävmaskinen har grävt ut ordentligt så vi kan lägga i sliprarna igen där. Mellan Göteborg och Lerum jobbar Lasse, som jag kallar honom, han vill inte vara med med sitt riktiga namn. Han jobbar med vanligt underhållsarbete. – Så vi ska byta de här sliprarna som är gamla och ruttna. Vi är vid Västra stambanan, en av de hårdast trafikerade banorna i Sverige, och på ett av spåren förbereder grävmaskinen för att Lasse och hans kollega ska kunna lägga träsliprar under rälsen. Han berättar att det här spåret är avstängt – det kommer inte komma några tåg här så länge de jobbar. – Men det intilliggande här är det trafik på. Det där? – ja, då ska vi inte stå nära det spåret där. Som han gör tyvärr nu. Kollegan står precis vid spåret, med ena foten upp på rälsen, samtidigt som han röker en cigarett. Han tittar på maskinen som gräver och ungefär var femte sekund tittar han upp och kollar om det kommer något tåg. – Ja, han står för nära, han ska inte stå där, Men han kollar lite bakåt? – Ja han är ganska vaksam. Han har varit med länge så han vet hur han ska bete sig och är uppmärksam hela tiden. Så är det ju. När man stänger av spåret helt och hållet så kallas det att ha ett A-skydd. Det är det säkraste sättet att jobba på, men Lasse upplever att det är svårare att få tider till det nu än för några år sen. – Det är ju hur mycket tåg som helst. Det går så mycket tåg att vi får inte tid att sköta underhållet riktigt. Det är oftast att vi får göra det på nätterna. Och då går det mycket tåg också på nätterna så vi får inte riktigt med tid då heller. Det är väldigt tidspressat ofta när vi ska göra någonting. Det är inget som får gå fel för då hinner man inte göra jobbet färdigt. Och det är inte så lätt att få nya tider heller för det är så mycket trafik helt enkelt. Det verkar som att det blir mer och mer hela tiden också, det går snart inte att köra mer tåg, de går på varandra. Lasses känsla är rätt – det går väldigt många fler tåg nu än för några år sedan. På tio år har det gått upp med 14 procent i hela landet när man räknar på hur många kilometer tågen går och det ökar för varje år som går. Här på Västra Stambanan går det 222 tåg en vanlig vardag. Samtidigt ska underhållet skötas. – Då är det ju att allting ska gå normalt, det ska skötas ordentligt med säkerhet och allting. Det vet ju alla om, det gör man, men det får inte strula. Det räcker ju ibland att tågen är försenade. Då kanske man missar en halvtimme, 45 minuter, en timme, då tappar man det i ren arbetstid, då blir det jobbigt på slutet ändå. Trafikverket är den myndighet som bestämmer hur många tåg som ska gå. Det är också Trafikverket som gör upphandlingar och köper in underhållet och driften av själva järnvägen av entreprenörer. Det är sen 90-talet som företag mer och mer har fått ta över driften och underhållet från staten. För tre år sen, 2010, avslutades övergången och idag är det bara entreprenörer - företag som sköter underhållet av järnvägen. Entreprenörerna kan i sin tur hyra in någon som kör en grävskopa eller ett helt företag som ska sköta trädfällning om de vill. Ett av företagen som har hand om underhållet är Balfour Beatty Rail. – Det här är på stambanan. Här är vårt område från Göteborg Central till Alingsås Inne på ett av Balfour Beattys kontor, visar Irene Kållemark upp hur hon försöker få tider för att de ska kunna jobba. – Allt det här är tåg som går här. Det är gröna och röda streck överallt. – Överallt ja, det ser ut som en treåring som ritar en teckning. Där emellan ska man då försöka hitta några luckor eller någonting för att få tillgång till spåret då. Hur hittar du en lucka här? – Här är en liten lucka. Det handlar om planerade arbeten. Hon visar upp hur det är tomt mellan strecken och där kan man arbeta, men det är mest nattetid. – Ju mer tåg de kör, desto svårare blir det för oss att underhålla. Så är det ju. Om något måste lagas akut ringer Irene Kållemark upp Trafikverket och frågar efter att få stänga av spåret. – Det blir ju mer tåg givetvis som blir påverkade som vi är tvungna att stänga av ett tåg, för det händer ju saker som vi bara…det går inte att vänta, vi måste bara åtgärda det, det blir ju som ett ekorrhjul liksom, det blir så många i kedjan som blir påverkade om man är tvungen att stänga av då. Vad säger de när du ringer och säger att man måste stänga av? – De blir inte glada givetvis, det är ingen som vill, alla tågen ska ju fram, det är det som är vår målsättning också att störa trafiken så lite som möjligt, men lika väl som vi försöker ge och ta så gör de det också, jag tycker det funkar bra. Det är inte alltid man stänger av spåret när man jobbar. Det går bra att ha tågvarnare också. Då håller en person utkik efter tåg medan de andra jobbar. Om tåget går i 130 kilometer i timmen, och du skruvar åt en bult så det tar säg fem sekunder att ta sig ur spåret – då måste tågvarnaren se 540 meter bort för att alla ska kunna ta sig ur spåret i tid. Tåget kommer på 15 sekunder, du har fem sekunder på att ta dig ur spåret och en säkerhetsmarginal på tio sekunder. Kommer tåget kan det vara så att du ropar till dina kollegor, men om det är bullrigt kan du behöva knacka dem på axeln. Det var Ulf Jonsson som skulle hålla utkik i Linghem. Tåget gick i ungefär 140 kilometer i timmen. De skulle ha 20 sekunder på sig att ta sig ur spåret när Ulf hade sett tåget i mörkret. Fjärrtågklareraren som övervakar tågen ringer Ulf Jonssons kollega, nu kommer det nämligen några tåg. – Fjärren i Norrköping . – Ja efter det sen då. – Nu har jag några tåg på rad här då. – Ja. Jag har inte hela dan på mig. – Nej men. Alltså när den här har passerat förbi så går det en ifrån Norrköping om fem minuter. Jag vet inte om du hinner nåt emellan där då. – Ja om vi kan få lite lokalt då så hinner vi väl värma på lite grann. – Ja. – Ja- Allt tid är bra tid. Jag har ett tåg som går om fem minuter – om ni hinner någonting då. Ja, all tid är bra tid. – Ja det är bra. – Det är bra. – Hej. Ibland är det bara några minuter mellan det att tågen går. Då jobbar man under de minuterna. På Västra Stambanan där det en vanlig dag går 222 tåg väntar Lasse och kollegan på att grävmaskinen ska bli klar. Lasse berättar att det ligger i ryggmärgen att tågen ska gå. – Så länge man jobbat har man inpräntat, tågen ska fram, då jobbar du så fort som möjligt för att göra så bra som möjligt så att tågen kan rulla. Då kan det bli lite grann att det går för fort. Man gör det inte riktigt. Då kan man kanske också slarva lite med säkerheten. Det kommer ett tåg kommer framför mig i spåret där kollegan stod för en liten stund sen. Jag vänder mig snabbt om för att se var han är någonstans, men han står långt ifrån spåret. – Det går så långsamt här så det är ingen fara. Även om han skulle stå i vägen där skulle han hinna stanna. Här är det absolut ingen fara där vi är nu. Vi kan fortsätta prata om att det kan få för fort ibland i jobbet. Den där stressen, hur påverkar den säkerheten tror du? – Den påverkar rätt mycket gör den, har du stress kan du tänka fel många gånger för att du ska skynda dig. Man försöker skynda sig så jobbet blir klart tidigare. Man försöker sno ihop det snabbare än man ska göra och då kan den här lilla halvstressen komma och då kan det ju hända att man gör lite smågrejer. Men inga större grejer blir det ju aldrig. Jag pratar med ett tiotal killar som jobbar i spåren med underhållet av järnvägen och alla har liknande uppfattningar av hur det är svårare att komma ut på spåren och tidspressat. ”Tiderna blir kortare och det är mycket nytt folk” ”Vi hinner ju aldrig jobba”. Och nästan alla har någon berättelse om när det var nära ögat någon gång. Lasse också. – Då stod jag i ett spår, då stod jag i en övergång. Så kom tåget på spåret bredvid. Bommarna gick upp eller var på väg att gå upp trodde jag men tåget passerade och jag går ut i spåret. Och ställer mig och tittar upp och det är 100 meter ifrån mig. Jag vet inte hur snabbt jag kom ur spåret, men på något sätt gick det och det sa bara wooof, så gick det förbi mig. Då blev jag rädd. Jag bara satte mig ned, benen darrade så rädd blev man. Det är som man brukar säga, du får en chans, du får ingen mer. ”Fyra snöröjare var nära att bli påkörda av tåg XX. De höll på med snöröjning i en växel och kastade sig undan med bara några meter tillgodo /.../” Det här är händelserapporter från Transportstyrelsen. De får in de allvarligaste incidenterna – nära ögat tillfällena, alltså tillbuden och så klart olyckorna. De senaste tio åren har antalet olyckor och tillbud ökat när det kommer till arbete i eller vid spår. ”/.../Två personer i arbetsoveraller på bron. /.../ En person står tryckt mot ena sidan den andra personen kastar sig åt sidan endast ca 20 meter framför tåget. ” Kaliber har gått igenom alla olyckor och tillbud, som anmälts till Transportstyrelsen de senaste tio åren. Jag tittar efter de händelser som har med tåg att göra och där det är arbetare inblandade som jobbar på eller vid spåren. Fram tills 2007 gick det att räkna de här tillfällena på tio fingrar, de varierar mellan två och nio stycken per år. Men efter det händer något. 2010, elva och tolv är det istället mellan 30 och 40 stycken per år. ”Föraren /.../ har sett banarbetare. Hastigheten på platsen är 200km/h. En av banarbetarna var ytterst nära att påköras. /.../ Föraren vet ej hastighet eller avstånd vid händelsen bara att det var "så inihelvete nära". Föraren är mycket skärrad.” Det mesta är nära ögat – men vi ser också dödsolyckor. Fyra arbetare blir påkörda och dör. ”En person /.../ som arbetade med växelriktning i nedspår /.../ kom över i uppspåret och blev påkörd /.../. Personen avled.” ”Tre personer som utförde rälsjordning vid Tomteboda /.../ blev påkörda av tåg /.../ En av personerna omkom, en blev skadad och en klarade sig fysiskt oskadd.” ”En person påkörd av tåg XX vid Tungelsta cirka klockan 12.35. Personen omkom. ” De som jobbar i järnvägen som jag pratar med säger att en orsak till att olyckorna och tillbuden ökar kan vara att det rapporteras mer, en annan orsak kan vara att det går fler tåg och samtidigt är mer underhåll nu än tidigare. Men brytpunkten 2010 – sammanfaller också med året som staten helt lämnade över underhållet och driften av järnvägen till företagen. Facket tror att det är huvudorsaken till att olyckorna har ökat. Men det tror inte Robert Röder. Han är ordförande för Föreningen Sveriges Järnvägsentreprenörer och VD för Strukton Rail ett av de större företagen i branschen. – Om det blir för många underleverantörsled på varandra finns det alltid en risk för kommunikationsbrister eller kompetensbrister och så vidare. Hur gör ni för att lösa det? – Vi försöker ha så kort kedja som möjligt, vi försöker jobba med de få utvalda som vi tycker svarar upp mot våra värdegrunder och våra kravbilder och förväntningar och sen att vi jobbar väldigt nära med dem så att vi vet vilka de är så att säga. Jag kan inte se något mönster som säger att det är just avregleringen som skapat de olyckor och tillbud vi sett de senaste åren. Jag tror att kombinationen med ökat antal tåg, högre intensitet och mer arbeten är en del som bidrar till det. Det tror jag. Många jag har haft kontakt med säger också det att det är mer och mer säkerhetstänk hos myndigheter och företag. Men så säger de ju också att ”det går så många tåg att man inte kommer åt att jobba mer”. – Det är på gränsen alltså. Vi maxar systemet och insatserna. Vi har ju alltid haft som mål att tågen alltid ska komma i tid och tågen ska alltid fungera och det alltid ska lira, så där har vi nog själva löst lite omöjliga uppdrag ibland för att lösa det här. Där tror jag att vi har ett av frågorna vi måste titta på. Nu måste vi backa bandet och komma till en lugnare takt med mer ordnade avstängningar och det måste vi tillsammans med trafikverket hitta bra flöden mellan behovet av att transportera människor och gods och att underhålla anläggningarna. Ing-Marie Vestrin är säkerhetschef för underhåll på Trafikverket och hon säger att det ju är mycket trafik på järnvägen men hon tycker att det är en bra balans idag mellan trafiken och underhållet. – Det finns ju ett stort tryck på järnvägen och det finns ett stort tryck på att använda kapaciteten och framkomlighetskraven är ju höga när det gäller tågtrafiken. Oavsett hur många som får vänta är säkerheten det som måste gå före. Och hon känner igen problemet med tillbud och olyckor bland de som jobbar i och vid spåren. – Statistiken ser inte bra ut. Vi måste jobba mera för att få ett bättre utfall och det är i grunden våra entreprenörer som måste göra det jobbet. Hon säger att säkerheten går först och så länge man följer reglerna är det säkert men att Trafikverket också tittar över sitt ansvar- om reglerna behöver förändras eller om de kan göra det ännu tydligare när de gör upphandlingar i framtiden. – Säkerheten är en förutsättning för hela den här verksamheten som bedrivs. Går det före pris? – Jag vill inte helst prata om pengar och säkerhet. Säkerhet måste alltid få kosta. Olyckan i Linghem hade aldrig hänt om spåret varit avstängt. De flesta av de olyckor och tillbud som Kaliber har gått igenom hade inte hänt om det varit avstängt spår. Skulle man inte alltid kunna jobba med A-skydd. Då blir det ju inte de här olyckorna. – Det är ju det bästa skyddet vi har. I vissa lägen kan det ju finnas skäl till att man väljer andra typer av skydd och vi har inte sett någon anledning till att ändra det regelverket just nu i alla fall. Och ibland kan det handla om att jobba i några minuter innan tåget går. – Det finns ju ett regelverk i botten där också som ger vid handen vilket skydd man ska ha om man ska göra saker och ting på spåret. Om man använder det regelverket är det säkert även om det handlar om fem minuter. Jag tänker på telefonsamtalet för tre år sen, och på de där fem minuterna. Olyckan utreds fortfarande och det kan komma ett åtal för arbetsmiljöbrott under hösten. Ulf Jonsson jobbadepå Strukton Rail där Robert Röder är VD. Statens Haverikommission skriver i sin utredning om olyckan i Linghem att Struktons förebyggande olycksarbete hade allvarliga brister. Bland annat kände de till att arbeten ibland gjordes utan tillräckligt skydd. I Ulf Jonssons fall borde spåret ha stängts av. Jag har tittat på de här säkerhetssamtalen. Då pratar man om att ”det kommer ett tåg om fem minuter, hinner ni göra något på det? Ja all tid är bra tid.” – Ja, det var det som slog mig väldigt hårt vid den tidpunkten. När vi började se lite tydligare vad som hade hänt under hela vintern och det var ju ett skarpt läge i hela Sverige va. Det är då man inser att de har hållit undan snön och jobbat helt otroligt, men de har tvingats till att jobba ibland under icke optimala skyddsförhållanden, säkerhetsförhållanden, på grund av sånt kaos, på grund av att tågen ska bara fram, snön vräker ner. Prioriteringarna ligger på att få trafikflödena att funka. Då kommer man i den här situationen, det ges inte riktigt tid. Sen började vi styra upp det och successivt slutade vi att jobba under bevakning vid snöröjning, vi krävde avstängda spår. Och då vart det lugnare. Borde ni inte gjort det tidigare? – Ja naturligtvis, med facit i hand skulle vi gjort det mycket tidigare. Men vi försökte ju också, det sa man också glömma bort att många människor har ju försökt att planera och planerat för att stänga av spåren men inte fått tillåtelse till och då vill de ändå göra jobbet för de vill ju att snön ska ju röjas bort och tågen ska kunna jobba, det var ändå tillåtet att jobba under den skyddsformen då så då gjorde de det de kunde. Det går fler och fler tåg, för varje år som går. Samtidigt behöver järnvägen underhållas. Och spåren stängs inte alltid av. Tågen måste ju fram. – Då prioriterade de ju tågtiderna, det är ju så tokigt det kan vara, säger Birgitta Jonsson. Tågtiderna? --Ja att tågen skulle hinna fram i tid. – Då fick de fem minuter så skulle det komma ett tåg. Då var det tänkt så att, Uffe var den som skulle stå och titta när tåget kom och säga till Kalle. Och tåget kommer i 140 kilometer i timmen. Man har inte många sekunder att vinka på där. Jag är i Linghem. Tågen går i uppemot 180 på den här sträckan. Just det där tåget körde i 140, för att det fanns ett annat tåg längre fram så det skulle kommit ikapp det om det hade kört snabbare. Statens haverikommission har skrivit hur händelseförloppet ser ut. ”När de två spårarbetaren kom fram till Linghem ringde en av dem till fjärrtågklareraren. /…/ Efter det att ett tåg hade passerat /…/ fortsatte de två spårarbetarna att arbeta i spårmiljön. De hade en ”tyst” överenskommelse som innebar att om en av de arbetade skulle den andra bevaka och varna för ankommande tåg.” – Vad jag förstår så stod Uffe där och tittade, Kalle värmde med sin gasflaska där nere med gasolen på den här isen och så stod ju Uffe där och kolla och kolla, han såg ingenting då tänkte han, då hinner jag nog hacka lite här. Så då började han hacka där med sin spade eller sitt spett. Nåt som hackade, det räckte, det var precis då tåget kom. ”Vid olyckan arbetade kollegan till den spårarbetare som blev påkörd /…/ och han utgick då från att kamraten under tiden bevakade arbetsplatsen. Under arbetet /…/ hörde han hur det ”hackade” i växeln.” – Uffe tänkte väl att jag ska hjälpa till lite här då, då tittar han väl kanske ner några sekunder, då när han börjar hacka hör Kalle det och tänkte nämen Gud börjar han hacka där, han ska ju titta efter tåget – då tittar han upp, det var då tåget kom. ”Han tittade upp och såg ett X2000-tåg komma och han lyckades i sista sekund kasta sig undan utan att träffas. När tåget hade passerat upptäckte han att kamraten saknades och han förstod att denne blivit påkörd” – Det går så fort vet du, han kunde lika gärna klarat sig, men då var det lojaliteten ända in i det sista, det kommer inte, jag hinner nog lite grann där. Klockan var nio minuter över sex måndag morgon. – Fjärren i Norrköping – Min kollega vart påkörd av X2000. – Skojar du? – Nej. – Kan någon ringa 112? Vi har en kollega som blivit påkörd av ett X2000. I Linghem. I Linghem är ni va? – Ja. Helvete……helvetes helvetes helvete. – Har du någon aning om hur det är med honom? – Nej jag vet inte. Han är försvunnen. Jag går inte bort och tittar heller. – Nej gör inte det. – Så kommer en av mina kollegor och säger att jag vill att du följer med till personalrummet. För det är två poliser som vill prata med dig och då säger jag direkt att tåget har kört på Uffe. Jag kände det på mig alltså. Och det var ju så. Å fy så hemskt alltså, jag bara skrek vet jag. – Det var ju bara de sekunderna som behövdes för att det inte skulle gå bra då. Det var ju så typiskt honom, att han skulle göra det sista, ja för honom var det ju det sista. Han skulle hjälpa till lite. Det kommer inget. En halvminut kanske jag kan hacka lite. Ja som sagt, det var tacken. Reporter Jonna Burén jonna.buren@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

6 Okt 201329min

Hur man ska mäta kvalitén av en högre utbildning är inte självklart. Kaliber berättar historien om hur Utbildningsdepartementet drev igenom en utvärderingsmodell, trots protester från både lärosäten, studenter och högskoleverket - en modell som nu kritiseras internationellt och riskerar att sätta den svenska högskolan i ett europeiskt B-lag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Statens utvärderingssystem för högskolan drevs igenom av regeringen trots protester från både lärosäten, studenter och regeringens egen expertmyndighet. I efterhand visade det sig att protesterna var befogade. Det är juni 2010 och en universitetskansler avgår. – Jag tror första gången jag sa det var under ett insynsrådsmöte. Då hade jag redan meddelat Peter Honeth, statsekreteraren, att det fick bli på det här sättet. – Med det förslag som låg i propositionen om hur man skulle mätte kvalitet på svenska studenter och utbildningar, jag såg att systemet inte skulle göra jobbet. Och systemet skulle ha alla möjligheter att bli djupt orättvist. Anders Flodström hade tillträtt jobbet som chef för expertmyndighet för Högskoleverket 2007. Han kom närmast från KTH där han varit rektor i åtta år. Men i början av juni 2010 beslutar han att avgå som universitetskansler omgående. Vi sitter på Kungliga Tekniska Högskolans bibliotek i Stockholm. – Det växte väl fram, men det växte fram ganska fort. Anders Flodströms avgång är slutet på en process som börjar ett drygt år tidigare. Vi backar till 2009. Expertmyndigheten, Högskoleverket, har fått i uppdrag av regeringen att lämna in ett förslag på kvalitetsutvärderingssystem med större fokus på utbildningarnas resultat. I september lämnar de in förslaget till Utbildningsdepartementet. Högskoleverket föreslår att man ska titta på tre saker när man bedömer kvalitén i landets utbildningar. Dels hur utbildningarna är utformade, studenternas examensarbeten, och hur studenterna upplever sin utbildning. Förslaget har tagits fram i samarbete med landets högskolor, universitet och studentorganisationer. Täta avstämningar har hållits mellan Högskoleverket och departementet under det senaste halvåret. – Efter den femtonde september tystnade den dialogen. Vi hade inga fler möten omkring det här.Lena Adamson är vid den här tiden huvudsekreterare och ställföreträdande myndighetschef på Högskoleverket och universitetskanslerns högra hand. Det är hon som i praktiken har tagit fram förslaget till utvärderingssystemet.– Vi fick ingen feedback på vad de tyckte om systemet förrän vi började höra utifrån att statssekretereraren är ute och pratar med bland annat förvaltningscheferna på universiteten och är mycket missnöjd med systemet och säger i princip att det ska slängas. I förra veckans Kaliber berättade vi om problemen med det utvärderingssystem av högskoleutbildningar som sedan infördes. Vi visade att metoden brister. Idag berättar vi vad som hände när regeringsdepartementet och dess expertmyndighet Högskoleverket blev oense om hur systemet skulle utformas. Svensk förvaltning bygger på att myndigheterna står så självständiga från regeringen. Och det är på myndigheterna, inte i regeringskansliet, som man tar fram de konkreta förslagen på hur regeringens politik ska genomföras. I det här fallet var det Högskoleverket som skulle utvärdera svenska högskolor och det var de som skulle utarbeta en metod för det. Tillbaka till hösten 2009. Huvudsekreteraren Lena Adamson och universitetskanslern Anders Flodström på Högskoleverket inser till slut att deras förslag på utvärderingssystem inte har godkänts på departementet. – Då startade processen om hur ett förändrat förslag skulle se ut och den hade en hel del humor. Departementets sakkunniga förvandlades till ett minihögskoleverk, det hyrdes in expertis från Lund. För mig var det lite som ett korplag skulle representera Sverige i VM.På Utbildningsdepartementet har nu delar av Högskoleverkets förslag hamnat i papperskorgen och departementet tar fram eget förslag till utvärderingssystem. En ovanlig ordning, då det alltså oftast inom svensk statsförvaltning är expertmyndigheten som tar fram underlag till nya propositioner på regeringens uppdrag. Men på Högskoleverket råder stiltje. Joakim Palestro är biträdande chef på utvärderingsavdelningen där under den här tiden.– Det kom inte några besked. Ju längre tiden gick, ju mer ansträngande tyckte jag personligen att det var att vi inte fick ett tydligt uppdrag. Vad ska vi göra? Det kom signaler om att vi ska göra om detta, och med tanke på att det hade tagit ett halvår att göra det förra förslaget så hoppades jag att det skulle gå tämligen fort. När ryktet sprids att departementet håller på att utveckla sitt egna förslag skriver ordföranden för universitet och högskolornas samarbetsorganisation, SUHF, i februari 2010 ett brev till högskoleministern. Hon uttrycker, å förbundets vägnar, oro för att departementet ska strunta i Högskoleverkets förslag, som är väl förankrat hos lärosätena. En kort tid innan förslaget på utvärderingssystem för högskolan ska klubbas i riksdagen bjuder departementet in representanter för högskolesektorn till ett möte. På det mötet presenteras ett helt nytt förslag på utvärderingssystem. – Där fick vi se en powerpointpresentation av ett nytt förslag för första gången och det var ju väldigt underligt att det kom ett nytt förslag på så kort varsel innan det skulle in till riksdagen, som presenteras med en powerpoint bara. Vi var ganska upprörda över det här. Klas-Herman Lundgren, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer vid den här tiden, är med på mötet. Vi har stämt träff på en konferensanläggning. Bredvid porlar en fontän. – Man hade gått från ett förslag som hade diskuterats med sektorn till att departementet på så kort tid innan la fram ett helt eget förslag utan några reella underlag, utan bara en dragning i storsal. Man förstod att ett sånt förslag kanske inte skulle förändras så mycket innan det kom till riksdagen eftersom det var så kort tid kvar. Ledningen på Högskoleverket, den myndighet som haft till uppdrag att ta fram förslaget, får däremot inte komma på mötet. Lena Adamson:– Den inbjudan, där blev alltså Anders Flodström och jag nekade att komma till det mötet. – Vi fick ju höra förstås om detta möte från tredje part, men vi som skulle göra själva jobbet var inte erbjudna att delta. Joakim Palestro, fortfarande kvar på samma arbetsplats, före detta Högskoleverket som idag heter Universitetskanslersämbetet. – Och då var förtroendeklyftan monumental. Då tror jag många upplevde att det här kommer inte gå. Anders Flodström kommer att hoppa av. De som är inbjudna på mötet, har alltså bara en powerpointpresentation och några dagar på sig att lämna synpunkter på departementets förslag. Klas-Herman Lundgren, f d ordförande på Sveriges förenade studentkårer igen. – Från studenternas håll ifrågasatte vi att departementet hade gjort sitt egna förslag och struntat i sin expertmyndighet och åsikterna från sektorn. Speciellt som man samtidigt pratade om från departementets håll att det var väldigt viktigt med frihet inom högskolesektorn. Det var ändå ett ledord som man hade från departementet, att det var viktigt med frihet och autonomi. Att samtidigt göra så här med ett förslag, det var vi väldigt kritiska till. Det vanliga är att alla berörda remissinstanser har omkring tre månader på sig att läsa igenom utförliga skriftliga förslag och komma med synpunkter innan en proposition ska klubbas i riksdagen. Den här gången har de bara en powepointpresentation som underlag och några dagar på sig. Av de 28 synpunkter på departementets förslag som kommer in är 3 positivt inställda. Där finns rektorerna vid Uppsala universitet, KI, SLU och KTH. Övriga 25 är emot departementets förslag, bland andra Sveriges förenade studentkårer, 9 lärosäten och universitetslärarnas fackförbund SULF. Ann Fritzell som vid den här tiden är förbundets chefsutredare skriver att förslaget är “olämpligt, olyckligt, otydligt och delvis obegripligt”. – Ilskan var i första hand kopplat till processen, både själva hearingen och den orimligt korta tid vi fick på oss för att reagera. Eftersom jag vet hur arbetet går till i regeringskansliet, så innebar det ju att de ändrade ju inte en stavelse på någonting som man hade tänkt. Det var ju praktiskt taget omöjligt med den tidsplan man hade. Det var ju bara ett spel för gallerierna. Jag var också frustrerad över att detta blev slutet på den process som redan från början hade varit tveksam. Och det var då du skrev det här remissvaret? – Ja, jag har skrivit många remissvar genom åren. Det här är det mest ilskna, frustrerade remissvar jag någonsin har skrivit. – Det här som vi brukar berömma oss med i Sverige att vi har den svenska modellen och att experter utreder och att man försöker belysa saker från olika håll och titta på konsekvenser och så, och att det sen remissbehandlas innan man lägger förslag i proposition till riksdagen, hela den processen var ju helt överspelad och ignorerad. På Utbildningsdepartementet möter vi statssekreterare Peter Honeth, ministerns närmaste man och den som ledde arbetet med förslaget till ett nytt utvärderingssystem. Han menar att det inte är anmärkningsvärt att departementet frångick Högskoleverkets förslag och istället gjorde ett eget. – Det är inget konstigt med det. Och sen stämde vi av det lite snabbt innan vi la en proposition. Men det är fel att kalla det här ett hastverk. Det hade en lång historia med flera remisser. I propositionen ingick också andra förslag som remissbehandlats i traditionell ordning, men det gäller inte utvärderingssystemet. – Till syvende och sist måste det vara regeringen som tar ansvar för de förslag som föreläggs riksdagen. Myndigheten är just en expertmyndighet som tar fram ett förslag. Och sen är det inte alls ovanligt att det behöver ändras på olika sätt. Och speciellt som man i det här fallet inte hade följt de direktiv som man hade fått från regeringen. Resultatet blev något som vi inte tyckte stämde med uppdraget och inte heller något som var rimligt utifrån det här med vad som är statens roll. Statens roll är att se om resultatet av utbildningen blir det som förskrivs. Universitetskanslersämbetets förslag fokuserade inte tillräckligt tydligt på det utan gick mycket in i hur verksamheten skulle bedrivas. Det tycker vi är universitets och högskolors ansvar, inte statens att ha uppfattningar om. Det var en ganska viktig principiell grund för det förslag som sen lades fram. – De direktiv som förelåg var att ni ska utarbeta ett utvärderingssystem som ska ha fokus mot resultat och mot de självständiga arbetena. Och det tyckte vi ändå att det var det vi levererade.Joakim Palestro igen, vid den här tiden biträdande chef på Högskoleverkets utvärderingsavdelning.– Vi fick inget direkt uppdrag att det här ville man inte ha. Säkert antydningar, men det är väl symptomatiskt i statens nya styrning av myndigheter är att det sker via det som kallas mjuk styrning. Vi har mycket dialoger med regeringskansliet istället för konkreta uppdrag där man har ett underlag, det vill säga ett beslut och förordningar och regleringsbrev som underlag. Då kan man gå tillbaka. Här är lite svårare. Framför allt att kontrollera hur det faktiskt gick till. Det förekom i slutna rum mellan olika personer. Lena Adamson, dåvarande huvudsekreterare på Högskoleverket:– Vi följde allt det som fanns skriftligt beslutat. Och jag tycker fortfarande att vi försökte på alla sätt hitta en väg ut och det gjorde vi tills den dagen som riksdagen fattade sitt beslut och då gick vi därifrån. Och det tycker jag är det hederliga sättet att göra så. Efter det skriftliga regeringsuppdraget hölls det flera informella möten mellan departementet och expertmyndigheten för att följa upp arbetet med utvärderingssystemet. – Jag tror faktiskt, men det är min högst personliga uppfattning, att de nog var lite rädda att vi inte skulle göra som de sa. Att vi var sossifierade, eller hur man nu ska uttrycka det. Att vi under så lång tid blivit påverkad av den socialdemokratiska regeringen att vi inte ville förändra oss. Det vänder jag mig väldigt starkt emot. Vi som jobbar på myndigheter är väldig professionella. Vi lyssnar av och har ett uppdrag att leverera underlag. Sen är det våra politiker som beslutar. Men det fanns en vilja att kolla upp, och detta skedde i princip genom olika typer av möten som ägde rum, så ofta som en gång i veckan. Och det kan jag tycka att det är nästan ett orimligt inflytande ett regeringskansli kan ha på en myndighet, att man ska träffas så ofta för att stämma av saker. Det borde kanske kunna skötas en gång i månaden. I våras presenterade Statskontoret en rapport som visar att regeringen sen 2009 i högre grad än tidigare styr sina myndigheter informellt, alltså med tätare möten och avstämningar som komplement till den formella myndighetsstyrningen. Det finns fördelar med det, men det ställer också höga krav på både Regeringskansliet och myndighetsföreträdarna, så att informationsutbytet inte går utanför den formella styrningen. Tillbaka till tidig vår 2010 och den tidpunkt då Utbildningsdepartementet redovisar sitt förslag på nytt utvärderingssystem med hjälp av en powerpointpresentation. Istället för att vara med på det stora mötet med lärosätena och studenterna får Högskoleverkets ledning komma på ett enskilt möte före det stora. Det är Lena Adamson som går. – Och då var det så att Anders och jag hade ju pratat om det här och hade en misstanke om varför vi skulle se det här först. Man skulle vilja säga att det var förankrat på Högskoleverket. Jag hade ett uppdrag på det mötet och det var att göra tydligt att det här är inget som är förankrat hos Högskoleverket. Jag sa det vid tre tillfällen på det mötet så att det inte skulle kunna misstolkas. Det var inget roligt möte. Vid ett tillfälle sa jag att det här kommer inte att bli godkänt av ENQA, det uppfyller inte European Standards and Guidelines. Då säger han att regeringen kan bestämma vad den vill. Den kan bestämma vad du har för färg på väggarna på Högskoleverket. Det var den tonen som var. Tidigare under våren har Lena Adamson skrivit en debattartikel i Sveriges universitetslärarares facktidning. I artikeln varnar hon för att Sveriges nya utvärderingssystem kan bli underkänt av det Europeiska kvalitetsorganet för högre utbildning, ENQA. Hon skriver att regeringen har blandat sig i systemets utformning i allt för hög grad, vilket är förbjudet enligt ENQAs regler. Detta för att förhindra att länder med auktoritära statsskick lägger sig i sina myndigheters arbete för mycket. “Det är i det sällskapet vi befinner oss idag”, avslutar hon artikeln. – Som anställd på en myndighet ska man naturligtvis inte gå in i en politisk diskussion med departementet, det är inte alls ens roll. Men jag såg inte att jag gjorde det. Jag diskuterade metoden och försökte få dem att förstå att det här kommer inte att bli godkänt. Jag tycker att det var mitt ansvar i den här frågan. Jag visste, vi visste - vi visste att de visste - att det här systemet blir inte godkänt. Jag tycker att det är en enormt allvarlig fråga och då måste jag ta mitt ansvar att på olika sätt försöka förändra den situationen. Om man tyckte redan från departementets håll att Högskoleverket gör inte som vi säger och nu tycker de dessutom att vi är en diktatorisk regering? – Men då får man fråga sig, vad skulle vi göra? Skulle vi följa vår instruktion och regleringsbrev och regeringsuppdrag eller skulle vi följa det som sades informellt i sammanhang där man inte förde några minnesanteckningar? Det här är det man kallar för double bind. Att ge dubbla budskap. Man vet inte åt vilket håll man ska vända sig åt.Efter att regeringen till slut lagt fram sin proposition, Fokus på kunskap - kvalitet i den högre utbildningen, anmäler socialdemokraten Marie Granlund processen till Konstitutionsutskottet. Bland annat skriver hon att regeringens samlade agerande väcker en hel del allvarliga frågor kring hur styrningen av högskolan egentligen fungerar.Men Konstitutionsutskottet framför ingen kritik, utan pekar på de relativt stora befogenheter regeringen har att styra sina myndigheter. Anders Flodström, f d universitetskansler och chef för Högskoleverket:Ingår det inte i jobbet att lyda departementet?– Nej det tycker jag inte att det gör. Myndigheterna representerar en sakkunskap - som Högskoleverket, som forskningsråden, som universiteten och Socialstyrelsen, ska ha en egen kraft genom att låta sakkunskapen synas gentemot politiken. Regeringen ska lyssna på sina expertmyndigheter säger den f d myndighetschefen. Det är regeringen som ansvarar för politiken, säger statssekreteraren på Utbildningsdepartementet. Häri ligger konflikten, regeringen har ansvar för politiken, men den ska också lyssna på sina expertmyndigheter. I det här fallet är de två inte överens om vem som ska lyssna på vem, och hur mycket. Ann Fritzell, som tidigare arbetat på både universitetslärarfacket och på Utbildningsdepartementet, liknar processen vid ministerstyre. – Statssekreterarstyre skulle jag kalla det för, men det är ju samma sak som man brukar mena med ministerstyre. Att ministern lägger sig i detaljer och styr under myndighetens arbete. Statssekreterarstyre, hur reagerar du på det?Statssekreterare Peter Honeth igen. – Då har man inte förstått hur ett departement fungerar, för det är inte så enkelt att en enskild person - allra minst en statssekreterare kan sitta och bestämma på egen hand. Det kan inte ens ett statsråd göra. Det är ändå en omfattande beredningsprocess också i regeringskansliet före ett beslut. Förra veckan berättade Kaliber om de problem som finns med det nuvarande systemet för utvärdering av högskoleutbildningar. Idag berättar vi om hur systemet drevs igenom av Utbildningsdepartementet. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har reformerna duggat tätt från Utbildningsdepartementet. Man har fattat snabba beslut som man sedan delvis fått backa från, kring t ex nationella prov, individuella utvecklingsplaner och lärarlegitimationer. När det gäller högskoleutbildning har lärosätena fått mindre eller mer pengar om vartannat. Och det nya utvärderingssystemet fick myndigheten sjösätta mycket snabbt. Man fick lägga rälsen medan man körde, enligt tjänstemän där. I september förra året kom beslutet från den europeiska kvalitetsorganisationen för högre utbildning, ENQA. – The agency should have played a bigger role in the development of the system. Myndigheten borde ha haft en större roll i utvecklandet av utvärderingssystemet, säger Achim Hopbach, styrelseorförande på ENQA, som också menar att det finns storabrister i utvärderingsmetoden. – När vi då får så skarp kritik från ENQA som vi har fått, då skadas anseendet för svensk högre utbildning internationellt sett. Erik Arroy, ordförande för Sveriges förenade studentkårer: – Det påverkar ju förtroendet för svensk högre utbildning och de studenter som gått där. Joakim Palestro om kritiken från ENQA: – Den är mycket allvarlig. Det känns jobbigt att jobba utifrån de premisserna. Högskoleverket var en av de första organisationerna som blev ackrediterade. Vi har en bred internationell ansats där vi verkligen vill delta i internationella sammanhang och uppleva att det vi gör håller en bra kvalitet. Det påverkar vårt arbete och det kommer behöva göras ett antal åtgärder för att vi ska överstämma med ENQAs krav. Vissa saker måste vi revidera.Sverige är nu satt under granskning och kan uteslutas ur det europeiska samarbetet om bristerna inte rättas till.En universitetskansler avgår. Sverige får ett nytt utvärderingssystem för att mäta kvalitén i högre utbildning. Systemet underkänns av viktiga aktörer inom sektorn och av den Europeiska kvalitetsorganisationen ENQA. Peter Honeth på Utbildningsdepartementet igen. – Jag tycker att de i vissa delar har rätt, i andra delar har de inte riktigt förstått hela systemet. Nu håller Universitetskanslersämbetet på med en förnyad ansökan och så får vi väl se hur ENQA bedömer den. Men då skulle det kräva att myndigheten hade större självständighet när det gäller att utforma utvärderingssystem?– Ja, eftersom det blev den här debatten så gick ju vi förhållandevis lite längre än vad vi hade önskat i att gentemot riksdagen beskriva hur det här nya systemet skulle fungera. Den typen av detaljer hade vi kanske normalt inte gjort. Och det har vi också sen sagt att Universitetskanslersämbetet måste få ett större ansvar att närmare utforma systemet. Peter Honeth tycker att det är naturligt att utvärderingssystemet nu justeras i efterhand. Och enligt den senaste budgetpropositionen kommer man att fortsätta med det nuvarande systemet.Är du självkritisk i någon mening?– Ja, det måste ju vi också vara, för det blev ingen bra process mellan oss och dåvarande Högskoleverket. Det är bara att konstatera. Det var ju inte bra. Och vi hade säkert skuld i detta och det hade säkert Högskoleverkets dåvarande ledning, och vi får väl på båda sidor fundera över vad det berodde på. Vi har ändå som resultat av den här processen ett system som fungerar. Det kan behöva justeras i vissa detaljer, men det fungerar.Hur tror du att det kommer sig att det blev så infekterat att den dåvarande universitetskanslern avgick?– Ja, det får du fråga honom om. I mina ögon är det inte konstigt att en myndighet och regeringen har olika uppfattningar. Tillbaka till Kungliga Tekniska Högskolans bibliotek dit den förre universitetskanslern Anders Flodström återvände till jobbet som professor efter sin avgång. Hur kunde det gå sådan prestige i det här, hur kunde det bli så låsta positioner?– Det är en sådan fråga som jag fortfarande rannsakar mig själv. Det är en fråga som får ställas till mig, som du gör nu, och till Peter Honeth. Och jag tror tyvärr att även mot den erfarenhet vi har nu efter tre år, om vi skulle diskutera det här igen, så tror jag inte vi skulle hitta någon annan lösning. Jag tycker att ett system att mäta de verkliga resultaten från utbildningarna är alldeles utomordentligt, men problemet ligger i att utföra den här politiska logiken, så har man varit fruktansvärt usel och man har ställt till en helvetes massa bekymmer. Reportrar: Anna Iversen och Maja Lagercrantz

29 Sep 201329min

Vad är en bra utbildning? Och hur mäter man det? Den andra delen i Kalibers granskning av den svenska högskolan handlar om utvärderingen och bedömningen av högskolornas kvalitet, en process där miljonbonusar - eller hot om nedläggning - ligger i potten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Högskoleutbildningar betygssätts av staten på lösa grunder. Studenter vars utbildningar fått dåligt betyg riskerar att bli ifrågasatta av arbetsgivare, och utbildningar som fått högst betyg får del av regeringens bonusmiljoner. – Ja, asså det känns ju inte roligt att plugga det programmet och sen få det omdömet. – Det är lite besvärande tycker jag. Jag hoppas att det inte påverkar min karriär som jurist på något nämnvärt sätt. – Det här programmet, juristprogrammet i Stockholm är Sveriges mest sökta program. Jag ville bara ha det sagt. Anna Persson, Filip Nyman och Ali Abdullah sitter i storsal C6 i ett av Stockholms universitets ljusblå hus. Föreläsningen i juridik börjar snart. De pratar om betyget som deras utbildning har fått av staten.– Jag är faktiskt väldigt nöjd med min utbildning hitintills. Jag tycker att de är väldigt duktiga på att lägga upp utbildningen pedagogiskt. Så det omdömet reflekterar inte riktigt min upplevelse av utbildningen.Högskolan är Sveriges största statliga sektor, den kostar över 60 miljarder om året. Men vad är en bra utbildning? Och hur mäter man det? – Det finns ju en viss status kopplat till utbildningen och det är ju inte roligt att få höra just om sin egen utbildning. Det kanske är lite orättfärdigt att plocka ut en liten bit av utbildningen och sedan nämna det om hela utbildningen. I förra veckans Kaliber berättade lärare om hur sämre förkunskaper hos studenterna och mindre resurser till utbildningarna i kombination med det system som fördelar pengar till utbildningarna gör att nivån sjunker. För att motverka det infördes ett nytt kvalitetsutvärderingssystem 2011. Men systemet har brister och kan få orättvisa konsekvenser både för utbildningar och studenter visar vi i dagens Kaliber.Vi går tillbaka till för ungefär ett år sen hemma hos Julia Shao. Hon går sista året på juristlinjen och skriver sitt examensarbete. Det är en av de första dagarna i september.-- Första gången jag tog del av nyheten så var det på Dagens Nyheter. “Svag juristutbildning i Stockholm”, är rubriken på artikeln och lite längre ner i texten: Stockholms Universitet håller bristande kvalitet. Julia blir nyfiken.– Jag tycker att juristutbildningen på Stockholms universitet är en bra utbildning. Jag tycker att vi har underbara, jättebra lärare, som lär ut på ett väldigt pedagogiskt sätt och vi har ambitiösa studenter som tar del av en jättebra undervisning. Juristprogrammet i Stockholm en av de utbildningar som har högst söktryck i Sverige. Julia går in på Högskoleverkets hemsida för att kolla hur utvärderingen har gått till. – Av rapporten framgår att man slumpmässigt gått igenom examensarbeten bland juriststudenter på Stockholms universitet. 24 examensarbeten, alltså uppsatser, har lottats ut från ungefär 300 från hösten 2010 och våren 2011. Dessa har sen bedömts utifrån sex olika examensmål. På två av examensmålen har uppsatserna fått omdömet “bristande”, och det har i sin tur gjort att hela utbildningen fått omdömet “bristande kvalitet.” Företrädare för utbildningen har också fått beskriva hur studenterna når examensmålen i en så kallad självvärdering, men fokus ligger på uppsatserna. – Då tror jag ändå att de flesta är överens om att man kan inte dra en slutsats om att en hel utbildning är av bristande kvalitet, utan Högskoleverket borde ha redovisat slutsatsen på ett annat sätt, det vill säga att de har granskat vissa examensarbeten som enligt deras syn på saken inte uppfyller vissa kriterier som Högskoleverket hade fastställt. Tillsynsmyndigheten, före detta Högskoleverket som numera heter Universitetskanslerämbetet, har i uppdrag att se till att lärosätena kontinuerligt kvalitetssäkrar sina utbildningar. Det nya med det här utvärderingssystemet är att fokusera på resultat. Resultatet mäts i första hand genom att titta på de uppsatser som studenterna skriver mot slutet av utbildningen, examensarbetena. Man tittar också på utbildningarnas självvärderingar, och intervjuer med företrädare för utbildningen görs också. Men huvudfokus ska ligga på uppsatserna. Brister kvalitén i något av de examensmål man utvärderar ifrån blir omdömet bristande kvalitet för hela utbildningen. Detta oavsett om examensarbetena visar att andra mål uppnås med god marginal. Utbildningar som får omdömet “mycket hög kvalitet” får del av regeringens miljardbonus och utbildningar som får omdömet "bristande kvalitet" kan i förlängningen tvingas lägga ner. – När man tittar på den granskning de gjort av examensarbetena, så tycker jag att analysen och bedömningen av uppsatserna ifrågasätter jag inte alls. Jag är helt enig med dem och jag tycker att det finns flera saker vi ska jobba med där. Det jag var kritisk mot var två saker. Dels tycker jag att när man gör en bedömning av en hel utbildning så måste man beakta mer än bara examensarbetena. Jonas Ebbesson är dekan, alltså högste ansvarige, på juridiska fakulteten på Stockholms universitet. – Jag tycker att man drog för långtgående slutsatser, men när jag väl har sagt det så tycker jag att man ska också vara tydlig med att vi tog detta på största allvar, vi har satt igång massa åtgärder på grund av HSV:s arbete och för mig som relativt nybliven dekan förra året så var den här granskningen väldigt värdefull. Jonas Ebbesson bläddrar i Högskoleverkets utvärdering. Det är den som du har framför dig på skrivbordet här. Hur många sidor är den?– Ja, hela rapporten som avser alla universitet är på en 100 sidor, men det som gäller Stockholms universitet är bara på några sidor. Dessutom var det så att när den här bedömningen kom så skickades den aldrig ut till oss i förhand för att kommentera, och sen blev det som en sorts konsumentupplysning på ett sätt som jag tycker är felaktigt. Om man läser detta utan att ha helheten så får man intrycket av att det här är en bristande utbildning. Och när de sedan får den informationen när de söker så skulle det kunna leda till slutsatsen att man inte ska söka till Stockholm. En felaktig konsumentupplysning, säger Jonas Ebbesson på Juridicum på Stockholms universitet om Högskoleverkets utvärdering. En konsumentupplysning som kan hindra studenter att söka utbildningen och som också sätter en stämpel på utbildningen för de studenter som går där. Även magisterutbildnigen i juridik fick omdömet “bristande kvalitet” i Stockholm. Här är det 20 uppsatser som har granskats. Flera av dem är får mycket goda omdömen. Men på ett mål har sex av de 20 uppsatserna ansetts bristande. Om en av de uppsatserna hade klarat just det målet hade utbildningen klarat sig. Nu föll den på målsnöret. Vi åker till Karlstads universitet och mastertbildningen i Skatterätt. Där blev Björn Jernbacken, programansvarig, glad för Högskoleverkets omdöme “mycket hög kvalitet”.– Eftersom vi har väldigt mycket kontakter med våra avnämare, skatteverket, revisionsbyråer och de som är framtida arbetsgivare, såg de att vår utbildning är bra. Det slogs upp ganska stort på Skatteverkets hemsida. Två juristutbildningar på två olika lärosäten, den ena får sitt examenstillstånd ifrågasatt och den andra får del av regeringens bonusmiljard. Vi tittar närmre på underlaget för bedömningarna. När vi räknar ihop alla mål i alla uppsatser ser vi att Stockholm har nästan lika hög andel mycket hög måluppfyllelse som Karlstad. Det skiljer åtta procentenheter. Och det skiljer bara två procentenheter i andel bristande måluppfyllelse. Ändå har Karlstad fått det högsta betyget och Stockholm det lägsta på den tregradiga skalan. – De självständiga arbetena väger ju tungt. Men om det står och väger, jag vet inte, jag har inte specialgranskat just det här fallet, och jag vet inte vad bedömarna har sett i de andra underlagen, och om det har viktats upp.Viveka Persson är utredare på Universitetskanslerämbetets utvärderingsenhet. Och de andra underlagen hon pratar om är alltså intervjuerna man gjort med företrädare för utbildningarna och självvärderingarna som utbildningarna har skrivit. Kanske är det Karlstads självvärdering som har avgjort bedömargruppens betyg ”Mycket hög kvalitet”. I den står det bland annat att studenterna har förmåga att genomföra uppgifter inom givna tidsramar. När vi tittade på bedömningarna av fler juristutbildningarpå både kandidat- och magisternivå hittade vi flera utbildningar med högre andel uppsatser med bristande kvalitet än i Stockholm men som ändå klarat sig över godkänt-ribban. Och samma skillnader fann vi också i utvärderingarna av kandidatexamen i företagsekonomi. Där hade flera av examensmålen uppsatser med bristande kvalitet på uppåt 40%, långt över Universitetskanslerämbetets rekommendation på 30% för ett bristande kvalitet-betyg. Ändå har utbildningarna sluppit bli underkända. - Borde inte fler utbildningar ha fått omdömet bristande kvalitet?- Vi hade väldigt kort tid för metodutveckling. Vi har fått metodutveckla under resans gång. Företagsekonomi utvärderades i omgång ett. Då hade vi inte tagit fram några riktmärken. Utvärderingssystemet har fått kritik från flera håll för att själva metoden brister. En av kritikerna är utvärderingsexperten Lena Lindgren, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon sitter med i Svenska utvärderarföreningen och har skrivit boken Utvärderingsmonstret. Hon pekar på problemen att man jämför utbildningar utifrån bedömningar gjorda på olika stora urval. - Det kan skapa systemfel och hur man räknar genomsnitt, så det blir orättvist på något sätt. Lena Lindgren syftar på urvalet av de uppsatser som granskas. På små utbildningar där det bara finns fem uppsatser att granska läser man alla uppsatser, men ju fler uppsatser som finns, desto mindre blir urvalet. Det var därför som man bara granskade 24 av ca 300 uppsatser vid Juridiska i Stockholm. Det här skapar viss statistisk osäkerhet. I en fotnot längst ner i alla granskningarna kan man läsa att metoden är 95 procent säker när det gäller att identifiera utbildningar med bristande kvalitet, men att metoden är mindre säker när det gäller att avgöra vilka utbildningar som har hög respektive mycket hög kvalitet. Ändå ligger metoden till grund för tilldelning av bonusmiljonerna. Till stor det är det akademiker inom samma ämnesområde som formulerar underlaget till Universitetskanslerämbetets betyg på de olika utbildningarna. Till exempel har ett gäng statsvetare bedömt de statsvetenskapliga utbildningarna. Statsvetarna tyckte själva att utvärderingsmetoden var bristfällig och de satte en högre ribba för att ge utbildningar betyget “mycket hög kvalitet” än bedömargrupper för andra ämnesområden. Viveka Persson på Universitetskanslerämbetet säger att det var bråttom att skapa det nya utvärderingssystemet, att man har lagt rälsen medan tåget kört. Hur påverkar det tillförlitligheten i systemet?- Det är klart att det påverkar tillförlitligheten, det kan jag inte sticka under stol med.Nu tycker Universitetskanslerämbetet att de har kommit till rätta med de initiala metodproblemen. Men besluten som fattades tidigt, till exempel dem om jusristutbildningarna på Stockholms universitet, de står fast. - Vi kan inte annat än erkänna att vi hade väldigt kort tid på oss att sjösätta det här systemet. Vi hade inte gjort någon pilottestning, vi hade inte testat systemet i skarpt läge och därför har vi blivit tvungna att ta fram en rad riktlinjer allteftersom systemet har sjösatts. Vad är en bra utbildning? Hur mäter man det? Den svenska högskolan har expanderat i snabb takt under de senaste decennierna och är nu den största statliga sektorn. Tanken med det nuvarande utvärderingssystemet var att säkra kvalitén i utbildningarna och motverka att man släpper igenom studenter som inte borde bli godkända. Dagens Kaliber har visat på stora brister med systemet. Vi har berättat om snäva urval av av uppsatser och otillförlitliga bedömningar. Flera forskare vi pratat med ifrågasätter också om systemet mäter det det är tänkt att mäta: utbildningskvalitet. - Det som är min huvudkritik är att det man säger symboliserar resultat, det är en så väldigt liten aspekt utbildningens resultat.Utvärderingsexperten Lena Lindgren igen. Statsvetenskapen på Göteborgs universitet, där hon är docent, har fått goda omdömen i utvärderingen. Ändå är hon kritisk till det här sättet att mäta. Examensarbetet, säger hon, är en sån liten del av en två, tre eller fyra år lång utbildning. - Det här är bara sista knorren, ibland bara halva terminen av ett treårigt eller tvåårigt program. Resultat som jag ser det handlar om det som händer hos dem som deltar i utbildningarna, inte bara det som man skriver. Man måste också titta på andra delar av utbildningen säger hon.- Det handlar om att kunna kommunicera, föredra saker, och själva examinationen av examensarbetena handlar också om hur man kan kommentera andras arbeten. När utvärderingssystemet sjösattes fanns, förutom uppsatsgranskningen, självvärderingarna och platsbesöken ytterligare en komponent. Man skulle skicka ut enkäter till före detta studenter, så kallade alumni, och höra hur de upplevde att utbildningen hade fungerat för dem i arbetslivet. Men svarsfrekvensen blev för låg och enkäterna kunde inte användas. De studenter som kommer till tals i systemets nuvarande utformning är de som är med i bedömargrupperna och de som hörs i de så kallade platsbesöken. - Det här det enda sammanhanget som jag kan komma på där man förhåller sig till begreppet kvalitet ur någonting annat än brukarperspektivet. Det rimliga borde ju vara att det är studenterna och lärosätena som ska formulera vad de mest relevanta aspekterna för att värdera och mäta kvalitet är. Erik Arroy är ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer. Han tycker att det är för snävt att värdera en utbildnings kvalitet utifrån de resultat som man kan mäta genom studentuppsatserna. Han tycker att man också ska titta på utbildningarnas förutsättningar och processer. - Vilka resurser man har, hur miljön ser ut och sånt, såväl som hur studenterna upplever utbildningarna inledningsvis, processer handlar om lärandet, hur planeras utbildningarna, hur förhåller man sig till pedagogiken, vilket stöd ger man till studenter som ska underlätta deras läroprocesser på olika sätt. Nu mäter man ju resultatet. Man mäter i någon mån kvalitén på studenterna, men det säger ingenting om utbildningen. Det nuvarande systemet, säger Erik Arroy, kan i förlängningen leda till att utbildningarna snarare ser till att rekrytera studenter som är duktiga på att skriva uppsats, istället för att höja kvalitén i utbildningen. Regeringen har ett bonusprogram till utbildningar som fått omdömet “mycket hög kvalitet”. De får dela på närmare tre miljoner kronor om året. Hittills har 17% av utbildningarna fått omdömet “mycket hög kvalitet”. Men flera kritiker menar att det är problematiskt att ge extrapengar till de utbildningar som fått omdömet “mycket hög kvalitet”. Lars Hultcrantz, professor vid Handelshögskolan vid Örebros universitet, är ordförande i den bedömargrupp som utvärderade landets Nationalekonomi-utbildningar. I hans grupp tyckte man att man kunde använda systemet för att se till att utbildningarna håller en miniminivå på uppsatserna, men de tyckte inte att det är rimligt att använda det för att fördela bonusmiljoner.- När det gäller uppsatserna är det så att de svaga studenterna kräver de stora handledningsinsatser, medan duktiga studenter behöver man knappt handleda. Så förädlingsvärdet, alltså det som lärarna eller högskolorna bidrar med, är lite kopplat till uppsatsens slutliga kvalitet. - Men då blir det en tvärtomeffekt att Handelshögskolan som fick omdömet “mycket hög kvalitet”, de får extrapengar, medan ett universitet som fick “bristande kvalitet” behöver mer resurser för att kunna handleda sina studenter mer. - Ja, så är det ju. Varken jag eller någon annan i gruppen har sett att det skulle leda till hur man fördelar statliga medel till högskolorna.- Det är klart att man som student i Karlstad tycker att det är inte rättvist att de ska ha så mycket pengar där, men tyvärr så har det blivit så. Utbildningen i företagsekonomi på Karlstad universitet fick “Bristande kvalitet”. Där går studenterna Viktoria Pettersson och Simon Strid. De tyckte visserligen att omdömet på deras utbildning var rättvist, det fanns mycket att förbättra på den. Men de har funderingar kring att det var Handelshögskolan i Stockholm som fick bonuspengar. - Som student i Karlstad så blir man ju lite irriterad ändå, för vi hade behövt resurserna här för att ens komma i närheten av de stora universiteten. Utvärderingssystemets fokus ligger på utbildningarnas resultat och det är studenternas examensarbeten, alltså uppsatser, som bäst anses spegla det. Men lärosätena har, som vi berättat, också fått skriva självvärderingar där de beskriver hur studenterna når de olika målen för utbildningen. Det och att ta fram uppsatser och på andra sätt arbeta med utvärderingen har tagit mycket tid på de olika utbildningarna. - Det var många involverade. Man bedömer att det var ungefär 200 timmar som lades ner. Säger Jonas Ebbesson, dekan på juristutbildningen på Stockholms universitet. De olika utbildningarna har lagt ner olika mycket tid. Vid Chalmers tekniska högskola satsade man ordentligt på att få fram riktigt bra självvärderingar. Här anordnades workshops och seminarier i hur man skriver självvärderingar. Totalt lade man ner ungefär 26 000 timmar på framförallt självvärderingsarbetet. Det motsvarar runt 6 miljoner, bara på ett av landets ca 40 högskolor och universitet. Björn Engström är vice prefekt och en av många anställda som deltog i arbetet med utvärderingarna på Chalmers. - Jag för tiddagbok då, så jag har koll på min tid och det blev 244 timmar och jag uppskattar att 120 timmar var skrivarbete, resten var förberedelse på Chalmers och coachning av programansvariga och granskning av deras rapporter. - Känns det som väl använda timmar, de här 244? -Det är ju två effekter av arbetet, dels är det en rapport som produceras och den vet man kanske inte värdet av i sig. Men jag tror att de bidrar till - särskilt om det är lite osäkra fall - att de kan bidra till att skapa förtroende för det man gör på ett lärosäte. Den andra effekten av arbetet med självvärderingen, säger Björn Engström, är att man gjorde en analys av utbildningens alla delar, vilket han tycker är kvalitetsdrivande i sig. På Chalmers kostade arbetet kring utvärderingarna alltså ca 26 miljoner kronor. Alla lärosäten har inte räknat hur mycket arbete de lagt ner, men enligt en rapport från SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, uppskattas de totala kostnaderna för självvärderingarna hamna på mellan 150 och 225 miljoner kronor. Självvärderingarna som lärosätena producerar läses sedan av bedömargrupperna för de olika utbildningarna, där också folk från näringslivet sitter med. Per Fagrell på Teknikföretagen är med och utvärderar ingenjörsutbildningarna och han har lagt ner mycket arbete på att tolka självvärderingarna och utifrån dem se om studenterna nått de olika målen. - De är strukturellt likadana. De är indelade i vissa kapitel, men där under kan man skriva väldigt fritt. Man kan inte lägga upp tre fyra bredvid varann och bocka av. När man rättar ett matteprov kan man lägga upp uppgift ett på alla och bocka av. Det går inte här. Här måste man läsa alla 30 sidorna och så går man till nästa och läser alla 30 sidorna och då får man försöka hitta. Och det är lite komplicerat tycker jag. Per Fagrell är också fundersam över hur mycket tid utvärderingen har tagit i anspråk. - Det är ju väldigt mycket tid som läggs ner. Jag har räknat ut hur mycket tid jag har använt i bedömargruppen hittills och det är 160, 170 timmar. Jag gör ju det som en del av mitt jobb därför att vi tycker att det är viktigt att bevaka att vi har bra ingenjörsutbildningar. Men jag har ju inte haft tjänstledigt eller något för att göra det utan det är kvällar och helger och en del av min arbetstid. Och den kostnaden ser inte Universitetskanslerämbetet, eller regeringen. Vilken metod för utvärdering man än väljer så kan man vara säker på en sak: den som granskas kommer att anpassa verksamheten efter det som granskas. Särskilt om utvärderingens resultat är kopplad till pengar. När man nu granskar examensarbeten betyder det att man på utbildningar runt om i landet plötsligt lägger extra krut på att handleda examensarbeten, plötsligt får studenter mer hjälp med att skriva sina uppsatser. Om det berättar flera lärare som Kaliber talat med. Men utvärderingarna har också lett till att man på allvar sett över sina utbildningar för att förbättra kvalitén. Så även om metoden har stora brister så har den haft positiva effekter. Under de senaste 20 åren har utvärderingar av den offentliga sektorn vuxit i omfång. Skolinspektionen, Vårdanalys och Kulturanalys är några exempel på nya myndigheter som utvärderar den offentliga sektorns resultat. Shirin Ahlbäck Öberg forskar om mål och resultatstyrning. Hon pekar på på problemen med de stora kontrollsystem som måste konstrueras för uppföljningen av resultat inom offentlig verksamhet. - Det är klart att man ska följa upp offentlig verksamhet, men det som har hänt - från att vi knappt hade någon uppföljning eller utvärdering fram till 70- och 80-talet - det är ju att den här utvärderingsidén har ju verkligen exploderat. När man införde mål- och resutlatstyrning var det för att ha koll på vart pengarna gick, och det var ju en bra tanke. Men det har ju blivit så mycket av det här att det är en väldig byråkrati som krävs, som måste byggas upp för att matcha det här. Det gör att det är kostsamt, så det som en gång var satt att effektivisera verksamheten har blivit en industri i sig som kostar pengar och resurser. Jag menar att vi för länge sen har passerat jämviktspunkten för när det ger mer än vad det kostar.- Och gäller det högskolan också? - Ja, absolut, det är ju mycket mer av återrapporteringskrav hela tiden. Jag brukar säga att det här är ett misstroendets politik. I förra veckans program berättade högskolelärare om hur de är klämda mellan studenternas sjunkande förkunskaper och minskande resurser. De lärare vi pratade med oroade sig för att nivån sjunker hos utbildningarna. Idag berättar vi om regeringens försök att stoppa kvalitetsbrister i utbildningara med ett utvärderingssystem som kostar hundratals miljontals kronor och som dessutom inte gör jobbet. - Hej, har du cyklat hit?- Anna- MajaUniversitetskansler Lars Haikola är chef över Universitetskanslerämbetet, före detta Högskoleverket, alltså den myndighet som genomför utvärderingen. Han tycker att systemet fungerar bra för det den ska göra, det vill säga att att utvärdera om landets utbildningar uppfyller de examensmål som är satta. Kritiken att studentuppsatserna endast utgör en liten del av utbildningarna bemöter han med att examensarbetena i de flesta teoretiska utbildningarna ändå ska vara den sammanlagda kunskap som studenten tillgodogjort sig under utbildningen.- Uppsatsen ska samla upp alla tidigare färdigheter, förmågor och kunskaper som man har tillägnat sig i hela utbildningen. Därför får uppsatserna en särskild roll och de bättre speglar hela utbildningen än andra delar av utbildningen gör.I de utbildningar där andra förmågor som till exempel muntlig kommunikationsförmåga är viktiga är självvärderingarna som lärosätena har skrivit komplement till examensarbetena. Att självvärderingarna ser olika ut och läggs olika vikt vid när de slutgiliga betygen för utbildningarna sätts är inte konstigt, säger Lars Haikola.- Vi ger ju lite mallar naturligtvis. Självvärderingen ska vara utformad med lite rubriker och med en viss längd så att vi får en jämförbarhet mellan dem, men en fullständig rättvisa i en gudomlig mening uppnår vi inte med detta utvärderingssystemet heller. Kritiken att det här utvärderingssystemet snarare mäter kvalitén på studenterna än deras examensarbeten och att man inte tittar på hur mycket en student lär sig under utbildningens gång har Lars Haikola förståelse för, men poängterar att det inte är myndighetens uppdrag i det här systemet.- Ordet kvalitet är ju hopplöst mångtydigt och svårt och ideologiskt färgat och allt detta. Vi gör en operationell definition av kvalitet. Vi återvänder dit vi startade, till juridikstudenten Julia Shao. I dagarna kommer beskedet om hennes utbildning, en av Sveriges mest eftertraktade, kommer att läggas ner eller inte. Hon oroar sig för att den har fått en skamfläck. Att hennes framtida arbetsgivare kan välja en nyutexaminerad student från Uppsala eller Lund hellre än från Stockholm. Och hon tycker att det är orättvist att den skamfläcken beror på helt felaktig myndighetsutövning. - Jag skulle vilja dra en liknelse med en åklagare som överväger att väcka åtal mot en person som är misstänkt för ett brott. Då måste åklagaren kunna presentera ett fullgott bevisunderlag för att man ska kunna gå vidare i nästa steg. Att börja utreda om den här personen är skyldig eller inte. Annars är det ingen idé att väcka åtal. Och på samma sätt måste Högskoleverket komma på ett sätt som håller för att de ska kunna redovisa så verklighetsförankrad slutsats som möjligt. Reportrar: Anna Iversen och Maja Lagercrantz

22 Sep 201329min